Var Petrus i Rom?

 1. a) Vilken trosuppfattning bidrar till att Rom har blivit en framträdande stad i kristenheten? b) Vilka frågor uppstår i detta sammanhang?

MÅNGA människor som tror att Petrus var den förste påven och kyrkans eller den kristna församlingens grundval påstår också att Petrus var i Rom, skrev brev därifrån och led martyrdöden där. Detta har naturligtvis gjort Rom mycket framträdande i kristenheten såsom en andlig medelpunkt. Är det sant att Petrus var i Rom? Grundade han den kristna församlingen där? Är det Babylon, varifrån Petrus skrev, en hemlig benämning, ett täcknamn, för Rom, såsom en del människor påstår?

 2. Hur viktigt är det att vi känner svaret på dessa frågor?

² Dessa frågor kan förefalla somliga människor mycket oviktiga, men om vi förstår eller missförstår svaren, så betyder det att vi antingen förstår eller missförstår ett av de viktigaste bibliska temana och kanske går miste om livet, därför att vi underlåter att lyda befallningen att ”gå ut ur henne” (det stora Babylon), så att vi kan undslippa tillintetgörelse för egen del.

 3. Vilket särskilt privilegium åtnjöt Petrus i förbindelse med nationerna eller hedningarna, men vem var det som innehade ämbetet som ”apostel för nationerna”?

³ Det är visserligen sant att Petrus använde himmelrikets nycklar och upplät dörren till kunskapen om möjligheterna att vinna himmelriket, nämligen för judarna i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. och längre fram för hedningarna, när han år 36 v.t. upplät dörren till denna kunskap för Kornelius och hans hus i Caesarea, som låg omkring åttio kilometer från Jerusalem, men det var Paulus som av Kristus blev utvald till ”apostel för nationerna” eller hedningarna. (Apg. 9:15; 22:17—21) Paulus själv redogör för den distriktsfördelning, varigenom apostlarna fick olika delar av världen tilldelade åt sig, inom vilka de skulle predika och bilda nya kristna församlingar:

Distriktstilldelningen

 4. Vilken fördelning av distrikt företog den kristna församlingens styrande krets?

⁴ ”Efter fjorton år [räknat från ett tidigare besök] begav jag mig så åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog även Titus med mig. Men jag for upp till följd av en uppenbarelse. Och jag framlade för dem de goda nyheter som jag predikar bland nationerna. ... När de sågo att jag hade blivit betrodd med de goda nyheterna för dem som äro oomskurna, alldeles såsom Petrus hade blivit det för dem som äro omskurna — ty han som gav Petrus de förmågor, som äro nödvändiga för ett apostlaskap för dem som äro omskurna, gav likaså mig förmågor för dem som äro av nationerna —, ja, när de lärde känna den oförtjänta godhet, som blivit mig given, gåvo Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes — de som tycktes vara stödjepelare — mig och Barnabas högra handen till meddelaktighet, för att vi skulle gå till nationerna, men de [Jakob, Petrus och Johannes] till dem som äro omskurna.” — Gal. 2:1—9, NW.

 5. Var utförde Petrus och Paulus sin förkunnartjänst i överensstämmelse med denna fördelning av distriktet?

⁵ Flertalet judar var vid denna tid, i första århundradet, bosatta i Österlandet, Babylon inbegripet. Petrus skulle alltså koncentrera sitt arbete till detta område. Men för Paulus betydde denna distriktsfördelning att han måste bege sig västerut till Europa. Att distriktsfördelningen godkändes av Gud framgår av det förhållandet att Paulus blev kallad västerut av Gud, när han uppehöll sig i Troas, längst ut på Mindre Asiens västkust: ”Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man, som stod där och bad honom och sade: ’Far över till Macedonien och hjälp oss.’” (Apg. 16:9) Den första församlingen som bildades till följd av Paulus’ verksamhet där var församlingen i den macedoniska staden Filippi. Därefter bildades kristna församlingar i Aten, Korint och andra europeiska städer.

Petrus stod inte över alla de andra

 6. a) Hur framgick det av Paulus’ brev till korintierna att församlingen i Korint bildades som en följd av Paulus’ verksamhet? b) Hur framgick det av brevet att Petrus inte ansågs vara den kristna församlingens överhuvud eller grundval?

⁶ Av Paulus’ skrifter framgår det att i en av dessa städer västerut, i Korint, bildades det en församling som en följd av Paulus’ verksamhet, och de påvisar likaså att Petrus inte skulle betraktas som den kristna församlingens överhuvud. Paulus hade anledning att skriva till korintierna just om en sådan sak, ty det hade uppstått religiöst sektväsen bland dem. De sade t. ex.: ”Jag hör till Paulus”, ”jag till Apollos”; andra sade: ”Jag till Kefas [Petrus]”, ”jag till Kristus”. Paulus tillrättavisade dem med skärpa: ”Äro ni icke ... köttsliga, och vandra ni icke ... såsom människor göra? Ty när en säger: ’Jag hör till Paulus’, men en annan säger: ’Jag till Apollos’, äro ni icke då rätt och slätt människor? Vad är då Apollos? Ja, vad är Paulus? Tjänare, genom vilka ni blevo troende, alldeles såsom Herren förlänade åt var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa. Må därför ingen berömma sig av människor; ty allt tillhör eder, det må vara Paulus eller Apollos eller Kefas [Petrus] eller världen eller liv eller död eller vad som nu är här eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till; men ni i eder tur tillhöra Kristus; och Kristus i sin tur tillhör Gud.” — 1 Kor. 1:12; 3:3—5, 21—23; NW.

 7. a) Vilken uppgift hade sådana män som Paulus, Petrus och Apollos i den kristna organisationen? b) Hur tänkte de som sade: ”Jag hör till Paulus” och: ”Jag hör till Petrus”?

⁷ Dessa män, genom vilka de hade blivit troende och som hjälpte dem att växa till i andligt avseende och av vilka några tillhörde den styrande kretsen, hörde till församlingen såsom dess tjänare, som Gud genom Kristus hade givit den. De var ”människor såsom gåvor” (NW). Ingen människa, sådan som Paulus eller Petrus, var följaktligen grundvalen till kyrkan eller församlingen eller var den främste i den. Församlingen grundades på Jesus Kristus. Såsom Paulus framhöll för korintierna: ”Ingen människa kan lägga någon annan grundval än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.” (1 Kor. 3:11, NW) De kristna som blickade upp till en människa såsom grundvalen var ”rätt och slätt människor”, de var köttsliga och sänkte sig ned från att vara andliga personer till att tänka såsom oandliga, materialistiskt inställda människor gör.

Paulus beger sig till Rom

 8. Var utförde Paulus större delen av sin verksamhet, och vad är det som vittnar om att han hyste intresse för Rom?

⁸ Den bok i bibeln som kallas Apostlagärningarna redogör för Paulus’ verksamhet och visar att det var han som verkade i länderna västerut bland hednanationerna, även om han naturligtvis också predikade för judarna i dessa länder. Men det var inte ens Paulus, denne ”apostel för nationerna”, och absolut inte Petrus, som grundade församlingen i Rom. Efter det att Paulus, medan han befann sig i Efesus i Mindre Asien, hade talat om att han ämnade bege sig till Jerusalem, sade han: ”Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.” (Apg. 19:21) Han skrev till församlingen i Rom, men inte på latin, utan på grekiska, och sade till den: ”Jag [blev] också många gånger hindrad från att komma till eder. Men nu, då jag icke längre har orört område i dessa trakter och under några år har känt längtan efter att komma till eder, närhelst jag är på väg till Spanien, hoppas jag framför allt, när jag är på resa dit, att få se eder och att bliva ledsagad av eder under en del av vägen dit, sedan jag först i någon mån har blivit tillfredsställd av edert sällskap.” — Rom. 15:22—24, NW.

 9. a) Hur angav Herren själv att Paulus inte hade grundat församlingen i Rom men att han hade användning för Paulus där? b) Vem eller vilka hade upprättat församlingen i Rom?

⁹ Efter det att Paulus hade blivit gripen i Jerusalem och hade fått lida på anstiftan av de judiska religiösa fanatikerna där, vädjade han till kejsaren, och Kristus angav att han godkände Paulus’ åtgärd, ty vi läser i skildringen: ”Herren [stod] bredvid honom och sade: ’Var vid gott mod! Ty såsom du i Jerusalem har avgivit ett grundligt vittnesbörd om det som gäller mig, så måste du också bära vittnesbörd i Rom.’” (Apg. 23:1—11, NW) Det som här har sagts anger att Paulus inte grundade församlingen i Rom, utan att den otvivelaktigt hade blivit upprättad av de judar från Rom som befann sig i Jerusalem den märkliga pingstdagen år 33 v.t. och som var med bland dem som då blev omvända. När de återvände till Rom, predikade de de goda nyheterna om Riket där i staden. — Apg. 2:1—10.

10. Vad är det som är av betydelse i skildringen av Paulus’ färd till Rom och hans tid såsom fånge där samt i förbindelse med Paulus’ brev till romarna?

¹⁰ Efter många besvärligheter kom Paulus till Rom. Vi läser i Apostlagärningarna 28:14—16: ”Där [i Puteoli] träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi på deras inbjudning i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom. Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv med den krigsman, som skulle bevaka honom.” Det sägs ingenting om att Petrus kom ned från Rom för att möta Paulus, och i redogörelsen för de senare händelserna nämns det ingenting om att Petrus hälsade på Paulus under dennes fängelsetid i Rom, innan han fick inställa sig inför kejsar Nero, som var pontifex maximus. Petrus nämns inte heller i Paulus’ långa brev till romarna med alla dess många hälsningar. — Rom. 16:3—23.

Petrus tjänar församlingarna i Österlandet

11. a) Var någonstans var det helt naturligt att Petrus skulle utföra sin missionärsverksamhet? b) Vad säger oss historiska skildringar om Babylon såsom en vistelseort för judarna vid denna tid?

¹¹ Var utförde Petrus sin missionsverksamhet under tiden? Jo, han verkade i enlighet med det uppdrag han hade fått och ägnade sig åt sitt apostlaskap som gällde de omskurna. (Gal. 2:8) Fördenskull inriktade han sina krafter på judarna i diasporan, dvs. i förskingringen.a Babylon utgjorde en viktig medelpunkt för de förskingrade judarna i länderna österut. Härom läser vi:

På Kristi tid kunde Josefos tala om judarna i Babylonien såsom ”oräkneliga myriader” (Antiquities [Judarnas gamla historia], elfte boken, femte kapitlet, andra stycket). Han nämner också om 2.000 judiska familjer som Antiokos lät förflytta från Babylon och Mesopotamien till Frygien och Syrien. ... Babylonien förblev i flera hundra år medelpunkt för den östliga judaismen, och vid de diskussioner som hölls i rabbinskolorna där byggde man vidare på den jerusalemiska Talmud på 400-talet enligt vår tideräkning och på den babyloniska Talmud hundra år senare. Judaismens två huvudcentra i Mesopotamien var Nehardea, en stad vid Eufrat, och Nisibis vid Mygdonios, en biflod till Chaborâs, vilka också var centra för den syriska kristendomen. — International Standard Bible Encyclopaedia, 1955 års upplaga, band 2, sidan 856a.

12. Hur framgår det av det som Jakob, Johannes och Petrus har skrivit att de handlade enligt den överenskommelse, som omnämns i Galaterna 2:9 och som gällde distriktsfördelningen?

¹² Paulus begav sig alltså västerut, till Europa, under det att Jakob och Kefas och Johannes — enligt den överenskommelse som omtalas i Galaterna 2:9 — tjänade i de östliga delarna av världen. Framställningen i Jakobs brev stämmer överens härmed. Han inleder brevet med orden: ”Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar, som bo kringspridda bland folken.” (Jak. 1:1) Aposteln Johannes, som skrev bibelns sista bok, riktade budskapet i den till församlingar i Österlandet, då han skrev: ”Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien.” Den uppståndne Kristus, som förmedlade synen till Johannes, gav honom denna befallning: ”Skriv upp i en bok, vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.” (Upp. 1:4, 11) Till vilka var det då som Petrus skrev? Petrus börjar sitt första brev så här: ”Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar [de tillfälligt bosatta, NW], som bo kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien och Bitynien.” (1 Petr. 1:1) Inget enda av dessa områden ligger i Europa.

Babylon inget hemlighetsfullt namn för Rom

13. a) Varifrån säger Petrus att han skrev sitt första kanoniska brev, men vilken förklaring ges av dem som påstår att han skrev det från Rom? b) När skrevs Petrus’ första brev, enligt de uppgifter som godkänts av kardinal Gibbons och framkommit genom katolsk kalkylering? c) Hur lyder fotnoten till 1 Petrus 5:13 i Knox’ översättning?

¹³ Det stannar inte vid att Petrus inte nämner Rom i sitt brev, utan han anger dessutom klart och tydligt att brevet skrevs från Babylon, nämligen i 1 Petrus 5:13: ”Den medutkorade kyrkan i Babylon hälsar eder, och Markus, min son.” (Benelius) Men de som förfäktar att Petrus skrev från Rom säger att han använde en symbolisk benämning för Rom, att han använde täcknamnet Babylon om det. I överskrifter till Petrus’ första brev i en tryckning verkställd av John Murphy Company, godkänd av kardinal James Gibbons, heter det t. ex.:

Han skrev det i Rom, som han med ett bildligt uttryck kallar Babylon, omkring femton år efter Herrens himmelsfärd.

Och en fotnot till ordet Babylon i Första Petrus lyder så: ”Bildligt talat: Rom.” I fotnoten i den översättning av Nya testamentet som verkställts av monsignore R. A. Knox (1944) heter det: ”Det råder knappast något tvivel om att Babylon betyder Rom; jämför Apokalypsen 17:5.”

14. a) När skulle Petrus’ första brev allra senast ha skrivits enligt den katolska kalkyleringen, såsom det framgår av den ovan nämnda katolska publikationen? b) Vilka uppgifter finner vi i The Catholic Encyclopedia om dateringen av Petrus’ första brev?

¹⁴ Om Petrus skrev sitt första brev omkring femton år efter Jesu himmelsfärd, skulle Petrus’ brev, enligt denna katolska kalkylering, ha skrivits allra senast år 48 v.t. Men i The Catholic Encyclopedia, band 11 (1911 års upplaga), sidan 753b, heter det:

Den sannolikaste uppfattningen är den som daterar det till någon gång mot slutet av år 63 eller i början av år 64; och om Sankt Petrus led martyrdöden i Rom år 64 (67?), skulle brevet inte ha kunnat komma till efter det året; man har dessutom antagit att Neros förföljelse, som började omkring slutet av år 64, ännu inte hade brutit ut. ... Brevet kan inte ha tillkommit före år 63.

15. a) Varför skulle Petrus inte ha haft någon orsak att använda Babylon som täcknamn för Rom, enligt det här ovan återgivna påståendet i The Catholic Encyclopedia? b) Vilket argument finner vi i M’Clintock och Strongs Cyclopædia emot påståendet att Babylon skulle vara ett hemlighetsfullt namn for Rom? c) Vilka andra faktorer i Petrus’ brev anger att han skrev det från Babylon i Mesopotamien?

¹⁵ Enligt katolsk kalkylering skrev alltså Petrus sitt brev innan Rom började förfölja den kristna församlingen. Vad skulle det då ha varit för avsikt med eller logik i att använda ett täcknamn för Rom eller att använda Babylon såsom ett allegoriskt namn på Rom, om Rom inte förföljde de kristna? Härom har M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 8, sidan 18, följande att säga:

Men varför skulle man inlägga en hemlighetsfull innebörd i ett namn som anges såsom den plats, där ett brev skrivs? Det finns inte större skäl att göra detta än att inlägga en liknande innebörd i de geografiska namnen i [kapitel] 1, [vers] 1. Hur skulle hans läsare kunna förstå att det var kyrkan i Rom som avsågs med ἡ συνεκλεκτὴ [he syneklekté: den medutkorade kyrkan (församlingen)] i Babylon? Och om Babylon betecknar en fientlig andemakt, såsom i Apokalypsen (18:21), då är det egendomligt att katolska kritiker allmänt anlägger en sådan synpunkt här och antydningsvis tillstår att deras andliga metropol kunde tillskrivas en sådan egenskap. Doktor Brown från Edinburgh anför ett parallellfall: ”Vår stad kallas ibland Aten på grund av sitt läge och därför att den är ett lärdomssäte; men det skulle inte tjäna något till att påstå att ett brev kom från Edinburgh, därför att det var daterat Aten.” (Expository Discourses on 1st Peter, i, 548)

... Den naturliga förklaringen är den att man fattar Babylon såsom namnet på den välkända staden med detta namn. Vi har sannerligen inte några uppgifter om att Petrus företagit någon missionsresa till Kaldeen, ty vi får inte veta mycket om Petrus’ senare liv i Nya testamentet. Men vi vet att många judar var bosatta i Babylon — οὐ γαρ ὀλίγοι μυριάδες [ou gar olígoi myriádes: för icke så få myriader], enligt Josefos —, och var inte en sådan plats i stort sett en judisk koloni eller ett judiskt bosättningsområde, som rimligen skulle locka omskärelsens apostel? ... Även om vi håller med om att parterväldet [i vilket Babylon vid denna tidpunkt var beläget] utövade självstyrelse, vill vi framhålla att han skriver till personer i andra provinser, som lydde under Rom, och han förehåller dem att lyda kejsaren såsom den överste härskaren och de olika ståthållarna, som är sända av honom för att sköta den lokala förvaltningen. Såsom det ofta har påpekats nämns dessutom de olika länder, i vilka de personer sägs bo som brevet (1:1) riktar sig till, i den ordning, i vilken en person som skrev från Babylon helt naturligt skulle räkna upp dem, i det att han börjar med de närmaste och går vidare i en cirkel väster- och söderut till det område som låg längst bort från honom. Att benämningen Babylon verkligen avser Babylon hävdas av Erasmus, Calvin, Beza, Lightfoot, Wieseler, Mayerhoff, Bengel, De Wette, Bleek och kanske av flertalet av nutida kritiker.

16. a) Hur förklaras det i en kritisk kommentar att det är sannolikast att Petrus skrev brevet från Babylon? b) Vad var motivet till traditionen att Petrus led martyrdöden i Rom? c) Påvisa att Clemens egentligen var emot tanken att Petrus skulle ha skrivit från Rom. (Se fotnoten.) d) Hur ger Petrus’ ord i 2 Petrus 1:14 stöd åt påståendet att han aldrig var i Rom? e) Vem var Dionysios, och vad säger Epifanios om de kristnas biskop i Rom? (Se fotnoten.)

¹⁶ vi finner stöd för ovanstående i ett verk med kommentarer och förklaringar till Gamla och Nya testamentet, A Commentary, Critical and Explanatory, on the Old and New Testaments, som utgivits i Storbritannien av doktorerna R. Jamieson, A. R. Fausset och D. Brown, 1873 års upplaga. I andra delen heter det, på sidan 514b, om Babylon:

Det kaldeiska Babylon vid Eufrat. Se Inledning: OM DEN PLATS DÄR detta brev AVFATTADES, till bevis för att det inte är Rom som avses, vilket papisterna förfäktar; jämför predikan av LIGHTFOOT. Hur osannolikt är det inte att man i en vänlig hälsning skulle ha gjort bruk av den gåtfulla benämning som används i profetian (Johannes’ uppenbarelse 17:5)! Babylon var den medelpunkt, från vilken den asiatiska förskingringen, som Petrus riktade sig till, hade utgått. FILON: Legatio ad Caium, avdelning 36, och JOSEFOS: Judarnas gamla historia, 15, 2.2; 23:12, upplyser oss om att det på apostlarnas tid fanns en stor mängd judar i Babylon (under det att jämförelsevis få, omkring 8.000, befann sig i Rom, JOSEFOS 17.11); och därför var det helt naturligt att omskärelsens apostel skulle bege sig dit. Det var huvudorten för dem som han så framgångsrikt hade talat till på pingstdagen, Apostlagärningarna 2:9, judiska ”parter” med ”hem i Mesopotamien” (parterna var vid denna tid herrar över det mesopotamiska Babylon); dessa tjänade han personligen. Hans andra åhörare, judar bosatta i ”Kappadocien, i Pontus ... provinsen Asien, i Frygien eller Pamfylien”, tjänade han nu brevledes. Det första otvetydiga vittnesbördet om att Petrus skulle ha lidit martyrdöden i Rom har lämnats av DIONYSIOS, biskop i Korint, under senare hälften av 100-talet. En önskan att låta Petrus och Paulus, de båda ledande apostlarna, framstå såsom de som tillsammans hade lagt grunden till metropolens kyrka tycks ha givit upphov till traditionen. CLEMENS ROMANUS (1 Epistola ad Corinthios, avdelning 4, 5), SOM OFTA CITERAS, ÄR EGENTLIGEN EMOT DEN. Han nämner Paulus och Petrus tillsammans, men framhåller såsom ett utmärkande drag för Paulus att han predikade både i öst och i Väst, varigenom han antyder att Petrus aldrig var i den västliga delen av världen.b

I 2 Petrus 1:14 säger han [Petrus]: ”Jag [skall] snart ... lämna min kroppshydda”, varigenom han antyder att tidpunkten för hans martyrdöd var nära, men han gör ingen anspelning på Rom och kommer inte med någon antydan om att han skulle bege sig dit.c

Sanningen, inte traditionen, ger frihet

17. a) Varför godtar vi hellre Petrus’ ord än några religiösa skribenters, som motsäger Petrus? b) Varför skulle Petrus ha orätt, om han avsåg att Babylon var ett symboliskt namn för Rom?

¹⁷ Vad betyder väl det, om dessa religiösa författare till skrifter som inte är någon del av bibeln säger att Babylon var Rom — att det är ett täcknamn för Rom? Dessa män var inte inspirerade, såsom Guds tjänare var, vilka skrev ned bibeln. Petrus hörde till de inspirerade bibelskribenterna. (2 Petr. 1:21) Om Petrus, när han skrev Babylon, egentligen menade Rom, då hade Guds ande, som inspirerade Petrus, orätt, vilket naturligtvis är otänkbart, ty Babylon är inte Rom och är inte någon bild av Rom, vilket kommande artiklar i den här serien skall påvisa. Gud är alltid sann, och hans inspirerade skribenter skrev ned sanningen. Det som Petrus sade i 1 Petrus 5:13 syftar alltså inte på Rom, utan syftar på den bokstavliga staden Babylon i Mesopotamien.

18. Om orden ”hon som är i Babylon” syftar på en församling där, var ”hon” då i stånd att rädda det från ödeläggelse? Ge skäl för svaret.

¹⁸ Vad det beträffar att Babylon skulle ha funnits till vid den tiden, så framgår det av The Westminster Historical Atlas to the Bible, reviderad upplaga av år 1956, utgiven av Wright och Filson (sidan 89, karta som sägs visa ”Den romerska världen vid Jesu födelse”), att Babylon existerade såsom en stad vid denna tid. Uttrycket i 1 Petrus 5:13 (NW): ”Hon som är i Babylon”, kan ha avseende på en församling där, men ”hon” räddade inte Babylon från fullständig ödeläggelse, varigenom profetiorna blev uppfyllda.

19. a) Har de kristna orsak att anse en viss stad här på jorden vara särskilt betydelsefull eller att anse det vara av synnerlig vikt att en viss person uppehållit sig i denna stad? b) Vad är det som är viktigt att man förstår med avseende på vad Babylon är, och varför det? c) Vart måste vi vända oss för att få den nödvändiga kunskapen om det stora Babylon, och varför det?

¹⁹ De kristna i våra dagar betraktar Kristus Jesus såsom den kristna församlingens grundval och apostlarna såsom trogna män, vilka blev använda av sitt ”huvud”, sin Herre och Mästare, Kristus, och har blivit uppbyggda på denna grundval. De riktar inte blicken mot någon stad här på jorden såsom medelpunkten för deras tro eller såsom en stad av större betydelse inför Gud än någon annan stad i den nuvarande tiden. Om en viss människa, till och med en av Jesu Kristi apostlar, uppehöll sig i en särskild stad eller inte är inte av stor betydelse i detta sammanhang. Men det är av stor betydelse att man förstår att Petrus inte menade Rom, när han skrev Babylon, ty om Babylon är ett hemlighetsfullt namn för Rom, då är det Rom som är det stora Babylon. Men bibeln visar oss att det stora Babylon är något mycket betydelsefullare och att det utövar ett mycket mera vitträckande inflytande än Rom någonsin har gjort eller den religion nu gör, som utgår från Rom. Det stora Babylon är den falska religionens världsvälde, vilket inte bara inbegriper kristenhetens religionssystem utan också hednavärldens. För att kunna lyda bibelns befallning att ”gå ut ur henne” (NW) måste man inte nödvändigtvis vara i Rom; man kan vara på vilken plats som helst på jorden och vara en andlig fånge under det stora Babylons inflytande. Det är från detta som man måste bli fri. Man måste tydligt inse vad det stora Babylon är, om man skall kunna fly från det och rädda livet. Om man skall kunna göra detta, måste man rätt förstå vad bibeln säger om Babylon. Låt oss fördenskull lita på Guds inspirerade ord i stället för på människors traditioner, icke inspirerade människors, som söker finna stöd för en uppfattning som de bildat sig på förhand. Det är endast sanningen som kan göra människor fria. — Joh. 8:32.

[Fotnoter]