Stabilitet och beständighet

”Då vi alltså se, att vi skola få ett rike som icke kan skakas, må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett godtaghart sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” — Hebr. 12:28, NW.

 1. Hur och i vem har Gud berett en säker grund för hopp?

ALLA rättsinniga människor älskar det som är tillförlitligt och sant. Vårt föregående studium har visat oss, att vi kan hysa en förblivande och obruten tillit till den oföränderlige Guden och till hans Son, ”Jesus Kristus [som] är densamme i går och i dag och i evighet”. (Mal. 3:6; Hebr. 13:8, NW) Detta tillfredsställer vårt hjärtas längtan i denna osäkra värld efter någonting stabilt och varaktigt, på vilket vi kan bygga ett säkert hopp, som kommer att bli ”såsom ett ankare för själen, både säkert och fast”. (Hebr. 6:19, NW) Som vi nyss har framhållit, har detta hopp, enligt Guds uppsåt och från vilken synpunkt vi än betraktar det, sin medelpunkt i Kristus. Han är ”grundhörnstenen” i den härliga himmelska organisationen, Sion, dyrbar i Guds ögon och dyrbar i varje sann troendes ögon, ”och den som med tro förtröstar på den skall ingalunda bliva besviken”. Som Paulus uttrycker det: ”Ty oavsett hur många Guds löften äro, hava de blivit ’ja’ förmedelst honom [Kristus Jesus].” — 1 Petr. 2:6, 7; 2 Kor. 1:20; NW.

 2. På vilket sätt tjänar ”grundhörnstenen” till en uppmuntran, men vilken varning måste vi också ge akt på?

² Petrus’ ovan citerade ord är, som han säger, avsedda att tjäna som en uppmuntran, en tillskyndan, till att ” Vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Må vi samtidigt ge akt på den varning som ges, ty aposteln visar i samma förbindelse, att några stöter sig på just denna sten. Varför stöter de sig? Lägg väl märke till svaret. ”Dessa stöta sig, därför att de i otro äro olydiga mot ordet.” (1 Petr. 2:8, 9, NW) Som vi förut har framhållit (§ 17), kan vi inte överskatta vikten av Guds talade ord, som senare nedtecknats och upptagits i Skriften, det skrivna ordet. Detta ord kan tjäna oss till den rikaste välsignelse och uppmuntran, en orubblig grundval, på vilken vi kan bygga en stark tro och ett sant hopp, parade med de fröjder som flitig, helig tjänst för med sig. Å andra sidan kan vi, sedan vi ”hava smakat Guds rätta ord och de krafter som höra den kommande tingens ordning till”, vara efterlåtna mot oss själva, så att vi blir tröga i tro och gärning, vilket oundvikligen leder till att vi ryggar tillbaka och avfaller, i det vi först hamnar i otro och sedan blir olydiga mot evangeliebudskapet och stöter oss just på det som vi en gång tog emot med sådan glädje och entusiasm. Vi förlitar oss emellertid på att vi kan dra den slutsats som Paulus drog: ”Nu äro vi icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.” — Hebr. 6:5; 10:38, 39; NW.

 3. Hur uppenbarar profetian det syfte som den ”beprövade stenen” tjänar, vad dom angår, och vid vilken särskild tidpunkt?

³ Vad som gör dessa ting, betraktade från alla sina olika sidor, så mycket mera betydelsefulla och angelägna, är det förhållandet, att vi nu lever på domens dag, i ”de yttersta dagarna” av denna onda tingens ordning och i ”den fastställda tiden, då domen skall börja med Guds hus”. (2 Tim. 3:1; 1 Petr. 4:17; NW) Såsom framgår av det sammanhang vari Jesaja 28:16 förekommer, är själva syftet för vilket grundhörnstenen läggs i Sion detta, att rannsakande dom oförtövat må företagas, grundad på måtten och vinklarna hos denna ”beprövade sten”. Lägg märke till vad som omedelbart följer: ”Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet; och haglet skall sopa bort lögntillflykten, och vattnen skola översvämma gömstället.” (Jes. 28:17, AS) Detta betyder undergång för den gamla världens grundvalar, dess institutioner och dess byggningsmän, inbegripet dess gud, Satan, djävulen. En miniatyruppfyllelse av läggandet av den ”beprövade stenen” inträffade vid den första ankomsten, när Jesus red in i Jerusalem och framställde sig som konung, tre och ett halvt år efter det att han vid Jordan hade blivit smord med Guds ande. På liknande sätt förhåller det sig med läggandet av denna samma sten i fullständighet vid den andra ankomsten. Vid slutet av ”hedningarnas tider” år 1914 e. Kr. blev Kristus bemyndigad att börja sin verksamhet som konung och präst, i uppfyllelse av Psalm 110:2—4, och tre och ett halvt år senare, år 1918, framställde han sig som konung åt alla som bekände sig vara hans folk. (En utförlig behandling av Jesaja 28 återfinns i vårt nummer för den 1 oktober 1951, moderupplagan, på svenska den 1 mars 1952.)

 4. Vilken hithörande hänsyftning gjorde Paulus, och vad visas därigenom?

⁴ En annan intressant och träffande hänsyftning är aposteln Paulus’ uttalande: ”Det oaktat förblir Guds fasta grundval beståndande, då den har detta insegel: ’Jehova känner dem som tillhöra honom’, och: ’Må var och en som nämner Jehovas namn taga avstånd från orättfärdighet.’ ” (2 Tim. 2:19, NW) Detta visar också, att när Gud sätter i gång sina rannsakande domar, görs det därigenom uppenbart, var varje individ står. Ja, det som kom aposteln att göra denna anmärkning var den omständigheten, att han hade nämnt två män vid namn, vilka hade ”avvikit från sanningen” och hade blivit avslöjade som det de verkligen var. (2 Tim. 2:16—18, NW) Och denna lärdom inskärps ännu kraftigare, när vi ser tillbaka på 4 Moseboken 16:5 — varifrån Paulus hämtade det förra av de båda ovannämnda citaten — och gör klart för oss, vad som åsyftas där och i vilket sammanhang det förekommer. Övertygar det oss inte om hur viktigt och angeläget det är att få både den uppmuntran och den varning som ges oss i apostelns tidigare uttalande: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord”? (2 Tim. 2:15, NW) Var god och lägg märke till, att vi inte endast måste noga lyssna till och tro på Guds ord, utan också måste lära oss att handskas rätt med det genom att med helgade händer och hjärtan dela med oss av det och förkunna det för andra.

 5. Hur tjänar de båda citaten i 2 Timoteus 2:19 som ett ”insegel”?

⁵ Kanske undrar någon hur de båda citaten i 2 Timoteus 2:19 tjänar som ett ”insegel” på ”Guds fasta grundval”. Det är ett faktum att inga människor kan bedraga Jehova, hur mycket de än må bedraga andra eller till och med sig själva. Som vi har sett, kallas ”huvudstaden” i Guds organisation för Sion, den himmelska organisation där Kristus Jesus är hörnstenen, som blivit prövad och försökt till det yttersta. Samma provsättning och fostran kommer utan något undantag alla andra till del, som blir Guds söner, såsom Paulus visar. (Hebr. 12:4—11) Hur långt Satan än har tillåtits att gå, ja, rentav så långt som till att försöka fördunkla hela stridsfrågan genom att så ogräs ibland vetet, så blir det dock, när den fastställda tiden kommer då Guds dom skall börja, och den har i sanning redan kommit, fullständigt klarlagt att ”Jehova känner dem som tillhöra honom” ända till den allra siste. (Matt. 13:25) Det finns därför inte den ringaste möjlighet för att någon skall finna en plats i Sion, som vilar på sin grundval, Jesus Kristus, eller åtnjuta friheten i denna stad, om han inte i verklighet och sanning har ”tagit avstånd från orättfärdighet” och har bevisat att han har överlämnat sig åt Gud och har sin lust i att göra Guds vilja, därför att Guds lag är i hans hjärta. Uppfyllelsen av de båda ovannämnda citaten bestyrker därför eller stadfäster (beseglar) den stora grundläggande sanningen, att ”Guds fasta grundval [förblir] beståndande”.

Den gamla världens olagliga grundvalar

 6. Genom att lägga märke till vilken kontrast kan vi få en klarare uppfattning av den nya världen?

⁶ Då vi ju av naturen är så beskaffade, att kontrastverkan ger oss en stark förnimmelse av saker och ting — tänk t. ex. på vårens vackra, varma dagar efter vinterns mörka, kalla —, så tror vi också att vi bättre kan förstå och uppskatta den nya världens laggiltiga grundvalar, om vi ett slag betraktar den gamla världens olagliga grundvalar. Ja, låt oss se hur saken från början ligger till, enligt vad som uppenbaras i Guds ord, och må vi inte låta oss bekomma, fastän många av kristenhetens präster och predikanter ju säger, att alltihop är en myt eller bara en allegori. Och vi skall återigen försöka få gagn av att följa juristens metod och säga att det är två frågor vi har framför oss. Den ena är en fråga om fakta, den andra en fråga om lag. Vilka fakta föreligger i detta fall?

 7. Var och hur beskrivs Satans ursprungliga ställning och hans avvikelse?

⁷ Hesekiels profetia talar om för oss, att den som senare identifieras som Satan, ”denna tingens ordnings gud”, ursprungligen skapades fullkomlig och intog en ansvarsfull ställning av förmyndarskap över den jordiska skapelsen. Det heter: ”I Eden, i Guds lustgård, var du. ... Du var en kerub, en smord, som övertäckte.” Därefter heter det: ”Ostrafflig [fullkomlig, AV] var du i dina vägar från den dag, då du skapades, till dess orättfärdighet blev funnen i dig.” (2 Kor. 4:4, NW; Hes. 28:13—15, Åkeson) Vidare talar Jesajas profetia om för oss, vilken form denna yttring av orättfärdighet tog i Satans (Lucifers) sinne och hjärta tusentals år senare, när Babylon blev det tredje världsväldet: ”Det var du, som sade i ditt hjärta: ’Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill ... göra mig lik [jämlik med, Ro] den Högste.” (Jes. 14:13, 14) Detta är de inledande fakta. Vilken är nu den lagliga, den juridiska, sidan av saken?

 8. Vilken innebörd uttrycker ordet ”orättfärdighet”, och vilken kontrast ser vi beträffande detta i fråga om Satan och Jesus?

⁸ Detta ord, ”orättfärdighet”, i Hesekiel 28:15 är mycket betecknande. Den tanke det uttrycker är vrånghet, att man uppsåtligt vänder sig bort från det som är rätt. Det innebär också ondska, dvs. det som är i strid med moralen eller Guds lag. Som en motsats till Satan står Jesus, om vilken det blev förutsagt: ”Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet [ondska, AV].” Men när Paulus citerar detta, säger han: ”Du älskade rättfärdighet och hatade laglöshet.” (Ps. 45:8; Hebr. 1:9, NW. Se också Diaglott och Rotherham.) Guds tillkännagivna lag eller regel för hur man bör handla är den, att alla skapelser bör visa helhjärtad lydnad i en ande av lojal hängivenhet för honom såsom deras Skapare och välgörare. Ett föredöme i fråga om detta handlingssätt har alltid givits av Guds enfödde Son, som senare fick namnet Jesus, när han föddes i Betlehem. (Ords. 8:22, 30) Men i skarpaste kontrast härtill har Satan utövat sin fullkomliga fria vilja, en gåva som för varje förnuftsbegåvad skapelse hör till det högst skattade av vad han äger, och i stället för att vara en trogen och laglydig ämbetsman i Guds anordning och lojalt sköta sin uppgift att bevara denna första rättfärdiga värld inriktad åt rätt håll, så att all tillbedjan och lydnad ägnades åt Jehova, valde han nu det motsatta och olagliga handlingssättet. I det han följde denna högmodiga, upproriska och trotsiga kurs, sökte han vända människans tillbedjan och tjänst till honom själv, och han blev anstiftaren till allt som är laglöst. Han blev helt och hållet opålitlig och helt och hållet osann gentemot den heliga uppgift som anförtrotts honom.

 9. Hur ställde Satan en liknande frestelse i Evas och hennes makes väg, och vad blev följden?

⁹ Låt oss nu se, hur Satan ställde samma frestelse i det första, fullkomliga, människoparets väg, och låt oss därvid ge akt både på fakta och på lagen. Skildringen i 1 Moseboken 3 visar hur först Eva och sedan Adam brukade sin fullkomliga valfrihet och — liksom man drages till en lockande läckerbit — medvetet lät sina tankar kretsa kring föreställningen om att bli oberoende, slippa vara underdånig Jehova och hans lagar. De ville ha rätt att leva sitt liv på sitt eget sätt och själva skriva sina lagar. Gud utfärdade ett enda enkelt bud, som skulle sätta människans lydnad på prov. Människorna skulle inte få äta frukten av ett visst träd. De hade omväxlande föda i överflöd runt omkring sig, och det var inte på något sätt behövligt för dem att nalkas det trädet. Det hade också tydligt sagts dem, vad som var straffet för olydnad, nämligen döden, det fullständiga avskärandet från liv (inte livets vidmakthållande i evig pina, lägg märke till det). När Satan närmade sig Eva och därvid begagnade ormen som ett språkrör, fäster vi oss vid att det allra första han gjorde var att ifrågasätta sannfärdigheten i det ord som Gud hade talat. Vi återger här med någon omskrivning det som Satan sade till Eva: Har Gud sagt, att ni förvisso skall dö, om ni är olydiga? Gud har inte sagt er sanningen. Ni kommer visst inte att dö, ty Gud vet, fastän han inte har talat om det för er, att på den dag då ni äter den förbjudna frukten kommer edra ögon att öppnas, och ni själva skall bli som Gud, och ni kommer att känna gott och ont, dvs. bli i stånd till att själva avgöra, vad som är rätt och vad som är orätt. (1 Mos. 3:1—5) Och blev deras ögon öppnade? Ja, men inte för det som de väntade sig. Deras ögon öppnades för en förskräcklig insikt: känslan av deras skuld. De var intensivt medvetna om att de inte vågade möta sin Skapare i sitt förnedrade och nakna tillstånd. Av egen fri vilja grep de tillfället att slå in på samma olagliga väg av olydnad och högmodigt oberoende som Satan och med samma följd: att de befanns skyldiga till laglöshet och värda döden.

10. Hur kastar denna tillbakablick ljus över den nuvarande situationen i världen och den ande som nu råder där?

¹⁰ Kastar inte denna tillbakablick på upprinnelsen till det onda en flod av ljus över den nuvarande världssituationen och den ande som nu är förhärskande? Finner vi inte att nationerna jorden runt mer än någonsin insisterar på sina självständiga suveräna rättigheter? Och är det inte sant, och anmärks det inte ofta på att det bland folk i allmänhet råder mera grov själviskhet nu för tiden än för bara en generation sedan? Uttrycker man inte ofta sin favoritursäkt för att man vägrar att ägna uppmärksamhet åt bibelns budskap för vår tid i ord sådana som dessa: ”Jag behöver ingenting av den där bibliska litteraturen. Det är ingen fara med mig. Jag går visserligen inte så ofta i kyrkan, men jag håller på att man bör leva ett anständigt liv och aldrig göra någon någon skada. Det är min religion, och jag inser inte, hur jag kan förväntas göra mer”? Ja, det är samma ande, samma begär efter oberoende, som hos människosläktets första föräldrar, samma krav på rätt att få leva sitt liv på sitt eget sätt utan inblandning från någon. Ja, vi har sannerligen rikliga bevis för att hela ”den närvarande onda tingens ordning” som sådan är i strid med Gud, trots allt vad dess representanter bekänner och påstår, och att dess grundvalar är olagliga och så att säga helt och hållet ur gängorna och att den därför är bestämd att gå under. Alldeles såsom Jesus sade, kan denna världen ”liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ned, och störtfloderna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det störtade in, och dess fall var stort.” En sammanfattande beskrivning av hela läget finner vi i följande kraftfulla ord i profetian: ”Jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; [därför att] de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt [och de som bo därpå befinnas skyldiga, AS]; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.” — Gal. 1:4; Matt. 7:26, 27; NW; Jes. 24:5, 6.

Omdömesgilla rikesbyggare

11. Varför är denna dag av nöd en storslagen och lycklig tid för Guds hängivna folk?

¹¹ När vi vänder oss bort från denna mörka bild, vilket djupt intryck gör då inte vår Guds oförtjänta godhet på oss, vilken så frikostigt utövas mot oss. Själva de tecken, som kommer människor att ”bliva vanmäktiga av fruktan”, när de ser sådana profetior som de nyss nämnda närma sig sin uppfyllelse, ja, just dessa tecken kommer oss att fröjdas, såsom Jesus sade: ”Men när dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas. ... När ni se dessa ting inträffa [må ni veta], att Guds rike är nära.” (Luk. 21:26—31, NW) Det är i sanning en storslagen och lycklig dag för dem som har fått sina ögon öppnade för sanningen och som inser sitt privilegium att ta dessa steg, vilka sätter dem i stånd till att ha del med Guds hängivna folk i helig tjänst för Riket under ledning av hans organisation, Sion. Åt dessa ges inte endast glädjen att tro och förstå Guds talade och skrivna ord, utan de är också, i sin egenskap av Jehovas vittnen, bemyndigade att tala och förkunna hans ord, såsom det så skönt är uttryckt i detta löfte, som skänker sådan tillförsikt: ”Och jag har lagt mina ord i din mun och har övertäckt dig med min hands skugga, på det att jag må plantera himlarna och lägga jordens grundvalar och säga till Sion: Du är mitt folk.” (Jes. 51:16, AS) Detta löfte blir vår lagliga arvslott.

12. Vilket tema följer Paulus i sitt brev till hebréerna, och vilken höjdpunkt kommer han till?

¹² När Paulus kommer till höjdpunkten i sitt långa brev till hebréerna, tar också han upp temat det upprättade Riket. ”Ni hava närmat eder ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, skriver han. Därpå varnar han återigen, i det han kraftigt trycker på Guds talade ord, som är det viktigaste av allt: ”Se till, att ni icke anropa honom om att icke tala.” Ja, Guds talade ord är apostelns återkommande tema hela brevet igenom, alltifrån inledningsorden. Slutligen kommer vi till hans mest uppmuntrande ord, som dock inte är utan en varning, när han skriver: ”Då vi alltså se, att vi skola få ett rike som icke kan skakas, må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett godtagbart sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” Och detta är inte endast till uppmuntran för dem som har det himmelska hoppet, ty alla de får, som Konungen, Kristus Jesus, i denna tid ställer på sin högra sida, får denna inbjudan: ”Tag i arv det rike som är berett åt eder från världens grundläggning.” — Hebr. 12:22, 25, 28; Matt. 25:34; NW.

13. Vad måste vi vara noga med att undvika, när vi bygger på den enda grundvalen?

¹³ Må var och en av oss se till att han flitigt och omdömesgillt bygger på Rikets ”grundhörnsten”. (1 Kor. 3:11—13) Å ena sidan bör du inte gå Jehova och hans organisation i förväg och själv avgöra, hur du skall utföra godtagbar, helig tjänst, ty du kommer då i fara att handla ultra vires, som juristerna säger, dvs. överskrida dina lagliga rättigheter. Var å andra sidan inte trög och oregelbunden i din tjänst för Riket. Om du är det, kommer du aldrig att bygga någonting av värde, ty ”genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset”. Nej, ”gå icke och söla i edert arbete. Var [i stället] glödande genom anden.” — Pred. 10:18; Rom. 12:11, NW.

14. Vad är det mest betydelsefulla ord vi kan ge åt Jehova?

¹⁴ Till slut ber vi dig ta följande synpunkt i betraktande. Jehova har förbundit sig genom sitt löftesord, som gäller mer än något annat. När du fortsätter med att lära mera av sanningen genom att du studerar hans ord, drivs du då inte till en allt djupare insikt om den häpnadsväckande omfattningen av hans föranstaltningar för vårt bästa? Har detta inte lett dig till att hörsamma hans uppmaning: ”Giv mig, min son, ditt hjärta”? (Ords. 23:26) Det är ditt privilegium att ge honom svar på detta genom att ge honom ditt löftesord, i det du överlämnar dig åt honom med en högtidlig försäkran. Vad dig personligen angår, är detta det mest betydelsefulla ord du kan ge. Håll det! Ära det! Lev i överensstämmelse med det!

15. Vad är för vår del oundgängligen nödvändigt, om vi skall få Guds välsignelse?

¹⁵ Försök inte ursäkta dig med att säga, att du inte har något hopp om att bli en del av Abrahams säd, med utsikt till att bli delaktig med Kristus i den himmelska tronen. Har du inte en innerlig önskan att få åtnjuta Guds välsignelse? Nåväl, du kommer inte att få någon välsignelse alls, vare sig som en del av Abrahams säd eller som en del av ”alla släkter på jorden”, om du inte ådagalägger samma slag av tro och villig lydnad i en ande av sann hängivenhet och tillbedjan som Abraham gjorde. Låt dig inte bedragas eller avskräckas av djävulen, som ”går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon. Men fatta posto emot honom, fasta i tron.” — 1 Mos. 12:3; 1 Petr. 5:8, 9, NW.

16, 17. Vilken slutlig vädjan görs, och vilken storslagen uppmuntran ges oss att hörsamma den?

¹⁶ Vi riktar därför den starkaste möjliga vädjan till dig att likna fader Abraham och ådagalägga det rätta slaget av flit ända till slutet, medan du har hoppets fulla tillförsikt om att få ärva de välsignelser som strömmar från staden med verkliga, fasta, laggiltiga grundvalar. Dessa välsignelser vinkar dig nu. Hör bara:

¹⁷ ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himmelen och den förra jorden hade försvunnit, och havet är icke mer. Jag såg också den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ned, från himmelen, från Gud, och beredd såsom en brud, smyckad för sin äkta man. Därvid hörde jag en hög röst från tronen säga: ’Se, Guds tält är hos människosläktet, och han skall bo hos dem, och de skola vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall avtorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer; icke heller skall sorg eller rop eller smärta vara mer. Det som för var har försvunnit.’ Och den som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt!’ Han säger också: ’Skriv, ty dessa ord äro tillförlitliga och sanna.’ ” — Upp. 21:1—5, NW.

(The Watchtower, 15 mars 1954)