”Livets ord” förkunnas i en döende värld

 1. Hur blir ett budskap om människors möjlighet att överleva förkunnat i våra dagar, och var finner man ett sådant budskap?

VÄRLDEN i våra dagar står inför frågan: Skall människosläktet överleva?, om man skall döma av militära ledares, vetenskapsmäns och nationalekonomers uttalanden. Men hur oroande deras uttalade fruktan än må vara, ljuder nu ett auktoritativt budskap om möjligheten att överleva. Därför finns det människor i våra dagar som tror på att människosläktet skall överleva. Den lilla skara som har denna beaktansvärda uppfattning gör sig hörd vitt och brett i denna tid. Dess medlemmar förkunnar ”livets ord” överallt. Detta livgivande ord finns i bibeln, som är det ord som utgått från livets källa, Jehova Gud.

 2. a) Med utgivandet och spridandet av vad bör förkunnandet av ”livets ord” förnuftsenligt ha att göra? b) Hur vittnar inledningsorden i Jakobs brev och tidpunkten då han skrev det om en sådan spridning?

² Eftersom ”livets ord” finns på bibelns blad, är det förnuftigt att påstå att förkunnandet av ”livets ord” skulle ha att göra med utgivandet och spridandet av bibeln. Denna bok var ämnad att spridas överallt. En del av profetiorna i den visar detta. Inledningsorden i några av de brev som finns i bibeln anger detta. När till exempel lärjungen Jakob skrev sitt brev till de symboliska ”tolv stammarna” av det kristna Israel, började han så: ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav, till de tolv stammarna som äro kringspridda: Hälsningar!” (Jak. 1:1, NW) Hur vitt kringspridda var ”stammarna” vid den tiden, om vi antar att Jakob skrev sitt brev omkring år 60 e. Kr., dvs. omkring tjugosju år efter det att den heliga anden hade blivit utgjuten i Jerusalem på pingstdagen år 33? På denna pingstdag blev omkring tre tusen judar och proselyter omvända och tog emot Jesus såsom Herre och Mästare och Messias eller Kristus, Guds Son; och Apostlagärningarna 2:5—11 (NW) säger oss att de var från ”varje nation under himmelen”, från Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Kappadocien, Pontus, Asien, Frygien, Egypten, Libyen, Rom, Kreta och Arabien. När de begav sig av från Jerusalem, sedan pingstfesten var över, återvände de till dessa avlägsna delar av jorden. För att Jakobs brev skulle kunna nå alla dessa troende, som hörde till de ”tolv stammarna” av det andliga Israel, måste det skrivas av och sändas vida omkring.

 3. a) Varför skulle Brevet till hebréerna få lika vidsträckt spridning som Jakobs brev? b) Varför måste Petrus’ första brev få omfattande spridning?

³ Dessutom är den femtioåttonde boken i bibeln riktad direkt till hebréerna, dvs. till de hebreiska kristna; och om detta brev skulle nå dem, måste det spridas lika vida omkring som Jakobs brev. (Hebr. 1:1) Inledningsorden till aposteln Petrus’ första brev lyder så: ”Petrus, en Jesu Kristi apostel, till de tillfälligt bosatta, som äro kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien, till dem som äro utvalda enligt Guds, Faderns, förutvetande.” (1 Petr. 1:1, 2, NW) Alltså måste Petrus’ brev sändas omkring; och om inte hans ursprungliga brev så småningom sändes från den ena församlingen till den andra, måste man ha gjort avskrifter av det och sänt dessa till alla de församlingar som nämndes i inledningsorden.

 4. a) Varför måste också bibelns sista bok spridas vida omkring? b) Hur framgår det att Paulus ivrade för att hans brev skulle sändas omkring, och vem, som befann sig i Babylon, var bekant med hans brev?

⁴ Bibelns sista bok, ”En uppenbarelse till Johannes” (NW), har av Johannes fått adress till de ”sju församlingar som äro i provinsen Asien”, nämligen i Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardis, Filadelfia och Laodicea. Alltså måste också denna sista bok av ”livets ord” få en omfattande spridning. Aposteln Paulus skrev många brev. Han har bidragit med fjorton brev till de kristna grekiska skrifterna av bibeln. I all synnerhet Paulus ivrade för att hans brev skulle spridas, och han skrev i mera allmänna ordalag till romarna, korintierna, galaterna, efesierna, filipperna, kolosserna, tessalonikerna och hebréerna. I avslutningen av sitt brev till de kristna i Kolosse sade han: ”Sedan detta brev har blivit uppläst hos eder, så sörjen för att det ock bliver uppläst i laodicéernas församling och att jämväl I fån läsa det brev, som kommer från Laodicea.” (Kol. 4:16) Ja, när aposteln Petrus skrev från Babylon i Mesopotamien, talade han om att han kände Paulus’ brev väl. (2 Petr. 3:15; 1 Petr. 5:13) Allt vittnar om att dessa kristna under första århundradet delade med sig av ”livets ord” till andra i denna döende värld.

 5. a) Hur många handskrivna exemplar av de kristna grekiska skrifterna finns alltjämt i behåll? b) Vilka var de kristna avskrivarnas föredömen i att göra avskrifter av bibeln, och hur kunde de åstadkomma en fullständig bibel?

⁵ I denna dag finns det alltjämt omkring 4.000 handskrivna exemplar av den samling på tjugosju böcker, som utgör de kristna grekiska skrifterna. Men inga av dessa är från första århundradet. Dessutom finns det omkring 8.000 handskrifter av en latinsk översättning och omkring 1.000 handskrifter av översättningar till åter andra språk. De första kristna, som från allra första början kom från judarnas eller hebréernas led, hade de judiska skriftlärda eller soferim till föredömen i att göra avskrifter av de heliga skrifterna, ty dessa hade alltifrån Esras dagar, hans som var en prästerlig skriftlärd eller avskrivare, framställt handskrivna exemplar av de hebreiska skrifterna för de judiska synagogornas räkning. Synagogor upprättades överallt i världen, såväl inom som utanför det romerska kejsarväldet, på platser dit judarna hade blivit kringspridda. Alltså kunde man gå in i en synagoga i Antiokia i Pisidien i Mindre Asien och få höra de hebreiska skrifterna föreläsas; och detsamma gällde för Berea i Macedonien och för Rom i Italien. (Apg. 13:14, 15; 17:10, 11; 28:16—23) De hebreiska skrifterna hade alltså på den tiden fått världsvid spridning. Följaktligen kunde de kristna avskrivarna, vid sidan av sitt arbete med att skriva av de kristna grekiska skrifterna, göra avskrifter av de inspirerade hebreiska skrifterna eller av den grekiska översättning av dessa skrifter, som kallas Septuaginta, såvida de inte kunde köpa exemplar av dessa skrifter av judar som drev handel med sådana. Således kunde de åstadkomma kopior av den fullständiga bibeln med dess sextiosex inspirerade böcker.

 6. a) I vilket avseende befann sig de kristna under ett bud som var annorlunda än det som judarna hade fått sig givet beträffande framträdandet inför andra människor? b) Vad slags ord är detta ”livets ord”, såsom Jesus visade i samband med att han blev frestad?

⁶ Judarna hade genom Mose lag blivit befallda att hålla sig för sig själva, dvs. att ta avstånd från hedningarna. De kristna församlingarna hade däremot av den större Mose, Jesus Kristus, och hans apostlar blivit befallda att draga ut i världen för att i endräkt bilda den största förkunnarorganisationen på jorden, en kristen organisation som speciellt skulle ägna sig åt att för hela den döende världen förkunna ”livets ord”, de goda nyheterna om Guds rike. Detta ”livets ord” är inte rätt och slätt en muntlig tradition, ett budskap som muntligen vidarebefordrats från generation till generation. Det är ett skrivet ord, som förblir oförändrat av tiden eller av omständigheterna och som man kan läsa, studera och begrunda och jämföra med uppfyllelsen av bibelns profetior. På grund härav kunde Jesus Kristus själv, som kallas ”Guds Ord” och ”livets ord”, bemöta djävulens frestelse genom att upprepade gånger säga: ”Det är skrivet”, och så citera den skrivna bibeln — Skriften! — Matt. 4:1—10.

 7. a) Vad förutsade Jesus beträffande de goda nyheterna i våra dagar? b) Vad var det som krävdes, om detta skulle bli fullgjort, och i vilken utsträckning har detta arbete skridit framåt intill nu?

⁷ Jesus riktade uppmärksamheten på våra dagar, dagar som har kännetecknats av världskrig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar och ångest bland nationerna därför att deras slut nalkas i det universella Harmageddonkriget, och sade: ”Också inom alla nationerna måste de goda nyheterna predikas först.” (Mark. 13:8—13, NW) För att de goda nyheterna om evigt liv genom Guds rike under Kristi styrelse skulle bli predikade och förstådda inom alla nationerna, måste detta budskap översättas till de språk som talades av folket i dessa nationer. I detta syfte — därför att den Heliga skrift, bibeln, är en bok med ett budskap från Gud till hela världen — har bibeln blivit översatt till flera språk än någon annan bok under den mänskliga historiens gång. År 1961 hade bibeln redan översatts, helt eller delvis, till 1.165 språk och dialekter, och detta innebär att om varje människa på jorden finge undervisning i att läsa sitt eget modersmål, skulle bibeln, eller delar av den, kunna läsas av 90 procent av världens befolkning.

 8. Vad har meddelats beträffande översättandet av bibeln till gagn för folk i Asien och Afrika och på öarna i världshaven?

⁸ Det har meddelats att det nu finns 1.000 översättare, som tillhör inemot 100 olika religiösa sammanslutningar, vilka i sin tur representerar 40 olika nationaliteter, och dessa översättare är sysselsatta med att för folkets räkning åstadkomma vad de hoppas skall bli en auktoritativ översättning av Skriften, en auktoriserad översättning, så att säga, för Afrika, Asien och folk på världshavens öar. I sin strävan att sörja för lärdom och teknisk hjälp, på det att översättningar av bibeln skall bli tillgängliga för folket, har bibelsällskapet, heter det, ”nu nått ett skede i fråga om utveckling och samarbete som saknar motstycke i dess långa historia”.

 9. Vid vilken tid, i synnerhet, bildades olika bibelsällskap, och vad har romerska påvar sagt om sådana sällskap?

⁹ I synnerhet i början av förra århundradet bildades olika bibelsällskap. Dessa sammanslutningar har inte funnit gillande hos påvarna i Vatikanen eller hos den romersk-katolska hierarkien. I en påvlig bulla till de romersk-katolska prästerna på Irland år 1825 sade påven Leo XII: ”Ett visst sällskap, vanligen kallat Bibelsällskapet, utbreder sig fräckt över hela världen. I förakt för de heliga fädernas traditioner och i strid med Tridentinska mötets välkända beslut har detta sällskap samlat hela sin kraft och inriktar alla medel på en enda sak: — att översätta, eller rättare sagt förvränga, bibeln till folkets eget språk i alla länder.” En senare påve, Pius IX, gav till känna sin inställning till ”livets ord” genom att säga: ”Förbannade vare dessa mycket förslagna och bedrägliga sällskap, kallade bibelsällskap, som sätter bibeln i händerna på den oerfarna ungdomen.”a

10. Vilket verk skred framåt, trots ogillande från katolsk sida, och vad var det som bildades i Europa och USA?

¹⁰ Trots ogillande och motstånd från romersk-katolsk sida gick arbetet med att översätta och ge ut ”livets ord” stadigt framåt. Bibeln trycktes på italienska ett dussin gånger före år 1500 e. Kr., och aderton upplagor av bibeln på tyska hade redan givits ut, innan Martin Luthers översättning blev tillgänglig. År 1804 bildades i Nürnberg Baselbibelsällskapet. Samma år bildades i London Brittiska och utländska bibelsällskapet, och detta understödde finansiellt olika bibelsällskap på den europeiska kontinenten. Vad USA angår, bildades det första bibelsällskapet där i Philadelphia år 1808; därpå följde New Yorks bibelsällskap år 1809 och Amerikanska bibelsällskapet år 1816. Danska bibelsällskapet bildades år 1814 och Svenska bibelsällskapet år 1815. År 1814 bildades också både Hamburg-Altonas bibelsällskap och ett holländskt bibelsällskap i Amsterdam. Franska regeringen erkände år 1818 ett protestantiskt bibelsällskap i Paris, Société biblique protestante de Paris. Ett stort antal bibelsällskap bildades därpå i Europa, men såsom The Encyclopaedia Britannica (band 3, II:e upplagan) säger på sidan 907: ”Några av dem upplöstes slutligen, eller också hämmades de i sin verksamhet genom politiskt eller kyrkligt motstånd, och den romerska kyrkan visade sig särskilt fientlig.”

11. Vilket sällskap inregistrerades år 1884, och vad har det hållit på med att trycka ända till denna dag?

¹¹ Jämförelsevis sent, men när Guds rätta tid var inne, blev år 1884 det sällskap inregistrerat i Pittsburgh i Pennsylvanien, som nu kallas Watch Tower Bible & Tract Society of Pennsylvania. Fastän detta sällskap, Sällskapet Vakttornet, varit en särskild skottavla för den romersk-katolska hierarkien såväl som för de protestantiska prästerna och predikanterna, har det hållit på med att trycka biblar ända till denna dag, och det verkar såsom förläggare åt Jehovas vittnen.

12. Hur omfattande har spridningen av bibeln blivit, sedan bibelsällskap började bli verksamma, och håller denna verksamhet jämna steg med världens befolkningstillväxt?

¹² Sedan alla dessa bibelsällskap kom till, har bibeln givits ut och blivit spridd i väldig skala, mer än två millarder exemplar av hela bibeln eller av delar av den har spritts ut. Under 1960 anses den världsomfattande spridningen, som alla bibelsällskapen medverkat till, ha nått 30 millioner exemplar, och däri är många exemplar av enbart Nya testamentet, dvs. de kristna grekiska skrifterna, inräknade. Men världens befolkning ökar med 45 millioner om året, en halv gång till så många som antalet exemplar av bibeln. Framställningen av biblar håller alltså inte jämna steg med världens befolkningstillväxt. Låt oss emellertid tänka på att en stor del av denna befolkningsökning sker i Kommunistryssland och i det röda Kina, som befinner sig bakom järn- respektive bamburidån, varför folket i dessa länder inte kan nås så lätt.

13. Hur framgår det av de erfarenheter som ett bibelsällskap hade under 1960 att det råder ett skriande behov av flera biblar?

¹³ Det råder ett skriande behov av flera biblar. Ett bibelsällskap har meddelat att det varit ”en förbluffande ökning i spridningen av den Heliga skrift inom områden som berörts av politisk spänning och revolution”, att man till exempel på Kuba och i Kongo gjort helt slut på sällskapets lager, att man måste trycka nya upplagor och skyndsamt sända nya böcker, ibland med flyg, för att tillgodose behovet för de religiösa organisationer som verkat i dessa oroliga områden; att organisationen, i samarbete med andra bibelsällskap i sjuttiofem länder, hade spritt mer än 23 millioner exemplar av bibeln under 1960, vilket innebar en ökning med 32 procent över spridningssiffran för 1959. — New York Times för 12 maj 1961.

Inte förgäves — hur?

14. Hur kan mycket av detta arbete med att sprida bibeln ha skett till ingen nytta, och enbart på vilket sätt kan man förstå bibeln?

¹⁴ Här är det lämpligt att ställa några frågor: Hur mycket av denna omfattande bibelspridning har varit förgäves, till ingen nytta? På senare tid har allt fler människor jorden runt fått lust att läsa, och fördenskull är det säkert flera människor som nu läser bibeln. Men kommer enbart bibelläsandet att medföra liv för den som läser? Mattas det livliga intresse som en människa först visar, då hon griper sig an med att läsa bibeln, så småningom av, så att denna bok bara blir en av många andra som hon lägger undan i bokhyllan? Kan den enskilde bibelläsaren av sig själv förstå bibeln och inse hur samstämda dess olika delar är? Gud gav inte bibeln åt en enskild människa utan åt en nation, först åt den hebreiska nationen och sedan åt det som Petrus kallar Guds ”heliga nation”, som utgörs av ”Guds Israel”, vars medlemmar inte har fått sitt kött utan sitt hjärta omskuret. Den är alltså en bok för en organisations räkning. Den kan endast förstås i förening med Guds sanna, synliga organisation, som är uppfylld av hans heliga ande. — 1 Petr. 2:9; Gal. 6:12—16.

15. Hur framgår det av berättelsen om etiopiern, som satt och läste i bibeln, att man inte kan förstå bibeln om man inte får hjälp av någon annan?

¹⁵ Tänk på den etiopiske bibelläsaren. Han var på återvägen från templet i Jerusalem och satt och läste högt i Jesajas profetiska bok under sin färd. Uppmanad härtill av Guds ängel närmade sig den kristne evangelieförkunnaren Filippus vagnen och frågade den etiopiske hovmannen om han förstod det som han läste. I all uppriktighet svarade etiopiern: ”Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” Han inbjöd Filippus att stiga upp i vagnen och lyssnade så till Filippus, som förklarade profetian för honom från kristen ståndpunkt sett. Nu förstod han så mycket att han önskade bli efterföljare till Jesus Kristus, ”Guds Ord”. När de just kom förbi en vattensamling, frågade han: ”Vad hindrar, att jag döpes?” Sedan Filippus hade döpt den nyomvände etiopiern, lämnade han honom, och mannen fortsatte glad sin färd. — Apg. 8:26—39.

16. Genom vem måste bibeln bli förklarad, enligt vad som framgår av det som hände judar i Berea som ägnade sig åt bibelläsning?

¹⁶ Tänk också på de bibelläsande judarna i Berea i Macedonien. De fick höra lagen och profeterna föreläsas i synagogorna och studerade också dessa skrifter enskilt, men de förstod dem inte. Men så kom aposteln Paulus dit, och han gick till synagogan. Det som han sade var nytt och annorlunda för dem. Men de var ädla till sinnes i denna sak. På vilket sätt? ”De togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades. Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.” (Apg. 17:10—12) Om de skulle förstå bibeln till frälsning för sig, måste de få den förklarad genom Guds organisation.

17. Vilka frågor måste man ställa sig med avseende på bibelläsandet i judiska synagogor och i kyrkor och privata hem i kristenheten?

¹⁷ Från den tiden och under de förflutna nitton hundra åren fram till våra dagar har lagen och profeterna och psalmerna förelästs i de judiska synagogorna, varvid också rabbinerna givit sina kommentarer. Men har detta frälst judarna? När det gäller läsandet av den fullständiga bibeln, som innehåller såväl dess hebreiska som dess kristna grekiska del, i icke-judiska kyrkor och hem, kan man då påstå att detta bibelläsande av dem som hör till kristenhetens många religiösa samfund frälsar dessa hundra millioner människor, som läser bibeln och hör den föreläsas?

18. Hur kan man av allt att döma påstå att allt sådant bibelläsande är till ingen nytta?

¹⁸ Hur mycket av detta religiösa bibelläsande i denna tid av rådlöshet hjälper läsarna att fatta rätta beslut i de livsviktiga frågor som man måste ta ställning till nu, när vi har nått ”avslutningen på tingens ordning” och när nationerna står till doms inför Gud beträffande den allt annat överskuggande frågan om vem som är universums suveräne härskare — Jehova Gud eller Satan, djävulen? Trots det att folk hör bibeln föreläsas och själva läser den i förbindelse med kristenhetens religiösa organisationer, fortsätter de att rätta sig efter denna gamla värld, alldeles som ateisterna, agnostikerna, skeptikerna och hedningarna gör. De förbereder sig inte på att möta ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” genom att sluta upp på Guds rikes sida, det rikes, om vilket det nu predikas goda nyheter på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matt. 24:14) Deras enskilda bibelläsande är av allt att döma till ingen nytta. Vad är det då som behövs?

19. a) Vilka lovord kan ges dem som ägnar sig åt att ge ut enbart själva bibeln? b) Varmed måste dock bibeln kompletteras, såsom det visade sig av de erfarenheter som etiopiern och bereanerna, vilka läste bibeln, hade?

¹⁹ Liksom det var i fråga om etiopiern och bereanerna, som läste bibeln, behövs det en undervisare, ledare eller lärare, som är uppfylld av Guds heliga ande och står under Guds ledning, såsom det var med Filippus och Paulus. Filippus och Paulus tillhörde inte längre den förkastade judiska religiösa kyrkan eller församlingen, utan de hörde nu till Guds nyutvalda organisation, som var ”ett utvalt släkte, ... en helig nation, ett folk för särskild besittning” (NW) åt Gud och som blivit uppfylld av hans ande. Vi håller med om att det är berömvärt att man ägnar sig åt att översätta, trycka och sprida biblar. Det finns ingen bättre bok att befatta sig med än bibeln. Den kallas symboliskt för ”andens svärd”; och det är utan tvekan bättre att framställa och sprida ”andens svärd” än att ta del i rustningskapplöpningen och tillverka ammunition som skall användas i krig, som bara orsakar svåra skador, lemlästning och död. Men bibeln måste kompletteras med något annat. Nej, inte med traditioner från människor, vilka har varit religiösa ledare i kristenheten eller i judenheten. Bibeln måste kompletteras genom deras verksamhet som är åt Gud överlämnade, döpta individer i Guds organisation, vilka Gud sänder ut till att predika och undervisa.

20. Vilka avskedsord av Jesus till lärjungarna är alltjämt tillämpliga, och vad behövs fördenskull jämsides med att bibeln blir spridd?

²⁰ De nitton hundra år som har förgått har inte minskat kraften och tillämpligheten i Jesu avskedsord till sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:19, 20, NW) Ända fram till ”avslutningen på tingens ordning” föreligger det ett behov av att de utsända undervisar i förbindelse med bibeln, Guds skrivna ord.

21. Vad säger Paulus’ och Jakobs ord om dem som bara läser och hör livets ord och om dem som är ordets görare?

²¹ Tänk på Paulus’ ord: ”Det finnes ingen partiskhet hos Gud. Så till exempel skola alla de, som hava syndat utan lag, också förgås utan lag, men alla de, som hava syndat under lagen, skola dömas av lagen. Ty lagens hörare [som dock syndar under den] äro icke de som äro rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skola bliva förklarade rättfärdiga.” (Rom. 2:11—13, NW) Likaså Jakobs ord: ”Bliv ordets görare och icke endast hörare, eljest bedraga ni eder själva med ett falskt resonemang. Ty om någon är ordets hörare och icke dess görare, så är denne lik en man som betraktar sitt naturliga ansikte i en spegel. Ty han betraktar sig, och han går sin väg och glömmer genast hurudan han är. Men den som skådar in i den fullkomliga lag, som tillhör friheten, och som framhärdar däri, denne man skall, därför att han icke har blivit en glömsk hörare utan en arbetets görare, vara lycklig i att göra det.” (Jak. 1:22—25, NW) Vi finner alltså att de som vinner Guds godkännande och blir belönade med evigt liv inte är de som rätt och slätt läser bibeln och inte heller de som bara hör bibeln föreläsas, utan det är de som är ordets görare.

22. a) Vad måste vi då göra utöver detta att vi ger ut och sprider biblar? b) Och även utöver det att vi ger ut böcker som förklarar bibeln?

²² Vad kan man då vidare säga? Jo, att vi inte bara skall ge ut biblar och sprida biblar, utan vi skall också leva i överensstämmelse med bibeln. Vi skall inte bara se till att bibeln kommer in i människors hem; vi skall också gå tillbaka och hjälpa dem att förstå bibeln, som vi förhjälper dem till att läsa. Vi måste göra anordningar för att de skall studera bibeln tillsammans med oss i hemmet, så att de skall kunna inse bibelns sanning i överensstämmelse med de Skriftens utsagor som blivit uppenbarade och i överensstämmelse med profetior som gått i uppfyllelse nu under ”avslutningen på tingens ordning”. Vi måste hjälpa dem att inse sanningen beträffande hur Gud handlar med den synliga organisation som han har utvalt och som han brukar till att förkunna ”livets ord”. Vidare skall vi inte låta oss nöja med att ge ut böcker om bibeln eller till förklaring av den, utan vi skall dessutom hjälpa bibelläsarna att förstå dessa bibelförklarande böcker och att med hjälp av sina egna exemplar av bibeln bevisa för sig att det som sägs i sådana böcker är sanning.

23. a) Vari skall vi alla efterlikna den störste undervisaren i bibeln, som funnits här på jorden? b) Vad förkunnar vi genom att göra detta?

²³ I denna verksamhet skall vi såsom vårt särskilda föredöme ta honom som var den störste undervisaren i bibeln här på jorden, Jesus Kristus, som är Guds ord personifierat. När Gud utgöt sin ande över Jesus, fick denne i uppdrag att predika. (Jes. 61:1—3; Luk. 4:16—21) Detta arbete, som han fått i uppdrag att utföra, fullgjorde han också, även om det inte finns någon uppgift om att Jesus placerade ett enda exemplar av bibeln i folks händer. Han överlät åt de judiska skriftlärda eller avskrivarna i hans dagar att göra avskrifter av de heliga skrifterna och sprida dessa bland folket. Han ägnade sig inte speciellt åt att göra avskrifter av bibeln utan åt att undervisa om det som redan fanns avskrivet av bibeln. Han använde folks egna exemplar av bibeln eller dem som förvarades i synagogorna. (Luk. 4:17, 20) Vi kan inte alla ägna oss åt att trycka biblar, men vi kan sprida biblar, och i all synnerhet kan vi undervisa i bibeln. Det är särskilt på det sättet som vi i denna tid kan förkunna ”livets ord”.

24. Vilka översättningar av bibeln använder Jehovas vittnen i sitt arbete från hus till hus?

²⁴ ”Men Jehovas vittnen har en egen översättning av bibeln, som de använder”, säger somliga, som är kritiskt inställda, för att göra andra människor ogynnsamt stämda mot Jehovas vittnens bibelundervisning och för att de skall stöta sig på den. Av bibeln själv framgår det att den blev skriven på de ursprungliga språken (hebreiska, arameiska och grekiska) av Jehovas vittnen, alltifrån Mose och till aposteln Johannes, som skrev bibelns sista bok. Men vilka är det som har frambragt de många nutida översättningarna av den ursprungliga bibeln? Är det människor som påstår sig vara Jehovas vittnen? Nej, det är det inte, utan människor som i de flesta fall varit medlemmar av kristenhetens religionssamfund. Jehovas vittnen utför nu det påbjudna undervisningsarbetet på 158 språk, och därvid använder de inte sina egna översättningar utan gör bruk av en del av de 1.165 översättningar som redan finns tillgängliga för dem. När Jehovas vittnen predikar från hus till hus och kommer till hem där det redan finns ett eller flera exemplar av bibeln, använder de dessa biblar eller låter dem som de besöker använda dem, när vittnena leder ett studium av ”livets ord” med dem i hemmet. Och med hjälp av dessa biblar kan Jehovas vittnen undervisa om samma goda nyheter om Guds upprättade rike med Kristus som regent.

25, 26. a) Hur representeras Jehovas vittnen inför lagen, och hur omfattande har arbetet med att trycka översättningar av bibeln varit? b) Vilken översättning av bibeln använder Jehovas vittnen när de predikar budskapet om Riket?

²⁵ Jehovas vittnen brukar Sällskapet Vakttornet såsom sitt styrande organ, såsom sin förläggare och sin representant inför lagen. Detta sällskap ger ut biblar på engelska, som är tryckta på dess egna pressar i Brooklyn i New York. Till en början, fyrtiotvå år efter det att Sällskapet blivit inregistrerat, började man med att på Sällskapets egna pressar trycka ett grekisk-engelskt Nya testamente, som kallas The Emphatic Diaglott och som frambragts av en medlem av den i USA verksamma religiösa sammanslutningen Christadelphians (Kristi bröder) tjugo år innan Sällskapet Vakttornet inregistrerades. Femtioåtta år efter det att Sällskapet blivit lagligen erkänt, började man trycka exemplar av Engelska auktoriserade översättningen av år 1611, som också kallas Konung Jakobs översättning. Sextio år efter Sällskapets inregistrering började man trycka exemplar av Amerikanska standardöversättningen av bibeln, som första gången utkom år 1901. Och nu, sjuttiosju år efter det att Sällskapet Vakttornet blev lagligen inregistrerat, har det för första gången, nämligen under 1961, frambragt New World Translation of the Holy Scriptures (Nya Världens översättning av bibeln) i ett enda band, en översättning av bibeln som mellan åren 1950 och 1960 kommit ut i sex på varandra följande delar. Denna bibel finns bara på engelska och kan inte användas av dem av Jehovas vittnen som utför sitt arbete med att vittna på de andra 157 språken, på vilka vi nu predikar och undervisar i 185 länder.

²⁶ Vi behöver alltså inte vår egen bibelöversättning för att kunna predika och undervisa om det hänförande budskap, som är kännetecknande för Jehovas vittnen och som skiljer dem från alla kristenhetens religiösa samfund — de goda nyheterna om Jehova Guds och hans Smordes upprättade rike. Vi använder vilka biblar som helst, som vi har tillgång till, på alla språk.

27. a) Vad är det som verkligen betyder något i denna tid, om det inte är vilken översättning av bibeln man använder? b) Vad bör då de endräktiga förkunnarna göra med avseende på ”livets ord”?

²⁷ Det som verkligen betyder något i våra dagar är inte vilken översättning av bibeln som man använder, utan att folk får undervisning om det sanna budskapet om Riket från bibeln. Fortsätt då att dra framåt, ni endräktiga förkunnare av ”livets ord”. Behåll ett fast, järnhårt, grepp om det, men gör detta genom att samtidigt dela med er av ”livets ord” åt andra i denna döende värld. ”Livets ord” är för hela världen, för alla nationer. ”Gläd eder, ni nationer, med hans folk”, säger Jehova Gud själv. (5 Mos. 32:43; Rom. 15:10, NW) Må ni fördenskull allesammans glädja dem som söker livet i alla världens nationer genom att för dem endräktigt förkunna Guds härliga ”livets ord”.

[Fotnot]