Andra delen
1, 2. a) Vilka otrogna kristna talade Paulus om i 1 Timoteus 1:18—20? b) Vilka möjligheter, som de haft, hade de omintetgjort?
FÖR länge sedan, i aposteln Paulus’ dagar, fanns det åt Gud överlämnade kristna, som omintetgjorde alla sina möjligheter till en andlig uppståndelse till himmelsk härlighet och makt tillsammans med Herren Jesus Kristus. Aposteln Paulus talar om hur detta kom sig, när han skrev följande till Timoteus:
2 ”Detta uppdrag anförtror jag åt dig, barn, Timoteus, i överensstämmelse med de förutsägelser som ledde direkt fram till dig, att du genom dessa må fortfara att föra den förträffliga kampen, i det att du bevarar tron och ett gott samvete, vilket några hava kastat åt sidan och hava lidit skeppsbrott beträffande sin tro. Hymeneus och Alexander höra till dessa, och jag har överlämnat dem åt Satan, för att de genom aga må läras att icke häda.” — 1 Tim. 1:18—20, NW; Ro.
3, 4. a) Varför innebär inte detta att man kunde se fram emot att de båda männen skulle bli återförda till den kristna församlingen? b) Vem var det då som blev agad i detta sammanhang?
3 Detta innebär inte att Hymeneus och Alexander slutligen lärde sig en läxa, slutade upp med att häda och återfördes till den kristna församlingen och blev räddade ur Satans klor. Så kan det inte ha varit, då dessa båda åt Gud överlämnade och döpta kristna hade kastat den kristna tron och ett gott samvete åt sidan och hade lidit skeppsbrott beträffande sin tro, så att den gick under i tillintetgörelsens hav.
4 Genom att bli uteslutna ur den trogna kristna församlingen tog dessa båda män inte emot någon tillrättavisande aga. Det var den älskade, trogna församlingen som fick agan och som lärde sig att undvika dessa båda andligen skeppsbrutna män och att inte ha något med dem att göra, i det att den helt överlämnade dem åt Satan, åt vilken Paulus med apostolisk myndighet hade överlämnat dem. Genom det nödvändiga utstötandet av dessa båda män, som hade förlorat tron och ett gott samvete, blev den lojala församlingens medlemmar föremål för tuktan; de lärde sig att frukta för att följa ett sådant handlingssätt som Hymeneus och Alexander följt, på det att de själva inte skulle få sitt kristna liv förstört på samma sätt och bli uteslutna, överlämnade åt Satan.
5, 6. a) Vad var det enligt 2 Timoteus 2:16—19 som brast hos Hymeneus? b) Varför måste församlingen ta avstånd från Hymeneus och Filetus, och vad menade dessa män, då de lärde att uppståndelsen redan hade inträffat?
5 Aposteln Paulus ger oss ytterligare upplysningar om Hymeneus och säger oss vad det var som brast hos honom, när han längre fram skriver så här till Timoteus: ”Undfly tomt tal, som våldför sig på det som är heligt; ty det kommer att befrämja mer och mer ogudaktighet, och deras ord skall sprida sig som kallbrand. Hymeneus och Filetus höra till dessa. Just dessa män hava avvikit från sanningen och säga att uppståndelsen redan har inträffat; och de förvända tron hos somliga. Det oaktat förblir Guds fasta grundval beståndande och har detta insegel: ’Jehova känner dem som tillhöra honom’, och: ’Må var och en som nämner Jehovas namn taga avstånd från orättfärdighet.’” — 2 Tim. 2:16—19, NW.
6 Hymeneus och Filetus tillhörde inte längre Jehova, utan de blev överlämnade åt Satan genom att utstötas ur Jehovas kristna församling. De trogna kristna hade fått Jehovas namn nämnt över sig, Jehova kunde kalla dem ett ”folk för sitt namn” (NW), och de använde eller nämnde detta Guds namn vid sina församlingsmöten och under sitt predikande utanför församlingen. (Apg. 15:14—18) Fördenskull måste de ta avstånd från sådana trolösa kristna som Hymeneus och Filetus, eftersom de var fulla av orättfärdighet. De här männen hade sin egen uppfattning om uppståndelsen. De lärde att ”uppståndelsen redan har inträffat”, dvs. på deras tid; och detta skedde förmodligen genom att de påstod att uppståndelsen bara var en andlig sådan, att den var av symboliskt slag, och att åt Gud överlämnade kristna redan hade fått en uppståndelse och att detta var alltsammans och att det inte skulle bli någon ytterligare uppståndelse i framtiden under Guds messianska rike.
7. Vad drabbades de av vid sin död? Varför det?
7 Hymeneus och Filetus hade redan förvänt tron hos somliga medlemmar i församlingen genom denna lära om uppståndelsen. Om de i samband härmed också förfäktade den hedniska grekiska läran om människosjälens odödlighet, det säger Paulus ingenting om. Men dessa samvetslösa män, som förvände tron hos kristna troende, syndade uppsåtligt sedan de hade kommit till exakt kunskap om sanningen, och detta i förbindelse med aposteln Paulus. När de dog, drabbades de fördenskull av ”Gehennas dom” (NW). De skall inte få uppstå.
8, 9. Vad framhäver Paulus med skärpa i 1 Timoteus 6:9, 10, 20, 21?
8 Kristna människor som låter sig lockas till att lägga materiella rikedomar på hög och till att söka förvärva mycket av den världsliga kunskapen eller ”vetenskapen” sätter sina utsikter till en uppståndelse och ett liv i den kommande rättfärdiga tingens ordning på spel. Det är inte genom rikedom eller ”vetenskap” som vi blir frälsta utan genom den sanna kristna tron.
9 Aposteln Paulus framhävde detta med skärpa i slutet av sitt första brev till Timoteus, i vilket han skrev: ”De som äro beslutna att bliva rika falla i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störta människor i tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor. O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott, i det att du vänder dig bort från det tomma tal [t. ex. Hymeneus’ och Filetus’ tal], som våldför sig på det som är heligt, och från motsägelserna från den falskeligen så kallade kunskapen. Därför att de prålat med dylik kunskap, hava några avvikit från tron.” — 1 Tim. 6:9, 10, 20, 21, NW.
10. a) Hur skadar de människor sig själva, som prålar med den ”falskeligen så kallade kunskapen”? b) Vad är vi fördenskull fast beslutna att göra?
10 De kristna som vill bli rika hemfaller åt begärelser, som ”störta människor i tillintetgörelse och fördärv”. De kristna som traktar efter denna världens ”kunskap”, i vilken det inte finns någon tro, prålar med den för att vinna ära eller för att få världsliga fördelar, men sådana människor avviker från den kristna tron. Gud har inte någon orsak att uppväcka en enda av dem från de döda förmedelst Jesus Kristus. De blir vid sin död kastade i Gehenna, symboliskt talat. (Mark. 9:43—47) Men vi är beslutna att inte efterlikna dem. Vi tänker på orden i Hebréerna 10:38, 39 (NW): ”’Men min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och ’om han ryggar tillbaka, har min själ icke behag i honom’. Nu äro vi icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.”
Hur går det med en icke troende äktenskapspartner?
11, 12. a) Vilken fråga uppstår beträffande icke troende makar till åt Gud överlämnade, av anden pånyttfödda kristna? b) Vad säger Paulus om detta förhållande i 1 Korintierna 7:10—16?
11 Sedan Jesu Kristi dagar har många människor kommit i nära kontakt med åt Gud överlämnade, döpta kristna, som Gud har pånyttfött genom sin ande till ett himmelskt arv. Men dessa människor har inte tagit så stort intryck att de själva har blivit kristna av detta slag. Några sådana människor har varit och är alltjämt gifta med helgade kristna. Det finns också barn, vilkas far eller mor eller båda föräldrar är överlämnade, av anden pånyttfödda kristna. Kommer dessa, som inte tror, att få uppstå? Om sådana icke troende människor skrev Paulus:
12 ”Åt de gifta giver jag de föreskrifterna — ... ja, jag, icke Herren: Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man. Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga. Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller en syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid. Ty du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” — 1 Kor. 7:10—16, NW.
13. Vad skriver aposteln Petrus i 1 Petrus 3:1—4, som är i överensstämmelse med de här råden?
13 Aposteln Petrus skriver följande i överensstämmelse härmed: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt. Och låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon.” — 1 Petr. 3:1—4, NW.
14. Vilka frågor kan en sådan icke troende äktenskapspartners död ge anledning till, och vilka andra frågor kan vi ha orsak att ställa i detta sammanhang?
14 Om nu den icke troende äktenskapspartnern dör såsom icke troende, medan han befinner sig i denna gemenskap med en sådan trogen kristen, som har himmelska förhoppningar, går då den icke troende förlorad för evigt? Har den icke troende dött med ”Gehennas dom” (NW) vilande över sig, och skall det inte bli någon uppståndelse för den icke troende med möjlighet till evigt liv på en paradisisk jord under Guds rikes styrelse? I samband med en sådan fråga har vi orsak att ställa några andra frågor, nämligen dessa: Hur länge har den icke troende levt samman med den troende? Och hur trogen och exemplarisk har den troende varit såsom ett vittne för den sanna kristna tron?
15. Vilka frågor är det lämpligt att ställa beträffande den icke troende med anledning av vad vi lärt av erfarenheten och gjorda iakttagelser?
15 Av erfarenheten och av gjorda iakttagelser att döma tar det somliga människor med en viss bakgrund längre tid än det gör andra att bli gynnsamt påverkade, så att de kan börja handla rätt. Har nu den icke troende levt samman med den troende tillräckligt länge för att få det mått av erfarenhet i förbindelse med den troende äktenskapspartnern, som hans egna personliga förhållanden kräver? Om den icke troende fortsätter sitt liv i otro några år fram till sin död, innebär då detta att han aldrig någonsin skulle kunnat bli en överlämnad troende människa, om han hade fått leva tillsammans med den troende under längre tid? Om han lämnar sin troende äktenskapspartner, har han då dragit sig bort ifrån sina bästa möjligheter att vinna frälsning?
16. När den icke troende valde detta handlingssätt, gick han då till den ytterlighet som beskrivs i 2 Petrus 2:21, 22?
16 Även om den icke troende väljer ett sådant handlingssätt, går han inte till den ytterlighet som beskrivs i 2 Petrus 2:21, 22 (NW), där vi läser: ”Det skulle hava varit bättre för dem att icke exakt hava känt rättfärdighetens väg, än att — sedan de exakt lärt känna den — vända sig bort från det heliga bud som har blivit överlämnat åt dem. Det som säges i det sanna ordspråket har hänt dem: ’Hunden har återvänt till sina egna spyor och svinet, som blivit badat, till att vältra sig i smutsen.’” Om han dör såsom en icke troende, sedan han försvunnit ur den troendes liv, har han då förverkat alla utsikter till evigt liv? Vem skall vara domare i ett sådant fall? Vems dom betyder något?
17. a) Till vilka riktade dessa apostlar sina rådgivande ord om förhållandet till en äktenskapspartner? b) Vilken frälsning syftade Paulus på, då han talade om att frälsa en äktenskapspartner?
17 Vi bör tänka på att apostlarna skrev till ”Guds församling”, till andliga kristna, som hade ”blivit helgade i förening med Kristus Jesus, kallade till att vara heliga”, till dem som hade fått ”en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och oförvissneligt arv ... förvarat i himlarna”. (1 Kor. 1:1, 2; 1 Petr. 1:3, 4; NW) Dessa brev skrevs under första århundradet. Gud höll då på med att bland hednanationerna ta ut ett folk för sitt namn, vilket skulle komma att utgöra församlingen av 144.000 kristna vittnen, som skall bli medarvingar med Kristus i hans himmelska rike. (Apg. 15:14) När Paulus framställde frågan: ”Du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” syftade han följaktligen utan tvekan på frälsningen till himmelskt liv i förening med Jesus Kristus.
18. a) Har den icke troende, som dör såsom en sådan kristens äktenskapspartner, inte möjlighet till någon annan frälsning? b) När började den ”förträfflige herden” kalla sina ”andra får”?
18 Paulus talade visst inte i detta brev om frälsningen till liv i mänsklig fullkomlighet här på jorden vid den tid då Guds himmelska rike omvandlar hela vårt klot till ett paradis. Fördenskull inställer sig helt naturligt denna fråga: Om den icke troende äktenskapspartnern inte blev frälst genom den troende till den enda frälsning, som Gud på den tiden kallade människor av nationerna till, innebär då detta att den icke troende inte skall få något senare tillfälle att bli frälst med den jordiska frälsning, som är beredd åt människor i allmänhet under Guds rikes styrelse? Vad skulle följden bli, om vi svarade ja på den sist framställda frågan? Jo, då skulle vi döma den icke troende, som dog utan att ha tagit emot den himmelska kallelsen, ovärdig en uppståndelse över huvud taget under Guds rikes styrelse och mena att han inte skulle få någon möjlighet till liv på jorden. Men inte förrän helt nyligen började den gode eller förträfflige herden, Jesus Kristus, kalla och församla sina ”andra får”, åt vilka han ger hoppet om evigt liv här på jorden. — Joh. 10:16, NW.
19. a) Är den frälsning som ges de ”andra fåren” ett slags skyddsnät, i vilket av anden pånyttfödda kristna, som blir otrogna, fångas upp? b) Vad är det som möjliggör de ”andra fårens” frälsning?
19 Den inspirerade Skriften säger att Gud har fastställt en bestämd tid, då han skall församla de ”andra fåren”, åt vilka han har evig frälsning på den paradisiska jorden under sin älskade Sons herravälde i beredskap. Guds föranstaltning för dessa ”andra får” är inte något slags skyddsnät, i vilket alla de människor fångas upp, som han kallar till det himmelska arvet men som inte fyller kraven i förbindelse med det genom att följa en kristen levnadskurs i trohet intill döden. De kristna, som har ett himmelskt arv i beredskap åt sig, kommer antingen att bevisa sig värdiga att få tillträda detta arv, eller också kommer de att misslyckas helt och hållet och har då inte något annat liv att falla tillbaka på, varigenom de skulle kunna komma i åtnjutande av evigt liv någon annanstans, i någon annan form. Nej, Guds föranstaltning genom Kristus för de ”andra fåren” är någonting som Gud speciellt har avsett för den stora massan av människor. Denna föranstaltning möjliggörs av Jesu Kristi död och uppståndelse, liksom de 144.000 medarvingarnas himmelska kallelse har blivit möjlig tack vare detta som skedde med Kristus.
20. När började — enligt väl kända förhållanden — församlandet av den ”stora skaran” av ”andra får”?
20 Enligt väl kända förhållanden började församlandet av den ”stora skaran” av andra får inte förrän år 1931 e. Kr., och det tog inte riktig fart förrän från och med år 1935 e. Kr. — Hes. 9:4; Upp. 7:9—17; se Vakttornet för 15 oktober 1934, sidan 314, paragraferna 31—34; även Vakttornet för 1 mars 1935, överst på sidan 80.
21. Vilka frågor hjälper oss dessa väl kända förhållanden att besvara?
21 Dessa väl kända förhållanden måste vi tänka på, när vi ställs inför sådana frågor som gäller Paulus’ råd i 1 Korintierna 7:10—16 beträffande icke troende män och hustrur såväl som barn, vilka kanske inte blir troende, fastän de under sin barndom är en troende fars eller mors eller troende föräldrars ”heliga” barn. Domen måste avkunnas av Gud, som utfärdar kallelsen till det ena hoppet eller till det andra. — Rom. 9:14—16.
Hur skall det gå med den nuvarande generationen?
22. Vilken tidsperiod inbröt år 1914 e. Kr., och vad var det som markerade dess begynnelse i uppfyllelse av profetiorna?
22 Enligt bibelns tideräkning inbröt ”ändens tid” för denna tingens ordning år 1914, för femtioett år sedan. Detta år, som i förväg blivit fastställt av Jehova Gud, kännetecknades av första världskrigets utbrott, och därpå följde de händelser och förhållanden som Jesus Kristus hade förutsagt år 33 e. Kr., nämligen hungersnöd, farsoter och jordbävningar. Allt detta utgjorde en begynnelse till nödens våndor för människovärlden. (Dan. 11:35; 12:4; Matt. 24:3, 7, 8; Luk. 21:10, 11) I den farsot, som kallades spanska sjukan och som svepte fram över jorden 1918—1919, dog 20 millioner människor, flera än alla de millioner som dödades under första världskrigets fyra år.
23. Vilken bild framställdes i Uppenbarelseboken 6:1—6 av den just på tronen insatte konungen, av världskriget och av hungersnöden?
23 I Uppenbarelseboken 6:1—8 framställde den förhärligade Jesus Kristus en profetisk bild av just de ting, som skulle markera början av ”ändens tid” från och med år 1914 e. Kr. I denna syn, som aposteln Johannes fick, framställdes den just på tronen insatte konungen Jesus Kristus såsom en man på en vit häst med en segerkrans eller krona och beväpnad med en båge, och det heter att han drog ut för att segra. Världskriget framställdes i bild såsom en ryttare på en röd häst, och han var väpnad med ett stort svärd och skulle ta bort friden ifrån jorden. Hungersnöden eller livsmedelsbristen framställdes såsom en ryttare på en svart häst med en vågskål i handen, och med hjälp av denna skulle han dela ut livsmedel efter vikt.
24. Hur framställdes i Uppenbarelseboken 6:7, 8 en bild av de dödsbringande farsoterna?
24 Lägg nu märke till hur de dödliga farsoterna framställdes: ”Jag såg, och se, en black [1917: blekgul] häst; och den som satt på den bar namnet Döden. Och hades följde tätt efter honom. Och myndighet gavs dem över fjärdedelen av jorden, att döda med ett långt svärd och med livsmedelsbrist och med dödlig hemsökelse och genom vilddjuren på jorden.” — Upp. 6:7, 8, NW.
25. a) Vart gick enligt dessa ord de människor som dog under den första delen av ”ändens tid”? b) Var finner vi svar på vår fråga om dessa människors uppståndelse?
25 Nu frågar vi: Skall de människor, som dör på detta sätt under ”ändens tid” före det stora Babylons tillintetgörelse och Harmageddonstridens utbrott, få en uppståndelse längre fram genom Guds kraft förmedelst Kristus? Just denna syn, som Johannes fick, ger oss en ledtråd, så att vi kan ge ett rätt svar på frågan. Lägg märke till att det som följer den fjärde ryttaren, som kallas Döden (inte den ”Andra döden”), sägs vara hades, inte Gehenna. Härigenom anges det att de som dör på detta sätt under alla de olyckor, som inträffar under denna första del av ”ändens tid”, går till hades, som är de döda människornas gemensamma grav i jordens stoft. Många dör också ute på havet, men den detaljen nämns inte här i denna profetiska syn. Frågan vi ställde om utsikterna till en uppståndelse för dessa människor, som har dött nu, i ”ändens tid”, blir klart och tydligt besvarad i Uppenbarelseboken 20:13, där det sägs så här om människor som inte hör till de 144.000 arvingarna till Guds himmelska rike: ”Och havet gav igen de döda, som voro däri, och döden och dödsriket [hades] gåvo igen de döda, som voro i dem; och dessa blevo dömda, var och en efter sina gärningar.”
26. Vilken andlig klass, av vars medlemmar en del har dött nu i ”ändens tid”, inräknas inte bland dem som omtalas i Uppenbarelseboken 20:13?
26 Nu i ”ändens tid” sedan 1914 har emellertid många till bekännelsen kristna människor dött, vilka har blivit kallade till himmelriket men har blivit otrogna och inte har lyckats vinna det himmelska arvet. Dessa inräknas inte bland dem som havet, döden och hades ger igen. (Upp. 20:13) Dessa människor, som går miste om det himmelska arvet, är de åt Gud överlämnade, döpta kristna som framställdes i bild genom den ”onde tjänaren” (1878) eller ”slaven” (NW), som omtalas profetiskt i Matteus 24:48—51, och genom den ”onde och late tjänare [slav, NW]” med ett enda oanvänt pund, som förutsägelsen i Matteus 25:18, 24—30 gäller. Vid sin död går dessa Jesu Kristi otrogna lärjungar till det symboliska Gehenna, i vilket Gud, den Allsmäktige, tillintetgör både kropp och själ. (Matt. 10:28) De får alltså inte någon uppståndelse, när havet, döden och hades ger igen de jordiska döda, som finns i dem, under Guds rikes styrelse.
När Guds dom går i verkställighet
27. När och hur skall det stora Babylon tillintetgöras? Har de som blir avrättade tillsammans med det någon framtid att vänta?
27 När slutet kommer på ”ändens tid”, skall Jehova Gud emellertid genom sin ryttare på den vita hästen börja låta sina ogynnsamma domar över nationer och folk gå i verkställighet. Det stora Babylon skall tillintetgöras, och därefter skall ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (NW), Harmageddonkriget, utkämpas. (Upp. 16:13—16; 17:1—6, 14) Jehova Gud skall förmå de politiska makterna på jorden att vända sig emot det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Då kommer Uppenbarelseboken 17:16 att gå i uppfyllelse: ”Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.” Detta innebär hennes eviga tillintetgörelse utan någon möjlighet till en uppståndelse eller återställelse. De religiösa människor, som då blir avrättade tillsammans med henne, skall bli tillintetgjorda för evigt tillsammans med henne, ty de har vägrat att lyda Guds maning: ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor.” — Upp. 18:1—4, NW.
28, 29. Hur skall kvarlevorna av stridsmännen som blir dödade i Harmageddonkriget skaffas undan, enligt skildringen i Uppenbarelseboken 19:19—21?
28 Att de som tar del i striden vid Harmageddon emot Guds smorde ”konungarnas konung” inte skall bli begravna i några minnesgravar framgår av den beskrivning av striden, som aposteln Johannes nedtecknat med dessa ord:
29 ”Och jag såg vilddjuret [Satans världsvida politiska system] och konungarna på jorden med sina härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt på hästen och mot hans härskara. Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten [det ledande politiska språkröret, det anglo-amerikanska världsväldet], som i dess åsyn hade gjort de tecken, med vilka han hade förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke och dem som hade tillbett dess bild. Båda blevo de [vilddjuret och den falske profeten] levande kastade i eldsjön, som brann med svavel. Och de andra [konungarna på jorden och deras härskaror och deras medförbundna, fria och trälar] blevo dräpta med ryttarens [konungarnas konungs] svärd, det som utgick från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött [ty dessa döda människors kroppar lämnades kvar på Harmageddons slagfält obegravna].” — Upp. 19:19—21.
30. Vad är det ”långa svärd”, som utgick från konungens mun, en bild av, och vart går de som blir avrättade förmedelst det?
30 Det ”långa svärd” (NW), som utgick från munnen på ”konungarnas konung”, utgör en bild av hans myndighet och makt att påbjuda avrättningen av alla motståndare genom en våldsam död. Konungar, krigsöverstar, ryttare på sina hästar, fria och trälar, små och stora, alla som är en del av denna syndiga värld vid tiden för Harmageddonstriden skall bli avrättade såsom motståndare till Guds messianska rike. Kommer de att gå ned till hades eller scheol för att där förena sig med de forntida nationerna Egypten, Elam, Assyrien, Sidon och andra folk? Nej! De skall bli tillintetgjorda för evigt, utplånade ur tillvaron för all framtid. — 2 Tess. 1:7—9.
31. Hur beskrivs deras eviga tillintetgörelse, och vad skall de alltså inte få?
31 Denna eviga tillintetgörelse framställs i bild genom det förhållandet att de inte får någon begravning utan lämnas kvar på slagfältet såsom gödsel, såsom i förruttnelse stadda organiska ämnen, som asfåglarna får kalasa på, och detta på inbjudan av Guds ängel som sågs ”stå i solen”. (Upp. 19:17, 18) För att en sådan bild skulle kunna målas av detta blodiga kalas, som dessa fåglar i sin egenskap av renhållningshjon blir bjudna på, sägs det inte att konungarna på jorden och deras härskaror och medförbundna blev ”kastade i eldsjön, som brann med svavel”, tillsammans med vilddjuret och den falske profeten. Men det sägs inte heller att hades eller scheol gör anspråk på dem. Det skall i stället gå på samma sätt med dem som det gick med de brottslingar, vilkas döda kroppar kastades i Gehenna, där fluglarverna åt upp deras köttiga delar. (Mark. 9:43—48) De blir vid Harmageddon avrättade av Jehova Gud genom hans skarprättare, Jesus Kristus, och fördenskull skall de inte få någon uppståndelse från de döda.