Kristet uppförande i ett söndrat hem

”Du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” — 1 Kor. 7:16, NW.

 1, 2. a) Vilken händelse, som hade med uppförandet att göra, har inträffat i Kanada? b) Hur visade den offentligt framförda ursäkten moraliskt mod, och ledde den till välsignelse?

”HERR REDAKTÖR: Vi önskar härmed framföra en ursäkt till vederbörande Ordets förkunnare. Vi ber att den förkunnare av Guds ord, som blev utsatt för äggkastning, när han i sin bil for igenom [staden] Ralph, må ta emot vår ödmjuka ursäkt genom att ta bilen till en servicestation och få den tvättad och så sända oss räkningen! Får vi också be honom komma hit till oss, så att vi personligen får framföra vår ursäkt, nästa gång han far igenom Ralph? Även om det inte var vi som satte det här så kallade skämtstycket i verket, vill vi framföra vår ursäkt och även be om ursäkt för våra tre vänner, som var med oss. Ty det som tycktes vara skoj just då, var inte något att skämta med. Vi önskar att han och andra trafikanter, som passerar här, skall veta att det inte mer skall förekomma några dåliga skämt. — MERK OCH MERVIN CUGNET.”

² Den Ordets förkunnare som blivit överfallen på det här sättet av en grupp unga missdådare i Saskatchewan i Kanada var en av Jehovas vittnens områdestjänare. När skuren av ägg träffat bilen, stannade han denna och gick tillbaka till det hus, där han trodde att missdådarna höll till. I bister ton meddelade han föräldrarna vad som hade hänt och protesterade kraftigt mot sådana illdåd, som utgjorde en fara för passerande motorister och även en skymf mot dem. Utan att säga sitt namn gick han så sin väg, sedan modern hade framfört sitt beklagande av det som hade inträffat. En vecka senare stod den här återgivna insändaren med en offentlig avbön att läsa i ortstidningen. Områdestjänaren gjorde då tillsammans med en annan Ordets förkunnare, som var bosatt på platsen, återbesök hos de ångerfulla föräldrarna. Vittnena fann att de var modlösa människor, som hade förlorat tron på sin religion. Ett bibelstudium kom genast i gång i hemmet, två nya prenumerationer tecknades, den ena på den här tidskriften, Vakttornet, och den andra på tidskriften Vakna! Föräldrarna fick också veta att de inte skulle behöva betala något för tvättningen av bilen, ty förkunnaren hade själv tvättat den. När de här förkunnarna av Guds ord gjorde sig redo att gå därifrån, sade frun i huset att hon var ledsen över att de hade kommit att träffas på det här sättet, men att hon å andra sidan var mycket glad över att det hela ledde till att hon och hennes familj nu kunde få studera bibeln. Dessa föräldrar, vilkas inställning till vad som är rätt och rättfärdigt hade satts på prov, bör få ett erkännande för att de på detta sätt offentligt framförde en ursäkt, vilket var en frimodig handling som har fört med sig välsignelse för dem. — 2 Kor. 7:10.

 3. a) Hur visar några, som ännu inte är åt Gud överlämnade kristna, en djup moralisk känsla? b) Vilken uppmuntran ger detta oss?

³ Den här händelsen vittnar om att det finns en djup moralisk känsla hos många människor som inte är Jehovas vittnen och som, när de plötsligt väcks till besinning, erfar en gudaktig bedrövelse som får till följd att de blir välsignade med inblick i sanningen och med förhoppningar om en lycklig framtid. Detta driver kristna människor som tillhör söndrade hem till ytterligare uthärdande på den rätta vägen tillsammans med den nya världens samhälle. En framstående affärsman, den icke troende äkta mannen till en värdig hustru, som är ett av Jehovas vittnen, säger till sina affärsbekanta, då han uttalar sitt ogillande av deras hustrur, som saknar mål och mening i livet, vill ta livet lätt och ofta är berusade, att när han kommer hem, vill han hellre att hans hustru skall vara upptagen med ”bibeln än med flaskan”. Vilka råd kan man då ge för att uppmuntra till ett kristet uppförande i söndrade hem, som kommer att vinna lovord och kanske leda till liv för icke troende kära anhöriga? — 1 Kor. 7:16.

 4. Har de tvistefrågor som kan uppstå då man skall samsas med icke troende alltid att göra med lydnaden för Guds lagar?

⁴ Naturligtvis får man inte kompromissa i fråga om lydnaden för Jehova. Hans Son, Jesus, yttrade följande ord strax innan han talade om söndrade hem: ”Den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.” (Matt. 10:32—37) Men de tvistefrågor som uppstår då man strävar efter att samsas med andra i en söndrad familj har inte alltid att göra med någon detalj som gäller lydnaden för Jehovas lagar och bud. Ibland måste man hjälpa de andra medlemmarna i familjen att rätt förstå den kristnes tro och gärningar, varför han tycker som han gör och vill vara med vid mötena och gå ut i förkunnartjänsten från hus till hus. Ibland kan det komma till ordstrid om saker och ting som Gud i själva verket inte kräver, saker som man kan göra på annat sätt eller vid en annan tid, så att det inte behöver kollidera med de familjemedlemmars intressen som inte är överlämnade åt Gud och med vad de vill göra. Den som har överlämnat sig åt Gud kan kanske ibland hålla på en viss önskan, en uppfattning eller avsikt eller ett visst handlingssätt som är en helt personlig sak och inte något som Gud direkt kräver. För att vi skall kunna se saken i sitt rätta ljus, skall vi här ta upp några detaljer som har att göra med den kristnes uppförande under dessa olika omständigheter.

Om hustrun inte är troende

 5. Vilka förpliktelser har en kristen äkta man i ett söndrat hem?

⁵ När en man är en åt Gud överlämnad kristen och hans hustru är motståndare eller intar en likgiltig hållning, har han det mycket bättre ställt än om förhållandet vore det motsatta. Han kan i överensstämmelse med Skriften utöva ledarskapet, ja, det åligger honom att göra detta. Hustrurna har fått detta råd: ”Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren, ty en man är sin hustrus huvud.” Denna undergivenhet kräver av den äkta mannen att han skall dra försorg om sin hustru och sina barn, alldeles såsom också aposteln skriver i 1 Timoteus 5:8 (NW): ”Om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” Dessa förpliktelser har han också inför lagen. Hustrur som motstår den kristne äkta mannen håller vanligtvis styvt på att de här sist nämnda föreskrifterna skall efterlevas, även om de vägrar att vara undergivna. Dessutom är den äkta mannen skyldig sin hustru kärlek och kamratskap, och detta inbegriper äktenskapsrätten, rätten till sexuell tillfredsställelse, ty om han inte ger henne detta, kan han bidra till att hon söker sådan tillfredsställelse hos någon annan, och härigenom skulle han driva sin hustru till otrohet. Även om hustrun är motståndare eller är mycket likgiltig, vilar alltså dessa en äkta mans förpliktelser på den kristne. — Ef. 5:22, 23, NW; 1 Kor. 7:3.

 6, 7. a) Nämn några av Skriftens krav som en kristen äkta man inte kan slippa undan för att därigenom behaga en icke troende hustru. b) Hur bör han handla gentemot hustrun, när hon motstår sanningen?

⁶ En äkta man kan inte under sådana förhållanden slippa undan de krav, som Skriften ställer på honom, för att därigenom behaga sin hustru eller minska hennes motstånd. Alla åt Gud överlämnade människor måste studera, komma tillsammans med andra kristna och regelbundet utföra tjänst såsom Ordets förkunnare. Dessa förpliktelser kan mannen fullgöra utan att därvid försumma hustruns intressen, när denna inte är i sanningen. Mannen kan inbjuda sin hustru att ta del med honom i hans gudsdyrkan, och om hon vägrar att göra detta, bör han likväl själv ägna sig häråt. Varför skulle han uppmana henne att ta del med honom, om han inte håller fast vid att utöva sådan gudsdyrkan själv? Och om han slutade upp med att bedriva kristna studier, samlas med Guds folk och delta i förkunnartjänsten, skulle inte detta uppmuntra hans hustru till egensinne och motstånd? Om en kristen äkta man, vars hustru är motståndare, har barn i uppväxtåldern, krävs det av honom att han inte bara skall sörja för deras fysiska välfärd utan också för deras andliga välfärd, och detta inbegriper mötesbesök och personligt studium. Det förhållandet att mannen intar ställningen såsom familjens huvud ger honom rätt att hålla på att barnen skall ta del häri. ”Ni fäder, ... fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) Om han skulle underlåta att göra detta, skulle det alltså innebära att han underlät att sörja för sin familjs andliga behov.

⁷ Husfaderns ansträngningar att sörja för sin familjs andliga intressen bör också inbegripa att han uppbjuder all den takt och vänlighet som är honom möjlig gentemot sin hustru för att hjälpa henne att inse sanningen. Han behöver inte bli vred och gorma åt henne om detta. Vi bör inse att vi också i hemmet måste framlägga sanningen taktfullt och så att vi väcker det minsta motståndet, liksom vi gör det för en icke kristen människa utanför familjen. På ett liknande sätt bör en kristen äkta man, vars hustru har visat motstånd, framlägga sanningen lugnt och värdigt och på ett sådant sätt att han kan vinna den största aktning hos hustrun och hjälpa henne att vinna insikt i den.

Om mannen inte är troende

 8. Hur kommer det sig att en hustru som har en icke troende man ställs inför större problem?

⁸ Men hur är det då om förhållandet är det motsatta, om det är hustruns lott att ha en icke troende man, en man som inte tar del med henne i hennes gudsdyrkan? Detta kan innebära ett större problem, även om andra ting är jämförliga, ty denna hustru kan inte utöva ledarskapet i hemmet bara därför att hennes man inte är i sanningen. Nej, hon måste i stället visa hustrulig undergivenhet, vilket innebär att hon måste låta sin man bestämma om arbetsanställning, bostad, levnadsstandard och så vidare. Kan en hustru under sådana omständigheter verkligen älska sin man, då han ju inte väljer att överlämna sig åt Gud och bli en kristen? Ja, om han är henne hängiven och är moraliskt ren. Hon älskade honom innan hon överlämnade sig åt Gud. Överlämnandet får henne inte att sluta upp med att älska honom. Måste hon ge honom äktenskapsrätten? Ja, ty de är alltjämt gifta. Överlämnandet bryter inte äktenskapsbanden. Även om mannen tid efter annan visar häftigt motstånd och försöker ordna saker och ting så att den åt Gud överlämnade hustrun inte kan ta del i teokratisk samvaro och tjänst, är hon alltjämt skyldig sin man att fullgöra de förpliktelser som ett vanligt äktenskap för med sig. Hon måste ta vård om hemmet, laga maten och tillgodose mannens intressen så långt det är henne möjligt. Om mannen blir så våldsam, att han hotar hustrun till liv och lem, kan hon tänka på separation för trygghetens skull. — 1 Kor. 7:15.

 9. Vad bör hustrun göra, om mannen sätter sig emot att hon tar del i vittnandet på söndagen?

⁹ Hur är det med hustruns förkunnartjänst från hus till hus, om mannen sätter sig emot den? Låt oss anta att han förbjuder henne att gå ut i tjänsten på söndagarna, när han är hemma, eller kanske han ordnar så att de båda två skall ha annat att göra. Hur bör hon då handla? Det kan vara mera välbetänkt av hustrun att ändra tiden för sin tjänst och utföra den vid sådana tider, att den inte kolliderar med förhållandena i familjen. Det är ungefär detsamma som att hon ändrar tiden för sin tjänst på fältet för att få tvätten undanstökad osv. Jesu bud att de goda nyheterna skall predikas säger inte att man bara kan göra detta på söndagsförmiddagen; och även om det kan vara mera önskvärt att utföra predikandet då, är hustrun inte otrogen mot Jehova, om hon tar del i vittnandet vid någon annan tid, när mannens myndighet kräver detta.

10. Hur kommer en kristen hustru att handla beträffande barnen med avseende på andliga frågor, och varför bör hon handla så?

¹⁰ En kristen hustru, som har en icke troende man, kan utöva ett mycket gott inflytande på barnen i andliga ting, även om han kraftigt motsätter sig hennes religion. När hon gör detta, kommer hon att ta sig till vara för att vända barnen bort från deras far bara därför att han inte förstår sanningen; men medan barnen är små och hon har dem omkring sig hela dagen, kommer hon att ordna det så att det blir tid varje dag till att tala med dem om bibeln. Även om modern inte helt kan gottgöra faderns uteblivna undervisning av barnen, krävs det likväl av henne att hon skall undervisa dem i den utsträckning som det är henne möjligt. Ordspråksboken säger (i 6:20): ”Förkasta icke din moders undervisning”, och (i 10:1): ”En dåraktig son är sin moders bedrövelse”, vilket visar att modern delar ansvaret för att undervisa barnen, på det att hon inte längre fram skall behöva skämmas över att hennes son handlar dåraktigt till följd av att hon har försummat att undervisa honom. Varför skall en hustru behöva finna sig i dessa inskränkningar och tvingas att på finurligt sätt hitta på utvägar för att bevara sin ostrafflighet på omvägar så att säga? Därför att den princip, som säger att en hustru skall vara undergiven, upprätthålls på det sättet. Ett sådant handlingssätt vittnar om hennes trohet mot Jehovas ord och lag. Det kan få till följd att hennes barn växer upp med insikt om vad det innebär att vara en kristen, trots att mannen underlåter att ta på sig sitt ansvar.

11. Vad är av stort värde i en omdömesgill äkta mans ögon, även om han inte är troende?

¹¹ Detta hindrar emellertid inte hustrun från att tala om bibeln och dess budskap med familjen, och då också med mannen som inte är gynnsamt inställd till den. Men när hon talar med mannen, bör detta ske på ett tilltalande och omdömesgillt sätt. Hon bör göra det vid de mest gynnsamma tillfällena och inte på ett retsamt sätt. I stället bör hon passa på då han är lugn och samlad och på gott humör. Ett rätt uppförande å den kristna hustruns sida gör ett kraftigt intryck på hennes icke troende man, ja, ibland gör det kraftigare intryck än ett tilltalande yttre. Aposteln sade: ”Låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon.” (1 Petr. 3:1—6, NW) Detta har verkligen stort värde i en omdömesgill äkta mans ögon, även om han inte är troende!

Om barnen inte är troende

12, 13. a) Vilken inställning bör man inte ha till icke troende barn? b) Vilken erfarenhet berättas här om hur man handlat med barn som verkat vara ointresserade av bibeln?

¹² Söndringen i ett hem kan ibland uppstå mellan föräldrar och barn; till och med minderåriga barn kan spjärna emot och vägra att följa med till mötena och ut i tjänsten. Tonåringar kan stundom bli upproriska och hatiskt inställda gentemot bibeln. En kristen far till exempel kanske tänker så här: ”Våra ungar har inget intresse för sanningen. Jag struntar i dem! Jag skall inte göra mer än vad lagen kräver av mig, bara ge dem mat och kläder och låta dem stanna under mitt tak, och när de blir gamla nog, kan de dra sina färde, och då kan min hustru och jag bli pionjärer.” Är en sådan inställning tillbörlig och i harmoni med kristna principer?

¹³ Nej! Ty ett kristet föräldraskap kräver något mera än att man ger barnen bokstavlig mat, kläder och tak över huvudet. Det här budet: ”Fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”, innebär undervisning i bibeln. (Ef. 6:4, NW) Denna fostran innefattar regelbundet deltagande i kristna samtal och inbegriper att barnen tas med till mötena, där olika bibliska frågor dryftas. Underskatta aldrig värdet av mötena! Även om barnet inte tycker att de är så intressanta som bio och TV, har erfarenheten visat att det betalar sig längre fram i livet, om man ser till att barnen får undervisning. Två pojkar, som båda tyckte att det var långtråkigt att gå på mötena, fick följa med sina föräldrar till Rikets sal. En av pojkarna fick sedan lov att gå på bio i närheten medan hans föräldrar gick på mötena. Fadern till den andre pojken såg till att han kom in och satt med under mötena. Den förste pojken gifte sig med en flicka i världen och lämnade sanningen, men den andre pojken växte upp och fattade kärlek till sanningen och gifte sig med en flicka som var överlämnad åt Gud, och senare har båda blivit medlemmar av Betelfamiljen i Brooklyn. Att föräldrarna övar uppsikt och myndighet över barnen kräver alltså att barn som känner dragning till världen regelbundet tas med till mötena. Det är till och med mera nödvändigt att sådana barn får vara i nära kontakt med kristendomen så länge de ännu juridiskt sett och från Skriftens ståndpunkt står under föräldrarnas myndighet. Förhållandena kan variera från fall till fall. Ju äldre och mera egensinniga, motspänstiga och oppositionslystna gentemot bibeln barnen är, desto svårare är det att ge dem tillrättavisning. Kraftigare mått och steg måste tas för att återvinna dem. — Ords. 23:13.

14. Vad är det som svårhanterliga barn behöver, och hur bör föräldrarna uppträda gentemot dem?

¹⁴ Det är inte nödvändigt att slå i barnen kristendomen. Att ständigt gnata på ett barn och få det att skämmas, om det inte har ett naturligt intresse för bibeln, kan avskräcka barnet från att ta emot sanningen i stället för underlätta för barnet att göra det. Kristna föräldrar måste fördenskull se till att deras undervisningsförmåga tillväxer och utvecklas, så att den blir mera verkningsfull och de kan ta itu med de barns problem, som ser ut att inte bry sig om sanningen. Sådana barn måste man behandla taktfullt, med förståelse; man får inte ständigt gorma åt dem och göra dem skamsna genom att säga dem att de är sämre än barn som så vitt man kan se tar emot sanningen. En sak som kan vara till hjälp är att man låter barnen känna att det är en lycka för dem att tillhöra en kristen familj, som enligt andras uppfattning företräder en skara människor med hög moralisk måttstock, som har bättre insikt och förståelse till följd av att de tagit emot den upplysning som Skriften ger. Man bör inte göra någon stor affär av ett barns antipati mot sanningen. De flesta barn måste hjälpas framåt med litet övertalning åtminstone när det gäller studier.

Om föräldrarna inte är troende

15. a) Vilket problem ställs troende barn inför, om deras föräldrar inte är troende? b) Vilket är det rätta handlingssätt som de bör följa?

¹⁵ Men hur är det i de fall, då det är barnen som har kommit till kunskap om sanningen men föräldrarna har en annan religion eller ingen religion alls? Vad kan man göra, om dessa föräldrar nekar barnen privilegiet att gå till mötena och gå ut i tjänsten från hus till hus? Kan barnen sätta sig emot att föräldrarna lägger sådana band på dem, fullständigt strunta i vad föräldrarna önskar att de skall göra, bara ge sig i väg och i alla fall ta del i den teokratiska verksamheten? Det vore inte ett kristet uppförande, ty regeln är den att barn skall hedra far och mor. Om barnet blir helt och hållet förbjudet att ha gemenskap med andra som är i sanningen, måste det vidta ytterligt gående mått och steg för att hålla sig vid liv andligen och kunna göra Guds vilja genom att predika för andra. Om barnet får tillsägelse att sluta upp med att göra vad Jehova befaller eller att handla i strid med kristna principer, då måste den kristne lyda Gud mer än människor. Men i de flesta fall går inte de föräldrar som inte är vittnen så långt att de direkt förbjuder åt Gud överlämnade barn att göra Jehovas vilja, och följaktligen kan sådana band, som föräldrarna lägger på barnen, jämföras med vilket som helst annat hinder som kan vara en hämsko för en kristen: klen hälsa, förvärvsarbete eller fysiskt handikapp. Ett kristet uppförande kräver av oss att vi uthärdar under sådana förhållanden, om vi inte tack vare vår uppfinningsrikedom kan finna något lagligt sätt att kringgå hindret. Ett kristet uppförande kräver att ett minderårigt barn skall vara undergivet, höviskt, hänsynsfullt och villigt att samarbeta med föräldrar som inte är vittnen. Tänk på Jesu föredöme häri, som det skildras för oss i Lukas 2:51, 52. Åt Gud överlämnade barn får alltså ”bida tiden”, under det att de går framåt i sanningen genom personligt studium och den gemenskap med andra vittnen och den tjänst som föräldrar, vilka inte är vittnen, tillåter dem att ägna sig åt — även om denna deras teokratiska verksamhet blir begränsad — och bättrar på sina förmågor, som kan komma till användning när de blir vuxna och inte längre kringgärdas av så många skrankor. — 2 Mos. 20:12; Apg. 5:29.

16. Behöver sådana barn känna sig nedslagna, och hur kan de vara till ära för Jehova?

¹⁶ Att barn i sanningen, vilkas föräldrar inte har tagit emot den, visar lydnad och finner sig i att föräldrarna övar uppsikt över dem är i sig självt till ära för Jehova. Hans lag upprätthålls; hans vilja sker. Att ett barn sorgfälligt strävar efter att inte kompromissa, när det gäller Jehovas bud och befallningar, men i övrigt underordnar sig föräldramyndigheten är lydnad mot Jehova. Under sådana omständigheter behöver barnen inte känna sig nedslagna över de band föräldrarna lägger på dem, band som andra barns föräldrar, vilka är i sanningen, inte pålägger sina barn. De bör i stället göra klart för sig i hur stor utsträckning de kan ta del i teokratisk verksamhet och sedan utnyttja sina möjligheter. Kom ihåg att det som verkligen betyder något inte är hur mycket en människa gör utan snarare hennes bestämda beslut att göra allt hon kan. Genom att göra detta bevisar hon sig ren och rättrådig, och genom sitt liv bär hon vittnesbörd. ”Redan genom vad en gosse företager sig gör han sig känd med avseende på om hans verksamhet är ren och rättrådig.” (Ords. 20:11, NW) En ung människa behöver vägledning, och ett åt Gud överlämnat barn, vars föräldrar inte är överlämnade, bör inse detta. Ingenting är mera klokt och förståndigt än att bedja till Gud om vägledning.

17—19. a) Hur kan sådana barn tala med sina föräldrar om bibeln? b) Hur kommer kärlek till nästan med i bilden? c) Vilka metoder bör man tillämpa på ”hemmafronten”, och kan detta medföra belöning?

¹⁷ Ett åt Gud överlämnat barn bör taktfullt vittna för sina föräldrar och försöka förklara bibeln för dem. Det är nödvändigt att barnet därvid tänker sig för. Ett barn får aldrig förolämpa andra familjemedlemmar eller uppträda övermodigt gentemot dem, det får aldrig ”säga dem sanningen” eller ”ge igen” för deras motstånd och får aldrig använda bibeln som en klubba. Det bör i stället visa att det önskar att de andra skall förstå bibeln. Tala inte nedlåtande till dem, utan resonera med dem, bed dem om råd på ett sådant sätt att deras svar kommer att ge bibeln rätt. ”Pappa, vill du inte hellre att jag går till mötena än att jag ger mig på något rackartyg med andra ungar?” När föräldrarna brusar upp och säger: ”Sluta upp med den där vanvettiga religionen!” kan du i all uppriktighet svara: ”Ja, det skall jag göra – om den verkligen är vanvettig. Men, mamma, om den är vanvettig, varför kan då prästen inte visa att det är något galet med den?” På det sättet kan sanningens säd sås i föräldrarnas sinne. Det kanske inte dröjer så länge, innan de inser att det åt Gud överlämnade barnet har något som prästen inte kan motbevisa, något som de gjorde klokt i att närmare undersöka.

¹⁸ ”Men mitt fall är ett ytterlighetsfall”, kanske någon säger, ”och jag har försökt allt det där. Vad mera kan jag göra?” Jesus sade att det första budet är att vi skall älska och lyda Jehova med allt vad vi har. (Matt. 22:37) Under alla förhållanden måste alltså tjänsten, vår tillbedjan av Jehova, komma först, före de bud och befallningar som andra kan ge oss. Jesus gav oss bud och befallningar som i själva verket är hans Faders bud, och om dessa sade han: ”Om ni älska mig, komma ni att hålla mina bud.” (Joh. 14:15, NW) Vi kan inte lyda vad vår familj begär av oss, om detta skulle innebära att vi måste handla i strid med Jehovas bud eller underlåta att följa det. Jesus sade att det andra budet lydde så: ”Älska din nästa såsom dig själv.” (Matt. 22:39, NW) Bland dem som är vår nästa står medlemmarna i vår egen familj oss närmast och är oss kärast, även om de motstår bibeln. Vi måste fördenskull ägna dem den största omtanke. Vi vill hjälpa dem in i sanningen. Att de inte förstår sanningen så snabbt som vi är inte i sig självt en orsak till att vi skulle skära av banden med dem. När allt kommer omkring visar vi kärleksfull omsorg om andra människor på den ort där vi bor, vilka inte har tagit emot sanningen, är likgiltiga för den och till och med föraktar den, genom att vi fortsätter att gå ut och vittna för dem i deras hem. Vi bör sannerligen göra lika mycket för medlemmarna i vår familj, eller hur? Detta innebär att vi måste göra saker och ting för att vinna dem, inte stöta dem ifrån oss. Övertyga dem, inge dem inga fördomar. Vinn deras tillgivenhet, så att de inte rätt och slätt visar fördragsamhet.

¹⁹ Man måste alltså ständigt lägga planer och göra bruk av väl genomtänkta metoder på hemmafronten för att vinna familjen över till den sanna kristendomen. När det gäller familjen, särskilt den äkta mannen och hustrun, känner man redan varandra mycket väl och vet vad som kan göra den bästa nyttan och vara mest verkningsfullt. Stora är belöningarna för ett sådant kärleksfullt, tålmodigt uppförande gentemot ens kära som motstår sanningen!

20, 21. a) Vilka egenskaper kännetecknar dem som tillhör den nya världens samhälle? b) Hur kan man förvärva sådana egenskaper? c) Beskriv några av dem.

²⁰ Underbara ting håller sannerligen på att ske på jorden i denna tid med avseende på medlemmarna i den nya världens samhälle, vare sig de tillhör söndrade hem eller utgör en fast förenad, endräktig familjekrets! Från varandra klart åtskilda människor med ny personlighet håller på att utvecklas på en hög nivå, oavsett deras nationella ursprung. Den sanna, oförskräckta individuella människan med all sin gudagivna värdighet träder nu fram jorden utöver mitt ibland människor som tillhör samhällsformer vilka håller på att förfalla. Detta är något som sovjetsamhället med sin produkt, den kollektiva människan, och det demokratiska samhället med sin produkt, maskinmänniskan, inte kan åstadkomma. Genom ett program som går ut på att man tillämpar bibelns principer i det mänskliga livet har följande grundläggande egenskaper på ett märkligt sätt kommit att känneteckna dem som tillhör den nya världens samhälle.

Kärlek: ett osjälviskt intresse för andra grundat på bibelns principer.

Glädje: en djup inre känsla av välbehag, nöje, tillfredsställelse, förnöjsamhet.

Frid: ett tillstånd av inre lugn och ro; obekymrad, harmonisk.

Långmodighet: uthärdande, tolerans, tålamod, förmåga att finna sig till rätta med människor och förhållanden.

Vänlighet: förmåga att vara öm, deltagande, förekommande, artig och belevad, hänsynsfull.

Godhet: utföra handlingar som präglas av givmildhet; vara frikostig, gästfri.

Tro: äga fast övertygelse, säker förvissning, fullständig tillförsikt.

Mildhet: förmåga att behärska lynnet, anden, vreden; en läraktig inställning.

Självbehärskning: förmåga att lägga band på de fysiska och mentala krafterna, att bevara jämvikten i fråga om dem.

Dygd och kyskhet: visa sig ärlig, rättrådig, rättvis och bevara sig moraliskt ren i sexuellt avseende.

Resonlighet: vara fördomsfri, tillgänglig, inte påstridig och dogmatisk.

Redo att lyda: vara snabb att följa Guds viljas ledning, inte motspänstig.

Barmhärtighet: vara medlidsam, låta bli att rikta berättigat klander mot sådana som ångrar sig.

Opartiskhet: anse alla ha samma värdighet, fördomsfrihet, inget gynnande av gunstlingssystem.

Icke skrymtaktig: ingen anspråksfullhet, inget bedrägligt sken, alltid sann, äkta. — Gal. 5:22, 23; Ef. 4:23, 24; NW.

²¹ Allt detta bidrar till att man kan växa upp till Jehova Guds och Kristi Jesu avbild, deras som överflödar i alla dessa egenskaper. Sök dig nu till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och bli verksam tillsammans med dem, så att du kan bli förvandlad och kvalificera dig för att få leva evigt på denna vår jord, som är ämnad att bli ett paradis! — Ef. 5:1, 2.