Styrka som förlänas genom uppmuntran

”Vi ... få stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp som fram hålles för oss.” — Hebr. 6:18, NW.

 1. Vilken verkan har uppmuntran på den som får sådan, och hur antydde aposteln Paulus att han insåg hur viktigt det är med uppmuntran?

HUR viktigt är det inte med uppmuntran i prövosamma tider! När vi till följd av vår egen svaghet känner oss modfällda, hur mycket uppskattar vi inte då ett ord som vittnar om uppskattning eller ett yttrande som inger oss hopp! Det är vederkvickande. Det lättar arbetsbördan och hjälper oss att ta itu med våra problem med större tillförsikt. Det förlänar oss den styrka vi behöver för att se framtiden an. Det inger oss mod att stå fasta under svåra påtryckningar. Guds ord i all synnerhet understryker nyttan av uppmuntran. När aposteln Paulus till exempel skrev till de troende i Rom, sade han: ”Jag längtar efter att se eder, för att jag må förläna eder någon andlig gåva, på det att ni må göras fasta — eller fastmer att det må ske ett ömsesidigt utbyte av uppmuntran bland eder, för var och en genom den andres tro, både eder och min.” (Rom. 1:11, 12, NW) Han visste att hans kristna bröder i Rom, som oroades av sina egna svagheter och var omgivna av en värld som var fylld av orättfärdighet av alla slag, behövde uppmuntran, och han var angelägen om att personligen uppmuntra dem. Han insåg också att gagnet inte skulle vara ensidigt, ty om någon ger uppmuntran medför detta ett uppbyggande för båda parterna; ja, det blir ett ”ömsesidigt utbyte av uppmuntran”.

 2. Tala om skillnaden mellan uppmuntran och smicker. Vilken är den främsta källan till uppmuntran?

² Det slags uppbyggande, som Paulus önskade att de troende i Rom skulle bli föremål för, är inte en följd av smicker, som den samvetslösa gamla världen ofta förväxlar med uppmuntran. Smicker är falskt, ouppriktigt eller överdrivet beröm. Falskhet och ouppriktighet förlänar inte styrka; sådant bygger inte upp. Det medför helt enkelt snarare förakt för den som smickrar. Såsom Paulus tidigare hade skrivit till tessalonikerna: ”Vi hava verkligen aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull.” (1 Tess. 2:5, NW) Tillförsikt som bygger på falskhet är villfarelse, och ett hopp som inte har sin grund i sanning medför bara missräkning. När nationernas ledare ljuger för folket, för att det skall ge dem sitt stöd när nationerna råkar i krissituationer, är det följaktligen inte fråga om något verkligt uppbyggande eller förlänande av styrka. När religiösa ledare ljuger beträffande de dödas tillstånd då de talar med dem som sörjer, är den tröst de ger tom och fåfäng. Man kan inte hämta någon verklig uppmuntran av den. Om man skall kunna ge uppmuntran som förlänar styrka, måste man tala sanningen. (Ps. 146:4; Pred. 9:5; Joh. 5:28, 29) Att tala Guds ord till dem som sörjer över denna fördärvade världs misslyckanden såväl som över sina egna tillkortakommanden är det absolut bästa sättet att inge andra mod och att ge dem ett hopp som bär dem.

Gud är vårt föredöme

 3. På vilket sätt var Gud den förste att ge uppmuntran, och vilken inverkan har denna hans uppmuntran på oss?

³ Jehova Gud själv är den förste som givit uppmuntran. Omedelbart efter det att Adam huvudlöst hade fört människosläktet in på syndens väg, tillkännagav Gud att han skulle uppresa en förlossare, och när han gjorde detta, gav han grundvalen för ett hopp för Adams ännu ofödda avkomlingar. Han glömde inte detta löfte utan underströk det och gjorde tillägg till det, då han gjorde vissa uttalanden till sina tjänare under de släktled som följde. Om Guds löfte till Abraham heter det: ”På detta sätt trädde Gud emellan med en ed, då han avsåg att för löftets arvingar mer överflödande ådagalägga sitt rådsluts oföränderlighet, på det att vi, som hava flytt till tillflyktsorten, genom två oföränderliga ting, i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, måtte få stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp som framhålles för oss. Detta hopp hava vi såsom ett ankare för själen, både säkert och fast.” (Hebr. 6:17—19, NW) Ja, genom att dra försorg om en sund grundval för hoppet uppmuntrar Gud sina tjänare, han bygger upp deras tillförsikt, han gör det möjligt för dem att se framtiden an utan att frukta. Hans osvikliga löften, som finns nedtecknade i bibeln, utgör en obegränsad källa till styrka för oss som lever just nu, på 1900-talet. ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp.” — Rom. 15:4, NW.

 4. Vilka förpliktelser får de som tar emot det hopp Gud ger, men varför är denna börda inte tung?

⁴ Detta gudagivna hopp medför förpliktelser. De som bär Guds namn måste vara hans vittnen, som bekantgör hans namn och uppsåt för andra. De måste ordna livet i överensstämmelse med Guds vilja. Men Gud gör inte denna tjänst till en tung börda och driver dem inte till att göra mer än de förmår. Han har kärleksfull omsorg om dem, såsom en herde bör ha om sina får. ”Likt en herde skall han vakta sin egen hjord. Med sin arm skall han samla lammen tillhopa; och i sin famn skall han bära dem. Dem som giva di skall han leda med varsamhet.” (Jes. 40:11, NW) Gud berövar oss inte glädjen genom att kräva för mycket. Och inte förkastar han oss heller bara därför att vi kanske bringas att snava. ”Såsom en fader visar barmhärtighet mot sina söner, har Jehova visat barmhärtighet mot dem som frukta honom. Ty han själv känner väl vår daning och kommer ihåg att vi äro stoft.” (Ps. 103:13, 14, NW) Han är barmhärtig, kärleksfull och medlidsam, och hans förlåtelse ger oss mod att gå framåt.

 5. När vi begrundar de skildringar i Skriften som handlar om människor av tro, hur inverkar då detta på oss?

⁵ Man behöver stark tro för att hålla ut i Guds tjänst, men Jehova har vidtagit alla föranstaltningar som tänkas kan för att stärka vår tro. Förutom att han har givit oss sina ojämförliga löften, har han omgivit oss med människor av tro, vilkas exempel ingjuter mod hos oss och förnyar vår kraft till att löpa det lopp, som är oss förelagt. Bland dessa kan vi nämna Abel och Simson, som gav ut sina liv i Jehovas tjänst; vidare Noa, som bevarade sin ostrafflighet, fastän han var omgiven av en ogudaktig värld; Mose, som övergav all Egyptens rikedom för att få tjäna den sanne Guden; israeliterna, som var förvissade om att Jehova skulle rädda dem undan Faraos militära styrkor, som var dem i hälarna; och så David, som oförskräckt gick den filisteiske jätten Goljat till mötes i Jehovas namn. ”Då vi alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, Jesus.” — Hebr. 12:1, 2, NW.

 6. Vilken inverkan har det på oss att vi betraktar det föredöme vi har i vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare?

⁶ När vi oavvänt betraktar vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, vad lägger vi då märke till? Jo, vi får ytterligare skäl till att fatta mod! Ty i Jesus har vi ett gudagivet föredöme. I honom har vi ett levande exempel på den kurs, som vi bör följa. Varje steg, som vi tar i hans fotspår, är en källa till tillfredsställelse och glädje; det är vederkvickande! Såsom Jesus själv sade: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30, NW.

 7. a) Varför måste de sanna kristna utstå förföljelse, men varför har de orsak att fatta mod? b) Hur efterkom Petrus Jesu förmaning till honom att styrka sina bröder?

⁷ Det är riktigt att det medför förföljelse från den gamla världen att följa i Jesu fotspår. ”Ja, alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda.” (2 Tim. 3:12, NW) Jesus själv varskodde om detta, då han sade: ”En slav är icke förmer än sin husbonde. Om de hava förföljt mig, skola de också förfölja eder.” Men inte ens detta ger de kristna vittnena för Jehova anledning att bli missmodiga. De påminner sig Jesu ord, som han yttrade natten före sin egen död, när han sade: ”I världen komma ni att hava bedrövelse, men fatta mod! Jag har besegrat världen.” (Joh. 15:20; 16:33; NW) Apostlarna fattade verkligen mod. De slutade inte upp med sitt verk. Det är visserligen sant att Petrus sviktade, i det att han förnekade Herren, men han ångrade sig. Såsom Jesus hade sagt honom: ”Jag har bedit för dig, att din tro icke må tryta. Och du, när du en gång har återvänt, styrk då dina bröder.” (Luk. 22:32, NW) Detta var just vad Petrus gjorde. Hans trofasthet i förkunnargärningen var en källa till styrka för hans kristna bröder; det som han meddelade dem var uppbyggande; och han skrev uppmuntrande ord. ”Jag [har] skrivit till eder i få ord”, sade Petrus, ”för att giva uppmuntran och allvarligt bära vittnesbörd om att detta är Guds sanna oförtjänta godhet; stå fasta i den.” (1 Petr. 5:12, NW) Han önskade inte att någon skulle överge Guds organisation och vända sig till falska läror, men han visste att hans bröder ständigt befann sig under påtryckningar från världen. Fördenskull skrev han sitt första kanoniska brev för att uppmuntra dem, för att stärka deras övertygelse om att de hade den sanna tron.

Ett brev som uppmuntrade

 8. Vad var det som Petrus talade om, då han skrev sitt första kanoniska brev, och som är en källa till stor uppmuntran? Hur kan vi röna gagn av det han skrev?

⁸ Vad var det då som Petrus sade för att uppmuntra sina medkristna, varigenom han gav oss ett föredöme, när det gäller att uppmuntra varandra? Han var klart medveten om att källan till den största styrkan för honom var hans gudagivna hopp, och fördenskull skrev han om detta hopp, ty han visste att han skulle kunna åstadkomma det bästa för sina kristna bröder, om han kunde väcka större uppskattning av detta hopp hos dem. Han underströk att deras hopp var ett ”levande hopp”, någonting pålitligt, en förväntan som inte skulle leda till besvikelse. ”Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, ty enligt sin stora barmhärtighet gav han oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och oförvissneligt arv. Det är förvarat i himlarna åt eder, som av Guds kraft skyddas genom tro till en frälsning som är färdig att uppenbaras i den sista tidsperioden.” Detta hopp gav anledning till stor glädje och obeskrivlig fröjd bland dem. Det var något som profeterna av Guds ande hade drivits till att tala om; det var en sak som till och med änglarna hade önskat skåda in i. Men Gud hade givit detta hopp åt kristna män och kvinnor. Hur tacksamma borde de då inte vara! Vilken styrka och uppehållande kraft skulle det inte vara för dem! (1 Petr. 1:3—5, 8—12, NW) Ja, ända fram i denna tid är det så, att vare sig en människa har blivit kallad till himmelskt liv såsom en av de 144.000 medlemmarna av Kristi ”lilla hjord” eller hoppas få tillhöra de ”rättrådiga ... som skola bo på jorden”, så finner hon den största uppmuntran i att låta sinnet upptas av tankar på Guds löften, i det att hon läser om dem i bibeln, begrundar dem, dryftar dem med sina kristna bröder och anbefaller dem åt andra. — Luk. 12:32; Ords. 2:21, NW.

 9. Vilken verkan har det kristna hoppet på ens förmåga att uthärda förföljelse?

⁹ Så stor är den styrka, som detta pålitliga hopp förlänar, att den kristne kan fröjda sig och stå fast under svåra vedermödor, som sätter hans tro på prov. Fördenskull sade Petrus vidare: ”Över detta fröjda ni eder storligen, fastän ni för närvarande under en liten tid, om så måste vara, hava blivit bedrövade genom olika prövningar, för att den beprövade beskaffenheten hos eder tro — av mycket större värde än guld, som förgås trots att det blir prövat genom eld — må befinnas vara en orsak till lovprisning och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse.” (1 Petr. 1:6, 7, NW) Också Paulus förband det hopp, som ligger framför de kristna, med uthärdandet, då han sade: ”Fröjda eder i hoppet som ligger framför eder. Härda ut under trångmål.” Och i Jesu fall finner vi exempel på den förunderliga styrka som ett gudagivet hopp förlänar, då vi läser: ”För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.” De som oavvänt betraktar Kristi exempel förtröttas inte och ger inte tappt; de slutar inte upp med sitt verk. — Rom. 12:12; Hebr. 12:2, 3; NW; 1 Petr. 4:13, 14.

10. För vilken verksamhet förmanade Petrus de kristna att samla sin sinnesstyrka, och vad bör vi i detta sammanhang göra för varandra?

¹⁰ Det finns ett betydelsefullt verk för varje kristen att utföra. Genom Petrus’ första brev får vi fördenskull uppmuntran, ja, vi manas allvarligt att samla vår ”sinnesstyrka till verksamhet”, och det åvilar oss en förpliktelse att ge sådan uppmuntran åt varandra. Det verk, som de smorda lemmarna i Kristi kropp har att utföra, liknas vid det som de präster utförde, vilka tjänade i Jerusalems tempel, ty de blir själva ”uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”. De frambär inte några djuroffer utan andliga offer, ett ”offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. (1 Petr. 1:13; 2:4—9; Hebr. 13:15; NW) De kungör Jehova Guds kärleksfulla uppsåt, hans som har kallat dem ut ur världens andliga mörker och in i sin sannings förunderliga ljus. Om man skall kunna utföra en sådan tjänst, är andlig styrka av stor betydelse.

11. När vi har Guds ord till vår vägledning, hur betraktar vi då det som ger världen orsak till fruktan, och vad blir vi fördenskull uppmanade att göra?

¹¹ Eftersom de har Guds ords sanning till att lysa upp deras stig och styrka dem, delar de inte världens fruktan; de blir inte upprörda eller oroade av de kriser den genomlever. De hörsammar befallningen: ”Föremålet för deras fruktan böra ni ... icke frukta; bliv icke heller upprörda. Utan håll Kristus helig såsom Herre i edra hjärtan, alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt.” (1 Petr. 3:14, 15, NW) Som en följd av den ståndpunkt de intar, uppmanas de ideligen att förklara varför de inte delar världens bekymmer och varför de inte ägnar sig åt att vidmakthålla världens institutioner, såsom andra gör. De måste förklara hur det kommer sig att de inte är någon del av världen. I världsligt inställda människors ögon förefaller kanske deras inställning att vara moraliskt orätt, och fördenskull måste de frambära ett försvar, men inte i irriterad ton utan med ett milt sinne och djup respekt. De klargör att de sätter sitt hopp till Gud och hans Son och att de måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Eftersom de har överlämnat sig åt Gud, säger de, vore det orätt av dem att söka världens vänskap, ty därmed skulle de göra sig till Guds fiender. Det kräver mod att hålla fast vid en sådan ståndpunkt mitt i en fientlig värld. — 1 Petr. 1:20, 21; Joh. 15:19; Jak. 4:4.

12. a) Vilka har förenat sig med den smorda kvarlevan i dess prediko- och undervisningsverksamhet, och vilken verkan har detta fått? b) Hur framhåller Petrus att de kristna kan styrka varandra, då de tar del i förkunnar tjänsten?

¹² Nu har dessa smorda vittnen blivit förenade med en stor skara andra åt Gud överlämnade människor, som tjänar tillsammans med tempelklassen, är en källa till stor uppmuntran för den och har del med den i att fullgöra Jesu befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW; Upp. 7:9, 10) Detta är en stor uppgift, en brådskande uppgift, och den kräver gemensam ansträngning. Fördenskull uppmanar Petrus de kristna att ha ”intensiv kärlek till varandra” och att uppbygga varandra genom att ”tjäna varandra”. De måste samarbeta. Ja, Jesus själv säger: ”Se, jag är med eder alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” Vilken underbar uppmuntran! — 1 Petr. 4:8—11, NW.

13. Vilka andra slag av uppmuntran gav Petrus i sitt brev; vad sade han, och hur blir vi styrkta av hans ord?

¹³ På grund av de fördärvade förhållandena som rådde i världen fann Petrus det också nödvändigt att ge uppmuntran i andra avseenden. Detta var inte sådan uppmuntran som bestod i lovord; och inte talade han heller om sådant som syftade till att fylla dem med hopp. Nej, denna uppmuntran bestod av uppmaningar att undvika ett orätt uppförande. ”Mina älskade, jag uppmanar eder såsom utlänningar och tillfälligt bosatta att fortsätta att avhålla eder från köttsliga begärelser, vilka just äro de som föra strid mot själen.” ”Ty det är tillräckligt att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar och allehanda lagstridig avgudadyrkan.” Sådana råd som dessa är nyttiga för oss alla. Eftersom vi ständigt måste vara i beröring med en fördärvad värld, hjälper de oss att klart minnas vad som är rätt och vad som är orätt. De skyddar oss, så att vi inte lägger oss till med världens förvända tänkesätt, och stärker vårt rättfärdiga hat mot ogudaktiga sedvänjor. De hjälper oss att klart minnas vad dessa ”köttsliga begärelser” är — inte sådant som man bör trakta efter, utan fiender som för strid mot själen och som, om vi tillåter det, kommer att innästla sig i vårt liv och medföra förintelse av vårt liv, vår själ. Vi behöver just en sådan uppmuntran, och Jehova drar försorg härom till gagn för sina tillbedjare i denna tid, alldeles som han gjorde det till gagn för de första kristna genom apostlarna. — 1 Petr. 2:11, 12, 16; 4:3—5; NW.

14. Vilka styrkande förklaringar gavs till nytta för dem som tjänade förtryckande husbönder, och hur är dessa råd till nytta för många även i denna tid?

¹⁴ I sitt uppmuntrande brev talade Petrus också om några av de husliga problem och arbetsanställningsproblem, som en del bröder hade och som kunde slå ned deras mod och inverka menligt på deras tillbedjan. Några av dem led till exempel ont därför att de hade stränga husbönder, och mycket av det onda de utsattes för fick de tydligen lida därför att några individer, som var slavar och ägdes av olika husbönder, önskade göra Guds vilja. De led ”för samvetets skull inför Gud”, liksom många i våra dagar blir förfördelade av sina arbetsgivare för sin kristna tros skull. Hur bör de betrakta sin ställning? ”Om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud”, skrev Petrus. Och han gick så vidare och jämförde deras ställning med Kristi egen, i det han sade: ”Ja, till detta handlingssätt blevo ni kallade, ty Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. Han begick ingen synd, icke heller fanns svek i hans mun. När han blev skymfad, gav han sig icke till att skymfa i gengäld. När han led, grep han icke till hotelser, utan fortfor att anförtro sig åt den som dömer rättfärdigt.” Hur uppmuntrande är det inte att ha ett sådant föredöme att efterlikna! — 1 Petr. 2:18—23, NW.

15. a) På vad fick de kristna hustrurna anvisning att rikta sin uppmärksamhet såsom en källa till styrka för dem? b) Vilka råd gavs åt männen i fråga om att uppmuntra hustrun? c) Vad måste såväl den äkta mannen som hustrun inrikta sinnet på, om de skall kunna styrka och hjälpa varandra?

¹⁵ Samma förträffliga exempel på underordnande anbefalldes åt kristna hustrur, ja, även åt dem som var gifta med icke troende män, ty när Petrus började ge råd åt hustrur, använde han orden ”på samma sätt”, och därmed riktade han deras uppmärksamhet på det som han dessförinnan sagt om undergivenhet. Hustrurna har också ett föredöme i Kristus, och han är ett föredöme för dem nu i lika hög grad som han var det under det första århundradet. Petrus uppmuntrar dem, i det att han talar om vad som kan bli följden av deras tålmodiga uthärdande och ger dem följande råd: Var ”undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt”. Också äkta män har sina problem och märker att de behöver uppmuntran. Fördenskull talade Petrus, som själv var en gift man och drevs av Jehovas ande, om vad kristna män ställdes inför och uppmanade dem att försöka vara förstående, när de hade att göra med sina hustrur, och inse att hustrun är ”ett svagare kärl, det kvinnliga”, och att de fördenskull inte borde förvänta att hon skulle reagera känslomässigt på samma sätt som en man eller utföra sitt arbete på det sätt en man skulle göra det. Det som verkligen betyder något och som såväl äkta män som hustrur behöver inrikta sinnet på är förhållandet till Gud, och de bör aldrig låta sina husliga problem stå i vägen för deras uppriktiga önskan att hjälpa varandra att gripa ett fast tag om det eviga livets belöning. Vilken praktisk uppmuntran! Vilken hjälp var det inte för alla att få sina svåra problem dryftade, att få framhållna för sig de kristna principer som borde vägleda dem och att redigt och klart få påvisat för sig det goda som kunde uträttas genom att de förblev trogna under svåra förhållanden! Just detta inspirerade brev är en källa till styrka för oss i dessa prövosamma tider. — 1 Petr. 3:1—9, NW.

16. Vilka förhållanden dryftades med tillsyningsmän i 1 Petrus 5, och varför?

¹⁶ Tillsyningsmännen blev inte förbisedda i Petrus’ brev, som om de inte skulle behöva uppmuntran. I stället talade han med dem om sådant som de i synnerhet borde uppskatta: om en rätt syn på deras tjänargärning, om deras förhållande till Gud och till bröderna, om hur de skulle ta itu med svåra problem och om förföljelse. ”Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, ... dem som äro Guds arvedel”, sade han. Finns det väl någon tillsyningsman, ens i våra dagar, som inte blir djupt gripen, när han tänker på att de som tillhör församlingen, vilken han har uppsikt över, är människor som tillhör Gud? Om tillsyningsmannen betraktar saken så, spelar han inte herre över hjorden och blir inte stolt och högmodig, utan han lyder rådet: ”Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid; medan ni kasta allt edert bekymmer på honom, ty han vårdar sig om eder.” Det är verkligen en källa till uppmuntran för en ödmjuk tillsyningsman att inse att han inte behöver bära hela bördan själv. Han uppmanas att se upp till Gud för att få vägledning, när han skall reda ut problem, och han kan kasta alla sina bekymmer på Gud, i det att han vänder sig till Guds ord för att få vägledning och söker Gud i bön. Han står inte heller ensam när han utsätts för förföljelse från Satans värld. Såsom Petrus sade: ”Samma ting i fråga om lidanden fullbordas i hela sammanslutningen av edra bröder i världen. Men sedan ni hava lidit en liten tid, skall all oförtjänt godhets Gud, som kallade eder till sin eviga härlighet i förening med Kristus, själv avsluta eder utbildning, han skall göra eder fasta, han skall göra eder starka.” (1 Petr. 5:1—10, NW) Tillsyningsmän har goda skäl att fatta mod.

17. Vem är det alltså som framför alla andra ger oss styrka, och varför är det så?

¹⁷ Det råder inget tvivel om att Jehova själv ger sitt folk styrka. Det är han som har inspirerat nedskrivandet av dessa uppmuntrande ord, som vi har begrundat. De löften som finns i hans eget ord, bibeln, fyller oss med hopp. Han har undervisat oss, så att vi framgångsrikt kan ta itu med livets problem. När han står bakom oss, kan vi stå fasta till och med när vi står öga mot öga med motståndet från världen. Med David säger vi fördenskull: ”Jehova är min styrka och min sköld. På honom har mitt hjärta förtröstat, och jag har blivit hjälpt, så att mitt hjärta jublar, och med min sång skall jag lova honom. Jehova är en styrka för sitt folk.” — Ps. 28:7, 8, NW.

[Bild på sidan 535]

”Genom Silvanus ... har jag skrivit till eder ... för att giva uppmuntran.”