Gifta troende kallade till frid och frälsning
”En broder eller en syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid.” — 1 Kor. 7:15, NW.
1. Vad var äktenskapet avsett att vara för människan, eftersom det inte var gott för Adam att förbli ensam?
NÄR äktenskapet först förelades människan, var det avsett att vara en fridfull anordning. Det var avsett att vara till lycka och gagn för en människa, ty den första människans, Adams, faderlige Skapare såg att det inte var gott för mannen att förbli ensam.
2. Hur började äktenskapet på ett gynnsamt sätt för Adam och Eva, och hur kunde det ha fortsatt i frid och lycka?
2 Allting var ägnat att göra äktenskapet fridfullt och harmoniskt. Den som mannen blev gift med var en kvinnlig varelse, som var danad i fullkomlighet till att vara en hjälpare åt mannen, såsom ett komplement till honom. Hon var i den allra egentligaste bemärkelse en del av honom, ty hon var i verkligheten ben av hans ben och kött av hans kött, såsom mannen själv sade. Och något som var mycket viktigt: mannen och hans hustru var av samma religiösa tro; de var båda barn av Jehova Gud och hade gemenskap med honom och tillbad honom. De ägde sin himmelske Faders välsignelse och blev klart underrättade om vad de hade att göra tillsammans i sitt paradisiska hem. De hade inte några mot varandra stridande plikter; de hade ett gemensamt syfte att fullgöra enligt Guds vilja, och detta krävde fridsam samverkan. De hade förmåga att älska varandra; det föll sig helt naturligt för dem att älska varandra. Framför allt måste de ha älskat sin Gud och Fader, fastän de inte kunde se honom. Om de hade visat kärleksfull lydnad för Guds vilja, kunde deras äktenskap, som hade börjat så gynnsamt, ha fortsatt i frid och lycka. — 1 Mos. 1:26—2:25.
3. Från vad har de avfallit, som förbjuder giftermål, och hur framgår det av Kristi apostlars förhållanden, om bibeln förbjuder kristna i någon som helst ställning att gifta sig eller inte?
3 Den kristne aposteln Paulus, för de troende en auktoritet i äktenskapliga frågor, skrev många betydelsefulla saker om äktenskapet. Till tillsyningsmannen i en kristen församling skrev Paulus: ”Emellertid säger det inspirerade uttalandet avgjort, att i senare tidsskeden några komma att avfalla från tron, ... och de förbjuda äktenskap.” (1 Tim. 4:1—3, NW) Men den Heliga skrift själv förbjuder inte äktenskap; det var inte förbjudet ens för den kristna församlingens tolv grundvalar, de tolv apostlarna. Efter en natt tillbragt i bön till Gud utvalde Jesus sina tolv apostlar, och bland dem tog han också med Simon, som Jesus kallade Petrus eller Kefas. Vid den tidpunkten var Petrus eller Kefas gift och hade en svärmor, som Jesus botade från en fysisk sjukdom. (Luk. 6:12—16; Joh. 1:42; Matt. 8:14, 15) Till försvar för en apostels rätt att gifta sig med en syster i tron skrev Paulus: ”Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett Jesus, vår Herre? ... Mitt försvar mot dem som rannsaka mig är följande: Vi hava myndighet att äta och dricka, eller hur? Vi hava myndighet att föra med oss en syster som hustru, alldeles som de övriga apostlarna och Herrens bröder och Kefas, eller hur?” (1 Kor. 9:1—5, NW) Guds ord säger ja.
4. Hur visar Paulus’ föreskrifter till Timoteus och Titus, om så kallade biskopar och diakoner och präster enligt Skriften får gifta sig eller inte?
4 Paulus skrev till Timoteus och Titus att de som kristenheten kallar ”biskopar” och ”diakoner” och ”präster” får gifta sig. Vi citerar Titus 1:5—7 från den katolska Douayöversättningen av bibeln: ”Du skulle ... förordna präster i varje stad, såsom jag också förelade dig: om någon vore fri från brottslighet, en enda hustrus man, har trogna barn, som icke vore beskyllda för ett vilt liv eller vore oregerliga. Ty en biskop måste vara fri från brottslighet, såsom Guds förvaltare.” Också 1 Timoteus 3:2—4, 12 (Dy) lyder: ”Det höves därför en biskop att vara oförvitlig, en enda hustrus man, ... en som väl styr sitt eget hus och som håller sina barn i underdånighet med all kyskhet. Må diakoner vara sådana som äro en enda hustrus man och som väl styra sina barn och sina egna hus.”
5. Vad anser några bibelöversättare och -kommentatorer att uttrycket ”en enda hustrus man” betyder, och vilka skulle i så fall vara avstängda från att inneha ett ämbete i församlingen?
5 Lägg märke till vad som flera gånger uttalas som en förutsättning: Vederbörande måste vara ”en enda hustrus man”. Några bibelöversättare och -kommentatorer menar att detta betyder ”gift endast en gång”, inte gift mer än en gång, vilket skulle utesluta omgifta frånskilda och omgifta änklingar. Men den judiske översättaren H. J. Schonfield återger 1 Timoteus 3:12 så här: ”Må förvaltare [diakoner] förbliva gifta med en enda hustru och handhava sina barn och sina egna hushåll väl.” Och den arameiske översättaren G. M. Lamsa återger samma vers på detta sätt: ”Må diakonerna utses bland dem som icke hava levat i månggifte, som styra sina barn och sina egna hushåll väl.” Den romersk-katolske monsignore R. A. Knox återger det tvistiga uttrycket med ”trogen mot en enda hustru” och gör i en fotnot följande kommentar till det: ”’Trogen mot en enda hustru’ kan betyda, men behöver inte betyda, att inom den tidiga kyrkans ordning en omgift änkling inte kunde komma i fråga som biskop.”
6. Varför var denna bestämmelse nödvändig på apostlarnas tid?
6 Med det grekiska uttrycket för ”en enda hustrus man” menas egentligen mannen till en enda levande hustru. På apostlarnas tid utövades månggifte bland icke-kristna, och även bland hebréerna eller judarna (från vilka de första medlemmarna av den kristna församlingen var tagna) förekom anmärkningsvärda fall av månggifte eller polygami.
7. Vilka anmärkningsvärda exempel på månggifte har vi i Israel och i Afrika, och vilken norm för äktenskapet gäller för de kristna i Guds nya förbund med sitt folk?
7 Ingen polygam man kunde bli församlingsföreståndare eller tillsyningsman och inte heller biträdande tjänare eller medhjälpare åt en sådan tillsyningsman. Ingen polygam person kunde ens bli kristen och som sådan medlem av församlingen av överlämnade, döpta kristna. Under det mosaiska lagförbundet, som Gud ingick med judarna, var månggifte tillåtet men var underkastat stränga regler i den israelitiska nationen före Kristus. Det mest framträdande fallet av polygami i hela Israels historia var kung Salomos i Jerusalem. Han hade sju hundra hustrur och tre hundra bihustrur, men till sist ledde detta till hans fördärv i religiöst avseende. (1 Kon. 11:3) Salomos mångfald av polygama giftermål har dock överträffats av vad två hövdingar i Afrika presterat under förra århundradet. Dessa båda, hövdingen av Loango (i vad som nu är Kongorepubliken) och hövdingen av Mutesa i Uganda, hade omkring 7.000 hustrur vardera. (New York Times Magazine, 24 april 1960, sidan 114) Förmedelst Kristi offerdöd blev emellertid det mosaiska lagförbundet med Israel avskaffat, och förmedelst Jesus Kristus såsom medlare upprättade Jehova Gud ett nytt förbund med församlingen av Kristi efterföljare. Under detta nya förbund tillåts inget tvegifte eller månggifte i församlingen av överlämnade, döpta kristna. Det mönster som den förste mannens och hans enda hustrus äktenskap i paradiset utgjorde har blivit återställt. I detta måste församlingarnas tillsyningsman vara föredömen.
8. Vad måste en polygam man göra för att kunna bli en döpt medlem av den nya världens samhälle?
8 Hur kan en polygam person bli en åt Gud överlämnad, döpt kristen och sedan sluta sig tillsammans med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen? Genom att avstå från alla sina hustrur utom en. Icke desto mindre kan han vara förpliktad att efteråt dra försorg om de hustrur han skilt ifrån sig och de barn han har med dem, men han kan inte längre ha sexuell förbindelse med dem såsom hustrur eller bihustrur. Han måste erkänna en enda äktenskapspartner såsom sin sanna hustru och ge äktenskapsrätten uteslutande åt henne.
9. Vad måste en polygamist göra för att få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, och var är det många troende som består i detta prov?
9 Detta blir ett verkligt prov för en polygamist, som gläder sig åt bibelns budskap om en ny rättfärdig värld, vari Guds rike bara kommer att tillåta äktenskap med en enda hustru på den paradisiska jorden. Men polygamisten måste bestå i detta prov, om han vill överleva Guds kommande universella Harmageddonkrig och få levande träda in på den ”nya jorden” under de ”nya himlarna”, in i Guds rike med Kristus som konung. Detta prov förklarar varför muhammedanismen sägs göra större landvinningar i Afrika än kristenhetens religion. Muhammedanismen tillåter månggifte i en viss utsträckning, och därför sade en av kristenhetens evangelister, som nyligen kom tillbaka från en predikotur i Afrika: ”På tre till kristendomen omvända kommer sju som omvänds till islam.” (New York Times, 30 mars 1960) Men fastän det i talrika fall betyder att man måste avstå från månggifte, blir likväl varje år många tusen infödda afrikaner åt Gud överlämnade, döpta vittnen för Jehova.
10. Vilken av Paulus uttalad önskan och föreskrift bevisar att omgifte inte var förbjudet för kristna änklingar och änkor?
10 Vad nu den saken beträffar, att ha bara en levande äktenskapspartner, så är det tydligt att Kristus och hans apostlar inte förbjöd kristna, som blivit änklingar eller änkor, att gifta om sig. Om de yngre änkorna, vilkas sexuella drifter gjorde sig gällande, sade Paulus till tillsyningsmannen Timoteus: ”Därför önskar jag, att de yngre änkorna skola gifta sig, föda barn.” (1 Tim. 5:14, NW) Det var bättre att gifta om sig än att begå otukt i ett anfall av passion. Följaktligen sade Paulus ytterligare: ”Nu säger jag till de ogifta och änkorna: Det är väl för dem, att de förbliva alldeles såsom jag är. Men om de icke hava självbehärskning, må de då gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av passion.” — 1 Kor. 7:8, 9, NW.
11. Varför skulle omgifte vara till nytta för unga änkor, och varför skulle en omgift änkling inte vara olämplig som tillsyningsman?
11 Äktenskapet skulle alltså förhindra att de drogs bort från att effektivt tjäna Gud; det skulle skydda dem från ett orätt uppförande, som kunde ge ”motståndaren någon anledning att smäda” den kristna församling som de passionerade änkorna tillhörde. Vad som var tillåtligt för änkor, måste ju rätteligen också vara tillåtligt för änklingar. Det ligger ingenting omoraliskt i detta, ty om kvinnan förklarar Paulus: ”Medan hennes man lever, skulle hon alltså kallas äktenskapsbryterska, om hon bleve en annan mans. Men om hennes man dör, är hon fri från hans lag, så att hon icke är någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans.” (Rom. 7:3, NW) Varför skulle då en omgift änkling vara olämplig som tillsyningsman?
Värdiga förpliktelser
12. När Paulus sade att man skulle förbli i det särskilda tillstånd, vari man blivit kallad, syftade han då på att man skulle förbli ogift, eller vilka allmänna förhållanden åsyftade han, och varför?
12 Det här framställda måste tas i betraktande, när vi läser Paulus’ ord: ”I vilken ställning någon än blev kallad, bröder, må han förbliva i den, förbunden med Gud.” (1 Kor. 7:24, NW) Paulus menade inte att en person som blir kallad, medan han eller hon ännu är ogift eller är änkling eller änka, måste förbli ogift. Paulus säger att det skulle vara bättre för dem såsom kristna att förbli ogifta, men vissa omständigheter eller händelsernas utveckling kan göra ett giftermål tillrådligt för dem, av moraliska skäl. Paulus syftade därför i själva verket på vissa oföränderliga förhållanden, ställningar eller kallelser, som de troende befann sig i när Gud kallade dem till att bli Kristi efterföljare. Om Gud själv inte fäste något avseende vid dessa oföränderliga drag i samband med en troende, så behövde den troende inte vara bekymrad över att han förblev i detta tillstånd. Om han, genom Guds val, började bli en kristen i detta tillstånd, denna ställning eller kallelse, så kunde han fortsätta att vara en kristen i dessa förhållanden.
13. Vilka särskilda ställningar, förhållanden eller kallelser omnämnde Paulus i 1 Korintierna 7:17—23?
13 För att klargöra detta säger Paulus: ”Emellertid, så som Jehova har givit var och en hans lott, må var och en så vandra som Gud har kallat honom. Och så förordnar jag i alla församlingarna. Blev någon kallad såsom omskuren [därför att han var jude, samaritan, proselyt eller egyptier]? Må han då icke bliva oomskuren. Har någon blivit kallad såsom oomskuren? Må han icke bliva omskuren. Omskärelse betyder ingenting, och icke-omskärelse betyder ingenting, men att man håller Guds bud betyder något. I vilket tillstånd [eller: i vilken kallelse] någon än blev kallad, må han förbliva i det. Blev du kallad som slav? Låt icke det bekymra dig, men om du likaväl kan bliva fri, så grip hellre tillfället. Ty vemhelst i Herren, som blev kallad såsom slav, är Herrens frigivne; likaså är den, som blev kallad såsom fri man, en Kristi slav. Ni hava blivit köpta förmedelst ett pris; sluta upp med att bliva människors slavar.” — 1 Kor. 7:17—23, NW, fotnot.
14. Vad sade Paulus i 1 Korintierna 7:25—28 till de gifta och dem som ännu inte är gifta?
14 Men Paulus, hur förhåller det sig då med dem som kallas när de är gifta eller ännu inte är gifta? ”Vad nu beträffar jungfrur, har jag ingen befallning från Herren, men jag uttalar min åsikt såsom en som har fått barmhärtighet sig visad av Herren till att vara trogen [och som därför skulle vara barmhärtig och även trogen i att uttala sin åsikt]. Därför menar jag att detta är gott i betraktande av den nödvändighet som råder hos oss, att det är gott för en man att förbliva som han är [vad giftermål angår]. Är du bunden vid en hustru? Sluta då upp med att söka befrielse. Är du löst från en hustru? Sluta då upp med att söka en hustru. Men även om du verkligen gifte dig, skulle du icke begå någon synd. Och om en jungfru gifte sig, skulle den personen icke begå någon synd. Emellertid komma de som göra det att få bedrövelse i sitt kött.” — 1 Kor. 7:25—28, NW.
15. I vilken utsträckning löser äktenskapet ens problem?
15 Det ligger ingen synd i ett ärbart giftermål, och det kan hända att man genom det lyckas undvika otukt. Men ”bedrövelse” i köttet är förbunden därmed, ”i betraktande av den nödvändighet som råder hos oss” utanför Edens paradis. Äktenskapet löser inte alla ens problem. Under det att det löser ett problem, skapar det flera under de nuvarande omständigheterna.
16. Beträffande uttrycket ”i vilken ställning någon än blev kallad” kan man fråga: Varför syftar detta eller syftar inte på någons ogifta tillstånd eller på någons omoraliska eller orättrådiga leverne?
16 En man kan förändra sitt jungfruliga eller ogifta tillstånd utan att förändra sina förhållanden, sin ställning eller kallelse såsom omskuren eller oomskuren person, såsom slav eller fri; han kan förbli i dessa förhållanden. Kallelsen från Gud är vad som avgör om någon kan förbli i den ställning eller kallelse, som han befinner sig i då vid den tiden. Lägg märke till att Paulus säger: ”I vilken ställning någon än blev kallad, bröder, må han förbliva i den, förbunden med Gud.” (1 Kor. 7:24, NW) Han säger inte: I vilken ställning eller i vilket tillstånd var och en var, när sanningen eller nyheterna om Riket nådde honom, må han förbli däri. Om sanningen först frambars till en människa, när hon var prostituerad eller var en förtryckande publikan (skatteindrivare) eller levde i samvetsäktenskap eller i sedvaneäktenskap, så skulle ju, om han hade sagt så, denna person vara bemyndigad att förbli i denna situation och att samtidigt bekänna sann kristendom.
17. Hur förklarade Paulus Jesu ord om att skatteindrivare och skökor skulle gå in i Guds rike före religiösa präster och äldste?
17 Visserligen sade Jesus till de förnämsta prästerna och de religiösa äldste i Jerusalem: ”Skatteindrivarna och skökorna gå före eder in i Guds rike.” Men de gick inte in i Riket såsom giriga, utpressande skatteindrivare eller såsom skökor, ty Paulus säger: ”Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken män som hållas i och för onaturliga syften eller män som ligga med män, varken tjuvar eller giriga människor eller drinkare, varken smädare eller utpressare skola ärva Guds rike. Och likväl är detta vad några av eder hava varit. Men ni hava blivit rentvagna, men ni hava blivit helgade, men ni hava blivit förklarade rättfärdiga i vår Herres, Jesu Kristi, namn och med vår Guds ande.” (1 Kor. 6:9—11, NW) Nej, dessa skökor och skatteindrivare måste först rena sig och överlämna sig åt Gud genom Kristus och sedan bli döpta, innan Gud alls kallade dem.
18. Kallar Gud skökor och skatteindrivare, såsom Jesu ord om Johannes döparen skulle kunna uppfattas, och på vilka villkor har i vår tid de omoraliska möjlighet att bli kallade?
18 Därför tillade Jesus: ”Ty Johannes kom till eder på rättfärdighetens stig, men ni trodde honom icke. Men skatteindrivarna och skökorna trodde honom, och fastän ni sågo detta, kände ni icke efteråt ånger, så att ni trodde honom.” (Matt. 21:31, 32, NW) Gud kallade inte skökor och skatteindrivare och dylika människor, nej, men han har kallat dem som förut varit sådana, men som inte har förblivit sådana. De människor i våra dagar, som lever i otukt, äktenskapsbrott, samvetsäktenskap eller sedvaneäktenskap, måste alltså först avbryta dessa förbindelser eller ingå ett lagligt äktenskap. Därpå kan de på ett godtagbart sätt överlämna sig åt Gud, bli döpta och bli kallade till hans tjänst.
19. Vilket tillstånd träder en kvinna genom giftermål in i, vad beträffar oberoende och underdånighet under en annans ledning?
19 Genom giftermål underkastar man sig allvarliga begränsningar och åligganden. Dessa förpliktelser måste uppfyllas med värdighet. När en kvinna gifter sig, träder hon därigenom in i ett tillstånd av oberoende av sina föräldrar, men träder också in i ett tillstånd av underdånighet, nämligen mot sin man. Hon kommer in under sin mans ledning, i det att han blir hennes huvud.
20. Vad bör en kvinna som gifter sig inse, om hon vill vara en kristen hustru, såsom Paulus framhöll i 1 Korintierna 11:3, 7—12?
20 Detta är någonting som hon bör tänka på, innan hon gifter sig, hellre än att uppresa sig mot det, när hon väl är gift. Hon bör inte försöka ignorera denna ledning eller vara likgiltig för den. ”Jag vill att ni skola veta”, säger aposteln Paulus, ”att Kristus är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud, återigen, är Kristi huvud.” Och Gud har inget huvud över sig. Fördenskull bör kvinnan, vid vissa tillfällen, i vissa situationer och när hon utför vissa funktioner, ha något slags betäckning på sitt huvud såsom ett tecken på att hon står under mannens myndighet. ”Ty en man bör icke hava sitt huvud beslöjat, eftersom han är Guds avbild och ära; men kvinnan är mannens ära. Ty mannen är icke av kvinnan [då ju mannen skapades först], utan kvinnan är av mannen; och vad mera är, mannen blev icke skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. Det är därför kvinnan bör hava ett myndighetstecken på sitt huvud för änglarnas skull. ... Kvinnan är av mannen.” (1 Kor. 11:3, 7—12, NW) Om alltså en flicka inte vill ha en annan man än sin far som sitt huvud, bör hon inte gifta sig. För att vara en kristen hustru måste hon erkänna sin man som huvudet.
21. Varför talar de hebreiska skrifterna om en hustru såsom ”beulah” och om en äkta man såsom ”baal”?
21 Enligt bibeln är en hustru sin mans egendom, i synnerhet i det fall då ett brudpris betalas för henne. Därför kallas en gift kvinna i Skriften för ”beulah”, vilket ord egentligen betyder ”ägd” såsom hustru. Den maskulina formen av detta ord är ”baal”, som även i vår tid i det nutida Israel är det hebreiska ordet för ”äkta man”. Titeln betyder i själva verket ”ägare, husbonde, herre”.
22. Nämn några exempel, där Skriften talar om den äkta mannen såsom ägaren och hustrun såsom den ägda kvinnan.
22 Så talar till exempel 5 Moseboken 22:22 (NW) om en ”kvinna, som äges [beulah] av en ägare [baal]”. Ordspråksboken 30:23 (NW) talar om en ”kvinna, när hon blir tagen i besittning som hustru”. I 2 Moseboken 21:3 (NW) talas det om någon som är ”ägare [baal] till en hustru”. Till Israels forntida nation sade Jehova: ”Jag själv har såsom en äkta man blivit ägare [baal] till eder, ni människor.” (Jer. 3:14, NW) Till sin symboliska ”kvinna”, modern till den utlovade messianska Säden, säger Jehova: ”Du själv skall kallas Min lust är i henne, och ditt land Ägd såsom en hustru [Beulah]. Ty Jehova skall hava funnit sin lust i dig, och ditt eget land skall bliva ägt såsom en hustru. Ty alldeles såsom en ung man tager äganderätten [baal] till en jungfru såsom sin hustru, så skola dina söner taga äganderätten [baal] till dig såsom en hustru.” (Jes. 62:4, 5, NW) Därför sade Boas, Davids farfarsfar, inför vittnen i Betlehem: ”Därtill köper jag ock Rut ... mig till hustru.” — Rut 4:10, Åk; se också 2 Moseboken 20:17.
23. Under vilken ny lag kommer en kvinna, som gifter sig, enligt vad Paulus visar?
23 En kvinna som gifter sig kommer under en ny lag. Vilken lag eller vems lag? Apostelns svar lyder: ”En gift kvinna [är] bunden genom lag vid sin man, medan denne lever; men om hennes man dör, blir hon fritagen från sin mans lag. ... Men om hennes man dör, är hon fri från hans lag.” (Rom. 7:2, 3, NW) I överensstämmelse med denna anordning ger oss samma apostoliska auktoritet denna befallning: ”Visa varandra undergivenhet i Kristi fruktan. Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren, ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus också är församlingens huvud, i det han är en frälsare för denna kropp. Ja, såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så må hustrur också vara sina män undergivna i allting. ... Hustrun [bör] hava djup respekt för sin man.” — Ef. 5:21—24, 33, NW.
24. Varför gäller denna regel angående hustruns underdånighet gentemot sin man, trots det att där varken är man eller kvinna i fråga om föreningen med Kristus?
24 Hustrurna bör göra detta i Kristi fruktan. Denna teokratiska regel gäller vid sidan av denna underbara sanning: ”Ni alla som hava blivit döpta in i Kristus hava iklätt eder Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (Gal. 3:26—29, NW) Den likhet som gäller dem alla har avseende på den nyutvecklade personligheten: ”Ikläd eder den nya personligheten, ... där det varken är grek eller jude, omskärelse eller icke omskärelse, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla.” Emedan detta inte utplånar det äktenskapliga förhållandet och hustruns riktiga anpassning efter den äkta mannen, tillägger Paulus senare: ”Ni hustrur, var edra män undergivna, såsom det är tillbörligt i Herren.” — Kol. 3:10, 11, 18, NW.
Rätt bruk av ställningen som huvud
25. I betraktande av att en äkta man är huvudet och bör göra sin lag gällande, hur kan då en kristen kvinna, som gifter sig, skydda sig i andligt avseende, och varför det?
25 Om en åt Gud överlämnad, döpt kristen kvinna är vis och teokratisk och rättar sig efter apostelns föreskrift om att ett giftermål bör ske endast ”i Herren”, då skyddar hon sina andliga intressen. Hon gör det lättare för sig som hustru, därför att hon gifter sig med en man ”i förening med Herren”, en man som är ålagd att vidmakthålla sin äganderätt som äkta man och bruka sin ledarställning och tillämpa sin lag i enlighet med den kristna ”nya personligheten”. Det är sant att han har äganderätten till henne, men såsom kristen får han inte missbruka eller illa behandla denna kristna tillhörighet, eftersom den också tillhör Kristus, som har köpt henne förmedelst sitt fullkomliga människoliv som pris. På grund härav är hon sin mans medarvinge till löftet om evigt liv i Guds nya värld. Hennes man skulle därför begå en skriande orätt, om han hindrade henne från att vinna detta dyrbara arv och så att säga utplånade hennes framtida eviga liv.
26. Såsom vad för slags kärl bör hustrurna få åtnjuta ära från sina mäns sida, enligt vad Petrus säger till de äkta männen, och vad för slags hänsyn och omtanke bör därför en kristen man ge sin hustru?
26 Den gifte aposteln Petrus (Kefas) säger till kristna män angående deras hustrur: ”Ni män, fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem enligt kunskap, i det ni giva ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga, då ni ju också äro medarvingar med dem till livets oförtjänta ynnest, på det att edra böner icke må bliva hindrade. Slutligen må ni alla vara likasinnade, visa medkänsla, utöva broderlig kärlek, vara ömt tillgivna, ödmjuka till sinnet.” (1 Petr. 3:7, 8, NW) Om en äkta man ger ära åt sin hustru såsom ett fysiskt svagare kärl, därför att hon är ett kvinnligt kärl, så kommer han att behandla henne med omsorg och ömhet, så att hon må kunna vara honom till beständig, värdefull nytta. Han kommer inte att vilja skada henne eller bildligt talat slå sönder henne och förstöra hennes dyrbara hjälpsamhet mot honom. Han kommer att försöka bevara hennes liv, inte bara hennes nuvarande liv i denna världen, utan — vad som är viktigare — hennes arvsrätt till liv i den framtida, nya rättfärdiga världen. Han kommer att bedja med henne och för henne.
27. Hur kommer en kristen man att handla mot sin hustru i utövningen av sitt ledarskap i hemmet, med tanke på att han är ”Guds avbild och ära” och att hon är ”mannens ära”?
27 Den kristne äkta mannen kommer att bevara sin hustru likasinnad med honom i bibelkunskap och insikt och i praktisk vishet. Han kommer att visa henne medkänsla. Under det att han har ledningen såsom huvud i hemmet, kommer han likväl inte att bete sig som ett ”tjurhuvud” och vara egensinnig, utan kommer att förbli ”ödmjuk till sinnet”. Då ju mannen inte får ha sitt huvud beslöjat eller betäckt, därför att ”han är Guds avbild och ära”, kommer han att vara noga med att bruka sin ledande ställning så som Gud brukar sin, så att han efterliknar Gud i detta ledarskap och således ärar och förhärligar Gud i sitt förhållande till sin hustru. Då ju ”kvinnan är mannens ära”, kommer mannen att undvika att försätta henne i ett mindre ärofullt tillstånd, där hon inte är till någon heder eller ära för honom och inte kan återspegla vilken god, gudaktig äkta man han är för henne både i hemmet och i församlingen. Om han är tillsyningsman i en församling eller biträdande tjänare, kommer han att vara särskilt angelägen om att hon skall vara en andlig ”ära” som återspeglar honom.
28, 29. a) Hur bemödar sig en kristen, vad hans hustru angår, om att vara till ära för den som är hans andliga huvud? b) Hur sporrar Paulus i Efesierna 5:25—33 de troende till att behandla sina hustrur på ett sätt som bidrar till frälsning?
28 ”Kristus är varje mans huvud”, och den äkta mannen är rädd att göra något, varigenom han ”drager skam över den som är hans huvud”. (1 Kor. 11:3, 4, NW) Han bemödar sig därför om att vara till ära för den som är hans andliga huvud. Som äkta man kan han göra detta genom att behandla sin hustru, i synnerhet sin åt Gud överlämnade, döpta hustru, på samma sätt varpå Jesus Kristus behandlar församlingen såsom sin trolovade jungfru. Aposteln Paulus använder denna jämförelse för att sporra troende män till att behandla sina hustrur på ett sätt som bidrar till frälsning. Han säger:
29 ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den, på det att han måtte helga den, i det att han renade den med vattnets bad förmedelst ordet, på det att han måtte framställa församlingen för sig i dess prakt, utan någon fläck eller skrynka eller någonting dylikt; fastmer skulle den vara helig och utan vank. På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och omhuldar det, såsom Kristus också gör med församlingen, ty vi äro lemmar av hans kropp. ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött.’ Denna heliga hemlighet är stor. Nu talar jag med avseende på Kristus och församlingen. Icke desto mindre må också var och en av eder så älska sin hustru, som han älskar sig själv.” — Ef. 5:25—33, NW.
När man bär ett ojämnt ok
30. Hur bör en man och en hustru ge varandra äktenskapsrätten, och vad sade Paulus som ett medgivande till gifta troende i detta hänseende?
30 När mannen troget och lojalt älskar sin hustru på ett kristet sätt och hans hustru i sin tur ådagalägger djup respekt för sin man, så framkallar det frid, harmoni och lycka i hemmet. På ett värdigt, ärbart, sunt sätt kommer de att kärleksfullt ge varandra äktenskapsrätten, eftersom de är ett kött. ”Må den äkta mannen giva sin hustru det som tillkommer henne, men må även hustrun göra på samma sätt gentemot sin äkta man. Hustrun utövar icke myndighet över sin egen kropp, utan det gör hennes äkta man; likaså utövar icke heller den äkta mannen myndighet över sin egen kropp, utan det gör hans hustru. Beröva icke varandra detta [som tillkommer eder], annat än efter inbördes samtycke för en fastställd tid, för att ni må ägna tid åt bön och må komma tillsammans igen, så att Satan icke må fortsätta med att fresta eder på grund av eder brist på förmåga att styra eder själva. Detta säger jag emellertid som ett medgivande, icke som en förhållningsorder.” (1 Kor. 7:3—6, NW) Paulus sade detta som ett medgivande, därför att otukt var förhärskande i den hedniska världen.
31. Vad bör gifta kristna sträva efter att göra i stället för att gå ifrån varandra, men vilken livsföring bör båda var för sig iakttaga, om de under en tid enligt överenskommelse lever åtskilda?
31 Gifta par, som är överlämnade åt Gud och döpta, bör allvarligt sträva efter att hålla ihop, med ett hjärta, ett sinne och ett mål för ögonen. ”Åt de gifta”, fortsätter Paulus, ”giver jag de föreskrifterna — dock icke jag, utan Herren –, att en hustru icke bör gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbliva ensam eller också försona sig igen med sin man; och en man bör icke lämna sin hustru.” Om också den hustru, som går ifrån sin man, bor ensam, måste hon alltså komma ihåg denna Guds lag: ”En hustru är bunden under hela den tid hennes man lever. Men om hennes man skulle insomna i döden, är hon fri att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren.” (1 Kor. 7:10, 11, 39, NW) Då hon är bunden av sin mans lag, kan hon inte känna sig fri att uppträda så mot det motsatta könet som en ogift kvinna kan eller gör, ty på det sättet kunde hon äventyra sin moraliska renhet. Om hennes bättre omdöme får råda, kommer hon att söka skäl och utvägar till att försona sig med sin man, som alltjämt är i livet, och gå tillbaka till honom. Hon är noga med att inte uppföra sig på ett sådant lättsinnigt eller omoraliskt vis under den tid hon bor skild från honom, att han skulle bli fylld av avsky och inte vara ivrig, ja, längta efter att få henne tillbaka igen, utan några orsaker till att förebrå henne eller känna sig misstänksam mot henne. Samma regel gäller å andra sidan för den man som lämnar sin hustru utan laglig skilsmässa.
32. Vad är det för något högre som kristna par, som bor åtskils, bör komma ihåg att de representerar, och från vilket handlingssätt bör de därför avhålla sig?
32 I detta hänseende bör båda makarna, som bor åtskils, komma ihåg att de representerar något högre, större och mera betydelsefullt än deras äktenskapsförbund. Detta något är den kristna församlingen, som de är knutna till och vari de är förpliktade att vara verksamma förkunnare av Guds ord. Därför bör de förskräckta rygga tillbaka för varje handling som kan ge anledning till smädlig och skymflig smutskastning av Guds hedervärda organisation.
33, 34. a) När ett par makar är ojämnt sammanokade i religiöst avseende, måste då den troende lämna den som inte tror? b) Vad måste den troende komma ihåg om den verkan det får att han tar emot sanningen och överlämnar sig?
33 Men hur ligger det då till, när ett par i religiöst avseende bär ett ojämnt ok, där en är en åt Gud överlämnad, döpt troende, en ordinerad tjänare åt Jehova Gud, och den andra parten inte är troende i förhållande till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, därför att han eller hon är ateist eller kanske anhängare av en annan religion? Denna religiösa olikhet kunde i vanliga fall förväntas vålla oenighet.
34 Måste den troende, i sin strävan efter friden, lämna den som inte tror? Det är inte nödvändigt. Den troende är inte heller utan vidare fri att överge den icke troende. Vi måste komma ihåg att när någon tar emot sanningen och blir troende genom att överlämna sig åt Gud och bli döpt, så upphäver inte detta det förut ingångna äktenskapsförbundet eller upplöser det. Att man tror och tar emot sanningen om Guds rike kan vålla söndring i hemmet, alldeles som Jesus förutsade i Matteus 10:34—36. Men detta betyder inte äktenskapets upplösning. Jesus vill inte komma några äktenskap att gå i kvav. Hur man vist och optimistiskt skall handskas med ett ojämnt ok framhålls för den troende av Paulus:
35. Vilket vist och optimistiskt tillvägagångssätt anvisade Paulus för den som måste bära ett ojämnt ok?
35 ”Till de andra [andra gifta människor] säger jag, ja, jag, icke Herren: Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man. Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga. Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller en syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid. Ty du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” — 1 Kor. 7:12—16, NW.
36. Vad bör den icke troende snarare vilja göra på grund av sanningens verkan på den andra parten?
36 Med undantag av det som gäller hans religion eller tro bör den som är överlämnad och döpt och tillbeder Gud inte ge sin icke troende hustru någon orsak att vilja gå ifrån honom. På grund av den förbättrande verkan, som hennes mans tro har på honom, bör hon finna ännu större skäl till att vilja bo tillsammans med honom liksom innan han blev en ordinerad tjänare åt Gud. På samma sätt bör det vara i förhållandet mellan en troende hustru och hennes icke troende man.
37. Hur visade Timoteus’ mor, Eunice, respekt för sin hedniske man, och hur uppfyllde hon likväl sin religiösa förpliktelse mot deras son?
37 Tänk till exempel på den judiska hustrun Eunice och hennes grekiske man, som var hedning. De hade en son, som hette Timoteus. I sinom tid, omkring år 44, predikade aposteln Paulus och Barnabas i deras stad, och Eunice och hennes mor, Lois, trodde och blev kristna. Lämnade nu Eunice sin grekiske man, därför att han förblev hedning? Nej, ty han var fortfarande villig att bo tillsammans med henne. Eunice var honom undergiven, och därför att han var emot det hade hon inte ens låtit omskära deras son, Timoteus. Om Timoteus’ far tog honom med sig till några tempel för hednisk gudsdyrkan omtalas inte. Men Timoteus’ mor, Eunice, och hans mormor, Lois, såg till att han fick den bibliska religiösa fostran, ty de undervisade honom själva hemma. Från barndomen kände alltså Timoteus, som ju till hälften var jude, de heliga skrifter som kunde göra honom vis till frälsning genom tro på Messias. (2 Tim. 3:14, 15; 1:5; Apg. 14:4—18) Denna religiösa fostran, som Timoteus fick i hemmet, segrade över det eventuella hedniska inflytandet från hans grekiske far. När Paulus första gången kom till staden, anslöt sig därför Timoteus till sin judiska mor och sin judiska mormor i att bli kristen. Därför kunde Paulus tala om Timoteus såsom ”ett sannskyldigt barn i tron”, ”ett älskat barn”. — 1 Tim. 1:1, 2; 2 Tim. 1:1, 2; NW.
38. Hur ställde sig Eunice till att Timoteus skulle bli missionär, och varför blev Timoteus först då omskuren?
38 När Paulus besökte staden igen, fann han Timoteus vara ”en lärjunge, ... som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och Ikonium”. Timoteus’ mor, Eunice, var naturligtvis med på att sonen skulle bli missionär, och hans hedniske far stod inte heller i vägen för detta, och därför ordnade Paulus så att Timoteus skulle få följa med honom och Silas. För att avlägsna en stötesten för judar där i trakterna, som de kunde komma att predika för, omskar Paulus Timoteus, som nu var en ung man, ”ty alla visste, att hans fader var grek”. (Apg. 16:1—3) Om hans mor, Eunice, någonsin vann sin hedniske grekiske man för kristendomen genom att hon fortfor att bo tillsammans med honom så länge han var villig därtill, det vet vi inte. Kort före sin martyrdöd skrev emellertid Paulus ett sista brev till Timoteus och talade om den tro som bodde i hans mor Eunice. — 2 Tim. 1:5.
39. I synnerhet för vilka kristna kvinnor är Eunice ett föredöme, och hur behandlar den troende av makarna den icke troende såsom helgad i förhållande till sig och eventuella barn såsom heliga?
39 Eunice är alltså ett föredöme för varje åt Gud överlämnad kristen troende, som är gift med en hedning eller någon som hör till ett annat religiöst system. Att den icke troende partnern väljer att fortsätta att bo tillsammans med ett överlämnat kristet vittne för Jehova ger den troende ett utomordentligt tillfälle, nämligen att på närmaste håll försöka ”frälsa” sin äkta hälft. Den troende måste därför välja ett positivt tillvägagångssätt, nämligen att behandla den icke troende maken såsom ”helgad i förhållande till” den troende. Detta innebär att den troende måste göra allt för den icke troende maken såsom för Herren själv. Herren Gud är helig, helgad. (Ef. 6:7; Kol. 3:22—24) Också alla minderåriga, av föräldrarna beroende barn i äktenskapet bör nu betraktas som ”heliga” och därför behandlas som rena. Den troende kommer att följa Eunices exempel och bemöda sig om att ge dessa ”heliga” barn undervisning i bibeln, så att de kan förbli heliga och möjligen till slut personligen överlämna sig åt Gud genom Kristus. Inte endast barnens frälsning, utan också den icke troende makens frälsning, står på spel. Det är alltså lämpligt att bo kvar hos honom.
40, 41. a) Om den icke troende maken är svår att göra till lags, hur bör den troende då handla? b) Vilket råd i överensstämmelse med denna princip ger Petrus åt kristna hustrur, som bär ett ojämnt ok?
40 Även om äktenskapspartnern är motståndare och svår att göra till lags, bör den troende inte känna sig tvungen att gå sin väg. Den troende bör uthärda förföljelsen och motståndet, alldeles som han finner sig i förföljelsen och motståndet på det distrikt, där han arbetar från hus till hus. Genom detta handlingssätt å den troendes sida kan den icke troende makens frälsning bli möjlig. Detta är det argument som aposteln Petrus anför, när han skriver till förföljda kristna. Petrus säger:
41 ”Må tjänare i hemmen vara sina ägare undergivna med fruktan i fullt mått, icke endast de goda och resonliga, utan också dem som äro svåra att vara till lags. ... Om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud. Ja, till detta handlingssätt [att lida orättvist] blevo ni kallade, ty Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. ... På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män [baaler enligt den hebreiska bibeln], på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt [mot edra män]. Och låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader [vilken yttre prydnad inte kommer att vinna äkta man, som ännu inte hörsammar Guds ord], utan låt den [eder prydnad] vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon. Ty så brukade också fordom de heliga kvinnor, som hoppades på Gud, pryda sig, i det att de underordnade sig sina äkta män, såsom Sara brukade lyda Abraham och kallade honom ’herre’. Och ni [hustrur] hava blivit hennes barn, förutsatt att ni äro trägna i att göra vad gott är och icke frukta någonting som kan vålla skräck [i förhållandet till edra män].” — 1 Petr. 2:18—3:6, NW.