Underdånig de ”överordnade myndigheterna” — varför?

”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna, ty det finnes ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” — Rom. 13:1, NW.

 1. Hur kom det sig att när Josef och Maria underordnade sig världens politiska makter, detta samverkade med Guds vilja och profetia?

ÅR 2 f. Kr. underordnade sig Josef, Jakobs son, och hans hustru Maria, Elis dotter, som var havande, den romerske kejsaren Augustus’ påbud. De lät skattskriva sig i sin fädernestad i Judeen. På så sätt inträffade det att hennes son Jesus Kristus blev född i Betlehem. Detta var i överensstämmelse med Jesu himmelske Faders, Jehova Guds, vilja. Han hade nämligen sju hundra år i förväg genom profeten Mika förutsagt att hans Son skulle födas där. (Mik. 5:2; Matt. 1:1, 16, 18; Luk. 2:1—7; 3:23) Att de underordnade sig de politiska makterna i detta avseende verkade alltså inte emot Guds vilja och uppsåt, även om judarna i Palestina alltjämt var lydnadspliktiga mot de tio buden och andra lagar, som Jehova Gud hade givit dem genom sin profet Mose.

 2. Till vilka två samlingar av lagar måste judarna anpassa sig, och vilken fullkomlig regel för denna anpassning gav Jesus dem?

² Eftersom judarna stod under Guds överlägsna lag, måste de anpassa sig efter den kejserliga regerings lag, som då behärskade Judeen och Galileen och upprätthöll ordning och utkrävde skatt och andra avgifter. Den fullkomliga regeln för hur denna anpassning skulle göras uttalades av Jesus Kristus till en grupp judar, av vilka somliga var för det romerska riket och andra var emot det. Jesus sade till dem: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (Matt. 22:15—22, NW) Varken de judar som var för romarriket eller de som var emot det kunde finna något fel med denna regel.

 3. Varför måste de kristna alltjämt åtlyda denna fullkomliga regel trots det som år 1914 har inneburit?

³ Det romerska rikets kejsare förgicks med det väldet för lång tid sedan, men det som kejsaren representerade i dessa ord, som Jesus uttalade för nitton hundra år sedan, finns alltjämt kvar — inte bara imperialism och kolonialism utan politiska regeringar här i världen över huvud taget. Och det förhåller sig så också efter 1914, då hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” slutade, alldeles som Jesus hade förutsagt i sin profetia om änden på denna världens tingens ordning. (Luk. 21:5—7, 24) Den vägledande regel, som Jesus uttalade, måste alltså alltjämt respekteras och åtlydas i våra dagar, och i synnerhet av överlämnade, döpta kristna som Jehovas vittnen ju är. Det är inte bara nationerna som alltjämt existerar, utan Gud existerar också alltjämt, och alla nationerna på jorden befinner sig under dom inför honom sedan 1914. De människor, som är fårlika i sin inställning gentemot Gud, kommer att följa regeln att betala tillbaka till kejsaren endast det som är kejsarens men till Gud allt som hör Gud till. Som kristna apostlar höll Paulus och Petrus fast vid denna regel och skrev till stöd för den. — Matt. 25:31—40.

 4. a) När och till vem skrev Paulus om denna omtvistade fråga, och vilka styresmän syftade han alltså på? b) Fattade de som mottog Paulus’ brev vad han skrev, och gör de kristna i våra dagar det?

⁴ Omkring år 56 skrev Paulus till den kristna församlingen i det romerska kejsarrikets själva huvudstad. I det trettonde kapitlet i sitt brev behandlar han särskilt denna omtvistade fråga. Detta var mer än två hundra år innan den så kallade kristenheten blev till (på 300-talet). När Paulus skrev detta, befann han sig i det hedniska romerska kejsarriket, innan det fanns så kallade kristna konungar som påstod sig härska med gudomlig rätt och ”med Guds nåde”. Alltså skrev Paulus inte till de kristna i Rom om kristenhetens politiska härskare utan om hedniska härskare, sådana som kejsaren och hans underordnade styresmän och de olika övriga nationernas konungar. I synnerhet i Rom måste de kristna ha klarhet i denna fråga: Världsliga härskare är inte kristna och är inte överlämnade åt Jehova Gud, men har de kristna likväl några plikter mot sådana existerande styresmän som behärskar landet, ja, till och med landet Palestina och dess huvudstad, Jerusalem? För kristendomens skull måste församlingen i Rom vara på det klara med hur det förhöll sig i denna omstridda sak och så kunna handla med upplyst samvete. I sitt brev till dem behandlade Paulus omtänksamt denna sak. Han gjorde sig förvisso tydligt förstådd av dem, och de fattade vad han skrev. Och ändå råder det i våra dagar, nitton hundra år senare, delade meningar om vad Paulus avsåg, och detta förhållande blev nyligen uppmärksammat av världen på grund av en religiös händelse i det delade Tyskland.a

5, 6. a) Till gagn för vilka skrev Paulus Romarna 13:1—7, men vilken fråga uppstår i detta sammanhang? b) Vad kan hjälpa oss att få det rätta svaret på frågan, och vad gör vi nu fördenskull?

⁵ Paulus skrev ”till alla dem som äro i Rom såsom Guds älskade, kallade till att vara heliga”, och alltså skrev han till gagn för den kristna församlingen. (Rom. 1:7, NW) Men inte allt det som han dryftar i sitt brev rör förhållanden inom församlingen. Den stora frågan i dag är: Gäller det som Paulus skrev om i Romarbrevets trettonde kapitel, verserna 1—7, inom församlingen eller utanför den? De verser, som för fram till trettonde kapitlet, kan hjälpa oss att avgöra detta. Vi måste komma ihåg att Paulus inte delade in sitt brev i verser och kapitel, han skrev det som ett brev, inte som en nutida bok eller nutida bibel. Vi har inget bevis för att han avskilde det som nu utgör kapitel 13:1—7 från det föregående. För att få det inledande sammanhanget, så låt oss utan avbrott läsa från det som nu är kapitel 12:17 till och med kapitel 13:7. Där står:

⁶ ”Vedergäll ingen med ont för ont. Drag försorg om det som är förträffligt inför alla människor. Om möjligt, så vitt det beror på eder, var fridsamma mot alla människor. Hämnas icke eder själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden; ty det är skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’ Men ’om din fiende är hungrig, så giv honom att äta; om han är törstig, så giv honom något att dricka; ty genom att göra det kommer du att samla glödande kol på hans huvud’. Låt dig icke besegras av det onda, utan fortsätt med att besegra det onda med det goda. Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna, ty det finnes ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra. Den som motstår myndigheten har därför tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som hava tagit ståndpunkt emot den skola få dom över sig. Ty de som härska äro föremål för fruktan, icke för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du då slippa att hysa fruktan för myndigheten? Håll i med att göra vad gott är, och du skall bliva prisad av den; ty den är för dig Guds tjänare till ditt bästa. Men om du gör vad ont är, hys då fruktan; ty det är icke utan ändamål som den bär svärdet; ty den är Guds tjänare, en hämnare till att giva uttryck åt vrede gentemot den som utövar det onda. Det finnes därför tvingande skäl för eder, ni människor, att vara underdåniga, icke endast på grund av denna vrede, utan också på grund av edert samvete. Ty det är därför ni också betala skatt; ty de äro Guds tjänare i offentligt värv och tjäna beständigt just detta ändamål. Giv åt alla vad dem tillkommer: åt den som kräver skatt skatten, åt den som kräver avgift avgiften, åt den som kräver fruktan denna fruktan, åt den som kräver ära denna ära.” — NW.

 7. Var kan vi av det inledande sammanhanget fullt logiskt säga att de ”överordnade myndigheterna” befinner sig?

⁷ Av ovanstående text framgår det tydligt att Paulus i de fem sista verserna av kapitel 12 säger Guds heliga hur de skall uppföra sig bland människor utanför den kristna församlingen, i det ”alla människor” inbegriper till och med en fiende som tillfogar de kristna sådant som är ont, alltså en individ som befinner sig utanför församlingen, inte inom den. Och så, omedelbart därpå, fortsätter Paulus med att dryfta de ”överordnade myndigheterna” och har alltså inte sin blick riktad på något inom församlingen utan på vad som är utanför den. De ”överordnade myndigheterna” befinner sig alltså fullt logiskt i världen utanför församlingen.b Vi kan sannerligen inte blunda för att det finns myndigheter utanför den kristna församlingen.

 8. a) Vilket ord för ”myndighet” använde Paulus ursprungligen, då han skrev detta, och om vilka har detta ord också brukats? b) Hur använde Satan, djävulen, och en romersk centurion i Kapernaum detta ord?

⁸ Fastän församlingen befann sig i Rom, skrev Paulus till den på grekiska, inte på latin. Det grekiska ord som Paulus använde för ”myndighet” var exousía. De som läste den forntida grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna var fullt förtrogna med ordet exousía såsom tillämpligt på hedniskt herradöme eller välde. (Se Daniel 7:6, 14, 17; 11:5.) Till och med Satan, djävulen, gjorde anspråk på myndighet. Då han försökte fresta Jesus Kristus med herradöme och välde över världen, sade han till Jesus: ”Jag vill giva dig all denna myndighet [exousía] och deras härlighet, ty den har blivit överlämnad åt mig, och åt vemhelst jag önskar giver jag den.” Men Jesus vägrade att köpslå med Guds främste fiende om världslig myndighet. (Luk. 4:6—8, NW) Längre fram, då en romersk centurion i Kapernaum bad att Jesus skulle göra hans tjänare helbrägda, använde han ord som återkommer i Romarna 13:1 och sade: ”Säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man, som står under andras befäl [myndighet, NW]; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ’Gå’, så går han.” — Matt. 8:5—9; Luk. 7:8.

Världsliga myndigheter

 9. Hur använde Jesus och hans fiender detta ord med hänsyftning på världsliga myndigheter?

⁹ Då Jesus i förväg omtalade för sina lärjungar att de skulle bli förföljda av kristendomens fiender, sade han: ”När man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder.” (Luk. 12:11) De judiska religiösa ledarna skickade män som utgav sig för att vara rättfärdiga till att tala med Jesus, ”för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld”, säger Lukas 20:20. Då Jesus underkastade sig att bli fängslad i Getsemane örtagård, sade han till sina fiender: ”Detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.” (Luk. 22:53; Kol. 1:13) Vad gjorde landshövdingen, Pontius Pilatus, med Jesus? ”Då han fick veta, att han var från det land, som lydde under Herodes’ välde [exousía], sände han honom bort till Herodes.” (Luk. 23:7) I överensstämmelse med denna de världsliga styresmännens myndighet hade Jesus tidigare sagt till sina apostlar: ”Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ’nådige herrar’. Men så är det icke med eder.” (Luk. 22:25, 26) Och den sista boken i bibeln, som förutsäger händelser i vår egen tid, talar om tio symboliska konungar och säger: ”De få myndighet såsom konungar en timme tillsammans med vilddjuret. Dessa hava en och samma tanke, och därför giva de sin makt och myndighet åt vilddjuret.” (Upp. 17:12, 13, NW) Alla dessa är således världsliga ”myndigheter”.

10. Lyfter bestämningen ”överordnade”, som används om dessa ”myndigheter”, dem så att säga ut ur denna världen, och vad är avgörande för vårt svar på frågan?

¹⁰ Men någon kanske invänder att i Romarna 13:1 (NW) kallar Paulus myndigheterna för ”överordnade”, och lyfter inte detta ord dessa myndigheter så att säga ut ur denna världen? Kan några myndigheter vara ”överordnade” i förhållande till Gud? Nej; men Paulus påminner oss om att dessa ”myndigheter”, trots det att de är ”överordnade”, är underordnade Gud. Hur så? Paulus säger: ”Det finnes ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna äro [av vem? Jo,] av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra. Om Gud har satt dem i en ställning i förhållande till honom och till varandra, så måste sådana ”överordnade myndigheter” vara underställda Gud, som är den Högste. (Luk. 6:35; Apg. 7:48; Hebr. 7:1) ”Överordnad”, det grekiska verbparticip som Paulus använder, betyder att ”ha övertag över; vara högre (eller bättre); överträffa; vara framträdande framför”, inte nödvändigtvis att vara den högste. Låt oss lägga märke till andra användningar av detta grekiska verb.

11. Hur används samma grekiska verb i 1 Timoteus 2:1, 2; 1 Petrus 2:13 och Filipperna 2:3?

¹¹ I 1 Timoteus 2:1, 2 (NW), där Paulus talar om böner för människor av alla slag, säger han att böner bör ”frambäras beträffande människor av alla slag, beträffande konungar och alla dem som intaga en hög post”. Uttrycket ”hög post” är översättning av ett grekiskt substantiv hyperoché som är härlett från verbet hyperéchein, och det är participet av det verbet Paulus använder i Romarna 13:1. Petrus använder samma grekiska verb i 1 Petrus 2:13 (NW) och talar om en konung såsom ”överordnad”. Också i Filipperna 2:3 (NW) säger aposteln Paulus de kristna i församlingen hur de bör betrakta varandra: ”Med anspråkslöshet i sinnet hålla före att de andra äro eder överlägsna”, men naturligtvis inte överlägsna i absolut mening i likhet med Jehova Gud.

”Överordnade” vilka?

12. Ute i världen finns det människor som intar en högre ställning än de kristna, och vad kommer de kristna ihåg i det sammanhanget?

¹² Inte desto mindre finns det där ute i världen, där de kristna befinner sig, fastän de inte är en del av världen, människor som intar en högre post eller ställning och har större myndighet än de sanna kristna. Det förhåller sig så i fråga om den politiska styrelsen, därför att sant överlämnade kristna, sådana som Jehovas vittnen är, inte blandar sig i politiken eller kandiderar för ämbeten av politisk natur. Men de kommer ihåg konung Salomos ord i Predikaren 5:7, vars innebörd är att Jehova Gud är högre än den högsta människan på jorden. Salomo säger: ”Om du ser, att den fattige förtryckes och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.”

13. Varför skall ”var själ” vara underdånig, och hur vet vi att detta inte gäller himmelens änglar?

¹³ Eftersom de kristna inte kan undgå att ha att göra med världsliga regeringar, säger Paulus till de kristna i Rom: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna.” Han påminner dem om att de är själar och att det gäller deras liv som själar. Varje själ, varje individ, i församlingen är pliktig att visa denna underdånighet. Ingen är undantagen; och Paulus’ levnadslopp bevisar att han inte undantog sig själv. Men hur långt får denna de kristnas underdånighet sträcka sig? I obegränsad utsträckning? Nej, visst inte. Kom ihåg att det som sägs i Romarna 13:1 inte är riktat till änglar i himmelen, som är underställda endast Gud och hans förhärligade Son, Jesus Kristus. (Hebr. 1:5, 6; 1 Petr. 3:21, 22) Himmelska änglar har i flydda tider kämpat mot mänskliga politiska regeringar och kommer ännu att kämpa emot dem i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Upp. 16:14—16; 19:14—20) Romarna 13:1 riktas inte till dem utan till kristna här på jorden, där det alltjämt finns politiska regeringar och styrelser av den nuvarande tingens ordning.

14. Nämn några begränsade områden för underdånighet, som de kristna måste iaktta.

¹⁴ Här på jorden finns det många begränsade områden för underdånighet, som de kristna måste iaktta enligt Guds skrivna ord. Till och med Jesus ”var ... underdånig” sina jordiska vårdare, Josef och Maria, när han var gosse i Nasaret. (Luk. 2:51, 52; Gal. 4:1—5) I 1 Timoteus 3:4 och i Efesierna 6:1—4 påbjuds det fördenskull att barnen skall vara underdåniga sina kristna föräldrar; yngre kristna skall underordna sig de äldre (1 Petr. 5:5), slavar eller tjänare sina ägare eller husbönder (Tit. 2:9; 1 Petr. 2:18; Ef. 6:5—8), hustrur sina äkta män (Kol. 3:18; Tit. 2:5; 1 Petr. 3:1, 5; Ef. 5:22—24), kvinnor bröderna i församlingen (1 Kor. 14:33, 34), och församlingens medlemmar skall underordna sig bröder som troget tjänar dem (1 Kor. 16:16). I alla dessa fall är det fråga om relativ underdånighet, som är begränsad; ty vi måste framför allt göra som Jakob 4:7 bjuder de kristna: ”Varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder.”

15. Vad slags underdånighet måste alltså visas ”överordnade myndigheter”, och varför?

¹⁵ På samma sätt är den underdånighet, som de kristna måste visa gentemot de ”överordnade myndigheterna” i denna gamla värld, endast relativ, ty den lämnar inte Gud och samvetet ur räkningen. Så till exempel säger aposteln Paulus att ett skäl till att var själ bör vara underdånig är att ”det finnes ingen myndighet annat än av Gud”.

Med Guds tillåtelse

16. Hur kommer det sig att Satan, djävulen, har myndighet, och vad har han gjort med den?

¹⁶ Den makt Satan, djävulen, besitter har han ursprungligen fått från Gud. Likväl får vi inte underordna oss djävulen ett enda ögonblick utan måste stå honom emot. Det har medgivits honom att utöva osynlig myndighet över denna världen; i annat fall skulle han inte ha kunnat erbjuda Jesus myndigheten över hela världen, då han sökte förleda Jesus till synd. En person som har makt och myndighet kan överföra den till andra eller tilldela andra något av den. Satan, ”den store draken”, har gjort detta med sin synliga organisation på jorden. Uppenbarelseboken 13:1, 2 framställer denna organisation under bilden av ett vilddjur och säger: ”Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.”

17. När de kristna underordnar sig politiska regeringar, underordnar de sig då Satan? Om inte, vari består då skillnaden?

¹⁷ Allt detta har naturligtvis endast skett därför att Gud har tillåtit det, och det har fått till följd att det i våra dagar existerar politiska regeringar och herradömen. Satan, djävulen, är emellertid inte någon synlig, jordisk myndighet som de kristna fått befallning att underordna sig. När de kristna underordnar sig existerande, synliga, jordiska, mänskliga regeringar eller ”överordnade myndigheter”, så underordnar de sig inte Satan, djävulen, draken. De lyder Guds befallning.

18, 19. a) Till följd av vilket tillkännagivet uppsåt har Gud avhållit sig från att förgöra Satan? b) Vad måste Gud bevisa beträffande den utlovade ”säden”?

¹⁸ Ända sedan tiden före floden i Noas dagar och till nu har Satan, draken, utövat makt och myndighet endast därför att Gud har tillåtit det. Gud har avhållit sig från att förgöra Satan endast på grund av vad Gud sade till Satan i Edens lustgård, sedan Adam och Eva hade syndat. Gud sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” — 1 Mos. 3:15, NW.

¹⁹ Djävulen måste få tid och handlingsfrihet, för att den nyväckta stridsfrågan skulle kunna avgöras. Den gällde: Vem har suveräniteten över universum, Jehova Gud eller Satan, djävulen? Och eftersom Guds ”kvinnas” säd eller avkomma var inbegripen i stridsfrågan, måste Gud bevisa följande: Fastän den förste, fullkomlige mannen fallit i synd under trycket från Satan, djävulen, är Jehova Gud i stånd att här på jorden, mitt i djävulens värld, sätta en säd eller avkomma som kommer att förbli trogen mot Gud. Att denna säd underordnade sig jordiska ”överordnade myndigheter” skulle inte medföra att denna säd eller avkomma blev illojal mot Gud eller våldförde sin ostrafflighet inför Gud.

20. Vad var det som belystes i fallet med Job i Us’ land, och vad visades i skuggbild genom honom?

²⁰ Att Gud tillåter Satan att bruka sin makt mot gudfruktiga, ostraffliga människor belyses i fallet med den tålmodige Job i Us’ land. Som svar på Satans, djävulens, utmaning sade Jehova Gud till honom angående den trogne Job: ”Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.” När Satan, som misslyckats, ännu en gång utmanade Gud, sade Gud om Job: ”Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv [själ] må du skona.” Job bevisade igen att Satan, djävulen, är en lögnare. Detta är en skuggbild av hur Satan skulle fullständigt misslyckas, när han fick tillåtelse att bruka sin makt mot Guds ”kvinnas” säd eller avkomma. — Job 1:12; 2:6.

21, 22. a) Hur kommer det sig alltså att ”överordnade myndigheter” har kunnat utöva myndighet? b) Hur klarlade Jesus detta för den romerske landshövdingen?

²¹ Som det förhöll sig i Satans fall, så förhåller det sig med de synliga, mänskliga ”överordnade myndigheterna”. Dessa skulle inte kunna utöva någon myndighet annat än med Guds tillåtelse, och han ger den därför att det gäller stridsfrågan. När den förnämste av Guds ”kvinnas” säd, Jesus Kristus, stod inför den jordiska överordnade myndigheten i Judeen, den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, sade Jesus något mycket upplysande. Jesus blev då rannsakad, och det gällde hans mänskliga liv.

²² Då Jesus vägrade att omtala för den romerske landshövdingen att han hade himmelskt ursprung, ”sade Pilatus till honom: ’Talar du icke till mig? Vet du icke att jag har myndighet att giva dig fri och att jag har myndighet att fastnagla dig vid en påle?’ Jesus svarade honom: ’Du skulle alls icke hava någon myndighet över mig, om den icke hade blivit dig beviljad från ovan.’” (Joh. 19:9—11, NW) Endast genom tillåtelse från Gud var Pilatus i stånd att utöva sin jordiska myndighet mot Jesus för att låta döda honom.

23. Hur förhåller det sig då med de fall, då man inskridit mot andra medlemmar av kvinnans säd, och hur visar sig Romarna 13:1 enligt En amerikansk översättning stämma överens med detta?

²³ Samma förhållande gäller beträffande alla andra politiska ”överordnade myndigheter”, när de inskrider mot de övriga trogna lemmarna av Guds ”kvinnas” säd eller avkomma, när de till exempel inskrider mot ”de återstående av hennes säd” i våra dagar. (Upp. 12:13, 17, NW) Följaktligen avser Paulus’ ord i Romarna 13:1 den tillåtna myndighet som dessa ”överordnade myndigheter” har. I överensstämmelse med detta förhållande återger En amerikansk översättning av bibeln Romarna 13:1 på det här sättet: ”Var och en måste lyda de myndigheter som äro över honom, ty ingen myndighet kan existera utan Guds tillåtelse.”

24. Verkar denna medgivna myndighet till skada för Guds folk, och utövas myndigheten med gudomlig rätt?

²⁴ Oavsett hur denna medgivna myndighet begagnas av ofullkomliga, syndiga mänskliga härskare, kommer det inte att verka till evig skada för Guds trogna folk; det kommer i stället att verka till deras eviga bästa. Gud ger akt på hur människor som har myndighet använder denna. Om den används till godo eller till ondo undgår inte hans kunskap, som hans eget skrivna ord visar. Denna användning måste alltså vara med Guds medgivande och inte på grund av att de ”överordnade myndigheterna” härskar ”med gudomlig rätt”.

”De existerande myndigheterna” insatta

25. Hur är de ”existerande myndigheterna” insatta?

²⁵ Tanken om Guds tillåtelse fullföljs i det som Romarna 13:1 (NW) fortsätter att säga: ”De existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” Det grekiska verb som Paulus använde här, nämligen tasso, betyder ”att ordna; att sätta i en viss ordning”, såsom i Lukas 7:8, där det betecknar att vara underställd en annans befallningar. Det syftar alltså på hur saker och ting ordnas. (Matt. 28:16; Apg. 28:23; 15:2) Vi får inte underlåta att lägga märke till att Romarna 13:1 inte säger att de existerande myndigheterna är skapade av Gud. Han är inte deras Skapare. Han tillät att de blev till. Han till och med förutsåg att de skulle bli till. Han förutsade dem, eftersom han var besluten att tillåta dem att existera. Han hade alltid i tankarna förhållandet mellan hans ”kvinnas” säd eller avkomma och dessa ”överordnade myndigheter” på jorden.

26. Vad tog Gud hänsyn till, då han fastställde de världsliga folkens gränser, och varför gjorde han det?

²⁶ Vi ser detta i fallet med den forntida judiska nationen Israel eller Jakob. Guds profet Mose förde Israels (eller Jakobs) nation ut ur Egypten och förbi ett antal världsliga nationer till Kanaans, det utlovade landets, gränser. Där vid gränsen diktade Mose före sin död en profetisk sång, och i den sade han: ”Då den Högste [Jehova Gud] gav folkslagen arv, när han fördelade människors barn, då satte han folkens gränser efter Israels barns antal. Ty Jehovás del är hans folk, Jakob är hans arvedel. Så ledde Jehová honom, han allena, och ingen främmande gud var med honom.” (5 Mos. 32:8, 9, 12, Åk) Ur denna nation och i uppfyllelse av bibelns profetior kom den förnämste av Guds ”kvinnas” säd och likaså tusentals andra medlemmar av hennes säd. Vi kan då förstå varför Jehova fastställde de världsliga folkens gränser ”efter Israels barns antal”. Han var intresserad av att frambringa denna säd.

27. Vad sade Paulus, i det att han var inne på samma tankegång, till högsta domstolen i Aten, och hur framgår detta av Abrahams, Isaks och Jakobs erfarenheter?

²⁷ Aposteln Paulus följde samma tankegång, då han sade till högsta domstolen i Aten i Grekland: ”Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel, som äro gjorda med händer. Han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser, inom vilka de skola bo — detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss.” (Apg. 17:24, 26, 27) Hur Gud fastställde de bestämda tiderna, under vilka de skulle existera, och gränserna, inom vilka de skulle bo, kan vi se av bibelns historia. Då Abraham, Isak och Jakob vandrade omkring i Kanaans utlovade land, tillät Jehova de hedniska kananéerna att inneha landet och utöva sin myndighet där; och Abraham, Isak och Jakob måste erkänna detta. ”Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat. Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina profeter något ont.’” — Ps. 105:13—15.

28, 29. a) Vad gjorde Gud med sitt folk, Abrahams avkomlingar, då ”amoréerna fyllt sin missgärnings mått”? b) Vad tillät Gud inte Israels nation att göra på vandringen till Kanaans land?

²⁸ Hundratals år senare, då ”amoréerna fyllt sin missgärnings mått” i Kanaans land och Jehovas fastställda tid kom att utrota dem ur det utlovade landet, förde han Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar ut ur Egypten genom Mose. Han förde dem genom öknen och förbi eller genom nationer fram till Jordanflodens östra strand. — 1 Mos. 15:13—21; Ps. 105:26—45.

²⁹ På denna vandring till Kanaans land tillät Gud inte sin nation Israel att ofreda, förhärja eller utrota nationerna Edom (eller Esau; Seirs bergsbygd), Moab och Ammon. Varför inte? ”Eftersom”, sade Jehova, ”jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.” ”Du skall icke angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt Lots barn till besittning. Av Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till besittning.” — 5 Mos. 2:5, 9, 19.

30. Hur handlade Gud mot andra nationer förmedelst Israel, och varför blev några fiendenationer kvar i Kanaans land?

³⁰ Andra nationer bestämdes av Jehova till att utrotas av hans utvalda folk, Israel, sådana som amoréerna under konung Sihon, vidare amoréerna under konung Og i Basan och kananéerna väster om floden Jordan. (5 Mos. 2:31—3:13) Men när den inträngande nationen Israel förlorade sin gudaktiga nitälskan och underlät att utrota eller underkuva kananéerna, det vill säga filistéerna, sidonierna, hettiterna, hivéerna, amoréerna, perisséerna och jebuséerna, så förklarade Jehova att han skulle låta dessa fiender vara kvar till förtret och till en snara för israeliterna. — Dom. 2:20—3:6.

31. Vad kan man säga om Gud och de andra nationerna runt omkring Israel såväl före som under ”nationernas fastställda tider”?

³¹ Jehova Gud var underkunnig om de andra hedniska nationerna runt omkring hans utvalda folk, såsom Babel (Babylon), Assyrien, Syrien och även Egypten, som han hade sänt plågor över men låtit förbli i tillvaron. Detta var innan hedningarnas tider tog sin början år 607 f. Kr. Jehova Gud hade själv förutsagt dessa ”nationernas fastställda tider”, och hans Son, Jesus Kristus, nämnde dem också i sin profetia om änden för denna världsliga tingens ordning. (Luk. 21:24; Jer. 25:8—29; 5 Mos. 28:64—68; 3 Mos. 26:31—41) Genom sina profeter Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel förutsade Jehova också den ordning, vari de världsvälden, som började med Babylon, skulle följa på varandra under dessa hedningarnas tider, till dess de utlöpte år 1914 e. Kr.c

32. Vad förutsade Gud om grupper eller sammanslutningar av nationer alltifrån 1914, och under vilken tid skrev Paulus sitt brev om ”överordnade myndigheter”?

³² Under häpnadsväckande symboler har bibelns sista bok förutsagt de grupper eller sammanslutningar av nationer, som skulle existera under denna ”ändens tid” från 1914, till exempel djävulens synliga, jordiska organisation såväl som det av två makter bestående brittisk-amerikanska världsväldet och Nationernas förbund och Förenta nationerna. (Upp. 13:1—19:20) Jehova Gud förutsade också att dessa ”överordnade myndigheter” skulle förgöras i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Aposteln Paulus skrev sitt brev angående dessa ”överordnade myndigheter” under hedningarnas tider i det romerska väldets dagar. Vakttornet publicerar nu denna artikel om dem, fyrtioåtta år efter det att hedningarnas tider slutade år 1914.

33. Slutade giltigheten av Romarna 13:1 med år 1914? Om inte detta var fallet, när upphör då dess giltighet?

³³ Giltigheten av Romarna 13:1 slutade emellertid inte med 1914. Fastän ”nationernas fastställda tider” gick till ända det året, fanns alltjämt de hedniska ”överordnade myndigheterna” till på jorden, ehuru under dom från Guds rike, som upprättades i himlarna år 1914, då hans Son, Jesus Kristus, insattes på tronen vid hans högra sida. Dessa hedniska ”överordnade myndigheter” existerar alltjämt, fastän de undergår många förändringar och justeringar. Den allsmäktige Guden kommer att fortsätta att tillåta detta, till dess hans verk med att församla fårlika människor ut ur nationerna är fullbordat i överensstämmelse med hans vilja. Därpå kommer han att börja det universella kriget, som kallas Harmageddon, för att undanröja dem.

Olikheter vad lagarna angår

34. Varav kommer sig förändringarna och olikheterna i fråga om lagar, och har detta varit utmärkande endast för hednanationer?

³⁴ Allteftersom det ena efter det andra av världsväldena övertog den behärskande ställningen på skådeplatsen för världens angelägenheter under hedningarnas tider, inträffade det naturligtvis tid efter annan en ändring av lagarna, som det underordnade folket måste lyda. Och likaså har lagarna i ett land varit olika lagarna i andra länder, eftersom de lokala styrande myndigheterna har haft olika uppfattning om lag och rätt. Lagarna på ett ställe kan ha varit helt motsatta dem på ett annat. Men också Guds lagar för sitt folk har varit olika vid olika tider. Israels nation till exempel stod under lagarna i det gamla förbundet, där Mose hade varit medlare för dem inför Jehova, medan den ”heliga nationen” av det andliga Israel alltsedan år 33 e. Kr. varit underställd de kristna lagarna i Guds nya förbund, som ingåtts med hans Son, Jesus Kristus, såsom medlare. Han förbjöd judarna i forntiden att äta fett, fläsk och orena djur, men hans lagar nu tillåter de kristna att äta sådant. Dock har Gud inte varit självmotsägande i detta.

35. Hur kommer det sig att många av dessa hedniska lagar stämmer överens med det kristna samvetet?

³⁵ Mänskliga lagar är annorlunda från land till land och från tid till annan och kan vara självmotsägande, men det är inte alla av dessa hedniska lagar som strider mot Guds folks samvete. Många av dessa lagar stämmer överens med det kristna samvetet, fastän de hedniska lagstiftarna inte påverkats av judaismen eller av kristendomen. Hur kan det vara? Det är lätt att förstå, ty alla nationer och folk härstammar ju från en enda man i begynnelsen, Adam, och hans hustru, Eva, och hos båda dessa nedlade Gud den känsla för vad som är rätt och vad som är orätt som kallas ”samvete”. Förutom denna ursprungliga begynnelse har alla människor haft en nyare begynnelse från rättfärdiga förfäder, från dem som överlevde den världsomfattande floden för fyra tusen tre hundra år sedan, nämligen från den samvetsgranne Noa och hans tre söner jämte deras hustrur, tillsammans åtta personer.

36, 37. Vad visar dessa lagar verkan av, såsom Paulus förklarar?

³⁶ Samvetet är medfött hos människan, eftersom Gud gjorde det till en del av människan. Tusentals år har förrunnit sedan syndafloden, och ändå har inte allt samvete utplånats ens hos dem som inte varit Guds utvalda, överlämnade folk. Fördenskull visar många av deras lagar verkan av ett gudagivet samvete, som ännu fortfar hos dem i någon utsträckning. Just om detta sade Paulus följande till de kristna i Rom:

³⁷ ”Lagens görare skola förklaras rättfärdiga. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra, vad lagen innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själva en lag, [hur då?] då de ju sålunda visa, att lagens verk äro skrivna i deras hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar, när dessa anklaga eller ock försvara dem.” — Rom. 2:13—16.

38, 39. a) När de kristna underordnar sig, vad gör de då beträffande de ”överordnade myndigheternas” lagar? b) Vad får vi veta om lydnad av det som Daniel upplevde i Medo-Persien och hans tre kamrater upplevde i den babyloniske härskaren Nebukadnessars dagar, och hur visar de kristna i våra dagar att de inte är laglösa gentemot Gud?

³⁸ När alltså de kristna underordnar sig hedniska ”överordnade myndigheter” med deras olika regeringssystem och lagstiftning, så rättar de sig efter de lagar som visar hur samvetet verkat enligt vad Gud ursprungligen skrev i människans hjärta. Eftersom de kristnas underdånighet under världsliga ”överordnade myndigheter” endast är relativ, förpliktar den dem inte att lyda några världsliga lagar som går emot den högste laggivarens, Jehova Guds, lagar. Till och med under hedningarnas tider vägrade profeten Daniel att lyda den medo-persiska lag som förbjöd honom att regelbundet varje dag bedja till Jehova. Att Daniel genom ett underverk blev befriad ur lejongropen bevisade att han hade handlat rätt, då han inte underordnade sig konung Darius därhän att han bröt mot Guds lag. — Dan. 6:1—23.

³⁹ Trots att Daniels tre hebreiska kamrater var fångar i Babylon, lydde de inte härskarens lag som krävde att de skulle falla ned och tillbedja en gyllene avgud. Att de levande och fullt oskadda kom ut ur den överhettade, brinnande ugnen bevisade att de hade handlat rätt, när de enligt sitt samvetes bud vägrade att lyda härskaren och bryta Guds, den Högstes, lag som förbjöd avgudadyrkan. (Dan. 3:1—30) Liksom dessa vittnen för Jehova i flydda tider gjorde, så vägrar Jehovas vittnen i våra dagar att lyda mänskliga lagar som är emot Guds lag. De är inte laglösa gentemot Gud, och följaktligen lyder de alla de hedniska ”överordnade myndigheternas” lagar som inte är emot Guds lagar. På så sätt kan de vara underdåniga som laglydiga medborgare.

40. a) Om de ”existerande myndigheterna” har av Gud blivit insatta i sina ställningar, i vilket förhållande står de då till Gud själv? b) Äger dessa myndigheter överhöghet på jorden, och varför måste de kristna helt enkelt vara dem underdåniga?

⁴⁰ Av vad vi har funnit, då vi betraktat den bibliska historien och undersökt bibliska profetior, som uppfyllts bland de hedniska nationerna, förstår vi att Romarna 13:1 (NW) sanningsenligt säger: ”De existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” Jehova, den Högste, är inte de världsliga nationernas och deras ”överordnade myndigheters” Gud, och likväl utövar han välde över dem. Då Jehova ”ordnade” dem, insatte dem i sina ställningar i förhållande till varandra och bestämde i vilken ordning de skulle få komma till världsvälde, ordnade han det inte så att de skulle vara högre än han själv eller hans Kristus. Men äger myndigheterna en relativ överhöghet på jorden? Ja, till och med i förhållande till de kristna. De tillåts utöva en myndighet som de sanna kristna inte äger. Hur så? Jo, därför att dessa kristna inte tar del i politiska förehavanden och inte söker någon världslig myndighet som kejsare, konungar eller andra styresmän, vare sig statliga eller kommunala. Dessa nu existerande myndigheter är en fungerande del av denna världen, som snart skall förstöras vid Harmageddon, och de kristna är ingen del av denna till undergång dömda värld. Men så länge myndigheterna existerar med Guds tillåtelse, måste de kristna vara dem underdåniga i relativ utsträckning.d

[Fotnoter]

[Bild på sidan 201]

Vatikanhandskriften nr 1209; detta avsnitt återger texten från slutet av Romarna 12:10 till ett stycke in på 13:8