”Skarpare än något tveeggat svärd”
VAD är skarpare än något tveeggat svärd? Guds ord, bibeln, enligt aposteln Paulus’ ord: ”Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” — Hebr. 4:12.
På aposteln Paulus’ tid var ett av de vapen som användes i strid ett dolkliknande svärd med två eggar. Det brukades särskilt i närstrid och användes mera till att sticka ned folk med än för att hugga ned dem. Det kunde därför tjäna Paulus’ uppsåt väl, då han ville beskriva Guds ords kraft, ty detta ord skär djupt och skiljer själen och anden åt genom att det gör åtskillnad mellan det som vi förefaller att vara såsom levande skapelser, själen, och vår sinnesinställning, anden, och uppenbarar härigenom hjärtats uppsåt och tankar.
Det finns i våra dagar ett otal varandra motsägande skolor inom psykologien, som alla strävar efter att utforska människohjärtat och uppenbara dess hemligheter. Men ingen av dem, nej, inte ens alla tillsammans, kan mäta sig med Guds ord i detta, ty det har blivit skrivet av Honom som danade människohjärtat. Hans ord underrättar oss om vad han tänker om den fallna människans hjärta: ”Hjärtat är mera förrädiskt än något annat och är oregerligt. Vem kan känna det?” Inte psykologerna och inte heller psykiatrerna, utan ”jag, Jehova, utforskar hjärtat och rannsakar de djupaste känslorna”. — Jer. 17:9, 10, NW, fotnot.
Bland de många exempel som visar hur djupt Guds ord skär och hur väl det gör åtskillnad mellan gärningen och motivet har vi Jesu ord i Matteus 6:1—8. Vi är kanske inte medvetna om det, men om vi visar oss fromma och övar barmhärtighet offentligt, om vi låter andra lägga märke till våra goda gärningar, då upphör de att medföra någon förtjänst. Själva vårt motiv blir tvivelaktigt, och vi blir skrymtare.’ De välgörenhetsinrättningar, som offentliggör listor på sina bidragsgivare för att stimulera givandet, handlar i själva verket till förfång för dessa bidragsgivare. Jesus är inne på detta, då han i Matteus 7:1—5 dömer såsom skrymtaktig benägenheten för att så att säga ta teleskopet och mikroskopet till hjälp, då man bedömer andra, och likväl vara bottenlöst blind, då man bedömer sig själv. Vår brist på saklighet kommer vårt motiv att verka misstänkt. Söker vi medvetet eller omedvetet att upphöja oss själva?
Aposteln Paulus visade sig äga en liknande, inspirerad, andlig skarpsynthet. I 1 Korintierna 13:1—3 framhåller han att vältalighet, lärdom och barmhärtighetsgärningar inte gagnar oss det minsta om inte vårt motiv är rent. Lägg också märke till hans klara uppfattning av människohjärtat, då han säger om de kristnas bidrag åt behövande bröder: ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta.” När vår uppmärksamhet riktas på ett gott ändamål, beslutar vi oss genast för att vara givmilda, rundhänta, i det vi följer ögonblickets ingivelse. Men när det sedan blir dags att punga ut med slantarna, hur benägna är vi då inte för att söka slingra oss undan, göra invändningar och tycka att vårt beslut var ett förhastat löfte och att försiktigheten talar för att vi bör ge mindre! Inte heller bör vi ge med olust eller av tvång, ”ty ’Gud älskar en glad givare’”. — 2 Kor. 9:7.
När Paulus citerar från de hebreiska skrifterna för att belysa hur Gud ger oss tuktan, visar han likaså prov på djupgående förmåga att skilja saker och ting åt. När vi blir tuktade, är det troligt att vi går till den ena eller andra ytterligheten: antingen drar vi oss undan tuktans ris genom att bli upproriska och bagatellisera den tuktan vi fått, eller också ömkar vi oss själva så mycket, att vi blir missmodiga och ger tappt. Paulus ger en snärt åt båda dessa ytterligheter och framhåller därjämte varför vi bör undvika dem, då han säger: ”Min son, förringa icke agan från Jehova, och giv icke heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den agar han.” — Hebr. 12:5, 6, NW.
Att även aposteln Petrus hade blivit undervisad av Jehova i sådana ting som dessa står synnerligen klart för oss då vi tar del av hans råd till dem som är andliga ledare eller herdar i den kristna församlingen: ”Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, utan frivilligt, icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver, icke heller så, att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” — 1 Petr. 5:2, 3, NW.
Petrus visste mycket väl att vården om de kristna fåren inbegrep många svårigheter, långa arbetstimmar och hårt arbete, alldeles som vården av bokstavliga får gör. Vilken benägenhet har då den själviska, fallna människan? När det gäller en herde: att fullgöra sina plikter med en suck, därför att han inte har något val utan måste fullgöra dem, och det är som bure han en ofantlig börda. I stället för att lägga i dagen en sådan inställning bör han tjäna villigt och uppskatta sina privilegier.
Petrus varnar vidare herdarna för att tjäna för slem vinnings skull. Uppgiften att öva tillsyn medför vissa frestelser. Hur naturligt är det inte för den själviska människan att vara oärlig och i själviskhet söka dra nytta av de rådande förhållandena! Bevis härför finner vi i de skildringar, som handlar om herdarna i det forna Israels dagar och på Jesu tid, såväl som i herdars uppträdande i vår egen tid. Herdarna får inte tjäna för att gagna sig själva utan bör tjäna med iver, därför att de älskar Gud och hans får.
Petrus berör en annan mänsklig svaghet, då han varnar herdarna för att uppträda såsom herrar gentemot hjorden. Hur lätt är det inte att ta sig själv alltför högtidligt då man fått en ansvarsfull uppgift! Hur benägna är vi inte att bli små diktatorer eller chefer och handla egenmäktigt! Någon kan rentav göra det med gott samvete, därför att han tycker sitt ansvar vara större än det i själva verket är. Därför får herden rådet att uppträda såsom han skulle önska att hans far uppträdde, dvs. med ödmjukhet. Mose lag innehöll liknande skarpsynta råd åt den som skulle bli konung. Denne skulle läsa i Guds ord varje dag, så att han inte skulle känna sig som om han vore för mer än sina undersåtar. — 5 Mos. 17:19, 20.
Guds ord är i sanning skarpare än något tveeggat svärd. Det skär djupt; det åtskiljer själ och ande, dvs. vårt liv och leverne såsom mänskliga varelser och vår sinnesinställning. Det uppenbarar vårt hjärtas uppsåt och tankar för oss rätt och slätt därigenom att det påbjuder vad vi bör göra och vad vi inte bör göra.