Frågor från läsekretsen
● Hur skall vi uppfatta orden i Jeremia 51:39, 57, där det heter om babylonierna att de ”skola ... somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna”? Betyder inte detta att de aldrig kommer att bli uppväckta? — R. A., Förenta staterna.
Jeremia 51 innehåller en profetisk förhandssyn av Babylons fall. I denna syn tillkännager Jehova att han ämnar uppväcka de kringboende nationerna för att bryta Babylons makt. Mitt i denna profetia, i verserna 39 och 57, heter det: ”Men när de äro som mest upptända, skall jag tillreda åt dem ett gästabud; jag skall göra dem druckna, så att de jubla. Så skola de somna in i en evig [till obestämd tid bestående, NW] sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger HERREN. Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män, dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de skola somna in i en evig [till obestämd tid bestående, NW] sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.” Samma natt som Babylon föll för mederna och perserna höll konung Belsassar ett storslaget gästabud för tusen av sina stormän, och vinet flödade ymnigt. Men innan natten var förliden, hade fiendens soldater tillvällat sig makten i staden, ”Belsassar, kaldéernas konung, [blev] dödad”, och många av dem som stod konungen nära såväl som andra, vilka påträffades ute på gatorna, blev nedhuggna. (Dan. 5:1—4, 30) De somnade inte bara in såsom en drucken människa gör, vilken vaknar upp nästa dag; de somnade in i ”en evig sömn” eller ”en till obestämd tid bestående sömn” (NW), ty de var döda.
De fick känna verkningarna inte bara av bokstavligt vin, utan av den symboliska ”kalk med vredesvin”, som Jehova Gud gav dem att dricka, han som de hade utmanat och trotsat. Krigets svärd bland dem fick dem att ragla såsom druckna, och några av dem, som blev slagna av svärdet, skulle ”somna in i en evig [till obestämd tid bestående] sömn”, ur vilken ingen människa kunde väcka dem. — Jer. 25:15, 16, 26.
Betyder detta att ingen av dem kommer att bli uppväckt, att ingen av dem kommer att tillhöra ”de döda, både stora och små”, som aposteln Johannes i en profetisk syn såg stå inför domartronen? (Upp. 20:12, 13) Uppenbarligen inte. Belsassar var den siste i den kungaätten. Han dödades samma natt som Babylon föll och somnade in i ”en till obestämd tid bestående sömn”, ur vilken han ännu inte har uppvaknat, eftersom han inte blev drucken av vin, vars verkningar man kan sova bort, utan blev dödad, och fördenskull är han tydligen inbegripen bland dem som befinner sig i scheol. Om det förhåller sig så med honom, förefaller det sannolikt att det förhåller sig på samma sätt med andra babylonier, som förgicks vid detta tillfälle. Hur länge deras ”till obestämd tid bestående sömn” skall räcka, innan de genom Guds makt blir uppväckta från de döda till liv i det messianska riket, vet vi inte. De kan inte väcka upp sig själva. — Jämför Job 14:10—12, 19—22.
● Kommer åt Gud överlämnade, döpta kristna med förhoppningar om jordiskt liv att få uppstå, om de avfaller från den sanna gudsdyrkan och dör före Harmageddon, med tanke på det som sägs i Hebréerna 10:26, 27? — P. G., Förenta staterna.
De här nämnda bibelverserna lyder: ”Om vi uppsåtligt bedriva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finnes en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som stå emot.” (NW) Om vi begrundar sammanhanget, lägger vi märke till att aposteln Paulus skrev detta till kristna som var upptagna i det nya förbundet, som hade blivit ”helgade” och följaktligen hade utsikt att få härska med Kristus i himmelen. (Hebr. 10:15—18, 29; Rom. 8:16, 17; Upp. 5:10) Tidigare i samma brev skrev Paulus: ”Det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla hava blivit upplysta och som hava smakat den himmelska fria gåvan och som hava blivit delaktiga av helig ande och som hava smakat Guds förträffliga ord och de krafter som höra den kommande tingens ordning till, men som hava avfallit, att återuppliva dem till bättring, då de ju på nytt fastnagla för sig Guds Son vid pålen och utsätta honom för offentlig skam.” — Hebr. 6:4—6, NW.
Även om aposteln Paulus i Hebréerna, kapitel 6 och 10, dryftade förhållanden som gällde smorda kristna med himmelska förhoppningar, vilka ”uppsåtligt bedriva synd” och inte vill ångra sig, är det förnuftigt att dra den slutsatsen att samma princip gäller för dem som tillhör den ”stora skaran” av ”andra får”, vilka har jordiska förhoppningar. (Upp. 7:9; Joh. 10:16) Om en åt Gud överlämnad kristen, som har Guds ande och åtnjuter välsignelsen att tjäna Jehova, vänder ryggen åt Gud, syndar uppsåtligt och dör under det att han alltjämt vägrar att ångra och bättra sig, måste vi säga att det inte finns någonting i Skriften som anger att han kan få uppstå.
Det förhåller sig inte med en sådan människa som det gjorde med dem som levde före Kristi dagar och som under någon tid tjänade Gud och sedan avföll. Eftersom vi alla är syndare, dömda till döden, är varje förhoppning om en uppståndelse grundad på Jesu Kristi lösenoffer. (Rom. 3:23, 24) Om en människa har begagnat sig av denna föranstaltning och senare förkastar den, på vilken grundval kan hon då på nytt uppnå en rätt ställning inför Gud? Vilket annat offer finns det väl till gagn för henne? Om hon begår någon synd, kan hon söka få förlåtelse genom Kristus; men om hon förkastar Kristus, finns det inte någon annan av Gud beredd föranstaltning. Aposteln Paulus skrev om sådana: ”Det [finnes] ej längre kvar något offer för synder.” Det verkar som om dessa ord skulle gälla antingen individen i fråga tidigare hade hopp om liv i himmelen eller hopp om evigt liv på jorden.
Vi förstår alltså att de kristna ”måste uthärda”, så att de, sedan de ”gjort Guds vilja, må få mottaga uppfyllelsen av löftet”. Låt oss fördenskull med allt allvar bemöda oss om att vara trogna i vår tjänst för Gud — ”icke av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv”. — Hebr. 10:36, 39, NW.
● Kom det mörker, som inträffade då Jesus hängde på tortyrpålen och som omtalas i Markus 15:33, till följd av solförmörkelse? — B. A., Förenta staterna.
Bibelns skildring av det som hände dessa timmar, då det rådde mörker, är knapphändig. Den lyder så: ”Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.” (Mark. 15:33) Skildringarna i Matteus 27:45 och Lukas 23:44, 45 innehåller i stort sett samma upplysningar, men Lukas tillägger några ord om att ”solen miste sitt sken”.
De inspirerade nedskrivarna av evangelierna framställde saken så att Gud fick äran för detta ovanliga mörker. Under årens lopp har emellertid vissa kommentatorer försökt ge en vetenskaplig förklaring till det genom att säga att det inträffade en solförmörkelse just vid den tid då Jesus hängde på pålen. Men Jesus dog på den judiska påskdagen år 33 v.t., och det är en i vida kretsar erkänd sanning att när påskhögtidens fullmåne inträder, är det astronomiskt omöjligt att det kan bli en naturlig solförmörkelse, ty månen befinner sig inte mellan solen och jorden då utan är på andra sidan av jorden, borta från solen. Dessutom varade mörkret i tre timmar, från klockan 12 till klockan 15, men en total solförmörkelse varar sällan mer än två eller tre minuter på en viss plats. Man räknar med att en sådan förmörkelse under de gynnsammaste förhållanden varar i 7,5 minuter allra högst. Det mörker, som inträffade samtidigt med att Jesus hängde på pålen, kan inte förklaras med något påstående om att det kom till följd av en naturlig solförmörkelse, som inträder när månen kommer mellan jorden och solen på ett sådant sätt att solen skyms bort för människors blickar.
Några har försökt sammanställa denna händelse med en förmörkelse som Flegon från Tralles, en frigiven slav på 100-talet v.t., talar om. Han skrev om en märklig förmörkelse som åstadkom ett sådant dunkel att stjärnorna syntes på himlen. Det år han anger för denna händelse, fjärde året i den 202:a olympiaden (fyraårsperioder som började räknas från år 776 f.v.t.), tycks sammanfalla med det år Jesus dog. Även om det kan vara så att en person med begränsade kunskaper i astronomi felaktigt kan hävda att det mörker, som kom i samband med Jesu död, vållades av en förmörkelse, kan vi inte vara vissa om att detta är den händelse, som Flegon talar om, ty han uppger inga detaljer om vid vilken tid på året den inträffade.
Att solljuset var borta, vilket medförde flera timmars mörker, från middagstiden till klockan 15, just den tid då Jesus hängde på pålen, måste förklaras såsom ett direkt ingripande från Gud. På samma sätt förhåller det sig med den jordbävning, som inträffade då Jesus gav upp andan, och likaså med att förlåten i templet rämnade vid den tiden. (Matt. 27:51; Mark. 15:38) Uppfattningar som gjort gällande att dessa händelser var blott och bart vissa sammanträffanden med naturliga förklaringar finns det inga påtagliga bevis för.
När ögonvittnen till dessa händelser, en hövitsman och andra jämte honom, som höll vakt under den tid, då Jesus hängde på pålen, upplevde jordbävningen och de andra ting som inträffade, insåg de att det som hände hade med det övernaturliga att göra, och de blev ”mycket förskräckta och sade: ’Förvisso var denne Guds Son.’” — Matt. 27:54.
● Anger det förhållandet, att de som blev tillintetgjorda i syndafloden och de som förgicks vid Sodoms och Gomorras förstöring nämns tillsammans i 2 Petrus 2:4—6 och Lukas 17:26—30, att de som förgicks i syndafloden kommer att bli uppväckta? — J. B., England.
För att vi skall kunna avgöra om det är så vi skall förstå orden i 2 Petrus 2:4—6 och Lukas 17:26—30 måste vi först läsa dessa textavsnitt omsorgsfullt och begrunda sammanhanget.
När vi granskar 2 Petrus 2, finner vi att aposteln Petrus varnade för att falska kristna skulle uppträda i församlingarna. (2 Petr. 2:1—3) Dessa ”falska lärare” skulle föra somliga bort från den sanna tron, men deras egen tillintetgörelse var säker och viss. För att bevisa sitt påstående att Gud skulle straffa dem hänvisade aposteln till flera exempel. Han framhöll att ”Gud icke avhöll sig från att straffa änglarna som syndade” och att han ”icke avhöll sig från att straffa en forntida värld” i Noas dagar. Och han påvisade vidare att Gud genom att straffa Sodom och Gomorra med tillintetgörelse ”framställde ett mönster för ogudaktiga människor av ting som skola komma”. (2 Petr. 2:4—6, NW) Aposteln gav alltså exempel för att påvisa att Gud straffar de ogudaktiga för deras onda gärningar. Aposteln talade inte om några utsikter till en uppståndelse.
På ett likartat sätt använde Jesus, såsom det framgår av orden i Lukas 17:26—30, de människor som förgicks i syndafloden och de som dog, när Sodom förstördes, såsom exempel. Exempel på vad för något? Exempel på att folk i gemen inte skulle vara medvetna om att tiden för hans andra närvaro var inne, därför att de skulle vara helt och hållet upptagna av livets dagliga bestyr: av att äta, dricka, ingå äktenskap, köpa, sälja, plantera och bygga. Det skulle vara ”såsom det skedde på Noas tid” och ”såsom det skedde på Lots tid”. Jesus sade slutligen: ”Alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras.” Jesus använde en liknande illustration som är återgiven i Matteus 24:37—39 men talade där bara om Noas dagar. I ingetdera av dessa sammanhang talade han om huruvida människorna skulle bli uppväckta eller inte.
Men i 2 Petrus 3 riktade aposteln uppmärksamheten på den tillintetgörelse som skulle komma under Kristi andra närvaros tid. Han resonerade så här: ”Den tidens värld [det mänskliga samhället utanför Noas ark]” ”led ... tillintetgörelse, när den blev översvämmad av vatten. Men i kraft av samma ord förvaras de himlar och den jord, som nu finnas, åt eld och sparas till de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag.” (2 Petr. 3:6, 7, NW) Lägg märke till att han säger att världen före floden ”led ... tillintetgörelse”. Vad innebär det? Ja, hur är det egentligen, säger bibeln någon annanstans att de som förgicks i syndafloden skall få en uppståndelse? Säger den att de kommer att vara med på domens dag? Nej, det gör den inte! Här i 2 Petrus jämförs emellertid den tillintetgörelse, som dessa led i syndafloden, med de ”ogudaktiga människornas” tillintetgörelse vid slutet på den nuvarande tingens ordning, deras om vilka Jesus sade att de skulle vara symboliska ”getter” och skulle ”gå bort till evigt avskärande” (NW). De människor, som blev tillintetgjorda i Noas dagar, blev tydligen avskurna för evigt. — Matt. 25:31—46.