Hur är det med din dygd?

DYGD är en berömvärd egenskap som inte skattas särskilt högt i vår tid. Nöjesjakten och egennyttan har fått flertalet människor att skjuta dygden i bakgrunden i livet. Men bibeln visar att dygd är ett av de främsta kraven som ställs på de kristna. Den uppmanar dem att till sin ”tro lägga dygd”, till sin ”dygd kunskap”, och den råder dem att tänka på ”vad sant är, ... vad rent är, ... ja, allt vad dygd heter”. — 2 Petr. 1:5, NW; Fil. 4:8.

Dygd har definierats så här: ”god moral eller ett gott handlingssätt: överensstämmelse med en norm som är rätt; ... moralisk förträfflighet; ett rättskaffens levnadssätt”. Vidare får vi veta att ordet dygd är en gammal bildning till ”duga” och innebär ”moralisk godhet” och ”motsatsen till last”. I de kristna grekiska skrifterna används ordet areté, som kännare av det grekiska språket har förklarat betyda ”inneboende värde, moralisk godhet, dygd, ... varje slags moralisk förträfflighet”. Begreppet dygd kan också ha avseende på moralisk styrka, manlighet, vilket framgår av att det latinska ord som svarar mot vårt dygd, nämligen ”virtus”, också betyder mandom, tapperhet, och ur det är ordet ”viril” (manlig) härlett, ett ord som också vi svenskar använder. Man skulle därför kunna likna dygden vid stål, som genom att det upphettas och sedan avkyls kan härdas, så att det inte bara blir starkare utan också segare, långt mindre benäget att spricka under påfrestning.

Somliga människor anser sig vara dygdiga därför att de inte tycks bryta mot något av de tio buden. Men det är på sin höjd en negativ dygd, eller hur? Dessutom kan man säga att detta slag av dygd har varierande förtjänstvärde. En viss människa kanske avhåller sig från att stjäla helt enkelt därför att hon har ärvt en stor förmögenhet. Hon visar inte någon större dygd genom att låta bli att stjäla. Det gör inte heller den människa som låter bli att stjäla av den enkla anledningen att hon inte får något tillfälle att göra det.

Vidare kan det finnas människor som låter bli att stjäla bara därför att de sätter en ära i att vara ”bättre” än andra människor. De kommer oss osökt att tänka på farisén i Jesu liknelse som bad: ”Jag tackar dig, Gud, att jag icke är som andra människor, roffare, bedragare, äktenskapsbrytare, eller som denne publikan. Jag fastar två gånger i veckan, Jag ger tionde av allt vad jag förtjänar.” (Hd) Men var den här mannen dygdig i Guds ögon? Jesus sade: Nej. — Luk. 18:9—14.

I andra fall kan det vara enbart fruktan för följderna, för straff eller vanära, som avhåller en person från att stjäla. Sådant kan naturligtvis vara en tillbörlig anledning till dygd, men dygd som grundar sig enbart på detta är inte av den högsta kvalitet. Sådan dygd kan sägas huvudsakligen vara upplyst egennytta och hör egentligen samman med kall beräkning och inte med principer. Aposteln Paulus belyste den här saken med sina ord till de kristna, då han uppmanade dem att lyda landets lag inte bara ”för vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull”. — Rom. 13:5.

Av ännu högre kvalitet är den dygd som motiveras av kärlek till Skaparen, Jehova, och av fruktan att misshaga honom. Så här uttryckte den inspirerade psalmisten det: ”O ni som älskar Jehova, hata det som är ont.” Ja, vi bör älska det som är rätt och uppriktigt hata det som är ont, ogudaktigt, det som misshagar Gud. Jesu Kristi dygd var av det slaget, då han var här på jorden, alldeles som vi läser om honom: ”Du har älskat rättfärdighet, och du hatar ondska.” Denna kärlek till det som är rätt och detta hat mot det som är ont hjälpte honom att motstå alla de angrepp, som djävulen lyckades företa mot honom, då han utsatte honom för frestelser och förföljelse. — Ps. 97:10; 45:8; NW; Hebr. 5:8.

Sådan kärlek till rättfärdigheten och sådan fruktan för att misshaga Skaparen kommer inte bara att hjälpa oss att undvika det som är ont utan kommer också att förmå oss att vara positiva i vår dygd; ty när allt kommer omkring innebär dygd strängt taget mycket mera än att man avhåller sig från last och ondska. Ja, rättfärdighet är det ord som i bibeln ofta används om dygd, och detta innebär att dygd är mer än negativ godhet. Jesus framhöll detta, då han sammanfattade Mose lag på ett positivt sätt med orden: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall också ni likaså göra mot dem; detta är i själva verket vad lagen och profeterna innebär.” — Matt. 7:12, NW.

Av detta följer att ett litet barn kan anses vara oskyldigt eftersom det är mycket ungt till åren, men det kan inte anses vara dygdigt. Det måste faktiskt röra sig om ett mycket litet barn, om det skall kunna anses oskyldigt bara för att det är så ungt till åren, eftersom man ju nu för tiden hör talas om sexåriga mördare. En sådan dödade avsiktligt sin far med en hagelbössa; en annan sköt avsiktligt en lekkamrat med ett gevär. Sådana barn utgör problem för polisen och domstolarna, eftersom det inte finns några lagar för brott som begås av så små barn! — New York Times för 24 oktober 1967; New York Sunday News för 19 november 1967.

Jesus framhöll dygdens positiva sida, då han talade med en rik ung överhetsperson, som hade vänt sig till honom och frågat vad han måste göra för att ärva evigt liv och som tydligen var ganska belåten med sig själv, därför att han höll den i stort sett negativt formulerade Mose lag. Jesus påpekade emellertid vad det var som fattades honom: positiv godhet eller dygd. ”Giv åt de fattiga. ... Och kom sedan och följ mig.” Men han var inte intresserad av en dygd av så hög kvalitet, och därför blev han ”illa till mods vid det talet och gick bedrövad bort”. — Mark. 10:17—22.

Det finns tydligen dygd av olika slag; dygden har inte alltid samma kvalitet. Det finns negativ dygd, som innebär att man enbart undviker att göra det som är ont eller att skada andra, och det finns sådan dygd som är grundad på kall beräkning i stället för på principer. Beträffande det sistnämnda slaget sade Jesus Kristus: ”Om er rättfärdighet [eller dygd] icke vida överträffar de skriftlärdas och fariséernas, skall ni aldrig komma in i himmelriket.” (Matt. 5:20, Hd) Om vi skall kunna bevara vår dygd och få den belöning som dygden ger, evigt liv, måste vi slå vakt om denna egenskap och ständigt söka utveckla den. Vi får aldrig bli likgiltiga för dygden. Vi måste alltid följa rådet: ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” — 1 Kor. 10:12.