Att utöva förutvetande efter eget val

ALTERNATIVET till predestinationsläran, nämligen Guds utövande av sin förmåga till förhandskunskap med urskillning och omdöme, måste harmoniera med Guds egen rättfärdiga måttstock och vara i överensstämmelse med vad han uppenbarar om sig själv i sitt ord. I kontrast till predestinationsteorin pekar ett antal bibeltexter på att Gud gör en undersökning av en situation som är för handen och fattar beslut på grundval av denna undersökning.

Sedan ondskan hade utvecklat sig i städerna Sodom och Gomorra, underrättade således Jehova Abraham om sitt beslut att göra en undersökning (med hjälp av sina änglar) för att ”se, om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det”. (1 Mos. 18:20—22; 19:1) Gud sade att han hade lärt känna Abraham, och sedan Abraham hade gått så långt att han sökte offra Isak, sade Jehova: ”Nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.” — 1 Mos. 18:19, Åk; 22:11, 12.

Att Gud utövar förutvetande allteftersom han väljer att göra det innebär att han kan välja att inte på förhand känna till sina skapelsers alla framtida handlingar utan åtskillnad. Detta medför att i stället för att hela historien från skapelsen och framåt bara skulle vara en uppspelning av vad som redan hade förutsagts och förutbestämts, kunde Gud i all uppriktighet förelägga det första människoparet utsikten till evigt liv på en jord fri från ondska. De instruktioner som han gav sina första mänskliga barn att handla som hans fullkomliga och syndfria representanter, genom att uppfylla jorden med sina avkomlingar och göra den till ett paradis och genom att råda över djurskapelsen, kunde alltså framställas såsom förlänandet av ett verkligt kärleksfullt privilegium och som hans uppriktiga önskan beträffande dem — inte bara såsom tilldelandet av ett uppdrag som för deras del på förhand var dömt att misslyckas. Att Gud anordnade ett prov med hjälp av ”trädet för kunskap om gott och ont” och att han skapade ”livets träd” i Edens lustgård skulle då inte heller vara meningslösa eller cyniska handlingar på grund av Guds förhandskunskap om att människoparet skulle synda och aldrig få möjlighet att äta av ”livets träd”. — 1 Mos. 1:28; 2:7—9, 15—17, NW; 3:22—24.

Att erbjuda en annan person någonting mycket åtråvärt på villkor som man på förhand vet är omöjliga att uppfylla betraktas som både hycklande och grymt. Utsikten till evigt liv framställs i Guds ord som ett mål för alla människor, ett som är möjligt att nå. Sedan Jesus hade uppmanat sina åhörare att fortsätta att bedja och söka vad gott är från Gud, påpekade han att en far inte ger en sten eller en orm till sitt barn som ber om bröd eller fisk. Jesus uppenbarade sin Faders syn på att gäcka en människas rättmätiga förhoppningar. Därefter sade han: ”Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!” — Matt. 7:7—11.

De erbjudanden och möjligheter som Gud gett alla människor att få ta emot gagn och eviga välsignelser från honom är alltså ärligt menade. (Matt. 21:22; Jak. 1:5, 6) Han kan i all uppriktighet uppmana människorna att vända om från sina överträdelser och förbli vid liv, som han gjorde med Israels folk. (Hes. 18:23, 30—32) Logiskt sett kunde han inte göra detta, om han på förhand visste att de var individuellt förutbestämda att dö i ondska. Jehova sade till Israel: ”Jag har icke sagt till Jakobs släkt: Förgäves skolen I söka mig. Jag är HERREN, som talar sanning, som förkunnar, vad rätt är. ... Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar.” — Jes. 45:19—22.

Aposteln Petrus för fram en liknande tankegång: ”Jehova är inte senfärdig beträffande sitt löfte [om Jehovas dags närvaro], såsom somliga människor anser det för senfärdighet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall bli tillintetgjord, utan önskar att alla skall uppnå bättring.” (2 Petr. 3:9, 12, NW) Om Gud redan tusentals år i förväg förutsade och förutbestämde precis vilka individer som skulle få evig frälsning och vilka som skulle få evig tillintetgörelse, kan man med rätta fråga hur meningsfullt ett sådant tålamod från Guds sida kunde vara och hur uppriktig hans önskan kunde vara att ”alla skall uppnå bättring”. Den inspirerade aposteln Johannes skrev att ”Gud är kärleken”, och aposteln Paulus förklarar att kärleken ”hoppas allting”, (1 Joh. 4:8; 1 Kor. 13:4, 7) Det är i harmoni med denna framträdande gudomliga egenskap att Gud skulle ha en uppriktigt öppen, välvillig inställning gentemot alla människor och önska att de skall vinna frälsning, ända tills de bevisar sig ovärdiga, utom allt hopp. (Jämför 2 Petrus 3:9; Hebréerna 6:4—12.) Således talar aposteln Paulus om ”Guds godhet [som] försöker leda dig till bättring”. — Rom. 2:4—6, NW.

Slutligen kunde det inte sanningsenligt sägas att Kristi Jesu lösenoffer gjordes tillgängligt för alla människor, om möjligheten att få ta emot dess välsignelser, på grund av Guds förutvetande, redan var oåterkalleligt avskild från somliga — kanske från millioner människor — till och med före deras födelse, så att dessa aldrig kunde bevisa sig värdiga dessa välsignelser. (2 Kor. 5:14, 15; 1 Tim. 2:5, 6; Hebr. 2:9) Guds opartiskhet är uppenbarligen inte bara ett talesätt. ”Den som fruktar honom [Gud] och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.” (Apg. 10:34, 35; 5 Mos. 10:17; Rom. 2:11) Tillfället står verkligen i sanning öppet för alla människor att ”söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apg. 17:26, 27, NW) Det är därför inte något tomt hopp eller ihåligt löfte som ges i de gudomliga förmaningsorden i slutet av Uppenbarelseboken, där inbjudningen ges: ”Må var och en som hör det säga: ’Kom!’ Och må var och en som törstar komma; må var och en som så önskar ta livets vatten för intet.” — Upp. 22:17, NW.