Bön till Gud om ett gott samvete
1. Hur bidade Guds tålamod i Noas dagar? Hur är det på samma sätt nu?
APOSTELN Petrus påminner om att ”Guds tålamod bidade i Noas dagar, medan arken byggdes”. (1 Petr. 3:20, NW) Sedan 1914 e. Kr. har vi levat på Jehovas ”förberedelses dag”, ty från 1914 till den i universella striden vid Harmageddon är det ”ändens tid” för denna världen, ”fullständigandet av denna tingens ordning”. (Nah. 2:3, AV) Alla omständigheter bevisar att denna tid är lik Noas dagar, och återigen utövar Jehova Gud sitt tålamod och bidar — bidar. Eftersom befallningen att bygga arken utfärdades till Noa, när hans söner nu var gifta, måste Gud ha bidat tålmodigt under några årtionden. Som en motsvarighet till detta har vi nu i denna tid, då Kristus Jesus är närvarande i det himmelska riket, redan levat mer än tre årtionden sedan 1914. Hur mycket längre Guds tålamod kommer att bida, innan han låter elddopet bryta ut över denna världen till dess förintelse, det vet vi inte, ty det har inte blivit oss givet att veta den exakta dagen och stunden.
2. Varför betyder Guds tålamod inte senfärdighet i fråga om hana löfte?
2. Vi bör inte tyda detta så, som skulle det innebära att Gud är senfärdig vad angår hans löfte att upprätta den nya världen, som består av nya himlar och en ny jord, för att medelst den välsigna alla jordens släkter både levande och döda. Han har fastställt dagen och stunden, och han kommer att rätta sig efter sin tidtabell. Ingenting som Satan, djävulen, redan har gjort eller ännu kan komma att göra förmår Gud till att flytta dagen och stunden längre fram i tiden och fördröja elddopet över denna världen. Fördenskull säger Petrus, att denna ”Jehovas dag” skall komma plötsligt över denna icke troende, bespottande, obekymrade värld likt en tjuv om natten. Vi vill därför inte bringas att slappna i vår vaksamhet, utan vi vill alltid bliva funna i ”arken” och vara där, döpta in i eller till den större Noa, då den fruktansvärda dagen och stunden är inne. Med aposteln Petrus bör vi ”hålla före, att vår Herres långmodighet [tålamod, NW] länder till frälsning”. Vi bör inse att han är tålmodig mot oss, i det han ger oss tid att arbeta på vår egen frälsning med fruktan och bävan. En del av detta arbete består i att försöka hjälpa så många ”andra får” som möjligt att komma till ånger och bättring, så att de kan söka Guds skyddande hamn och bli frälsta från den förestående tillintetgörelsen. Han vill inte att några av dessa skall bli tillintetgjorda, utan önskar att de alla skall uppnå en bättring som leder till frälsning i arken. Att undervisa dem och leda dem in i arkens ”tingens ordning” tar tid, och Jehova har i sin godhet varit tålmodig under en tillräcklig tid. Men denna tid ilar mot sitt slut, som inträffar på den dag och i den stund som han har fastställt. — 2 Petr. 3:9, 15.
3, 4. a) Vilka förhållanden på jorden måste Noa och hans familj uthärda? b) Vad måste vi uthärda, men vem är den mest fördragsamme?
3. Noas dagar före floden var en tid då jorden var uppfylld av våld. Mänskligt kött hade fördärvat sitt sätt att leva och sina moraliska förhållanden, och änglar från himmelen tog del i att förnedra människosläktet, och jättelika nefilim tyranniserade människorna och gjorde sig namnkunniga likt hjältar. Med religiös skrymtaktighet missbrukade människorna Jehovas namn och drog smälek över det. Noa och hans familj hade mycket att uthärda.
4. Likaså måste vi finna oss i denna tidens våld och det mänskliga samhällets fördärv jämte brutaliteten hos totalitära diktatorer, som liksom nefilim utbreder sitt eget rykte och missbrukar sin makt till att topprida mänskligheten. För vårt samarbete med Kristus Jesus, den större Noa, i hans verk måste vi uthärda det löje och den smälek som världsliga religionsutövare gör oss till föremål för, medan det religiösa skrymteriet i kristenheten fortfarande bedrar det lättrogna folket. Under dessa tider, som är ”svåra att komma till rätta med”, måste vi finna oss i en hel del, medan Gud själv med mycken långmodighet tolererar de mänskliga vredens kärl, som gjorts passande endast för tillintetgörelse. Amerikaner och andra skryter med den religiösa fördragsamhet som garanteras i deras grundlagar, medan deras behandling av Jehovas vittnen överallt bevisar att de inte utövar den. Vad fördragsamhet angår, har Jehova Gud utövat den allra största religiösa tolerans under mycket längre tid än den amerikanska historien eller någon annan nutida nations historia omfattar, ty han har varit fördragsam nu i 4.319 år, eller sedan Babylon grundades kort efter floden. Detta Guds tålamod har gjort det möjligt för människor med ärliga hjärtan att fly från den falska religionen, innan den slutligen går under och dess halsstarriga anhängare med den.
5. Vad är syndaflodens motsvarighet? Vilka kan förvänta denna i sin livstid?
5. Syndaflodens nutida motsvarighet är striden vid Harmageddon. De första kristna levde som om den skulle inträffa i deras generation och de skulle överleva den i de kristnas ark. Men det är vi i våra dagar som av profetiorna och deras uppfyllelse underrättas om att vi måste förvänta dess utbrott inom vår generations tid. Att den ”stora skaran” av andra får är närvarande tillsammans med oss ger ytterligare bevis för att det med säkerhet förhåller sig så. Vi vill inte bli föremål för det dop i eld som 2 Petrus 3:7—12 beskriver och som är reserverat för de onda himlar och den onda jord som nu existerar. Det är alltså en tvingande nödvändighet för oss att hålla fast vid det sanna dopet. Men hur skall det gå till?
6. Med vad förband Petrus dopet till frälsning, och hur försökte de naturliga judarna vinna det åsyftade?
6. När Petrus nämner dopet såsom det som nu frälsar, kommenterar han det och säger: ”Icke ett bortskaffande av köttets orenhet, utan [den] begäran [som framställes] till Gud om ett gott samvete, genom Jesu Kristi uppståndelse.” (1 Petr. 3:21, Ro; Mo) Det har alltid varit svårt att översätta Petrus’ ord här så att den exakta meningen kommer fram, såväl som att förklara dem. Men kärnpunkten är denna: För att man skall vinna frälsning är ett gott samvete inför Gud absolut nödvändigt. De naturliga judarna försökte få ett sådant samvete. De försökte undvika besudling av sitt kött genom att inte äta och dricka det eller det och genom olika tvagningar av diverse husgeråd och kläder och kroppsdelar för att hålla köttets orenhet borta. De frambar också offer av rena, felfria djur på det heliga altaret i Jerusalems tempel, men det gjorde aldrig dessa judiska tillbedjare fullkomliga, vad deras samvete angår. De hade fortfarande ett inre medvetande om att vara domfällda syndare i Guds ögon. Det ständiga behovet för dem att upprepa dessa tvagningar, reningar och offer endast påminde dem om och om igen om detta oroande förhållande. (Hebr. 9:9; 10:1—3) Men nu är detta goda samvete inför Gud uppnåeligt med hjälp av den större Noa, Kristus Jesus. Genom honom får vi ro och vila för våra samveten och åtnjuter vi frid med Gud.
7. Om ett gott samvete inte vinnes genom att man skaffar bort köttslig orenhet, såsom judarna försökte göra, på vilket sätt kan det då vinnas, såsom aposteln Paulus visar?
7. Detta goda samvete inför Gud är vad alla de som älskar evigt liv trängtar efter och begär i sina böner till Gud och i alla sina bemödanden. Vi längtar efter att känna oss medvetna om att vi inte längre är syndare, utan att vi intar en rättfärdig ställning inför honom och är i frid med honom. Nu kan detta vår längtans mål uppnås, inte bara genom att vi skaffar bort köttslig orenhet, som judarna försökte göra i en strävan efter rättfärdighet genom egna gärningar, utan genom att vi utövar tro på Gud och på hans föranstaltningar genom Kristus Jesus. Blodet av de djur som de gudfruktiga judarna offrade verkade endast så långt som till rening av deras kött i förebildlig eller profetisk måtto, men dessa djuroffer pekade allesammans framåt mot Guds Översteprästs, Jesu Kristi, verkliga, effektiva offer. Alltså, säger Paulus, ”hur mycket mera skall då icke Kristi blod, hans som genom en evig ande frambar sig själv utan vank och brist åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kunna ägna helig tjänst åt den levande Guden?” Därpå uppmuntrar han oss troende och säger: ”Eftersom vi hava en stor präst över Guds hus, så låt oss nalkas med uppriktiga hjärtan i trons fulla visshet, sedan vi hava fått våra hjärtan bestänkta från ett ont samvete och våra kroppar tvagna med rent vatten.” — Hebr. 9:14; 10:19—22, NW.
8. Hur är gärningar, som avser att rättfärdiga en själv, döda gärningar, såsom det illustreras i Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus?
8. Guds förlåtelse av våra synder är nu möjlig endast på grund av Kristi blod. De gärningar, vilka det vara må, som vi företar oss för att rättfärdiga oss själva genom att enbart rena vårt kött i utvärtes måtto är döda gärningar; de har ingen livgivande egenskap i sig. Lika litet gör de oss levande i förhållande till Gud och hans rätta tjänst som den ”rike mannen” i Jesu liknelse gjorde sig rättfärdig och levande i förhållande till Gud genom att bära purpur och linne över sitt tvagna kött, varigenom han utgjorde en kontrast till tiggaren Lasarus, vilken var övertäckt med sår. Den ”rike mannen” blev efteråt föremål för ett dop i eld. Tro på Kristi offer och tro på Guds löfte till Abraham med avseende på Kristus såsom säden, genom vilken alla jordens släkter skulle välsignas, är det väsentliga och viktiga. — Luk. 16:19—31.
Att bevara det gott
9. Vad är nödvändigt, sedan vi vunnit ett rent samvete, och varför är det så?
9. Men här har vi nu en viktig punkt för alla som önskar komma i åtnjutande av det verkliga dopet till frälsning. Sedan vi har fått ett gott eller rent samvete inför Gud, vilket befriar oss från medvetandet om att vara domfällda syndare och utanför hans ynnest, måste vi bevara våra samveten goda och rena. Detta kräver mer än endast tro på Kristi offer. Det kräver ett verkligt dop in i eller till honom nu. Varför? Därför att du, fastän du kanske bär hans namn och bekänner honom med dina läppar, kan förneka honom genom det sätt varpå du lever. Att du inte tillhör honom kan du visa genom dina gärningar, gärningar som inte är lika hans föredöme och som han aldrig påbjöd såsom din Husbonde och Ägare, vilken köpte dig med sitt eget blod. Jesus hade aldrig något syndamedvetande inom sig. Han sade till sina anklagere: ”Vem av eder överbevisar mig om synd?” (Joh. 8:46, NW) Och sedan Saulus av Tarsus hade tagit emot Jesus såsom sin Återlösare och därpå kommit in i Jehovas sanna tjänst, sade han till den romerska domstolen: ”Jag hyser hopp till Gud ... att det skall bliva en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga. I detta avseende vinnlägger jag mig verkligen beständigt om att äga det medvetandet, att jag icke begår någon överträdelse mot Gud och människor.” (Apg. 24:15, 16, NW) Kan vi säga detta om oss?
10. Vad måste våra samveten bära vittnesbörd om, för att vi skall kunna avge en bekännelse lik den som Paulus frambar?
10. Om vi vill kunna avge den ärliga bekännelse Paulus frambar i rättssalen, då behöver vi få vårt eget samvete till att bära vittnesbörd om det sätt varpå vi lever. Paulus sade till dem som han hade hjälpt in i sanningen: ”Det som vi skryta med är detta, varom vårt samvete bär vittnesbörd, att vi hava uppfört oss i världen, och alldeles särskilt gentemot eder, med helighet och gudaktig uppriktighet, icke med köttslig vishet, utan med Guds oförtjänta godhet.” (2 Kor. 1:12, NW) Likt Paulus måste vi ha det inre medvetandet att vi inte härmar efter världen eller står på vänskaplig fot med den, medan vi är i den, utan att vi är uppriktiga i vad vi gör på ett gudaktigt sätt, i det att vi har mera än bara en form av gudaktighet.
11. Hur kan vi bevara våra samveten rena och anbefalla oss åt andra människors samveten såsom tjänare?
11. Vi försöker inte lysa med mänsklig världslig vishet för att folk skall få en hög tanke om oss. Vi uppför oss ödmjukt som människor som har fått röna Guds oförtjänta godhet, och vi vill inte förslösa den genom att förfela det goda syfte, för vilket den har blivit oss förlänad. En stor del av denna oförtjänta godhet kommer till uttryck genom att Gud insätter oss i ämbetet, för att vi skall förmedla de goda nyheterna till andra människor. Om vi är samvetsgranna i fråga om hur vi utövar detta ämbete och brukar det på rätt sätt, inte för att vinna makt över människorna eller för att förtjäna pengar på dem eller leva på deras bekostnad, då kommer vi inte endast att själva ha ett gott samvete, utan också att anbefalla oss såsom Guds tjänare åt sådana människors samveten, som hungrar efter sanningen. Det var den inställningen Paulus hade med avseende på detta, ty han sade: ”Då vi ju hava detta ämbete enligt den barmhärtighet som visades oss, bete vi oss icke otillbörligt, utan vi hava frånsagt oss de lönnliga ting som man bör blygas över, i det vi icke vandra i förslagenhet och icke heller förfalska Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefalla oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn.” (2 Kor. 4:1, 2, NW) Var för all del taktfull, men var samtidigt sanningsenlig.
12. Hur är det fara för att vi kan få ett förstockat samvete?
12. Vi lever i de ”senare tidsskedena”, ja, i denna världens allra sista skede. Det är alltså fara för att vi skall få ett förstockat samvete, ett som är märkt såsom med ett brännjärn, så att det är som ärrig hud, som inte har någon känsel. Vi kan få ett sådant samvete genom att bli skrymtare och förbli det och bruka lönnliga världsliga metoder och djävulsk vishet och förfalska Guds ord, så att vi inte bär fram den osminkade sanningen till vän och fiende, utan försöker behaga dem och ursäkta dem genom vad vi säger. Om vi handlar på det sättet, kan vi inte väcka deras samveten för vad som ar rättfärdighet och sanning, och vi blir mer känslolösa i vår egen inre uppfattning av rätt och orätt, liksom kristenhetens präster och predikanter. Guds inspirerade uttalande visade, hur några skulle komma att gå den vägen: ”I senare tidsskeden komma några att avfalla från tron, i det att de ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror, genom människors skrymteri, vilka tala lögner och äro märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn.” I sin skamlöshet har de ingen skuldkänsla, som driver dem till att fästa ihop fikonlöv och binda omkring sina länder och sedan dölja sig bland träden. — 1 Tim. 4:1, 2, NW.
13. Hur är det lätt att få ett besudlat samvete? Vad får vi därför i Paulus’ brev till Titus tillsägelse att göra?
13. Vi måste få våra samveten upplysta och renade genom Guds ords sanning. Det är så lätt att skaffa sig ett besudlat samvete, ett som fördömer vad som är rent i Guds ögon. Hur? Om vi följer av människor uppställda normer i fråga om den egna rättfärdigheten och håller fast vid dem och inte går framåt med det framåtskridande ljus som Gud låter falla över sina föranstaltningar för frälsning. De religiösa fariséerna blev besudlade på det sättet, så att de inte såg någonting rent i vad Jesus och hans lärjungar gjorde och lärde. Och hur blev de sådana? Genom att antaga religiösa fabler och människors bud i stället för Guds bud. Därför säges det att vi bör ”vara vid god hälsa i fråga om tron och icke ägna någon uppmärksamhet åt judiska fabler och påbud av människor som vända sig bort från sanningen. Allt är rent för dem som äro rena. Men för människor som äro besudlade och otrogna är ingenting rent, utan både deras sinnen och deras samveten äro besudlade. De kungöra offentligen att de känna Gud, men de förneka honom genom sina gärningar, emedan de äro avskyvärda och olydiga och underkända för allt gott verk.” Vilket förfärligt tillstånd för egenrättfärdiga individer att hamna i! Det är någonting som vi måste undvika. — Tit. 1:13—16, NW.
14. Åt vilka ting får vi alltså inte ägna någon uppmärksamhet? Vad är ändamålet med Guds uppdrag till oss att handla så?
14. För att kunna undvika detta måste vi låta bli att fästa något avseende vid religiösa fabler eller vid köttsliga stamträd, som fyller oss med högmod och vållar sociala olikheter och okristlig oenighet ibland oss. Vi har befallning från Gud att göra så. Hans uppsåt med att utfärda detta uppdrag är att få oss att visa uppriktig kärlek till Gud och våra bröder på grundval av ett gott samvete, ett inre medvetande om att vi gör det goda. ”Befall somliga att icke förkunna annan lära och att icke heller ägna uppmärksamhet åt falska berättelser och åt släktutredningar, som icke giva något resultat, utan giva upphov till frågor för efterforskning snarare än en utdelning av någonting från Gud i samband med tro. Detta uppdrags ändamål är verkligen kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av tro utan skrymteri.” — 1 Tim. 1:3—5, NW.
15. Vad är det som Petrus med kraft framhåller för sina läsare, och varför är detta nödvändigt för vårt dop till den större Noa?
15. Aposteln Petrus framhåller med kraft hur viktigt det är för oss, som blir döpta till den större Noa i denna ”ändens tid”, att ha ett gott samvete. Vi kan inte bli döpta till honom inne i arken, om vi inte vinnläger oss om att ha ett rent, gott samvete, ty Kristus Jesus hade och bevarade alltid ett sådant samvete, trots alla sina lidanden. De egenrättfärdiga skrymtarna anklagade honom, men han visste att han led, inte för något ont som han hade begått, utan för att han gjorde Guds goda vilja. Såsom hans efterföljare måste vi lida, i synnerhet i denna tid av hans andra närvaro såsom den större Noa. Men när vi lider genom människors förvållande, må vi då förvissa oss om att vi inte lider för vårt eget orätta handlingssätt. ”Må emellertid ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden.” — 1 Petr. 4:15, NW.
16. På grund av vad bör det alltså vara som vi lider och detta till gagn och heder?
16. Se till att du inte lider för att du löper efter ”kött för onaturligt bruk” och bedriver otukt med någon vars kött inte tillhör dig i äktenskaplig förening. Sådant pågick utanför Noas ark vid slutet av den forntida världen, när människorna, nefilim och de ”Guds söner” som hade materialiserat sig och gift sig, bedrev dylika ting i olydnad mot Jehova Gud. (Jud. 6, 7, NW) Förvissa dig om att när du tvingas att lida genom förvållande av människor som har makten och av andra världsliga myndighetspersoner, så sker det därför att du har begärt ett gott samvete av Gud och du försöker bevara det genom att hålla hans bud. På det sättet kommer människor inte att kunna finna något fel hos dig annat än att du lyder din Guds lag. I detta fall länder det dig till godo, att du lider på detta sätt, ty du bevarar din ostrafflighet inför Gud. Då är du lik ditt föredöme, den större Noa, Kristus Jesus, ty han var ett mönster för oss i att lida för samvetets skull.
Att lida till gagn och heder för oss själva
17. Vad säger 1 Petrus 2:19—23 om detta?
17. ”Ty”, säger 1 Petrus 2:19—23, ”om någon för samvetets skull inför Gud håller stånd under hemsökelser och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta? Men om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud. ja, till detta handlingssätt blevo ni kallade, ty Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. Han begick ingen synd, icke heller fanns svek i hans mun. När han blev skymfad, gav han sig icke till att skymfa i gengäld. När han led, grep han icke till hotelser, utan fortfor att anförtro sig åt den som dömer rättfärdigt.” (NW) Denne Domare fällde det utslaget, att Kristus Jesus var oskyldig.
18. Vad måste vi alltså bevara för att vårt dop skall bli till frälsning, och hur kan vi då svara våra fiender, som ställer frågor till oss?
18. För att vårt dop till den större Noa skall bli till frälsning för oss, behöver vi bevara vårt inre medvetande om att vara oförvitliga enligt Guds lagar och befallningar. När du kallas fram för att försvara dig inför kommunistiska och totalitära myndigheter och ämbetsmän, som begär att få veta skälet för ditt hopp, enligt vilket du lever, så kan du se dem rakt i ögonen. Du kan känna dig fri från skuldmedveten fruktan och kan svara dem med det mod som din egen oskuld och Guds godkännande ger dig.
19. Hur kommer vi således, ansikte mot ansikte med fiender som talar emot oss, att förplikta oss till att ha ett gott samvete inför Gud?
19. ”Behåll ett gott samvete”, säger Petrus, ”så att de som tala nedsättande om edert goda uppförande i samband med Kristus må komma på skam i fråga om den särskilda sak vari man talar emot eder. Ty det är bättre att lida för att ni göra gott, om Guds vilja önskar det, än för att ni göra ont. Också Kristus dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga.” (1 Petr. 3:16—18, NW) Om vi gör detta, då kan vi, när vi kommer inför Gud själv för att bli rannsakade, ge honom svar med ett gott samvete, i det att vi förpliktar oss att ha ett gott samvete inför honom. Då kommer han att döma oss med godkännande genom Kristus Jesus. Det kan också hända att någon människa med ett ärligt hjärta, som ser att du är villig att lida för att kunna behålla ett gott samvete inför Gud, kommer att ta intryck av detta och ledas till insikt om, att din Gud är den levande, sanne Guden och så kommer att vända sig till Honom för att få frälsning.
20. a) Varför beror dop till frälsning nu på Kristus till följd av hans ställning? b) På grund av vad kommer vi att bli beskärmade från uttrycket för Jehovas vrede på den dag då elddopet sker?
20. Må vi i denna onda tid, då det dop i eld som skall drabba de onda är nära förestående, visligen akta oss för att på något sätt bete oss illa mot Gud och människor. Må vi bli döpta enligt Kristi föredöme, ty han är den större Noa i den ark som består i en ny tingens ordning till frälsning. Han dog utan skuld på grund av andras orätta handlingssätt, men då hans dop till döden blivit fullbordat, fick han uppstå och befinner sig nu på Guds högra sida i himmelen, och änglar och myndigheter och makter har gjorts honom underdåniga. Allt talar därför för att det dop, varigenom vi skall bli frälsta, nu beror på Kristus Jesus. Den dag är nära som skall brinna såsom en ugn. Nationerna håller på att församlas, denna världens riken håller på att hämtas tillhopa för att Gud skall utgjuta sin ogunst och sin vredes glöd över dem. Då ”skall hela jorden förtäras av [hans] nitälskans eld”. Detta elddop kommer att omsluta både den onda jorden och de sataniska himlarna och kommer att förvandla dem till aska och rök. Det handlingssätt som skänker oss trygghet består alltså i att söka Jehova och hans rättfärdighet och saktmod och att göra hans rena språk till vårt och tjäna honom endräktigt tillsammans med hans folk. (Mal. 4:1, 2; Sef. 3:8, 9; 1:18; 2:1—3; 2 Petr. 3:7—12) Låt oss därför för allt vad kärt är begära och behålla ett gott samvete inför Gud. På det sättet kommer vi att bli beskärmade på Jehovas vredes dag, då denna vrede tar sig uttryck genom att döpa de onda och de högmodiga med eldsglödande tillintetgörelse. Vi skall emellertid få erfara, hur uppsåtet med vårt dop till den större Noa når en härlig fullbordan till vår eviga frälsning.
(The Watchtower, 15 november 1951)