Gud ingriper vid den fastställda tiden
DEN otåliga människan är ofta snar att ifrågasätta Guds syn på olika angelägenheter. Människan vill ha saker och ting gjorda nu. Hon frågar: ”Borde inte en kärleksfull Gud omedelbart lösa alla mänsklighetens stora problem?” Du kan också ha ställt just denna fråga.
I själva verket bör förnuftsbegåvade människor förvänta att Guds ingripande i mänskliga angelägenheter skall vara noggrant tidsbestämt. Varför säger vi det? Ja, se dig omkring. Är inte praktiskt taget allting i skapelsen ”tidsbestämt” på något sätt?
Växters och djurs exakta bestämning av tiden
Du kan till exempel ge akt på växtvärlden. Varför är det så att somliga blommor, till exempel astrar, alltid blommar på hösten, medan andra, till exempel vissa krokusar, alltid blommar på våren? Botanister har länge varit förvånade över denna bestämning av tiden. Under det senaste halvseklet har de emellertid blivit medvetna om växternas beroende av dagsljusperiodens längd. Växter reagerar inte bara för temperaturen, utan också för dagsljusperiodens längd. Under den långsamt svalnande hösten blir dagarna kortare och nätterna längre. Under våren blir det varmare, och samtidigt blir också dagarna längre och nätterna kortare. Vårkrokusar och höstastrar har exakta tidsmekanismer som gör att de kan upptäcka dessa förändringar. Därför slår de också ut i rätt tid.
Fåglar har också ett enastående tidssinne. De behöver inte almanackor eller klockor för att få reda på när det är tid att flytta. ”Vad är det som får fåglarna att börja sin flyttning vid ungefär samma tidpunkt varje år — vad för slags inre klocka eller yttre stimuli åstadkommer den saken?” frågar R. T. Peterson i boken Fåglarna. Vetenskapsmän har kommit fram med många gissningar till svar — men de vet fortfarande inte hur det verkligen är. Är det helt enkelt så som somliga säger — att lägre temperaturer förmår fåglarna att bege sig dit där det är varmare? Fågelexperter kan lägga fram en del häpnadsväckande fakta:
”Man skulle kunna tänka sig att temperaturen är orsak till att de flyttar. Under våren kommer de skogssångare som kallas ’blackpoll warblers’ till Förenta staterna över Florida, dit de anländer under senare hälften av april. Där är det nästan lika varmt som det var i deras vinterhem i norra Sydamerika. I slutet av maj har de nått barrskogarna i Canada och Alaska. ... När de når Alaska, är medeltemperaturen bara omkring 7 grader, 17 grader lägre än den var i Florida en månad tidigare. Dessa fåglar har flugit till ett klimat som är mycket kallare. De flesta flyttfåglar gör just detta.” — Rudyerd Boulton: Traveling with the Birds (Resor med fåglarna).
”Ingenting som vi kan urskilja tvingar dem att flytta, men ändå överger de allt det behagliga i sitt vinterhem och drar norrut så snart den rätta tiden är inne. Denna ’rätta tid’ tycks inte ha något samband med vädret eller födan.” — Ernest Ingersoll i The Encyclopedia Americana.
Ändå beger sig fåglarna av med anmärkningsvärd anpassning till tiden, och de kommer tillbaka till samma platser år efter år. Det är som Jehova sade genom profeten Jeremia: ”Hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst.” (Jer. 8:7) Och hur förhåller det sig med människans tidssinne?
Människan är tidsmedveten
Människan är mycket medveten om tiden. Vid olika tillfällen under senare år, till exempel vid årsskiftet 1973/1974, har man lagt till en så kallad skottsekund för att klockorna skall vara i överensstämmelse med jordens kretslopp kring solen. Ja, människan, som noggrant ger akt på tidsbestämningen i skapelsen, önskar göra saker och ting ”på utsatt tid”. — 1 Mos. 1:14.
Visar inte alla dessa exempel tydligt att praktiskt taget allting i skapelsen tycks vara på något sätt tidsbestämt? Visar det inte också att den som skapat alla dessa ting måste på liknande sätt vara mycket medveten om tiden? Jo, det är uppenbarligen så. Allt det som är skapat bör inskärpa hos alla människor att det som Gud har bestämt skall ske också inträffar — vid rätt tidpunkt.
Vidare kan det inte sägas att Jehova är godtycklig därför att det förefaller som om han dröjer med att fullgöra vissa delar av sitt uppsåt i fråga om människan. Det som enligt människans begränsade synsätt förefaller vara ett ”dröjsmål” visar sig på något sätt vara nödvändigt för att man skall uppnå de välsignelser som följer.
Guds Son kom vid ”den fastställda tidsgränsen”
Sedan synden gjort sitt inträde i Edens lustgård, kan till exempel människorna ha förväntat eller hoppats att den utlovade ”säden”, som skulle krossa ormen, skulle framträda i deras egen livstid. (1 Mos. 3:15; Rom. 8:20, 21) Men den som visade sig vara Säden, nämligen Jesus, framträdde inte förrän omkring 4.000 år efter det att Adam syndat. Aposteln Paulus säger: ”När den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son.” — Gal. 4:4, NW; Rom. 5:6.
Vad var anledningen till denna tidsrymd om 4.000 år fram till ”den fastställda tidsgränsen”?
Jehova visste att människorna måste vara förberedda för att kunna ta emot Säden, när den framträdde. Under de 4.000 åren från Adam till Kristus måste människor komma att helt och fullt inse sitt behov av en frälsare. Under denna tidsperiod skulle de finna att endast Gud kunde frälsa dem från synd och död. Läs det tredje och det fjärde kapitlet i Galaterbrevet Gal. 3:1—4:31 i bibeln och se hur detta förhållande gjordes särskilt tydligt för judarna.
Som Guds utvalda folk hade de haft Mose lag sedan år 1513 f.v.t. Sedan lagen blivit given, måste trogna judar uppriktigt ha hoppats att de med dess hjälp skulle kunna visa sig vara rättfärdiga. (Jämför Hebréerna 7:18.) Men motsatsen visade sig gälla. Den gjorde ”överträdelserna uppenbara, till dess säden skulle komma” — judarna tvingades erkänna att de var syndare. — Gal. 3:19, NW.
Men lagen tjänade också till att bistå den judiska nationen. Paulus säger om judarna: ”Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus.” I forntiden var en uppfostrare inte den verklige läraren, utan han var en betrodd slav eller ”förvaltare”, som gjorde sin herres barn redo för en lärare som skulle komma längre fram. Uppfostrarna inpräglade elementära ting, till exempel sådant som gällde uppförandet, hos barnen och skyddade dem mot att lida skada. Lagen fungerade på detta sätt i förhållande till judarna, eftersom den tuktade och förberedde dem för deras verklige lärare, Jesus. Av sin ”uppfostrare” lärde de sig gudaktig moral, till exempel det som finns i de tio budorden. — Gal. 3:24, NW.
Vid en lämplig tidpunkt överlämnade en uppfostrare i forntiden ett förberett och tuktat ”barn” till dess lärare. Paulus syftar på detta, när han talar om ”den dag som fadern [till barnet] på förhand har fastställt”. På motsvarande sätt anlände Jesus vid ”den fastställda tidsgränsen” för att undervisa de förberedda judarna. (Gal. 4:2, 4, NW) Vad blev resultatet?
Ödmjuka judar, som insåg sitt behov av en frälsare, lyssnade till Jesus. Det han sade kunde sägas ta vid där ”uppfostraren”, lagen, hade stannat. ”Uppfostraren” hade till exempel sagt: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” Men läraren, Jesus, gick ett steg längre i sin undervisning: ”Var och en som med begärelse ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” Jesus nådde fram till motiven. — Matt. 5:27, 28.
Dessutom kunde Jesu ställning — som medlare, försonande offer och evig präst — i Guds anordning tydligt förstås tack vare Guds förebildliga anordning för judarna under lagen. — Hebr., kap. 5—10.
Gud använde således den 4.000 år långa perioden från Adam till Kristus till godo för människan. Han gav profetior med vars hjälp den utlovade Säden skulle kunna kännas igen vid sitt framträdande. Gud gjorde också människor redo för Jesu läror och för den ställning han skulle komma att inta i Guds anordning. — Jämför den fyrtio år långa period som dryftas i 5 Moseboken, kapitel 8.
Man kan emellertid fråga: Skulle inte samma resultat ha kunnat uppnås åtskilliga hundra år tidigare? Var inte nedtecknandet av alla de profetior som skulle identifiera Messias fullbordat på Malakis tid, mer än fyra hundra år före Jesu födelse? Jo visst. Till vilken nytta var det då att låta ytterligare flera hundra år gå?
Perioden mellan Malaki och Jesus
När den inspirerade hebreiska kanon var fullbordad, styrde Persien över forntidens värld från Indien till Afrika. Mer än ett hundra år längre fram besegrade Alexander den store perserna; detta fick vittomfattande följder inom kulturens område. I Encyclopædia Britannica heter det: ”Alexander den stores erövringar gjorde att grekiskan (i form av detta lingua franca eller κοινή [koineʹ]) blev det allmänna språket inom hela Främre Orienten (Mindre Asien, Syrien, Mesopotamien, Egypten). Under romarna fortsatte man att i dessa områden använda grekiska.” Följaktligen hade stora delar av den forntida världen ett gemensamt språk vid den tid då kristendomen uppstod år 33 v.t. Detta underlättade den snabba spridningen av budskapet om Jesus i tal och skrift.
Vidare var det så att romarna, som efterträdde grekerna på världsskådeplatsen, byggde upp ett vidsträckt vägnät. Historikern Edward Gibbon säger: ”Alla [det romerska väldets] städer var förbundna med varandra, och med huvudstaden, genom de allmänna vägarna. Dessa vägar hade sin utgångspunkt i Forum i Rom och genomkorsade Italien och provinserna och slutade inte förrän vid imperiets gränser.” Kristendomens spridning över den forntida världen påskyndades kraftigt genom bruket av dessa vägar, som förband avlägsna delar av väldet med varandra.
Någonting annat var också i sin början på Malakis tid: den judiska diasporan eller förskingringen. Efter förstöringen av Samaria (år 740 f.v.t.) och Jerusalem (år 607 f.v.t.) spreds judarna från den ena änden av den forntida världen till den andra. Den grekiske geografen Strabon (en samtida till Jesus) säger om judarna: ”De har redan genomträngt varje stat, så att det är svårt att finna en enda plats i världen som deras stam inte har nått fram till och blivit dominerande i.”
Överallt där judarna slog sig ner byggde de sina synagogor för tillbedjan. Varje synagoga hade sina exemplar av de hebreiska skrifterna. Det judiska hopp som gällde Messias blev därför känt långt utanför Israels gränser. (Jämför Matteus 2:1, 2.) På vilka platser var det logiskt att lärjungarna predikade sedan kristendomen grundats? I de judiska synagogorna! När Paulus på sina vidsträckta resor kom till en stad, brukade han först bege sig till synagogan. Många av dessa beredda, kringspridda judar tog emot budskapet om Jesus. — Apg. 13:5, 14, 42—44; 17:1—3, 10; 18:4; 19:8.
De goda nyheterna nådde på detta sätt så långt på så kort tid att det blev svårt för det motstånd som kom från myndigheterna och från religiöst håll att hindra spridningen av dem. Mindre än trettio år efter Jesu död sade aposteln Paulus att de ”goda nyheterna” hade blivit predikade ”bland hela den skapelse som är under himmelen”. (Kol. 1:6, 23, NW) Att Jehova inväntade ”den fastställda tidsgränsen” visade sig vara vist och resulterade i välsignelser för människor med ärligt hjärta.
Men det var inte alla judar som spreds över den forntida världen; många återvände från fångenskapen i Babylon till Juda. Till vilket gagn var det för dem att det gick flera hundra år innan Messias framträdde?
Jehova tillät att nationen återuppbyggde Jerusalem, och detta återuppbyggande skulle ha en framträdande plats när det gällde identifieringen av Messias. Prästerna, som hade till uppgift att frambära offer, återupptog verksamheten i det återuppbyggda templet. Likväl visste Gud redan att de som nation skulle förkasta Messias och att ”staden och helgedomen” skulle förstöras. (Dan. 9:24—27; Sak. 9:9) Men det krävdes tid för att nationens orätta motiv skulle komma i dagen helt och fullt.
Detta kan i viss mån jämföras med någonting som skedde omkring 2.000 år tidigare. Gud hade sagt till Abraham att han inte omedelbart skulle ge löftets land åt Abrahams avkomlingar. Omkring fyra hundra år måste först gå intill dess ”amoréerna [kananéerna] fyllt sin missgärnings mått”. (1 Mos. 15:13—16) När denna tid hade utlöpt, visade kananéernas religiösa sedvänjor, däribland sådant som helig prostitution och barnoffer, att de hade ”fyllt sin missgärnings mått”. Det var med rätta som Gud anvisade Israel att rena landet. — 3 Mos. 18:1, 24—30.
På liknande sätt tjänade den period på flera hundra år, som gick innan Jesus framträdde, till att göra ödmjuka judar redo att ta emot Jesus. Men allmänt talat gjorde den i stället att nationen blev förhärdad, så att den förkastade Messias. Med tiden drev Israel bort från Jehovas rena tillbedjan. (Matt. 15:1—9) När Jesus kom lät de döda honom. Tiden hade inte mjukat upp nationen som helhet. Den medförde i stället att deras orätta böjelser slog ut i full blom. När Gud upphörde med att på ett särskilt sätt handla med Israel, var nationen helt och fullt förtjänt av detta. — Matt. 3:10—12.
I vår tid inväntar Gud den rätta tiden för ett ytterligare ingripande
Också i denna tid bör vi på liknande sätt förvänta att Gud skall invänta den rätta tiden för att låta sin Sons rike skaffa bort alla konkurrerande regeringar och herradömen och avlägsna sådant som ondska, krig, brottslighet och förtryck samt återställa denna jord till ett paradisiskt tillstånd. (Ef. 1:10) I bibeln beskrivs ett tecken som Jesus angav när han var här på jorden — ett tecken som skulle utmärka ”tidens ände” eller ”avslutningen på tingens ordning” (NW); det har uppfyllts sedan år 1914.
Hela detta tecken, som når sin höjdpunkt i den ”stora vedermödan” och slutet på denna ”tingens ordning”, kommer att fullbordas innan det släktled som upplevde år 1914 ”förgås”. (Se Matteus, kapitel 24 och 25; Markus 13 och Lukas 21.) Men Jesus sade också att ingen utom Gud visste någonting om ”den dagen och den stunden” — nämligen då den ”stora vedermödan” skulle komma. Vi kan vara säkra på att Jehova skall ingripa — men inte förrän alla detaljer har utvecklats på rätt sätt och hans exakt fastställda tid har kommit. Detta är orsaken till att han ännu inte har gjort slut på denna ”tingens ordning”.
Låt oss till exempel tänka oss att Jehova hade tillintetgjort denna ordning för hundra år sedan. Då skulle det argumentet kunna framföras att Gud inte hade gett människorna tillräckligt tillfälle att arbeta för att lösa sina problem, kanhända med den sofistikerade teknologi som då höll på att framträda.
Men nu har Gud gett människan fullt tillräckligt tillfälle att lösa sina problem. Varje metod som hon kan tänka ut har blivit prövad. Följaktligen tvingas också människor som tillhör denna ordning att medge att de problem de har inför sig är olösliga med mänskliga medel. Det är bara Gud som kan lösa dem. En skribent i tidskriften BioScience hänvisar till den ”globala kris” som möter människorna och säger:
”Både ekologiska och sociala symptom [på krisen] visar sig i nästan varje land på jorden: förorening av luft och vatten, kemisk förorening av näringskedjorna, urartning av städerna, kronisk livsmedelsbrist och svält, ökande narkotikamissbruk och alkoholism, ökande frekvens av ungdomsbrottslighet, våldsbrott och självmord, och en känsla av hopplöshet, som övergår nationella gränser och politiska system. Men miljökrisens enorma proportioner ... gör det svårt för oss att förstå problemets natur och dess orsaker, för att inte tala om hur man skall lösa det.”
Ingen människa har orsak att ifrågasätta Guds tidsbestämning av angelägenheterna. Allting i Jehovas skapelse uppenbarar hans noggranna tidssinne. Och det som förefaller vara perioder av ”dröjsmål” från Guds sida visar sig i själva verket bli till största möjliga välsignelse och nytta. Du bör använda den tid som kan återstå, innan Gud låter den ”stora vedermödan” komma, till att lära känna hur du kan bli bevarad genom den in i Guds rättfärdiga nya ordning. Genom att du studerar med Jehovas vittnen kan du få reda på hur du kan vinna de eviga välsignelser som Gud har i beredskap för dem som älskar det som är rätt. — Apg. 17:31; 2 Petr. 3:9, 15.
[Bild på sidan 171]
Skaparen danade astrar så att de blommar på hösten
Andra blommor slår ut bara om våren
[Bild på sidan 172]
Fåglarna flyttar på sin bestämda tid
[Bild på sidan 173]
Messias framträdde vid den fastställda tiden — sedan förberedelserna hade gjorts
”Jehova är inte senfärdig beträffande sitt löfte, såsom somliga människor anser det för senfärdighet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall bli tillintetgjord, utan önskar att alla skall uppnå bättring. Men det finns nya himlar och en ny jord, som vi väntar enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo. Därför, mina älskade, då ni ju väntar på dessa ting, gör då ert yttersta för att slutligen av honom befinnas fläckfria och obesudlade och i frid.” — 2 Petr. 3:9, 13, 14, NW.