Kommer kyrkan att praktisera det som påven predikade?

HUR reagerade de irländska katolikerna på påvens vädjan om att upphöra med det våld som pågått i tio års tid och som krävt omkring 2.000 människors liv?

På samma sätt som de reagerade på påven Paul VI:s mer än 30 vädjanden om fred på Irland. De vägrade att hörsamma den! ”Uppriktigt sagt”, svarade den katolska Irländska republikanska armén (IRA), ”tror vi att våld är det enda medlet för att avlägsna de olyckliga följderna av brittisk närvaro på Irland.”

Irländska katoliker i Nordirland menar sig vara förtryckta av en protestantisk majoritet. När de förkastar påvens vädjan, citerar de därför kyrkans lärosats: våld kan användas för att åstadkomma rättvisa.a Kan irländska katoliker finna tidigare exempel på att man fört så kallat ”rättvist krig”?

KATOLSKA KYRKAN OCH KRIG

I sitt tal inför Förenta nationerna förklarade påven Johannes Paulus II: ”På varje plats på jorden förkunnar katolska kyrkan ett fredens budskap, ber för fred och undervisar om fred.” Men vad visar historiska fakta? Den katolske historikern E. I. Watkin skrev:

”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera de historiska fakta att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat, har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’. ... När det blivit fråga om krigförande nationalism har de blivit ’kejsarens’ språkrör.” — Morals and Missiles, redigerad av Charles S. Thompson, sid. 57, 58.

Ja, många irländska katoliker gör vad katoliker i det förflutna gjort under konflikter — de kämpar. ”Men kyrkan godkänner det inte”, kanske någon invänder. ”Påven uppmanade dem att ’vända sig bort från våldets vägar’.” Men har påven eller den lokala irländska katolska hierarkin verkligen fördömt stridigheterna på Irland? Har påven eller hierarkin bannlyst katoliker som fortsätter med sin mordiska verksamhet? Nej, sådana individer är fortfarande katoliker i god ställning! Detsamma gäller naturligtvis om protestantiska terrorister.

Under andra världskriget vägrade likaså påven att bannlysa sådana katolska ledare som Adolf Hitler och Hermann Göring eller de milliontals kyrkomedlemmarna i deras arméer. Det är ett välkänt historiskt faktum att den katolska kyrkan i Tyskland välsignade nazisternas krigsansträngningar, vilket framgår av de nyhetsurklipp som återges här nedan.

Varför understödde nästan alla katoliker de nazistiska krigsansträngningarna? Den katolske professorn Gordon Zahn förklarar varför, när han säger: ”Den tyske katoliken, som vände sig till sina religiösa överordnade för att få andlig vägledning och råd i fråga om att ta del i Hitlers krig, fick praktiskt taget samma svar som han skulle ha fått från nazistledaren själv.”

Men påven sade i sitt tal i Förenta nationerna: ”Inga fler krig. Aldrig krig igen.” Vackra ord — ord som är omskrivna från bibeln! (Jes. 2:4) Men hur ihåligt ljuder de inte, när de kommer från överhuvudet för en kyrka vars medlemmar ständigt har understött sina länders krig genom att godkänna och välsigna sina politiska ledare!

ATT BEVILJA RELIGIONSFRIHET

Påven Johannes Paulus II gjorde en talande vädjan inför Förenta nationerna om att människor överallt skall beviljas ”fullständiga rättigheter under varje politiskt styre eller system”. Men har katolska kyrkan hållit fast vid denna kurs, som påven uppmanade världens politiska stater att följa?

Den fortsatta förföljelsen av många icke-katoliker i katolskdominerade länder, sådana som Argentina, bevisar att kyrkan inte har gjort det. Under 1960-talet framhöll kardinal Arriba y Castro: ”Vi måste komma ihåg att endast den katolska kyrkan har rätt att predika evangeliet. Proselytmakeri i en katolsk stat är av ondo och måste undertryckas.” Kardinal Ottaviani, som vid den tiden var den mäktigaste prelaten näst efter påven, gav i huvudsak uttryck åt samma uppfattning. The Catholic World för mars 1965 sade om honom:

”Hans mening om religiös fördragsamhet kan i korthet framställas så här: även om sanning och villfarelse som sådana inte kan sägas inbegripa rättigheter, måste man anse att människor som bekänner sig till sanningen borde få sig givna rättigheter som förvägras dem som bekänner sig till villfarelsen. På denna grundval kräver den katolska kyrkan, då den är tillräckligt stark, att staten ger den en privilegierad ställning och inskränker andra religiösa gruppers verksamhet. Men om kyrkan själv utgör en minoritet, kommer den antingen att göra anspråk på den frihet som garanteras av en liberal stat eller, under åberopande av de mänskliga rättigheterna, protestera mot förtryck av en regim lik den kommunistiska staten.”

Om man undersöker påvens ord i ljuset av katolska kyrkans eget skuldregister av förtryck av andra, ljuder de för många lyssnare inte endast ihåliga, utan tämligen skrymtaktiga. Under det andra Vatikankonsiliet, när han var biskop Karol Wojtyla i Kraków i Polen, påvisade han att kyrkan inte kunde göra anspråk på religionsfrihet, om den inte beviljade frihet åt andra. Tiden får därför utvisa om kyrkan kommer att praktisera det som påven predikade i denna fråga.

ATT DELA MED SIG AV RIKEDOMARNA ÅT DE FATTIGA

De kanske mest framträdande vädjandena av påven under hans besök i Amerika var att förkasta materialismen och att dela med sig åt de fattiga. Bara några få timmar efter det att han hade hållit sitt tal i Förenta nationerna i denna fråga sade han till en åhörarskara av omkring 80.000 på Yankee Stadium i New York: ”Vi måste finna ett enkelt levnadssätt. För det är inte rätt att de rika ländernas levnadsstandard skall bevaras genom att de suger åt sig en stor del av de energireserver och råmaterial som är avsedda att tjäna hela mänskligheten.”

Men vilken verkan tror du dessa ord har, när de kommer från en man som är klädd i kunglig ämbetsdräkt och åker omkring i vackra limousiner och lever i lyx och överflöd? Biskop Mariano Gaviola, generalsekreterare för 1970 års biskopskonferens på Filippinerna, framförde en del tankar om detta, då han sade: ”När biskoparna [och vi kan tillägga: påven] fördömer ohederlighet och korruption inom statsförvaltningen eller talar mot missbruk av rikedomar, undrar somliga människor om det inte är som när stekpannan kallar grytan svart.”

Katolska kyrkans yttre uppvisande av rikedomar har oroat många katoliker. Tidningen The Province i Canada redogjorde den 2 september 1967 för augustinermunken Robert Adolfs’ synpunkter:

”Fader Adolfs säger rakt på sak att kyrkan kan överleva endast om den följer Jesu Kristi exempel genom att blotta sig på all ’furstlig ståt’ och ikläda sig en tjänares ödmjuka uppgift. ...

Han säger att påven, såväl som kardinalerna och biskoparna, borde sluta upp med att bära utstyrda skrudar och kronor och andra kläder som snarare ’är kännetecknande för ett kungahus’ än för en tjänare som tvår sina bröders fötter.”

Påven Johannes Paulus II har tydligtvis i begränsad omfattning försökt undvika att framträda med pomp och ståt. Han har, liksom sin företrädare Johannes Paulus I, vägrat att bli buren på den påvliga tronen inför människomassorna. Men är detta tillräckligt?

År 1971 föreslog kardinal José Clements, överhuvud för Bolivias katolska kyrka, att kyrkan skulle göra sig av med de skatter den samlat ihop under århundradenas gång och använda pengarna för att bygga hus, skolor, vägar och industrier. Han sade: ”Verklig fattigdom ger auktoritet och trovärdighet åt kyrkan.”

Men kommer kyrkan att följa detta förslag? Kommer den att praktisera detta att dela med sig av sin rikedom åt de fattiga, alldeles som påven rådde de rika nationerna att göra? Den har inte varit benägen att göra detta i det förflutna; om den kommer att göra så i framtiden återstår att se.

Men den verkligt viktiga frågan är inte: Kommer kyrkan att praktisera det som påven förkunnade? Frågan är i stället: Kommer den att praktisera det som bibeln lär?

GUDS LÖFTE OM NÅGONTING NYTT

Påvens budskap till Förenta nationerna erbjöd i verkligheten ingenting nytt. Det var i huvudsak samma budskap som framfördes av påven Paul VI, som sade i sitt tal till FN 14 år tidigare: ”Jordens folk vänder sig till Förenta nationerna som det sista hoppet om endräkt och fred; vi dristar oss att här förena våra egna ärebetygelser och uttryck för förhoppningar med deras.”

Katolska kyrkan har ständigt, som lösningen på mänsklighetens problem, understött en eller annan form av mänsklig regering. Det är därför inte förvånande att dess ledare har uttalat sig gillande om FN. Men fråga dig själv: Är det detta som Kristus skulle ha gjort? Läser vi någonsin om att han gav sitt erkännande åt det romerska världsväldet som det sista hoppet om endräkt och fred?

Detta var inte Kristi budskap. Temat för hans undervisning var i stället Guds rike, något helt annat än det som människor kunde erbjuda. I bibeln finns det mer än 140 hänvisningar som Jesus och hans lärjungar gjorde till Guds rike. De visste att det var en verklig regering med Kristus, ”Fridsfursten”, som Guds förordnade styresman. (Jes. 9:6) Bibeln lär att Guds rikes regering ”skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken [av mänskligt ursprung, inbegripet Förenta nationerna], men självt skall det bestå evinnerligen”. — Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10.

Guds rike kommer att vara en ny regering för jorden. Det omtalas i bibeln som ”nya himlar” — en ny himmelsk administration. Det kommer att härska över ”en ny jord” — ett nytt samhälle av människor som alla håller fast vid Guds rättfärdiga lagar. Aposteln Petrus skrev:

”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petr. 3:13.

Vilket fint tillfälle hade inte både påven Paul VI och Johannes Paulus II att inför FN förkunna om bibelns budskap angående Guds tillträdande världsregering! Detta är helt visst något som man skulle förvänta sig av en som gör anspråk på att vara Petrus’ efterträdare och Jesu Kristi representant. Men dessa män yttrade inte ett ord angående Guds löfte om någonting nytt!

Det är tydligt att påven inte är det sanna hoppets budbärare. Han har inte troget följt det exempel som Jesus Kristus gav, då han gjorde sin Faders namn och uppsåt kända. Det är sant att Johannes Paulus II, som är känd för att tycka om att sjunga, använde Guds namn i sång och tillkännagav inför en människomassa i Harlem i New York: ”Halleluja är vår sång.” Men hur många inser att i uttrycket ”halleluja” återfinns Guds namn och att det betyder: ”Prisa Jah (Jehova)”?b

Det är tydligt att påven inte har levt upp till betydelsen av denna hallelujasång. Han har inte gjort Guds namn, Jehova, känt. Han har inte heller följt i Jesu Kristi fotspår. Jesus sade: ”Också för andra städer måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds rike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” — Luk. 4:43; Joh. 17:6.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 5]

[New York Post, 27 augusti 1940, sid. 15]

Naziarmén lovprisad

Tyska katolska biskopar lojala

[New York Times, 25 september 1939, sid. 6]

TYSKA SOLDATER UPPBÅDAS AV KYRKORNA

Protestanter och katoliker manar till tysk seger och rättvis fred

[New York Times, 7 december 1941, sid. 33]

”KRIGSBÖN” FÖR TYSKLAND

[Infälld text på sidan 5]

Katolska biskopar i Fulda ber om välsignelse och seger

Dessa urklipp är översättningar från engelskspråkiga publikationer.