Hur de kristna ”inte är någon del av världen”
DE KRISTNA överallt känner väl till vad Jesus sade i bön till Jehova Gud: ”De [Jesu lärjungar] är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Joh. 17:16) Vad betyder detta? Vad är den ”värld” som de kristna måste undvika att bli en del av? På vilket sätt måste de kristna hålla sig avskilda?
Aposteln Paulus sade till de kristna att de inte skulle göra bruk av världen som andra gjorde, ”ty”, sade han, ”denna världens skådeplats håller på att förändras”, i likhet med de snabbt växlande scenerna i ett teaterstycke. (1 Kor. 7:29—31) Och aposteln Johannes framhöll vad de kristna skall undvika när det gäller världen. Han skrev: ”Allting i världen — köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet —, det härrör inte från Fadern utan härrör från världen.” — 1 Joh. 2:16.
Den omoraliskhet och den girighet, som uppammar till stöld, utpressning, mord och andra brott såväl som materialistiska strävanden, härrör utan tvivel från ”köttets begär och ögonens begär”. Och världens tendens att vilja hänge sig åt ”det pråliga skrytet med ens resurser i livet”, som föder lystnad efter makt, bemärkthet och status, stöder och underblåser dessa orätta handlingar. Det uppammar stolthet, nationalism och rasdiskriminering, som leder till hat, krig och revolutioner.
Den kristne måste därför undvika alla dessa manifestationer av världens orätta begär. Dessa ting inte bara misshagar Fadern, Jehova Gud, utan som aposteln säger: ”Dessutom håller världen på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Joh. 2:17.
Tänk på hur fåfängt det är att sätta sin förtröstan och sitt hopp till denna världen och göra gemensam sak med den. Tänk till exempel på romarrikets pompa och ståt. Föreställ dig att du levde på den tiden. Att vara romersk medborgare var något mycket eftersökt. Man ivrade starkt för romersk nationalism. Man brände rökelse åt de romerska kejsarna, som om de vore gudar. Hur dåraktigt föreföll det inte att vägra att utföra denna rit och så dra över sig det nationalistiska folkets vrede! Hur oförståndigt tycktes det inte vara att underlåta att sätta sin lit till att det väldiga romarriket skulle bestå!
Men var finns det riket nu? All storhet som det kan ha haft har nu utplånats av tidens tand. Andra imperier och riken har allesammans mött samma öde. Utan tvivel förändras ”denna världens skådeplats”, och snart kommer den fullständigt att försvinna. Varför skulle då de kristna, som har ett varaktigt och bestående hopp, sätta sina förhoppningar och sin lit till något som är kortvarigt och obeständigt?
NEUTRALA — MEN HAR RESPEKT FÖR MYNDIGHET
Jesu Kristi lärjungar följer honom genom att lyda hans befallning att inte vara ”någon del av världen”. Det är absolut nödvändigt för den kristne att inte ha någon del i världens religioner eller i dess politiska eller militära angelägenheter. De kristna är neutrala. De undviker samgående mellan trosriktningar, och de undviker att ta del i några som helst stridigheter eller krig mellan olika fraktioner i världen. De handlar så därför att världen är Guds fiende, på grund av att den följer orätta begär. Den har blivit ett redskap åt Guds ärkefiende, Satan, djävulen. Han kallas ”denna tingens ordnings gud”, och hans fiendskap mot Gud och Kristus uppenbaras däri att han har ”förblindat de icke troendes sinnen, för att det upplysande ljuset från de härliga goda nyheterna om den Smorde, som är Guds avbild, inte skall stråla igenom”. — 2 Kor. 4:4.
Kort före sin död sade Jesus till sina lärjungar: ”I världen har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” (Joh. 16:33) Han sade också: ”Jag skall inte längre tala mycket med er, för världens härskare [Satan, djävulen] kommer [för att vålla Jesu död]. Och han har ingen hållhake på mig.” (Joh. 14:30) Jesus segrade inte över världen genom militär makt. Han segrade över den genom att inte bli den lik, genom att inte bli uppslukad av den. Han kunde antagligen ha blivit världshärskare genom att helt enkelt kompromissa i fråga om sin ostrafflighet gentemot Gud, men därigenom skulle han bara ha blivit härskare över Satans fördärvade tingens ordning. (Matt. 4:8—11) Han förtröstade på att Jehova Gud i sin egen tid skulle bekläda honom med makt i sitt rike. — Hebr. 12:2; Apg. 1:6, 7.
Jesus gav mönstret för de kristna. Han var själv jude och stod under lagen, och han domfällde de judiska religiösa ledarna, som bröt mot lagen. Han visade respekt för myndigheter men tog aldrig ståndpunkt i någon politisk fråga. (Matt. 22:15—22) Därför blev han hatad av världen och dess representanter, i synnerhet av det religiösa elementet. — Joh. 11:47, 53; 15:17—19.
Jesus Kristus hade själv en respektfull inställning till vederbörligen konstituerad myndighet, och det har också Jehovas kristna vittnen, eftersom de följer hans föredöme. De erkänner denna världens regeringar och härskare som ”de överordnade myndigheterna”, som varje kristen själ bör underordna sig. De gör inte detta enbart på grund av fruktan för straff, utan först och främst för samvetets skull. (Rom. 13:1, 5) De betalar ”tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud”. (Matt. 22:21) Detta kräver att de inte ger det som är Guds — sin hängivenhet, sin tillbedjan, sitt liv och sin hela och fulla tjänst — åt ”kejsaren”. Detta stämmer överens med vad apostlarna sade inför de judiska styresmännen: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29.
Jehovas vittnen erkänner den princip för ledarskap som aposteln Paulus gav uttryck åt: ”Jag vill att ni skall veta att varje mans huvud är den Smorde; och en kvinnas huvud är mannen; och den Smordes huvud är Gud.” (1 Kor. 11:3) De betraktar äktenskapet som ett kompanjonskap, inom vilket den äkta mannen är den ”äldre” kompanjonen, som har ansvaret för de slutgiltiga besluten i familjen. Fadern och modern har tillsammans myndighet över barnen, både enligt Skriften och enligt landets lagar. (Ef. 6:1) De måste uppfostra dem ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”, varvid fadern har det främsta ansvaret. — Ef. 6:4.
INTRESSERADE AV SAMHÄLLET
Jehovas vittnens målsättning är att ge människor biblisk undervisning. Av den orsaken använder de sin tid och andra tillgångar i största möjliga utsträckning för att förkunna de ”goda nyheterna” om Guds rike för människorna. De inser att detta är ett mycket viktigt arbete, att rikta människornas uppmärksamhet på Guds föranstaltningar för bestående lättnad och befrielse. Följaktligen bygger de inga sådana religiösa institutioner som sjukhus och skolor. De betalar skatt för att stödja allmänna institutioner av detta slag och betalar gärna för de tjänster som utförs av sådana sjukhus och skolor. Underlåter Jehovas vittnen att vara intresserade av medborgarna och samhället, bara därför att de inte bygger några privata sjukhus och skolor och därför att de inte ansluter sig till andra kyrkosamfund eller organisationer som gör det?
Nej. Jehovas vittnen har samhällets bästa för ögonen. Fakta visar att Jehovas vittnen inte bedrar samhället eller regeringen genom att deklarera falskt, genom att lura andra eller genom att bryta lagarna. Genom att lyda lagarna höjer de i stället samhällets moral. Många har lagt märke till att de som tar emot Jehovas vittnens bibliska undervisning ändrar sitt liv och blir rena och rättrådiga medborgare, som lyder lagarna. För närvarande råder det hunger på hela jorden, ”icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS [Jehovas] ord”. (Am. 8:11, 12) Jehovas vittnen inser visserligen värdet i att driva sjukhus och skolor, men de inser också att detta är statens ansvar, och därför kan de helt och hållet ägna sig åt sitt ännu viktigare uppdrag att låta människorna få del av den livgivande kunskapen om Gud. Detta budskap från Gud ger människorna varaktig hjälp, uppmuntran och hopp. De inser att denna av Gud påbjudna verksamhet ger den högsta formen av utbildning och terapi.
Eftersom ”denna världens skådeplats håller på att förändras” och faktiskt kommer att försvinna — varvid det enda som blir kvar är det som har att göra med Guds rike — bygger Jehovas vittnen på det enda som är bestående. (1 Kor. 7:31; 1 Joh. 2:17; Hebr. 12:27, 28) Aposteln säger: ”De ting som syns är nämligen tillfälliga, men de som inte syns är eviga.” (2 Kor. 4:18) Förutom att Jehovas kristna vittnen gör om sin personlighet har de ett hopp som gör att de kan bevara jämvikten i en förvirrad värld. De vet att Gud ämnar införa en ”ny jord”, där rättfärdighet skall bo, och de ser fram emot att bli fullständigt helade från alla sina köttsliga svagheter. — 2 Petr. 3:13.
[Bild på sidan 29]
Varför måste de kristna undvika det ”pråliga skryt” som är så vanligt i vår tid?