Den inre samstämmigheten — bevis för att Gud är bibelns författare

”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare, alldeles såsom det är skrivet: ’Att du måtte bliva bevisad rättfärdig i dina ord och måtte vinna, när man dömer dig.’” — Rom. 3:4, NW.

 1. Varför har många människor ringa respekt för den kristna religionen och för bibeln?

MÅNGA människor i många länder vet mycket litet eller ingenting alls om bibeln. Detta beror ofta på att de aldrig har läst den, eftersom de inte har vuxit upp i den kristna tron. De har i stället sin egen religion, med dess heliga skrifter, som de har blivit lärda att anta såsom sanna. Deras kunskap och omdöme om den kristna religionen och dess heliga skrifter, bibeln, grundar sig följaktligen på sådant som de själva iakttar och känner till med avseende på hur de som ger sig ut för att vara kristna uppför sig, antingen de så kallade kristna nationerna eller kanske en kristen samfällighet i deras eget land. När de lägger märke till hur djupt söndrad kristenheten är, när de ser hur krigisk den är, när de lägger märke till dess sedvänjor och principer då det gäller affärslivet och det moraliska livet, är det inte att undra på att de har ringa respekt för den kristna religionen och har fått en dålig uppfattning om dess bok, bibeln. Men stannar smäleken vid detta, är det den värsta smäleken som bibeln utsätts för?

 2. Hur kommer det sig att många i kristenheten menar sig stå över andra, och kan en sådan uppfattning rättfärdigas?

² Många människor i många av kristenhetens kyrkosamfund måste motvilligt erkänna vilket dåligt intryck kristenheten ger inom sina olika verksamhetsfält. Bedrövade skakar de på huvudet åt deras okunnighet, som inte vet någonting om bibeln, och de är medvetna om att de åtnjuter stora förmåner genom att tillhöra ett kristet samhälle. ”Naturligtvis tror vi på Gud”, säger de, ”och vi erkänner att bibeln är Guds ord och respekterar den därefter.” Denna tidskrift tvivlar inte på deras uppriktighet, men vi tror att det är lämpligt och till god nytta att vi ställer oss några frågor om vad dessa människor verkligen anser om bibeln.

 3. a) Vilken uppfattning har flertalet om bibeln, och hur har de fått den? b) Vilken svaghet låder uppenbart vid denna uppfattning?

³ Erkänner dessa människor på allvar och utan förbehåll att Gud verkligen är bibelns författare och helt ikläder sig ansvaret för allt det som är skrivet i de sextiosex böcker som utgör bibelns sanna kanon, böckerna från Första Moseboken till Uppenbarelseboken? Det är i själva verket ytterst få människor som går så långt eller tillnärmelsevis så långt. Det stora flertalet, som håller sig till gängse uppfattningar, gör åtskillnad mellan det som de kallar Gamla testamentet och Nya testamentet, och de grundar sin tro så gott som uteslutande på det senare, och de har ringa bruk för och ännu mindre tillit till det förra, frånsett att de menar att det är av historiskt och litterärt intresse. Många människor, vilka såsom barn har fått undervisning i söndagsskolan, har fått lära känna de bibliska berättelserna om Adam och Eva i Edens lustgård och har även fått höra andra skildringar av händelser och underverk som inträffade i forntiden. Vad händer när de växer upp? I det att de också nu låter sig ledas av gängse uppfattningar, tänker de att dessa skildringar kan jämföras med barndomens sagoberättelser, och så avfärdar de dem med en axelryckning. Men kan de sedan säga att de tror på det som de kallar Nya testamentet, när dess många citat från de hebreiska skrifterna alltid har gjorts utan att man bestritt deras sanningshalt och auktoritet och när Jesus, Guds Son, eftertryckligt sade om dessa skrifter (den enda delen av bibeln som fanns till då): ”Ditt ord är sanning”? — Joh. 17:17.

 4. På vilket sätt anser många bibeln vara inspirerad?

⁴ Detta väcker den betydelsefulla frågan om bibelns inspiration. Flertalet människor i kristenheten betraktar bibeln såsom en god bok, boken framför alla andra, vad religionen beträffar, och de menar att den bör behandlas med den allra största respekt på grund av dess höga ålder. Och ofta säger de den vara inspirerad. Men på vilket sätt? Endast såsom skalder och musiker sägs vara inspirerade. De tänker sig att en bibelskribent, låt oss säga Jesaja eller David, påminner om en begåvad skald, som är fullständigt uppslukad och hänryckt av något storslaget ämne och som gör bruk av sina skapartalanger och livar upp dem, så att han, såsom det heter, överträffar sig själv och blir inspirerad till att framställa ett storslaget och odödligt mästerverk.

 5. Vilken motsats råder mellan bibelns eget anspråk på inspiration och den gängse uppfattningen om bibelskribenterna och deras verk?

⁵ Detta innebär i själva verket att många betraktar bibeln såsom en samling böcker, vilka skrivits av Gud hängivna människor, och inte såsom en enda bok, fastän sammanställd av många olika delar, som skrivits under direkt ledning av en enda, gudomlig författare tack vare inspiration av hans heliga ande eller osynliga, verksamma kraft. Det är den senare uppfattningen som bibeln säger vara den rätta, ty det heter att ”hela Skriften är inspirerad av Gud” och att ”profetior ... icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”. (2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:21; NW) Men mycket få människor i kristenheten är av samma uppfattning. I stället säger de att de anser att Gamla testamentets skribenter var människor som sökte efter Gud och tillägger snabbt att vi har hunnit ett långt, långt stycke sedan dess. De säger visserligen inte öppet att vi har hunnit ett långt, långt stycke sedan Jesu och apostlarnas tid, men deras inställning till bibeln och det sätt, på vilket de behandlar den, vittnar om att de menar det. De anser sannerligen inte att den utgör en tidsenlig vägvisare för utredandet av vår tids problem utan betraktar den snarare som någonting man kan ha nytta av tack vare dess lärdomar i moraliska frågor och som en förträfflig källa att hämta träffande citat ur.

 6. Hur försätter sig många i en falsk ställning? Ge exempel.

⁶ Således intar dessa bibelns förmenta vänner, även om de troligen har en bibel i sin ägo och ogenerat talar om bibeln såsom Guds ord, en falsk ställning och motsäger i själva verket sig själva. Detta kan utomordentligt väl belysas av följande citat ur en romersk-katolsk publikation.a Under rubriken ”Hur katoliker betraktar bibeln” läser vi: ”Katoliker ... har den största högaktning och vördnad för bibeln såsom Guds inspirerade ord och anser den vara en skatt av enastående värde.” Skulle du kunna begära ett bättre uttryck för tillit och tillförsikt? Men vänta ett tag! I nästa sats heter det: ”Men de [katolikerna] anser att bibeln aldrig har varit ämnad att vara det enda och fullt tillräckliga rättesnöret för tron, delvis därför att den inte utgör en tillräckligt omfattande skildring av allt det som Kristus lärde, delvis därför att dess framställningar i lärofrågor inte alltid är klara och behöver bli föremål för bemyndigad tolkning.” När din tillförsikt till bibeln på detta sätt har fått en knäck, får du så veta att den katolska kyrkans myndighet är den föranstaltning som Gud har gjort för att bevara Kristi hela och fulla lära för alltid. Med andra ord är det inte Guds ords röst, utan den katolska kyrkans röst, som man skall åtlyda, därför att den har den fullständiga och slutliga auktoriteten.

 7. Vilket fördärvligt inflytande gör sig förmärkt i kristenheten? Vad blir följden?

⁷ Vi har dryftat detta ganska ingående, så att våra många läsare klart skall kunna inse hur det i själva verket förhåller sig med många som talar om bibeln såsom Guds ord men som likväl genom sin sannskyldiga brist på tro och ovillighet att godta bibeln blir orsak till att den utsätts för större skada och smälek än de människor tillfogar den, som öppet erkänner sig vara icke-kristna eller svurna ateister. Detta fördärvliga inflytande är sannerligen en av de främsta orsakerna till den likgiltighet som Jehovas vittnen ofta möter, när de söker väcka intresse för människans enda hopp, bibelns budskap om Guds rike, den enda lösningen på alla de brännande problemen i våra dagar. Denna likgiltighet härrör från brist på verklig tillit och tillförsikt till det som är den enda grundvalen för den kristna tron, dvs. Guds sanna och rättfärdiga ord, bibeln.

 8. Vilka fullgoda bevis kan anföras för att Gud är bibelns författare, och vad är särskilt anmärkningsvärt i detta sammanhang?

⁸ Vi ämnar fördenskull här undersöka vissa beviskedjor, som ger fullgoda bekräftelser på att Gud har inspirerat bibeln och som oemotsägligen framhäver att den är en enda gudomlig författares verk. En av de främsta beviskedjorna är det underbara sätt, på vilket hundratals av bibelns profetior redan har blivit uppfyllda och håller på att uppfyllas inför våra ögon i dessa ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”. (2 Tim. 3:1, NW) Det anmärkningsvärda inom detta studieområde är det förhållandet att Jehova har förutsett och förutsagt så mycket inte bara beträffande sitt eget folk, beträffande dem som har varit i samklang med honom, utan också beträffande dem som inte varit i samklang med honom. Detta inbegriper profetior som beskriver världsväldenas kavalkad, dessa väldens uppstigande och fall.b Lägg därtill det faktum att Jehova har låtit dessa profetior uppfyllas utan att han begagnat något våld; ja, han har inte ens våldfört sig på sina fienders fria vilja. Och lägg ytterligare härtill den förunderliga exakthet som präglar de olika tidselementen i samband med profetiorna.

 9. Vilka andra slag av bevis kan man ta i betraktande, och vilket utmanande påstående kan vi så bemöta?

⁹ Dessa ting utgör vad man kan kalla ett objektivt studium av Guds ord, och gång på gång har de varit huvudämnet för artiklarna i denna tidskrift, och utan tvivel kommer de att fortsätta att vara det, om Jehova så vill. I den här framställningen har vi emellertid för avsikt att undersöka vissa subjektiva vittnesbörd, dvs. sådana som finns i själva bibeln. Den stora frågan är denna: Kan vi ha fog för att säga att bibeln i själva verket inte är annat än en samling mänskliga dokument, skrivna under inflytandet av mänsklig inspiration? Är den teorien pålitlig, är den vattentät? Eller kommer vi att finna, när vi följer tankegången till dess logiska slut, att en sådan teori är fullständigt ohållbar och inte är vattentätare än ett såll? Kan det med andra ord bevisas att det finns en inre samstämmighet mellan bibelns alla olika delar, en samstämmighet och en uppfattning om saker och ting så fast och orubblig och höjd över mänsklig upprinnelse, att det säger bestämt nej till tanken att ringa människor skulle få äran för dessa skrifters tillkomst, hur gudfruktiga dessa människor än må ha varit?

10. a) Vilka viktiga faktorer, som berör nedskrivandet av bibeln, bör vi känna till? b) Kan man med rätta påstå att det rått något hemligt samförstånd mellan bibelskribenterna?

¹⁰ Innan vi undersöker vår första beviskedja, önskar vi framhålla tre viktiga faktorer beträffande bibeln. Först tidsfaktorn. Mose, den förste av de inspirerade skribenterna, började skriva senast år 1513 f. Kr., och Johannes, den siste skribenten, fullbordade bibelns kanon omkring år 98 e. Kr. Således pågick nedskrivandet av bibeln i omkring 1600 år. Håll detta i minnet. För det andra var det mer än trettiofem män, alla hebréer, som blev brukade till att skriva samlingen av bibelns sextiosex böcker. För det tredje framställdes mycket av det som de skrev, särskilt sådant som gällde profetiorna, i högeligen symboliska ordalag, ofta på ett språk som nedskrivarna själva inte kunde förstå. Såsom Daniel sade vid ett tillfälle: ”Jag hörde detta, men förstod det icke”, och när han då ställde en fråga, fick han svaret: ”Dessa ord skola förbliva gömda och förseglade intill ändens tid.” Vilken slutsats kommer vi till, när vi betänker dessa tre faktorer, nämligen att det tog omkring 1600 år för trettiofem män att fullborda dessa skrifter, som ofta var avfattade på symboliskt språk? Jo, detta: att dessa män omöjligen kan ha slagit sina huvuden ihop för att få det alltsammans att passa in i vartannat. Det kan inte ha rått något hemligt samförstånd dem emellan, utan det förelåg i stället alla möjligheter till motsättningar, i synnerhet av den orsaken att de inte alla utgick från samma synpunkt, när de skrev, vilket vi kommer att få klart för oss. — Dan. 12:8, 9. (Se också 1 Petrus 1:10—12.)

Hur den första profetian hållits vid liv

11. a) Vad skall vi här tänka på, när vi undersöker bibelns profetior? b) Under vilka omständigheter uttalades den första profetian, och hur löd den?

¹¹ Den första beviskedjan, som vi skall undersöka, har att göra med det sätt, på vilket profetior, i all synnerhet den första profetian, har hållits vid liv genom hela bibeln. Kom ihåg att vi inte så mycket tänker på profetiornas uppfyllelse som på det sätt, på vilket bibelns skribenter, från början till slut, höll fast vid sitt tema och sin uppfattning om saker och ting alltefter dessas samband med Guds uppsåt. Den första profetian är mycket kort, och genom själva formuleringen intar den uppenbart en nyckelställning. Den uttalades när Jehova Gud tillkännagav sin dom, efter det att Adam och Eva, medan de befann sig i Eden, uppsåtligt hade visat olydnad, tillskyndade till detta av ormen, som blev brukad såsom språkrör av någon som var osynlig. Sedan Gud uttalat domen över ormen själv, sade han vidare: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” — 1 Mos. 3:15, NW.

12. Vilka ”aktörer” nämndes i denna profetia, och endast hur kunde den, mänskligt att döma, hållas vid liv?

¹² Det är fyra ”aktörer” som nämns i denna profetia, nämligen 1) ormen, 2) dennes säd, 3) kvinnan och 4) hennes säd. Det blev ingenting sagt om hur eller när denna profetia skulle uppfyllas eller vilka som slutligen skulle visa sig vara dessa fyra aktörer. Om nu Skriftens författare varit rätt och slätt människor, följer därav med nödvändighet att enda sättet att hålla denna ursprungliga profetia vid liv skulle ha bestått i att de efterföljande bibelskribenterna upprepade den och utvecklade den, till dess de kunde visa hur det hela hade utfallit. Vi är säkert överens om att en sådan slutsats är fullt logisk.

13. a) Vad blir resultatet, om man sätter denna teori på prov? b) Vilket samband kan påvisas mellan Uppenbarelseboken, kapitel 12, och profetian i 1 Moseboken 3:15?

¹³ Nåväl. Låt oss sätta denna teori på prov. Var finner vi ånyo en profetia som nämner dessa fyra aktörer, antingen i det övriga av Mose skrifter eller i det som följande bibelskribent har nedtecknat eller hos den näste igen? Sök igenom alla bibelns hebreiska skrifter, och du kommer inte att finna en sådan profetia. Fortsätt med att söka igenom de kristna grekiska skrifterna, och du kommer inte heller där att finna någon, nej, inte förrän du når den sista boken, Uppenbarelseboken. Där, i kapitel 12, finner vi en profetia som klart och tydligt hör ihop med den första, som gavs omkring 1600 år tidigare. Vi läser där om ormen, som nu så att säga har vuxit till en ”stor eldfärgad drake” men som längre fram i kapitlet sägs vara den ”ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”. Såsom vi skall se, nämns också ormens säd. Här finns också en synnerligen livfull skildring av kvinnan, som profetian i Eden talade om, och se, hon ses verkligen framföda den utlovade säden. Krossandet av ormen beskrivs också delvis, när det heter att ”han slungades ned till jorden” och hans änglar med honom. Slutligen talas det i sista versen (17) om ormens (eller drakens) målmedvetna ansträngningar att på ett indirekt sätt krossa kvinnans säds häl. — Upp. 12:1—3, 5, 9, 17, NW.

14. Kan man påstå att Johannes själv försökte reda ut hemligheten med den första profetian?

¹⁴ Vår uppmärksamhet riktas nu på en annan märklig sak. Fastän denna syn harmonierar så bra med den profetia, som uttalades i Eden, kan man absolut inte säga att Johannes, som skrev ned synen, med avsikt visade hur profetian skulle få sin uppfyllelse och gav den sin förklaring. Hur skulle det ha varit möjligt, när denna syn, liksom det övriga i boken, är avfattat på ett högeligen symboliskt språk? Såsom det sägs i de första orden, var detta en uppenbarelse som Gud gav åt Jesus Kristus, vilken ”framställde det i tecken ... för sin slav Johannes”. (Upp. 1:1, NW) Om vi följer den tanken till slut, att bibelns författare är människor rätt och slätt, är vi nödsakade att säga att Johannes måste ha tänkt något i den här stilen: ”Aha, den där första profetian har aldrig blivit klargjord; jag måste se till att jag får en syn om den!” Så kan det naturligtvis inte ha varit. Ingen tanke kunde vara mera befängd.

15. Hur kan bibeln liknas vid en detektivberättelse?

¹⁵ Sanningen är den att bibeln i flera avseenden kan liknas vid en detektivberättelse. Du känner förmodligen till den metod man vanligen följer, när man sätter ihop detektivhistorier. Problemet läggs fram på ett tidigt stadium och består vanligen i ett brott som någon icke känd person har begått; sedan, under det att du läser, är ditt sinne vaket för varje möjlig ledtråd, vare sig du förs in på rätt eller orätt spår. I avslutningen får problemet sin lösning, och med detektivens hjälp får du påvisade för dig, i det att du så att säga lever igenom det hela på nytt, alla de ledtrådar som författaren omsorgsfullt har tagit med i intrigen och likväl skickligt dolt i utvecklandet av den. Detta leder till att du förundrar dig över författarens uppfinningsrikedom, när han lyckats foga samman en sådan fullständig skildring men likväl kunnat hålla problemets lösning så väl dold ända till slutet.

16. Hur kan man gå till väga på ett liknande sätt när det gäller bibeln, och vad blir följden?

¹⁶ Vi kan göra likadant med bibeln, när det gäller just det ämne som vi nu har dryftat. Vi kan så att säga få fatt på några av de ledtrådar som finns här och där i bibeln och som utan att lämna rum för minsta tvivel bevisar att det bara kan finnas ett enda, mästerligt sinne bakom alla dessa heliga skrifter. Vi skall bara nämna några få av dessa ledtrådar i detta sammanhang, men ju mer vi studerar bevisen i detalj, desto mer kommer vi att förundra oss över den sinnrikhet, med vilken författaren höll den där första profetian vid liv, fastän den var dold vid ett mera allmänt betraktande. Och ännu mera förundrar vi oss över det underbara och härliga förverkligande som det är bestämt att denna första profetia skall få, vilket väcker uppskattning och tacksamhet i våra hjärtan.

Aktörerna identifieras

17. a) Vem visar sig kvinnans säd vara? b) På vilka sätt uppenbaras vidare hans identitet, och vad blir följden av ett sådant studium som detta?

¹⁷ Av de fyra aktörerna i den ursprungliga profetian är det kvinnans säd som har fått den största uppmärksamheten. Detta är inte att undra på, ty bibeln själv ger denne den mest framskjutna ställning, och ingen undran kvarstår när vi därtill får veta vem den utlovade säden i själva verket är. Ja, det är ingen annan än den utlovade Messias, Jesus Kristus. Han är inte endast den i profetian i Eden förutsagda säden utan är också den säd Abraham fick löfte om, genom vilken ”alla jordens nationer förvisso [skola] välsigna sig”. Han är också den som enligt förutsägelsen skulle komma genom Davids släktlinje och som skulle ärva Davids tron, ja, till och med en förnämligare tron, en himmelsk tron. Evangelieförfattaren Lukas har upptecknat Jesu faktiska släkttavla, och han följer hans härstamning ända tillbaka till Adam genom Juda, som fick löftet: ”Spiran [konungaväldet] skall icke vika ifrån Juda, ... till dess Silo kommer.” Något av det mest fängslande som man kan studera i Guds ord är det sätt varpå denna släktlinje blev bevarad och kan följas ända fram till Jesu ankomst, vid hans första närvaro, och därpå, såsom det visas i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel, ända fram till hans andra närvaros tid, då den profetia som uttalades i Eden får sin fullständiga uppfyllelse. Ett sådant studium stärker också vår tillförsikt till det härliga förverkligandet av löftet om att allt ont i himmelen och på jorden skall utrotas, men dessutom förökar det vår visshet om förverkligandet av Riket, ”en ny himmel och en ny jord”, i vilket alla skall kunna välsigna sig genom att skaffa sig kunskap om hur de skall visa hel och full lydnad och då dessa ord besannas: ”Döden skall icke mer vara till.” — 1 Mos. 22:18; 49:10; NW; Luk. 3:23—38; Apg. 2:34—36; Gal. 3:16; Upp. 21:1—4.

18. a) Vem var den förste som angav ormens och dess säds identitet? När skedde det? b) Vilken viktig princip framlades och tillämpades vid den tiden?

¹⁸ De två nästa aktörerna, ormen och dennes säd, blev inte identifierade med något namn förrän fyra tusen år efter det att Gud hade uttalat domen i Eden. Det är en lång tid att hålla inne med en hemlighet. Det var Jesus själv som avslöjade den. Någon kanske vill påstå att det inte var någon konst att gissa sig till vem det var som använde ormen såsom språkrör, men vem skulle ha kunnat gissa rätt beträffande ormens säds identitet? Jesus uppenbarade denna, men inte genom att gissa sig till svaret, utan genom att framlägga en mycket viktig princip, som Gud tar hänsyn till. Människor anser allmänt att den familj eller det folk, som de tillhör, är en sak som är beroende av faktisk härstamning genom födelse. De känner inte till något annat sätt att bedöma saken. Judarna resonerade så, när deras ledare, fariséerna, bestred det som Jesus sade och kom med detta påstående: ”Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon.” Jesus svarade dem: ”Jag vet, att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig.” Så följde Jesus denna tankegång till dess logiska slut och visade att det är hjärtats inställning som är den främsta faktorn, varpå han slutligen sade till dem: ”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen [i Eden].” — Joh. 8:33—44.

19. Hur hjälper bibeln oss ytterligare, när vi tillämpar denna princip, att spåra upp och identifiera ormens säd?

¹⁹ När vi funnit denna kunskap eller ledtråd, kan vi gå tillbaka genom de hebreiska skrifterna och lägga märke till hur djävulen från begynnelsen har frambragt sin säd, dem som han kunde använda såsom sina redskap, sådana som hade mordlust i hjärtat. Den förste av dessa på jorden var ”Kain, som hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder”. Detta frambringande fortsatte fram till de religiösa ledarna på Jesu tid och har fortsatt vidare ända fram till våra dagar, då samma anda av mordisk fientlighet ofta läggs i dagen av en motsvarande klass gentemot Jesu efterföljare, som lydigt predikar ”dessa goda nyheter om riket”. Vi måste också göra klart för oss att Satan, djävulen, har byggt upp sin organisation och frambragt sin säd bland de änglar i himmelen som följde hans olydnadsexempel. Petrus uppenbarar detta med orden: ”Gud skonade ju icke de änglar, som syndade.” Det är dessa som omtalas i Uppenbarelseboken 12:9, där det heter om dem att de blev slungade ned till jorden jämte sin anförare, vilket skedde efter striden i himmelen. — 1 Joh. 3:12; Matt. 24:9, 14; NW; Joh. 16:2; 2 Petr. 2:4.

20. Vilken viktig lärdom får vi, om vi rätt förstår denna princip?

²⁰ Vi skall göra en paus här för att se till att vi har förstått lärdomen, nämligen denna: Om en människa skall få äga Guds ynnest eller inte, det är inte beroende av hennes härstamning eller av att hon sluter sig till någon jordisk organisation, nej, inte ens om denna gör anspråk på att vara av den kristna religionen. Jesus framhöll denna enkla regel: ”Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader.” Johannes påpekade något liknande, då han skrev: ”Guds barn och djävulens barn urskiljas genom detta förhållande: Var och en som icke utövar rättfärdighet har icke sitt ursprung hos Gud, och det har icke heller den som icke älskar sin broder.” — Joh. 14:21; 1 Joh. 3:10, NW.

Kvinnan i profetian i Eden

21. Vem skulle man helt naturligt kunna tänka att ”kvinnan” i 1 Moseboken 3:15 hade avseende på? Vem uppfattade tydligen saken så?

²¹ Vi har en aktör till att tala om, som nämndes i den ursprungliga profetian, nämligen kvinnan, den utlovade sädens moder. Vem är hon? Eller för att tala med fransmannen, då han ställs inför ett problem som har med någon okänd människa att göra: ”Cherchez la femme” (Sök kvinnan). Mänskligt talat är detta den mest förbryllande aktören som vi har att identifiera. Det finns inga iögonenfallande ledtrådar. När domen uttalades, fanns det i själva verket bara en kvinna på den jordiska skådeplatsen, och det var Eva själv. Det var fördenskull inte underligt, ehuru alldeles obefogat, att hon uppenbarligen menade att hon var den kvinna som det var tal om, vilket framgår av hennes ord då hon födde sin förstfödde son, Kain: ”Jag har förvärvat en man med Jehovas hjälp.” Men vi måste rikta blicken åt helt annat håll för att upptäcka en kvinna som är helig och som Jehova gärna skulle vilja bruka såsom ett värdigt redskap för ett så heligt uppsåts genomförande. — 1 Mos. 4:1, NW.

22. När vi skall göra klart för oss vem kvinnan är, vilken hjälp får vi då av framställningen i a) Uppenbarelseboken 12:1, b) Uppenbarelseboken 12:5 och c) Uppenbarelseboken 12:17?

²² Om vi så går tillbaka till Uppenbarelseboken, kapitel 12, finner vi att denna kvinna, fastän hon inte kallas vid namn, blir omtalad på ett sådant sätt, att vår uppmärksamhet sannerligen vänds åt ett helt annat håll. Redan i första versen i kapitlet, där det heter att kvinnan ”hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”, vänds vår blick genast mot något som är vida överlägset en sådan tanke att det här skulle gälla en jordisk, mänsklig kvinna, Maria, gossebarnet Jesu moder, inbegripen. Vidare anger femte versen att tiden för den verkliga födelsen sammanfaller med den tid då den utlovade säden blir insatt på tronen, vilket enligt vad denna tidskrift ofta har anfört bevis för ägde rum i himmelen år 1914 e. Kr. Dessutom framgår det av detta kapitels sjuttonde vers att denna kvinna också är moder till ”de övriga av hennes säd”, dvs. till kvarlevan av den sanna kyrkan eller församlingen som ännu finns på jorden, sedan djävulen och hans änglar har slungats ut ur himmelen. Denna identifiering av ”de övriga” bekräftas av Paulus, när han förklarar att den sanna församlingens medlemmar är en del av Abrahams säd och säger: ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd.” — Gal. 3:29.

23. Vilken hjälp ger oss Paulus’ illustrerande, analogiska framställning i Galaterna 4:21—31, och vilken slutsats kommer vi alltså till?

²³ Sägs det verkligen att dessa sanna kristna har en moder? Ja, och här har vi en viktig ledtråd. Kort efter det att Paulus sagt detta i sitt brev, förklarar han ett ”symboliskt drama”, i vilket två kvinnor och två förbund och två städer figurerar. Nu tänker du nog: Handlingen börjar visst bli invecklad! men när vi väl förstår Paulus’ analogiska framställning, har vi kommit ett gott stycke på väg när det gäller att reda ut problemet. Först talar Paulus om tjänsteflickan Hagar, som var mor till Abrahams son Ismael. Hagar svarar mot lagförbundet, som invigdes vid Sinai berg och slöts med det köttsliga Israel, ett förbund som enligt Paulus ”föder barn till slaveri” under de villkor som gällde för detta förbund. Berget Sinai, säger Paulus, svarar mot staden Jerusalem på hans tid, som var ”i slaveri med sina barn [judarna]”. I motsats härtill står den andra kvinnan, ”den fria kvinnan”, nämligen Sara, Isaks mor. Sara svarar mot det abrahamitiska förbundet, som frambringar den sanna församlingen, det andliga Israel, som har Herren Jesus Kristus såsom huvud. Församlingen, som är ”Kristi kropp”, började frambringas vid pingsten såsom en del av ”Abrahams säd”, förmedelst vilken alla nationer på jorden skall välsigna sig. Paulus, som skriver i egenskap av medlem av Abrahams säd, säger alltså till dem som jämte honom är medlemmar av denna säd: ”Det Jerusalem som är ovan är fritt [i likhet med Sara], och det är vår moder.” — Gal. 3:16—18, 26—29; 4:21—31, NW; 1 Mos. 22:18.

24. Vad innebär det att en kvinna förbinds med en stad i en profetisk framställning?

²⁴ Lade du märke till att Paulus förband dessa två kvinnor med två städer? Detta är viktigt. När en kvinna förbinds med en stad i den profetiska skildringen, anger detta att det som framställs symboliskt härigenom är någonting mycket förmer än en skapad individ, vare sig jordisk eller himmelsk. Det anger att det är fråga om en organisation, ty en stad är en lämplig symbol av en skara människor som dväljs tillsammans i en fast organiserad anordning. Detta gäller i synnerhet i de fall då det är fråga om en huvudstad, såsom i fallet Jerusalem eller Sion, som var den politiska styrelsens och den sanna tillbedjans nationella centrum, den plats där tronen och templet var belägna. Vi inser alltså att det ”Jerusalem som är ovan”, ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, i själva verket är Jehovas teokratiska, universella organisation, den organisation som också omtalades symboliskt såsom ”kvinnan” i profetian i Eden. — Hebr. 12:22.

25. Vilket liknande förhållande kan påpekas beträffande Satans organisation?

²⁵ I förbigående sagt och såsom en kraftig bekräftelse av det föregående finner vi i bibeln ett annat fall, där en kvinna förbinds med en stad, nämligen för att framställa en bild av Satans organisation, ty vi läser om en kvinna som kallas den ”stora skökan”, och hennes namn sägs vara: ”Det stora Babylon”, och i synen blev det uttryckligen meddelat åt Johannes: ”Kvinnan, som du har sett, är den stora staden [Babylon].” (Upp. 17:1, 18) Men 1 Moseboken 3:15 talar inte om att ormen skulle ha någon kvinna.

26, 27. a) Vilka ytterligare hänsyftningar, som är oss till hjälp, finner vi i Jesajas profetia? b) Vilken viktig upplysning ges oss i den, varigenom bilden blir fullständig?

²⁶ Även om det finns många hänsyftningar eller ledtrådar i de kristna grekiska skrifterna, så har de alla sin rot i de hebreiska skrifterna. Såsom bevis härför vill vi framhålla att sedan Paulus förklarat det föregående ”symboliska dramat”, citerar han till stöd för sina ord ur Jesajas profetia, som hade skrivits ned omkring 800 år före Paulus’ tid. I Galaterna 4:27 säger Paulus: ”Ty det är skrivet: ’Var glad, du ofruktsamma kvinna som icke föder; ... ty den övergivna kvinnans barn äro flera än hennes som har mannen.’” (NW) Han citerar från Jesaja 54:1. När vi begrundar sammanhanget, finner vi att Jesaja, sedan han har talat om att Sion skulle bli befriat och återställt till Jehovas ynnest, liknar denna stad vid en kvinna, som hade varit ofruktsam men som uppmanas att fröjda sig och jubla, eftersom hon får löfte om många söner. Vem är hennes äkta man, fadern till dessa många söner? Detta är en mycket viktig sak. Profeten blev inspirerad att skriva: ”Ty din store Danare är såsom äkta man din ägare, härskarornas Jehova är ju hans namn. ... Ty Jehova kallade dig såsom vore du en hustru.” Sedan smider profeten åter samma länk och förbinder denna ”betryckta kvinna” med en stad, vars grundvalar och ringmur är besatta med lysande, härliga ädla stenar, och han når en höjdpunkt i och med det storslagna löftet: ”Och alla dina söner skola vara personer som bliva lärda av Jehova, och dina söners frid skall vara överflödande.” — Jes. 52:1, 2; 54:1—6, 11—13, NW.

²⁷ Således har vi nu för vår inre syn framställt en fullständig och förträfflig bild av det som åsyftades i den profetia, som uttalades i Eden, med dess fyra aktörer, och vi har även med tavlan införlivat den Helige, Jehova själv, som innehar rollen såsom äkta man åt kvinnan, modern till den utlovade säden.

28. Vilken slutsats kommer vi nu till med avseende på påståendet att Skriften rätt och slätt skulle vara en samling mänskliga dokument, och vilket svar kan vi ge kristenhetens bibelkritiker?

²⁸ Vem dristar sig till att säga att Jesaja, då han skrev så här, avsiktligt nedlade en dold ledtråd i skildringen, som skulle utgöra en viktig länk i beviskedjan, med vars hjälp vi kan identifiera huvudaktörerna i den profetia, som uttalades i Eden, i det att han namngav kvinnans eller stadens ”äkta man”? Ja, vi skulle kunna fråga: Hur många av dem som påstår att Skriften rätt och slätt är en samling mänskliga dokument, som har skrivits under mänsklig inspiration, har alls något begrepp om de tings stora betydelse, som vi har dryftat här? Finns det någon enda individ bland kristenhetens lysande forskare, lärda män och bibelkommentatorer som har kunnat reda ut detta och identifiera den profetiska kvinnan, som framföder den utlovade säden? Om det inte är så, då behöver vi inte alls låta oss oroas av den fientliga kritik och de nedsättande omdömen som kristenhetens språkrör har kommit med, när det gällt den Heliga skrifts äkthet och gudomliga ursprung. Oförskräckta kan vi säga: ”Låt Gud befinnas sannfärdig”, i det att vi äger den allra största förvissning om att han skall ”bliva bevisad rättfärdig” i sina ord och ”vinna, när man dömer” honom. — Rom. 3:4, NW.

29. a) Vem tillkommer all ära för att vi vunnit insikt i bibeln? b) Vilka brukar Jehova till att förmedla andliga sanningar, och hur sker detta?

²⁹ Vi har inte vunnit insikt i detta i egen kraft. All äran går till Jehova genom Kristus Jesus. Aposteln framhäver detta, när han säger till sina kristna bröder: ”Icke många i köttslig måtto visa blevo kallade, ... utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle komma de visa människorna på skam. ... Men det är tack vare honom [Gud] som ni äro i förening med Kristus Jesus, vilken för oss har blivit vishet från Gud.” (NW) Såsom Jehova genom ängeln lovade Daniel, skulle vid ”ändens tid ... ingen ogudaktig ... förstå detta; men”, sade ängeln vidare, ”de förståndiga skola förstå det”. I överensstämmelse härmed gav Jesus såsom sin Faders representant ett löfte i sin profetia, som gällde ”ändens tid”, om att han skulle låta den ”trogne och omdömesgille slaven” framträda — och han talade då kollektivt om kvarlevan av sina trogna efterföljare som hör till den himmelska klassen — och att han skulle ”sätta honom över alla sina tillhörigheter”. Denna trogna slavklass, som utan förbehåll godtar hela bibeln såsom Guds inspirerade ord, och dess medlemmar, som själva är fyllda av Guds ande och är vägledda av den, brukas med andra ord av Gud, i det att de verkar genom Kristus Jesus, till att förmedla de andliga sanningarna, ”mat i rätt tid”. — 1 Kor. 1:26—31; Dan. 12:9, 10; Matt. 24:45—47, NW.

[Fotnoter]