Vad säger bibeln?
Stadgar Guds lag dödsstraff?
”DÖDSSTRAFFET stadgas INTE i Guds lag”, tillkännagavs det dramatiskt i en rubrik i Toronto Star för 29 januari 1971. Det var en före detta ledare inom Canadas förenade kyrka som gav uttryck åt sin bestämda uppfattning. Av olika skäl förordar många religiösa grupper att dödsstraffet skall avskaffas. De som är emot dödsstraffet menar i allmänhet att det är grymt. Men de som förespråkar det anser att det avskräcker från brott.
Detta är helt naturligt en känslig fråga, eftersom den rör själva livet, det dyrbaraste människan äger. Vem är mest kompetent att besvara frågan? Den suveräne livgivaren, Jehova Gud. (Ps. 36:10; Jes. 42:5) Helt visst har Jehova också rätt att stifta lagar som rör livet, eftersom det är en gåva från honom. Naturligtvis är hans tankar och vägar högre än människors. (Jes. 33:22; 55:8) Därför kan vi kanske till en början inte helt och fullt förstå eller uppskatta Guds föreskrifter, men hans påbud är inte kärlekslösa, orättfärdiga eller bristfälliga. — Jer. 9:24.
Det kan inte sägas att Jehova är emot dödsstraff i och för sig, även om han säkerligen inte godkänner alla avrättningar. På grund av att Adam och Eva bröt mot Guds lag blev de straffade med döden, alldeles som Gud hade påbjudit. (1 Mos. 2:16, 17; 3:17—19; 5:5) Jehova avrättade orättrådiga människor i den världsomfattande syndafloden på Noas tid och i de onda städerna Sodom och Gomorra. (2 Petr. 2:5, 6) I det forntida Israel lät Gud vid vissa tillfällen verkställa dödsstraff genom mänskliga myndigheter. (2 Mos. 32:27, 28; 4 Mos. 25:1—11) I den kommande ”stora vedermödan” skall Jesus Kristus likaså avrätta skrävlande överträdare av Guds lag. — 2 Tess. 1:6—9.
Mänskliga myndigheter har ofta betraktat mord som ett brott som förtjänar dödsstraff. Vad säger Guds lag om mord eller dråp? ”Du skall icke dräpa”, heter det i ett av de tio budorden. (5 Mos. 5:17) Den kristne aposteln Johannes skrev: ”I veten, att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.” (1 Joh. 3:15; Upp. 21:8) Några kan bli känslomässigt påverkade, till exempel av sensationella tidningsskriverier, och mena att det är grymt att avrätta hänsynslösa mördare. Men är det inte grymt av mördarna att begå sådana våldshandlingar och beröva andra människor livet? Ofta är det också så att ”mördaren [står] upp för att dräpa den betryckte och fattige”. (Job 24:14) Enbart känslosamhet kan inte utgöra grundvalen för allt dömande i dessa frågor, och vem kan för övrigt ignorera de efterlevandes sorg och smärta?
Säkerligen övervägde den allvise livgivaren varje viktig faktor, då han en gång kungjorde sin oföränderliga lag beträffande mord och dödsstraff. Med hela den mänskliga familjen i tankarna sade Jehova följande till dem som överlevde den hela jorden omfattande vattenfloden: ”Edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. ... Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” — 1 Mos. 9:1, 5, 6.
Den högste laggivaren gav därigenom mänsklig myndighet befogenhet att avrätta mördare. När regeringsmyndighet dömer sådana brottslingar till döden, handlar den såsom ”Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är”. (Rom. 13:1, 3, 4) Detta berättigar naturligtvis inte personer som saknar sådan myndighet att ta lagen i egna händer och med våld undanröja en mandråpare.
Överlagt mord var således belagt med dödsstraff enligt Guds lag till Israel, men denna lag föreskrev också att en ouppsåtlig mandråpare skulle visas barmhärtighet. Han tillförsäkrades trygghet inom en av landets fristäder, men först sedan ansvariga män hade fastställt att han hade dödat oavsiktligt. Den ouppsåtlige mandråparen sattes inte i fängelse, men det krävdes av honom att han skulle utföra nyttigt arbete till gagn för honom själv och andra. — 4 Mos. 35:9—34.
Jehovas lag till israeliterna påbjöd också dödsstraff för brottslig underlåtenhet och för vissa orätta handlingar, som var ytterst skadliga i fysiskt, mentalt och andligt avseende. Gud visade på så sätt kärleksfull omsorg om människor i allmänhet. Om israeliterna troget hade hållit fast vid hans föreskrifter, skulle deras nation ha höjt sig över de hedniska nationerna, som var djupt sjunkna i sådana fördärvliga förehavanden som incest, homosexualitet och tidelag. (2 Mos. 21:29; 3 Mos. 18:6—30; 20:10—23) Som en följd av att dödsstraffet tillämpades undanröjdes grovt omoraliska ogärningsmän från scenen och med dem också risken att andra kunde förmås att efterfölja dem i deras fördärv. Genom att hänsynslösa mördare blev avrättade hindrades de också från att beröva ännu fler människor livet.
Någon kan fråga: ”Är det verkligen så att dödsstraff avskräcker från brott?” Gud, som känner människans natur mycket väl, säger att det förhåller sig så. Det heter till exempel om avfällingen: ”Du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra dig till att övergiva HERREN, din Gud. ... Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan icke mer göra något sådant ont bland dig.” — 5 Mos. 13:6—11.
Då och då har mänskliga myndigheter med orätt låtit avrätta personer för ringare förseelser. De världsliga myndigheterna måste bära ansvaret för detta inför ”hela jordens domare”. (1 Mos. 18:25) Ibland har också oskyldiga människor blivit avrättade. Drottning Isebel i Israel ordnade så att Nabot blev falskeligen anklagad för att ha förbannat Gud och kungen. Han blev således avrättad för något som han inte hade gjort. (1 Kon. 21:1—16) Men Guds rättvisa lag krävde att ett illvilligt vittne skulle plikta med just det som han hade planerat att ta från den anklagade. Om vi har en rätt syn på Jehovas lag om ”liv för liv”, inser vi att den inte vittnar om ringaktning för livet, utan framhäver Guds höga aktning för det. — 5 Mos. 19:15—21.
Jehova är rättvis, och han är därför inte ansvarig för de parodier på rättvisan som medför döden genom avrättning. (5 Mos. 32:4; Jes. 40:14) Men han kan uppväcka det stackars offer som oförtjänt fått lida döden för mänskliga myndigheters hand. (Apg. 24:15) Två rövare, som var fastnaglade på pålar bredvid Jesus Kristus, hade av romarna blivit dömda till döden. Enligt den mosaiska lagen var stöld eller röveri i och för sig inte belagt med dödsstraff, men en av de båda ogärningsmännen erkände likväl: ”Vi får till fullo vad vi förtjänar för sådant som vi har gjort.” Ogärningsmannen bad Jesus komma ihåg honom när han kom i Rikets makt, och Kristus lovade honom: ”Du skall vara med mig i paradiset.” Han gav därmed denne brottsling en försäkran om uppståndelse i det kommande jordiska paradiset. (Luk. 23:32—43, NW; Matt. 27:38) Naturligtvis är det Jehova som avgör om sådana individer som under århundradenas gång blivit straffade med döden skall bli återuppväckta.
Vi måste således dra den slutsatsen att dödsstraff för överlagt mord var en del av Guds lag, som gäller för hela mänskligheten. När man noggrant följde Guds föreskrifter i det forntida Israel och rättvist tillämpade dödsstraffet för vissa allvarliga brott, hade detta inte sin grund i ett hårt och grymt påfund från en kärlekslös gud. Dödsstraffet tjänade som ett avskräckande medel mot brott och var ett skydd för folket. Och vi vet att Jehova inte är vare sig omedveten om eller okänslig för vilket som helst maktmissbruk som mänsklig myndighet kan göra sig skyldig till i fråga om att ådöma dödsstraff. Lyckligtvis kan de kristna också lita på att kärlekens och barmhärtighetens Gud skall införa sådana förhållanden på jorden, under vilka döden — och slutligen också behovet att ådöma dödsstraff — inte skall finnas mer. — Jes. 25:8, 9.