Axla dina plikter som kristen

”Den som säger att han förblir i förening med honom är också själv förpliktad att fortsätta att vandra så som denne vandrade.” — 1 Joh. 2:6, NW.

 1. a) Vilka frågor uppstår, när man talar om kristna plikter? b) Vad är en plikt eller förpliktelse, och hur kan man säga att de kristna har plikter mot Gud?

PLIKTER som kristen! Kan det bli tal om kristna plikter eller förpliktelser? Dyrkar och tjänar inte en kristen sin Gud frivilligt? Jo, det är frivilligt som den kristne dyrkar sin Gud. Att han vänder sig till Gud, överlämnar livet åt Gud och ägnar honom en godtagbar tjänst är alltsammans frivilligt, kommer av att han utövar sin fria vilja, alldeles som förhållandet var med de forntida israeliternas offer. (2 Krön. 29:31; Ps. 110:3; Upp. 22:17) Likväl är det en kristens plikt att göra Guds vilja. Hur så? Enligt Websters oförkortade ordbok (Webster’s Unabridged Dictionary) är en plikt eller förpliktelse ”det som en människa är tvungen att göra eller underlåta att göra; en skyldighet, ålagd av lagen, ett löfte, en förbindelse eller en ed ... det förhållandet att man står med skuld för att man fått ett ynnestbevis eller varit föremål för välvilja”. Har de kristna några förpliktelser? Ja, absolut! Först och främst står alla människor, ickekristna inbegripna, i skuld hos Gud för det ynnestbevis eller den godhet de rönt genom att de fått livets gåva. Lägg märke till orden i Uppenbarelseboken 4:11 (NW): ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att mottaga härligheten och äran och makten, emedan du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blevo skapade.” Det förhållandet att Skaparen är värdig att få härlighet och ära, därför att han har skapat oss, innebär att alla människor är pliktiga att tillskriva honom sådan härlighet.

2, 3. a) I vilka andra avseenden har de kristna plikter? b) Vilka skriftställen bevisar att så är fallet?

² Men de kristna står i ännu större skuld. Hur så? Genom att de har tagit emot den lösen från döden till evigt liv som Gud har berett genom Kristus Jesus — en mycket värdefull ynnest. (1 Petr. 1:18, 19; 1 Kor. 7:23) Nu skulle Jehova kunna ålägga oss förpliktelser enbart av denna orsak; men i stället ådagalägger han kärlek och vädjar till oss på denna grundval, kärleken. ”Kärleken är härvidlag, icke att vi hava älskat Gud, utan att han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder. Mina älskade, om det var så Gud älskade oss, då äro vi själva förpliktade att älska varandra.” (1 Joh. 4:10, 11, NW) När Gud alltså har förlåtit oss vår syndaskuld, är vi pliktiga att förlåta dem som syndar mot oss. (Matt. 18:32—35) Detta är orsaken till att vi står i skuld hos vår nästa; det är vår skyldighet att älska honom. — Rom. 13:8.

³ Vidare kan, såsom vi såg, en plikt eller förpliktelse vara ”en skyldighet, ålagd av lagen”, eller en befallning, och de kristna har ju blivit befallda att älska. (Joh. 15:9—11; 13:34, 35; Matt. 22:37) Förutom våra förpliktelser till följd av att vi står i skuld hos Gud och till följd av hans bud och befallningar har vi blivit ålagda vissa förpliktelser genom det vi lovade i och med att vi överlämnade oss åt Gud på grundval av hans föranstaltning genom Kristus Jesus. ”Den som säger att han förblir i förening med honom är också själv förpliktad att fortsätta att vandra så som denne vandrade.” (1 Joh. 2:6, NW) ”Infria [Betala, Åk] dina löften till den Högste.” — Ps. 50:14; 61:9; Luk. 9:23.

4, 5. a) På vilket sätt har de kristna kommit att stå i skuld hos andra? b) Hur framhöll aposteln Paulus att han hade vissa förpliktelser?

⁴ När vi har tagit emot Kristi lösenoffers förtjänst, är vi också pliktiga att hjälpa andra att få del av samma förtjänst. ”Härigenom hava vi lärt känna kärleken, emedan denne utgav sin själ för oss; och vi äro pliktiga att utgiva våra själar för våra bröder.” (1 Joh. 3:16, NW) Ja, när vi beaktar våra bröders intressen och predikar de goda nyheterna för andra, kan vi rentav komma att sätta vår frihet och själva livet på spel, men detta är vi nu pliktiga att göra. Och vidare tog vi ju emot de goda nyheterna därför att någon annan gjorde en ansträngning att predika för oss, ja, förmodligen använde många timmar till att göra återbesök hos oss och studera med oss. Nu är vi pliktiga att ge vårt bidrag för att främja Rikets verk genom att predika, genom att hjälpa till finansiellt och genom att visa gästfrihet. ”Ty det var för hans namns skull som de begåvo sig åstad och icke togo något av nationernas folk. Vi äro därför förpliktade att mottaga sådana personer gästfritt, för att vi må bliva medarbetare i sanningen.” — 3 Joh. v. 7, 8, NW.

⁵ Aposteln Paulus sade att han var förpliktad att predika för nationernas folk. ”Både hos greker och hos barbarer ... står jag i skuld; därför är jag för min del ivrig att kungöra de goda nyheterna också för eder där i Rom.” (Rom. 1:14, 15, NW) Och om dem av nationernas folk som hade fått sanningen genom lärjungarna i Jerusalem skrev Paulus: ”Men de stodo ju i skuld hos dem; ty om nationerna hava fått del i deras andliga ting, så äro de också skyldiga att offentligen betjäna dem med sådant som är avsett för den fysiska kroppen.” (Rom. 15:27, NW) Paulus visste alltså att han var förpliktad att predika. Han satte sig inte behagligt till rätta och sade att han bara skulle predika om och när han hade lust, att hans predikande, när allt kom omkring, var helt frivilligt. Han var medveten om sin plikt, och detta drev honom till att kämpa mot köttets benägenhet att vilja ta det lugnt. Han visste att om han skulle vinna liv, måste han verkligen kämpa. (Luk. 13:24) Han gav uttryck åt sin pliktkänsla, när han skrev: ”Om jag alltså kungör de goda nyheterna, är detta ingen orsak för mig att berömma mig, ty ett tvång är mig pålagt. Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” — 1 Kor. 9:16, NW.

 6. a) Hur kommer det sig att en del kristna har blivit missmodiga i sin tjänst för Gud som en följd av att de missuppfattat orden i 1 Korintierna 9:17? b) Hur kan man påvisa att det är tillbörligt för den kristne att tvinga sig till att göra det som är rätt?

⁶ Men nu kanske någon invänder: ”Är inte bibeln emot tvångsmässig tjänst? Säger inte Paulus också i det här kapitlet att han skulle få sin belöning endast om han tjänade villigt, dvs. helt fri från någon pliktkänsla? Och om någon nu inte känner sig manad att predika eller har en åstundan att predika, är det då inte fruktlöst att han tvingar sig till att göra det, bara därför att han vet att det är rätt? Borde inte hans åstundan komma från hjärtat?” Jo, hans åstundan bör komma från hjärtat, men vi vet ju att människohjärtat ofta är själviskt och bedrägligt. (Jer. 17:9, 10) Det krävs ofta ingående studium av Guds ord, många böner och kraftiga bemödanden hos sinnet och viljan, om en människa skall kunna övervinna köttets själviska böjelser. (Rom. 7:18—25) En del kristna vittnen har kanske hört någon ge uttryck åt den här ovan nämnda tankegången, och de har blivit missmodiga och nedslagna vid tanken på sin tjänst, ja, några har rentav slutat upp med den, därför att de inte kände någon naturlig maning eller åstundan att predika. De menar att om de måste ålägga sig disciplin för att göra det som är rätt, då är det hela gagnlöst. Men så är det inte. Vi är pliktiga att ålägga oss disciplin för att undvika det som är orätt. ”Alltså, bröder, äro vi icke under förpliktelse mot köttet att leva i överensstämmelse med köttet.” (Rom. 8:12, NW) Och vi måste ålägga oss disciplin, fostra oss att göra det som är rätt genom att använda vår omdömesförmåga. — Rom. 12:1.

 7. Vad var det som Paulus sade att han utförde villigt, och vilken belöning talade han om i 1 Korintierna 9:17? Vad var han förpliktad att göra?

⁷ Men vad menade aposteln Paulus, när han i 1 Korintierna 9:17 (NW) skrev följande: ”Om jag utför detta villigt [efter eget val, The New English Bible], så får jag en belöning”? Vad var detta som han sade att han ”villigt” skulle utföra, och vad var det för en ”belöning” som han talade om? Var det predikoverket han skulle utföra, och var ”belöningen” evigt liv? Låt oss i korthet begrunda sammanhanget. Paulus erkänner i sitt brev till romarna (1:14) att han stod i skuld hos grekerna, och därför var han pliktig att predika de goda nyheterna för de grekisktalande korintierna, och detta bekräftar han, när han säger: ”Ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” (1 Kor. 9:16, NW) I detta brevs nionde kapitel försvarar Paulus sitt apostlaskap gentemot sina kritiker genom att berömma sig av att han predikade på egen bekostnad; han begagnade sig inte av sin rättighet att ta emot finansiell hjälp i förbindelse med sin tjänst. (1 Kor. 9:15) Det var alltså inte predikoverket i sig självt som han sade att han utförde villigt, efter eget val, utan det var det förhållandet att han utförde predikandet på egen bekostnad som han här avsåg. ”Belöningen”, som han talar om, är helt enkelt hans rättighet att berömma sig av något som han gjorde efter eget val, utan att vara pliktig därtill. Predikoverket var han pliktig att utföra; det gjorde han inte efter eget val, och han kunde inte göra anspråk på någon ”belöning” för att han utförde det i den meningen att han hade någon rätt att berömma sig. (Luk. 17:10) Fördenskull skriver han: ”Vad är då min belöning? Att jag, när jag kungör de goda nyheterna, kostnadsfritt kan erbjuda de goda nyheterna, på det att jag icke må missbruka mina befogenheter i förbindelse med de goda nyheterna.” — 1 Kor. 9:18, NW.

Principer i förbindelse med att axla plikter

 8. Vem gäller den kristnes främsta förpliktelse, och vad inbegriper den?

⁸ Med stöd i Skriften har vi alltså fastslagit att det vilar många plikter på de kristna, förpliktelsen att predika de goda nyheterna inbegripen. Detta är rätta och riktiga bördor som den kristne måste bära. (Matt. 11:30; Gal. 5:6) För att kunna axla alla våra kristna plikter måste vi veta exakt vad de består i, och i vilken ordning vi måste ta dem. Om vi skall lyckas med det vi tar itu med, måste vi följa vissa grundläggande principer. För det första är det mot Jehova som vi har vår främsta förpliktelse. ”Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” (Pred. 12:13, NW; Matt. 22:37) Alla Guds bud innebär förpliktelser för den kristne, och till dessa hör plikten att predika, bevara ostraffligheten och följa gudaktiga principer vid alla tider och tillfällen. (Gal. 5:22, 23) Dessa förpliktelser, som är de allra främsta, vilar lika tungt på alla åt Gud överlämnade kristna, oberoende av vilken plats de intar i Guds organisation.

9, 10. a) Är man fritagen från en del kristna plikter därför att man har axlat andra? Förklara. b) Hur bör den kristne betrakta ytterligare plikter från Gud?

⁹ För det andra måste man axla alla de kristna plikterna. Man är inte fritagen från en del kristna plikter därför att man har axlat andra. Jesus framhöll denna princip klart och tydligt när han sade till fariséerna, vilka stod under Mose lag, som ägde gällande kraft vid den tiden: ”Ni giva tiondelen av myntan och rutan och av alla andra grönsaker, men ni gå förbi Guds rättvisa och kärlek! Dessa ting voro ni förpliktade att göra, men också att icke underlåta de andra.” (Luk. 11:42; Matt. 23:23; NW) Lägg märke till att det förhållandet att dessa män fullgjorde sin plikt att ge tiondelen av myntan och andra ting inte fritog dem från att fullgöra de ”viktigare tingen” i lagen, och om man tog sakerna i motsatt ordning gällde samma princip.

¹⁰ En tredje princip innebär att den kristne genom sitt överlämnande åt Gud förpliktar sig att göra Guds vilja såsom denna blir uppenbarad. Man måste axla ytterligare plikter från Gud allteftersom de kommer. Gud kan låta plikterna få större omfattning, utvidga de olika detaljerna i förbindelse med dem eller foga till nya plikter, alltefter sin vilja. Den kristne är pliktig att själv utröna vad som är ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. (Rom. 12:2, NW) Ökad kunskap och insikt kan göra oss medvetna om ytterligare förpliktelser. — Fil. 1:9, 10; 3:15, 16.

11, 12. a) Hur kan den kristne få känna av ”motstridiga intressen”, då han skall axla sina plikter, och vilka bibliska principer måste han tänka på? b) Hur kan den kristne få möjlighet att ta på sig ytterligare plikter?

¹¹ En fjärde princip går ut på att det inte får förekomma några motstridiga intressen. Eftersom det är människans hela förpliktelse att hålla Guds bud, har den kristne inte sin frihet att axla andra plikter som är i strid med hans främsta plikter mot Gud. Eftersom vi är slavar, köpta med Kristi dyra blod, kan ingen av oss tillåta sig att bli slav åt en annan herre. ”Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat.” (2 Tim. 2:4, NW; Matt. 6:24) En kristen gör väl, om han betänker detta, när han väljer förvärvsarbete eller ikläder sig affärsförpliktelser eller andra förpliktelser.

¹² En femte princip går ut på att eftersom plikterna kan växa och eftersom vi inte kan komma ifrån en del kristna plikter för att kunna axla andra, så är det nödvändigt att vi uppnår en rätt jämvikt, att vi skaffar oss ”visshet i fråga om de ting som äro viktigast”. (Fil. 1:9, 10, NW) Detta innebär att vi måste göra oss fria från sådant som vi inte är pliktiga att göra för att kunna bereda plats åt Rikets växande intressen. (Ef. 5:15, 16) Låt oss nu hålla dessa fem principer i minnet, när vi går vidare för att se vad de kristna plikterna inbegriper.

De främsta kristna plikterna

13. a) Redogör i detalj för några av de främsta plikterna som vilar på alla kristna. b) Vilka skriftställen styrker svaren?

¹³ Den allra främsta plikten, som vilar på alla kristna, är att de skall vara väl kvalificerade Guds tjänare och skall upphöja Jehovas namn och uppsåt i ord och gärning. Eftersom detta inbegriper att man fullgör särskilda bud och befallningar som Gud utfärdar vid särskilda tider och tillfällen, innefattar det nu, i denna ”ändens tid”, att man skall predika dessa goda nyheter om Riket utöver hela jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. (Matt. 24:14) ”Tillerkänn Jehova den ära som tillkommer hans namn.” (Ps. 96:2—4, 8, 10, NW; Upp. 14:6, 7) Det innebär att man måste gå från hus till hus, använda Guds ord på rätt sätt i sin undervisning, föra noggranna anteckningar, så att man kan förvissa sig om att man får avge ett vittnesbörd för folk bakom alla dörrar man ringer på och på lämpligt sätt kan ta vara på det intresse man finner. Det innebär att man måste förbereda predikningar, göra återbesök och leda bibelstudier såväl som öva andra i att bli skickliga i denna verksamhet. ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” Var ”mild mot alla, kvalificerad att undervisa”. (2 Tim. 2:15, 24, NW) Till alla kristnas främsta förpliktelse hör att de måste studera Guds ord enskilt och därtill vara med vid och ta del i alla församlingens möten, även sammankomsterna. (Hebr. 10:24, 25; 2 Petr. 1:19—21; 3:2, 18) Allting, med andra ord, som är nödvändigt för att frälsa oss själva och dem som hör oss. — 2 Tim. 3:14—17; Rom. 15:4; 1 Tim. 4:16.

14, 15. a) Vilka andra plikter har en kristen, förutom att han måste predika? b) Hur förhåller sig dessa plikter till plikten att predika, om man gör en jämförelse?

¹⁴ För att kunna vara värdig att axla den främsta plikten måste en kristen också tänka på varje sida av sitt privatliv och familjeliv, på sitt förhållande till äktenskapspartnern, barnen, föräldrarna, till de kristna bröderna och församlingens tillsyningsmän, till sin arbetsgivare eller sina anställda, grannar, släktingar, affärsbekanta såväl som till de styrande myndigheterna i den här världen. (Ef. 5:2, 28; 6:1, 4—9; Kol. 3:22—4:1; Rom. 12:17; 1 Tim. 5:8; Rom. 13:1—7) Om du har hustru och barn, inbegriper din plikt att du skall sörja väl för din familjs materiella och andliga behov. Om du är en gift kvinna, har du den hustruliga och kristna plikten att vara din mans hjälp och ta vård om dina barn. Att du blir ett åt Jehova överlämnat kristet vittne med förpliktelser att predika och vara med vid möten bör inte få till följd att du försummar dina plikter mot familjen, utan snarare att du fullgör dem ännu bättre. Hur så? Därför att din uppgift att sköta dina plikter mot familjen nu har blivit något mera än bara en mänsklig och social plikt. Denna uppgift har blivit en kristen plikt, en del av din uppgift att hålla Guds bud. Men din uppgift att fullgöra dina plikter mot familjen bör inte heller få till följd att du försummar dina plikter att predika och ta del i församlingens möten.

¹⁵ Att du fullgör dina plikter mot familjen och församlingen fritar dig inte från dina plikter att vara ärlig och pålitlig gentemot din arbetsgivare, dina anställda, affärsbekanta, gentemot myndighetspersoner eller andra människor. Sådana plikter är inte bara rättsliga förpliktelser. De är ännu mera bindande eftersom de är kristna plikter. Den kristne är förpliktad att leva ett moraliskt rent och rättskaffens liv. Hans gärningar och tal måste vara exemplariska. ”Därför, vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” — 1 Kor. 10:31, NW; Kol. 3:17; Tit. 2:1—10.

16. a) Vilken felaktig inställning kan somliga ha till sina plikter? b) Varför är den kristne tvungen att axla alla ytterligare plikter från Gud?

¹⁶ De kristna har redan nu många plikter att fullgöra, men eftersom vi lever i ”ändens tid”, när den nya världens samhälle håller på att byggas upp, kan vi vara vissa om att plikterna kommer att öka. Man har ingen rätt att säga: ”När jag lät döpa mig existerade inte alla de här plikterna, predikningarna, undervisningen, övningsprogrammet, timkvoterna och sådant där, och därför är jag inte tvungen att fullgöra dem. Jag har inga plikter utöver dem som jag samtyckte till att fullgöra när jag blev döpt.” Till den som säger så kunde vi ställa följande frågor: ”Vad samtyckte du till? Var det bara till att predika de goda nyheterna förmedelst ett vittnesbördskort eller en grammofon eller kanske en muntlig predikan? Nej, visst inte! Ditt överlämnande innebar att du ville göra Jehovas vilja såsom denna uppenbaras genom Kristus Jesus, den heliga anden och bibeln.” Till följd av vårt överlåtelselöfte är vi tvungna att fullgöra vilka ytterligare förpliktelser det vara må som Jehova lägger på oss. Och när vi tänker på vilken skuld vi står i hos Gud, blir vi medvetna om ett ännu mer tvingande skäl till att vi bör axla ytterligare plikter. Tänk på detta: Var och en av oss ”är ... själv förpliktad att fortsätta att vandra så som denne vandrade”. — 1 Joh. 2:6, NW; Luk. 24:48.

17. Hur utvidgade Jehova israeliternas plikter, då de drog in i det utlovade landet, och särskilt inom vilket område?

¹⁷ Att Jehova kan utvidga omfattningen av våra plikter, öka ut särskilda detaljer eller tillfoga nya plikter, det framgår av hans handlingssätt med Israels nation. Israeliterna fick en grundläggande samling lagar och plikter vid Sinai berg, vilka är nedtecknade i Andra, Tredje och Fjärde Moseboken. Men när de stod i begrepp att dra in i det utlovade landet, blev deras plikter utökade. Vissa av dem fick en vidare omfattning, andra blev rikare på detaljer, och några plikter var fullständigt nya. Att det var så framgår av en jämförelse mellan lagen från Sinai och innehållet i Femte Moseboken, också kallad Deuteronomium, som betyder den ”andra lagen”. Låt oss ge några exempel. Även om undervisning och undervisningens vikt och betydelse omnämndes i lagen från Sinai, så var det i Femte Moseboken som ansvaret att undervisa — när det skulle ske, hur och varför — framhölls i detalj och med stor tydlighet. I Femte Moseboken påpekades det inte endast hur viktigt det var att man visade kärlek, utan i denna bok redogjordes det i detalj för de många sätt, på vilka kärleken borde ådagaläggas i praktiken, och de många handlingar, som borde dikteras av detta motiv, kärleken. En detaljerad beskrivning gavs av de utvidgade plikterna med avseende på samhällslivet, familjelivet, de religiösa högtiderna, på behovet av noggrannhet i vad det gällde den rena gudsdyrkan och lydnaden mot de många varningarna för falsk gudsdyrkan. Detaljerade föreskrifter gavs om hur man skulle kunna spåra upp och rensa bort avfällingar. Jehova visade alltså i detta sammanhang att han kunde öka sina rättfärdiga krav på sitt folk, kunde utvidga deras plikter, och att han också verkligen gjorde detta.

18—20. Hur har det förmärkts en utvidgning i fråga om de kristna plikterna inom den nya världens samhälle a) på kunskapens och undervisningens område? b) i fråga om vår förkunnargärning? c) i fråga om kärlekens och andlighetens utveckling? d) i den noggrannhet och fasthet som kännetecknar inställningen till den rena gudsdyrkan?

¹⁸ Inom det kristna ”nya världens samhälle” lägger vi i denna tid också märke till att Jehova i sin vishet och i sin omvårdnad om sitt folk steg för steg har utvidgat våra plikter, under det att han har berett oss för att leva i hans nya ordning. Tänk till exempel på en sådan sak som kunskap och undervisning. Under årens lopp har antalet möten som hålls i församlingen varje vecka blivit flera, och ett mera klart och tydligt syfte har blivit förbundet med dem, vilket kräver grundligare förberedelse och ett mera helhjärtat personligt engagemang, och detta blir i sin tur till större gagn för den enskilde. Så har vi krets- och områdessammankomster såväl som landskonvent och internationella sammankomster, vilka alla utgör en del av mönstret för våra möten som skall öka vår kunskap och ge oss särskild fostran och övning. Också för vår förkunnartjänst har vi fått utförligare anvisningar, som medfört större personligt ansvar. Den personliga undervisningen från hus till hus, vid återbesök och bibelstudier, lösnummerspridning, rätt och riktig genomgång av distriktet med hjälp av anteckningar från hus till hus, utnyttjandet av predikningar och övningsprogrammet, allt detta ger oss ökade plikter individuellt. Också inom detta område kommer våra plikter att fortsätta att öka. Enbart en sådan sak som tiden kan medföra ytterligare förpliktelser. ”Ni borde vara lärare, om man tänker på tiden.” — Hebr. 5:12, NW.

¹⁹ Denna utvidgning eller tillväxt har inte varit ensidig, inte ett slags organisatorisk och effektivitetsbetonad tillväxt, som skett på kärlekens och andlighetens bekostnad. Nej, visst inte, ty samtidigt har vi med större eftertryck och mera detaljerat fått inskärpt hos oss behovet av bön såväl som kunskap om hur vi kan hålla oss tätt till Gud, hur vi skall visa kärlek till Gud, till vår familj och våra medkristna. Vi har också fått värdefulla råd om hur vi skall kunna visa större kärlek i predikoverket såväl som i våra bemödanden att bistå andra i församlingen i överensstämmelse med vars och ens behov.

²⁰ Samtidigt har det i de råd, som givits i denna tidskrift, höjts ett krav på större noggrannhet och fasthet med avseende på den sanna gudsdyrkan, ytterligare plikter har lagts på varje enskild individ genom de bestämda, otvetydiga råden beträffande sedlighet, ärlighet, neutralitet och sådana fordringar som att man måste visa respekt för blodets helgd. Avfall inom församlingarna har stävjats genom att man tillgripit sådana åtgärder som restriktioner eller uteslutning, när detta varit nödvändigt. Men även åt dessa av stränghet präglade åtgärder har det givits en motvikt förmedelst barmhärtighet och kärlek.

21, 22. a) Hur bör en kristen betrakta detta förhållande att plikterna ökar? b) Hur kan man ta på sig dessa plikter sä att man inte blir fullständigt nedtyngd av dem?

²¹ Om vi skulle betrakta alla dessa plikter från en rent mänsklig ståndpunkt, skulle vi kanske känna oss förkrossade, men det behöver vi inte göra. Jehova vet vad vi behöver och vad vi förmår, och han leder sitt folk såsom en omtänksam, kärleksfull herde, fullt medveten om våra begränsningar. Men vi måste axla de olika plikterna allteftersom de kommer, och på så sätt kommer utvidgningen inte att bli en för stor börda. Om vi blir efter, då kan den hopade bördan av ouppfyllda plikter bli för stor att bära. Gör fördenskull klart för dig att dina främsta förpliktelser är att predika de goda nyheterna om Guds rike och att föra ett exemplariskt kristet liv. Tänk därpå efter om din plats i församlingen innebär att du har ytterligare plikter och vad de i så fall kräver av dig. Gör sedan upp ett praktiskt schema, där du anslår tid för var och en av dessa plikter och håll dig till det. Man kan inte skjuta någon plikt åt sidan. Följ Jesu exempel, ty vi är förpliktade ”att fortsätta att vandra så som denne vandrade”. — 1 Joh. 2:6, NW.

²² Men hur visar man sig trakta efter ytterligare plikter? Vad ingår i dessa, och hur kan man fullgöra dem? Detta kommer vi att ta upp till behandling i den efterföljande artikeln.

[Bild på sidan 320]

Predika de goda nyheterna

[Bild på sidan 321]

Sörja för familjens behov