Guds barn efterliknar det som är gott

”Var inte en efterliknare av det som är ont, utan av det som är gott. Den som gör det goda har sitt ursprung hos Gud.” — 3 Joh. v. 11, NW.

1. Av vad för någonting har gamla och unga stort intresse? Varför det?

VILKET barn skulle inte tycka om att få ett frö av något slag för att sätta det i en kruka och ge akt på hur ett nytt liv börjar? Varje dag kommer barnet att titta i krukan och uppmärksamt betrakta alla tecken på tillväxt. Vuxna människor har också synnerligen stort intresse av att lära sig allt de kan om hur ett nytt liv börjar. Den ursprungliga cellen är mikroskopisk, men ändå innehåller den en komplicerad kod eller ett sammansatt mönster som styr organismens framtida utveckling. Det är alldeles som bibeln säger om varje livsform: Den frambringar liv ”efter dess art”. (1 Mos. 1:11, 12, 21, 24, NW) Den oerhörda kraft som ligger förborgad i denna ytterst lilla cell, med dess möjlighet att oupphörligen förnyas, väcker också förundran. Fastän människor har upptäckt mycket som ger bevis för uppsåt och utformning, är livet fortfarande ett mysterium. Det är inte att undra på att vi tycker om att se när ett nytt liv börjar, vare sig det är en människa, ett djur eller en växt. Om det har ett gott ursprung, kommer det att följa samma mönster och efterlikna det som är gott.

2. Har änglarna lagt i dagen ett liknande intresse? Hur visas detta?

² Bibeln uppenbarar att änglarna har en liknande inställning. Vi kan föreställa oss deras intensiva intresse för vad Jehova, Skaparen, lät ske på vår obetydliga planet, som är mikroskopisk i jämförelse med universum, när den bereddes för att uppehålla liv i ändlös variation och skönhet. Det är upptecknat att änglarna vid den tiden ”tillsammans jublade” och att ”alla Guds söner höjde glädjerop”. Och vilken hänförelse när de såg höjdpunkten på allt detta: skapandet av människan ”till Guds avbild”! — Job 38:7; 1 Mos. 1:27.

3. Hade Guds ”mästerlige arbetare” samma intresse? Har detta vidmakthållits?

³ Detta skaparverk utfördes genom en ”mästerlig arbetare”, Jesus, i hans föremänskliga tillvaro, och han fann också att det var ett alltuppslukande intresse. Guds ord talar om honom som om han då sade: ”[Jag] gladde mig över det alstringsrika landet på hans jord, och de ting som jag höll kära var bland människors söner.” Han har aldrig förlorat detta intresse för den mänskliga familjen. Det förhåller sig på samma sätt med änglarna. Petrus talar om Guds uppsåt, som har sin medelpunkt i Kristus och hans nära efterföljare, och säger då att ”i just dessa ting åstundar änglar att blicka in”. — Ords. 8:30, 31, NW; Hebr. 13:8; 1 Petr. 1:12, NW; se också Kolosserna 1:15, 16.

Aposteln Johannes

4. a) Hur gav Johannes uttryck åt sitt intresse för ”livets ord”? b) Varför bör vi känna oss dragna till Johannes?

⁴ Visade aposteln Johannes ett liknande intresse? Lyssna till inledningsorden i hans första brev: ”Det som var från begynnelsen, det som vi har hört, som vi har sett med våra ögon, som vi har betraktat uppmärksamt och våra händer har känt, angående livets ord, ... det som vi har sett och hört förtäljer vi också för er, för att ni också må ha delaktighet med oss. Dessutom har vi denna vår delaktighet med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.” Det råder inget tvivel om hans intresse, inte sant? Och vilken vänlig inbjudan! Han önskar att vi — och du — skall ha del med honom. Han önskar att vi skall känna oss dragna till honom, eftersom han har värdefulla ting att säga oss, ting som har värmt hans hjärta och kommer att värma våra hjärtan och som kommer att hjälpa oss att rätta till förhållandena. Det är som han säger: ”Vi [skriver] detta, för att vi må äga glädje i fullt mått.” Helt säkert kommer vi att få hjälp av att se på dessa goda ting genom hans ögon, så att vi kan lära oss att rätt värdera och efterlikna det som är gott. — 1 Joh. 1:1—4, NW.

5. På vilket sätt förväntar vi att få hjälp genom Johannes’ första brev?

⁵ Kommer Johannes’ brev att hjälpa oss att få djupare uppskattning av vårt förhållande till Jehova? Kommer det att hjälpa oss att vidmakthålla detta förhållande trots fientliga påtryckningar och försåtliga frestelser? Ja, hans inledning, som vi just citerade, visar att det förhåller sig så. Men låt oss först presentera skribenten själv. Det kommer att hjälpa oss att bättre förstå det han skrev och varför han skrev det.

6. a) Vad slags människa var Johannes, enligt vad som visas av hans sätt att skriva? b) I vilket förhållande till Jesus stod Johannes? Vilket tillnamn gavs åt Johannes, och vad var orsaken till det?

⁶ Vad slags människa var Johannes? Han kallas ofta kärlekens apostel, och det med rätta, eftersom temat kärlek genomsyrar hans skrifter. Betyder detta, som det ibland har sagts, att han hade en mild, fridfull läggning och aldrig uttalade ett hårt ord? Om du har denna uppfattning, kommer du att bli förvånad. Johannes tänkte i överensstämmelse med hjärtat såväl som i överensstämmelse med sinnet. Han hyste kraftfulla synpunkter, som åtföljdes av starka känslor, och han var inte rädd för att tala om vad han tänkte. Han uttalade sin åsikt utan omsvep, dämpade sig inte. För att inskärpa kraften i sitt argument och fullborda bevisföringen gjorde han ofta bruk av en stark kontrast. Frågan är: Är du beredd att höra det och oförskräckt möta det? Han skrev sina tre brev omkring år 98 v.t., då han hade kommit långt upp i åren och kunde skriva med auktoritet såsom en mogen kristen. Hans bakgrund var att han hade haft ett mycket förtroligt umgänge med Jesus under hela dennes förkunnartjänst. Johannes kom Jesus närmare än någon annan. (Mark. 1:19, 20; 5:37; Joh. 13:23; 19:26, 27; 21:20) Johannes var till sin naturliga läggning långt ifrån mild. En gång, då samariterna vägrade att ta emot Jesus, frågade Johannes och hans bror Jakob honom: ”Herre, vill du att vi skall bedja, att eld faller ner från himlen och förtär dem”? Det var inte utan skäl som Jesus gav dessa två bröder tillnamnet ”Boanerges, som betyder åskdundrets män”. Det ligger ingen motsägelse i detta. Förutom att sann kärlek är vänlig och långmodig kännetecknas den av lojalitet. Johannes var mycket lojal. Han skrev sina brev vid en tid då det, alldeles som det förutsagts, fanns många som visade sig illojala. — Luk. 9:54; Mark. 3:17; Hd; Matt. 13:25; Apg. 20:29, 30; 1 Joh. 2:18.

Gud är ljus

7. a) Vad var det budskap Johannes hörde, och från vilken källa kom det? b) Hur satte Jesus ljus och mörker i samband med grundvalen för domen?

⁷ Efter sin inledning kommer Johannes direkt till huvudpunkten, i det han säger: ”Detta är det budskap, som vi hava hört från honom ... att Gud är ljus och att intet mörker finnes i honom.” (1 Joh. 1:5) Hur fick Johannes höra detta budskap? I sitt evangelium vittnade Johannes om Jesus: ”Ljuset lyser i mörkret, men mörkret har inte fått makt med det.” Han sade också att Jesus gav myndighet åt dem som utövade tro på honom att bli Guds barn. Dessa blev inte födda på nytt genom en mänsklig födelse, utan blev födda av Gud genom hans ande. (Joh. 1:5, 12, 13, NW) Johannes återger sedan hur Jesus själv hade bekräftat detta, då han talade med Nikodemus, som utan att bli sedd hade kommit till Jesus om natten. Jesus talade med honom om att bli född ”av anden” och sade att ”om någon inte blir född på nytt, kan han inte se Guds rike”. Han sade också att ”grundvalen för domen [är] att ljuset har kommit i världen men att människorna har älskat mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda”, och ställde sedan den som hatar och undviker ljuset i kontrast till den som ”kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar har blivit gjorda i överensstämmelse med Gud”. Detta oroade Nikodemus, eftersom hans lojalitet mot sanningen överskuggades av människofruktan, trots att han hade en viss kärlek till sanningen. — Joh. 3:1—8, 19—21, NW.

8. Vad kan vi av Johannes’ evangelium lära oss beträffande ljus och mörker och vår befrielse?

⁸ Följaktligen lär vi oss att ljuset betecknar sanning och rättfärdighet i kontrast till mörkret, som betecknar villfarelse och osanning och sådant som är ont och orent. Vi har också lärt oss mera om vår befrielse från mörkret och om hur vi blir omplanterade i Guds rike och i Guds familj, vilket betyder början till ett nytt liv. — Kol. 1:13.

9. a) Hur tillämpade Johannes det som sägs i 1 Johannes 1:5 på sin egen tid? b) Med vilken innebörd omnämnde Johannes lögner och lögnare?

⁹ Sedan Johannes lagt fram den princip som finns i 1 Johannes 1:5, går han vidare genom att tillämpa den som en direkt utmaning: ”Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har delaktighet med honom’, och vi likväl fortfar att vandra i mörkret, då ljuger vi och utövar inte sanningen.” Han gör det fullt övertygande med följande ord: ”Den som säger: ’Jag har lärt känna honom’, och likväl inte håller hans bud, är en lögnare [grekiska: pseústes], och sanningen är inte i denne.” (1 Joh. 1:6; 2:4; NW) Dessa återkommande uttryck: ”Om vi kommer med det påståendet” och ”den som säger”, som till exempel i 1 Johannes 1:6, 8, 10; 2:4, 6 (NW), visar att Johannes var intensivt medveten om att förhållandena inom den kristna församlingen höll på att försämras. Fienden hade inte förlorat någon tid när det gällde att så ”ogräs mitt ibland vetet”, dvs. män som ”förkunnar falska läror för att locka lärjungarna att följa dem”. (Matt. 13:25; Apg. 20:30; Hd; se också Jakob 4:1—4.) Dessa män gjorde anspråk på att vara i sanningen, men deras faktiska gärningar och deras handlingssätt vederlade deras anspråk och bevisade att de var oäkta kristna, föregivna kristna, antikrister. Johannes använder orden ”lögn” och ”lögnare” ett antal gånger från Johannes 8:44 till och med Uppenbarelseboken 22:15. En lögnare är inte en som av misstag och oavsiktligt uttalar någonting som är oriktigt. En lögnare är en som medvetet uttalar en osanning, som är avsedd att bedra och vilseleda. Lögner och sanning förenar sig inte. Johannes var i högsta grad lojal mot sanningen. Han visste att ”ingen lögn har sitt ursprung i sanningen”. — 1 Joh. 2:21, NW.

10. a) Varför förväntar vi inte ett allmänt avfall bland de sanna kristna? b) Varför behöver vi fortfarande noggrant hålla vakt?

¹⁰ Hur är detta tillämpligt på oss i denna tid? Det är inte svårt att se hur kristenheten till stor del utgörs av sådana som bara bekänner sig vara kristna. Jehovas vittnen tar emellertid ståndpunkt helt och hållet avskilda från kristenheten, och deras ståndpunkt är grundad uteslutande på Guds ord och dess principer för sanning och rättfärdighet. Vi är förvissade om att det i denna skördetid, som Jesus talade om, inte på nytt kommer att bli ett avfall i stor skala. (Matt. 13:30, 43; 2 Tess. 2:3, 8) Men vi har inte råd att vara oberörda. Samme fiende, Satan, draken, är på krigsstigen, vredare än någonsin. Jehovas vittnens historia i våra dagar visar att försök har gjorts av somliga, som utgjort ”den onde slavens” klass, att tillvälla sig kontrollen över Jehovas verk och hans folk. Detta kunde i synnerhet iakttas under första världskrigets tid. Jehova har emellertid renat sin organisation och gjort den helt och hållet teokratisk. Äran för detta tillhör honom, inte någon människa. Var och en av oss måste fortfarande noggrant hålla vakt. Redogörelser och rapporter visar att i våra församlingar är det somliga som behöver varnas och andra som behöver åläggas prövotid medan ytterligare andra måste uteslutas. Varför det? Därför att de, fastän de påstår sig vara i sanningen, inte utövar sanningen. Detta är något som ofta börjar på ett obetydligt sätt, men om man håller i med det, leder det bort från ljuset till mörkret utanför. — Upp. 12:17; Matt. 24:48, NW; 25:30.

11. Hur kan man bevara en godtagbar ställning inför Jehova?

¹¹ Vi behöver vara på vakt. Ingen av oss är fullkomlig i fråga om det fysiska. Johannes säger: ”Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig och förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Detta kan ske därför att ”vi [har] en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, ... [som] är ett försoningsoffer för våra synder, men inte endast för våra [dvs. deras som har det himmelska hoppet], utan också för hela världens”. (1 Joh. 1:8—2:2, NW) Ja, de som har ett jordiskt hopp, den ”stora skaran” ur alla nationer, ”har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod”. (Upp. 7:14, NW) Johannes gör sedan skillnad mellan den broder som begår ”en synd som inte leder till döden”, som vi kan be för, och den överlagda, uppsåtliga ”synd som leder till döden”, för vilken vi inte ber. ”All orättfärdighet är synd; och likväl finns det synd som inte leder till döden.” Detta visar att Johannes inte var en extremist utan hade god jämvikt såsom en mogen, äldre man. — 1 Joh. 5:16, 17, NW.

Gud är kärlek

12. a) Varför är vi förpliktade att älska varandra? b) Varför är den som hatar sin broder i en farlig situation? Vilket handlingssätt bör han följa?

¹² I nära anslutning till förklaringen att ”Gud är ljus” säger Johannes också att ”Gud är kärlek”. (1 Joh. 4:8, 16, NW) Johannes fick först kännedom om detta från samma källa som nämnts tidigare. Han upptecknade att Jesus sade till Nikodemus: ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Joh. 3:16, NW) Samma sanning finns uttryckt i 1 Johannes 4:9, 10. Liksom förut gör Johannes en direkt tillämpning av denna viktiga sanning, i det han säger: ”Mina älskade, om det var så Gud älskade oss, då är vi själva förpliktade att älska varandra.” Senare befäster han tanken genom en uttrycksfull kontrast: ”Om någon kommer med det påståendet: ’Jag älskar Gud’, och likväl hatar sin broder, är han en lögnare.” (1 Joh. 4:11, 20, NW) Med andra ord är det så att om du så att säga har stuckit kniven i din broder, om det så bara är en, i det du avsiktligt undviker honom och vägrar att tala med honom eller att erkänna honom (eller henne) såsom medlem av församlingen, då försätter du dig själv i en mycket farlig situation. Du uppträder i själva verket som en domare, över och ovanför församlingen. Om Jehova godtar denna person såsom medlem av Guds familj, kan du då ha råd att behandla honom (eller henne) såsom utesluten så långt det gäller dig, i det ditt ansiktsuttryck blir hårt, om denna person kommer i närheten? Skulle du ha råd att låta Jehova behandla dig på denna grundval? Det kan hända att du säger att det i första hand är din broder som har satt kniven i dig. Det kan visserligen vara pinsamt, om det medges, men det återstår att säga att du måste vara den förste som tar din kniv ur honom. Efterlikna inte det som är ont. Om det är fråga om stark motvilja och svår missämja, då bör du hålla i med att se efter möjligheter, kanske på obetydliga sätt, att visa din önskan att vara vänlig. Om det råder något missförhållande som ännu inte rättats till, då är det handlingssätt som bör följas klart utstakat i Matteus 18:15—17. Johannes säger: ”Härigenom har vi lärt känna kärleken, i det att denne utgav sin själ för oss; och vi är pliktiga att ge ut våra själar för våra bröder.” Detta är det goda exemplet att efterlikna. — 1 Joh. 3:16, NW.

13. Var Jesus kylig mot någon av sina efterföljare? Hur kan en sådan benägenhet övervinnas?

¹³ Detta betyder inte att vi måste behandla alla bröderna på exakt samma sätt. Jesus gjorde inte det. Det var uppenbart att det fanns särskilda band mellan honom och Johannes. Men Jesus var inte kylig mot någon av sina efterföljare, inte ens mot Judas Iskariot, när slutet nalkades. Ett bevis för detta är att ingen av lärjungarna genom att ge akt på Jesu uppträdande kunde få någon föreställning om vem som skulle förråda honom. Låt oss inte vara alltför snara att vara alltför rättfärdiga i våra egna ögon och alltför oböjliga i våra omdömen. ”Den som hatar sin broder, han är i mörkret ... och han vet icke, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon.” För att motarbeta varje sådan benägenhet bör vi tillämpa det som Johannes säger om att vara osjälvisk, grundlig och praktisk och inte stänga igen vårt ömma medlidandes dörr, då vi ser vår broder behöva någonting. ”Låtom oss älska, icke med ord eller med tungan [enbart], utan i gärning och i sanning.” — 1 Joh. 2:11; 3:17, 18.

14. Vad betyder det att förbli i kärlek, och vilken rik välsignelse medför det?

¹⁴ Till vår uppmuntran bör vi lägga märke till följande upphöjda ord av Johannes: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i förening med Gud, och Gud förblir i förening med honom. Det är så kärleken har blivit fullkomnad hos oss.” (1 Joh. 4:16, 17, NW) Att förbli i kärlek betyder att vara fast besluten och konsekvent i fråga om att följa ett handlingssätt som alltid vägleds av sann, gudomlig kärlek. På grund av ofullkomlighet och orätta begär kan vem som helst vackla, men ”den onde får intet grepp om honom”, så att han förmår honom att överge detta handlingssätt. Aldrig må detta hända! Nej, genom att bevisa sig orubblig ”förblir [han] i förening med Gud, och Gud förblir i förening med honom”. Detta är verkligen stimulerande! Du vet att den sanne Guden, Jehova, är i förening med dig, är på din sida, undervisar dig, gör dig fast och stark, leder dig fram mot avslutningen, och allt detta ger dig orubbligt förtroende och mod. — 1 Joh. 2:16; 5:18, NW; se också Johannes 10:27—30; 1 Petrus 5:9, 10.

15. a) Vilka goda egenskaper behöver vi för att bevisa vår kärlek till Gud? b) Vad är skillnaden mellan att vara känslig och mottaglig för intryck och att vara överkänslig? c) När och hur visade Jesus och hans mor dessa goda egenskaper?

¹⁵ ”Så nu, små barn, förbli i förening med honom.” (1 Joh. 2:28, NW; se också Johannes 17:20—26.) Detta tema löper genom hela Johannes’ brev. Vi förblir i förening med Gud, när ”vi älskar Gud och håller hans bud”. (1 Joh. 5:2, Hd) Detta kräver beslutsamhet. Jesus var beslutsam. Han var också mycket känslig och mottaglig för intryck. Ingenting undgick hans uppmärksamhet. Fastän han var känslig i fullkomlig grad, var han på intet sätt överkänslig eller sådan att han lätt tog anstöt, eftersom han inte alls var stolt eller självgod. Han hyste ingen självömkan. Dessa egenskaper visades på ett intressant sätt av Jesus och även av hans mor, Maria, då de var vid en bröllopsfest i Kana i Galileen. (Joh. 2:1—11) Till allas bestörtning började vinet ta slut. Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” (Hd) Hon sänkte inte rösten och sade detta på ett torrt och sakligt sätt. Det är uppenbart att hon höjde rösten och talade i frågeform, och Jesus var genast fullt medveten om vad som rörde sig i hennes tankar: ”De har inget vin. Skall du inte göra någonting?” Fastän hon överskred sina befogenheter, då hon försökte ge Jesus anvisningar i fråga om hans tjänst, tog han inte anstöt av detta. I stället svarade han fast och bestämt men ändå vänligt: ”Låt mig vara i fred, moder! Min stund har ännu icke kommit.” (Hd) Hur reagerade hon? Fattade hon humör och sade: ”Det där var inte särskilt snällt sagt till din mor inför dessa tjänare”? Nej, i stället visade hon sin beslutsamhet i det hon genast fortsatte med vad hon hade i tankarna och sade till tjänarna: ”Gör allt vad han säger till er.” (Hd) Å, var det nu Jesu tur att ta anstöt? Vände han sig i vrede till henne och sade: ”Jag sade ju nyss åt dig att du skulle hålla dig på din plats. Varför hör du inte på?” I stället gjorde han någonting som väckte förvåning. Fastän hans stund ännu inte hade kommit, gjorde han exakt det som hans mor hade antytt. Han sade verkligen åt tjänarna att göra någonting. Han kunde helt visst ha gjort ett underverk och framställt allt det vin som behövdes utan att säga ett ord till tjänarna.

16. a) Varför hade Maria goda skäl att förvänta att Jesus skulle utföra underverk? b) På vilka sätt fördes Maria in i en inre cirkel?

¹⁶ Hur saken än betraktas visade både Jesus och Maria beslutsamhet och känslighet utan att ändå vara överkänsliga. Kom ihåg att ingen hade starkare skäl än Maria att förvänta att Jesus skulle utföra underverk så snart han började sin förkunnartjänst, i det hon tänkte på det underbara underverk som hon hade erfarit i sin egen kropp litet mer än trettio år tidigare. För henne var det begynnelsen av ett nytt liv inom henne. Guds ängel, Gabriel, hade vid ett personligt besök (inte genom en dröm) förklarat att hon skulle bli havande genom helig ande och att ”det som blir fött [skall] kallas heligt, Guds Son”. (Luk. 1:26—38, NW) Från detta ögonblick var hon mycket medveten om att hon verkligen var ”högt gynnad” av Jehova. På ett mycket säreget och förtroligt sätt fördes hon in i hans ynnests inre cirkel, och hon var besluten att stanna kvar där. Hon kunde inte följa med Jesus under hans förkunnartjänst, men när slutet kom och hennes son var upphängd på den förfärliga tortyrpålen, då var hon med där och var tillräckligt nära för att Jesus skulle kunna tala till henne. Fastän Jesus kände stor mental och fysisk ångest, ordnade han mycket godhjärtat så att hans mor fördes in i den inre cirkeln i Johannes’ hem, hans som var ”den lärjunge, som han älskade”. Och mer än så, några veckor senare, då en ännu underbarare inre cirkel bildades av den lilla skaran i Jerusalem, då var hon med där och räknades med bland dem. Denna lilla skara blev av Gud utvald till att utgöra kärnan i den kristna församlingen, begynnelsen till en ”ny skapelse”. — Joh. 19:25—27; Apg. 1:14; 2 Kor. 5:17.

17. På vilket sätt är det bra att vara beslutsam såväl som känslig och öppen?

¹⁷ Det är bra att vi är beslutsamma och känsliga, öppna, för de privilegier som kommer i vår väg. Att bli förd in i Guds familjecirkel är verkligen en stor ynnest, och vi bör alltid vara ivriga att ta till oss av den andliga ”fasta födan”, så att vi vidmakthåller vår känslighet och mottaglighet genom att vi håller vår ”uppfattningsförmåga övad” för att behålla dessa privilegier. (Hebr. 5:14, NW) Skulle vi få oss ett särskilt privilegium anförtrott, i det vi kan vara heltidstjänare åt Jehova på ett missionärshem eller Betelhem, bör vi vara beslutna att stanna där, om det är möjligt. Naturligtvis är det ibland nödvändigt med en förändring, men detta behöver inte vara på grund av trolöshet eller bero på att man är överkänslig eller har tagit anstöt. Orsaken till förändringen kan till exempel vara att man har beslutat att gifta sig, och det skall villigt erkännas att det ligger en hel värld mellan att vara överkänslig och att kunna hysa till och med starka känslor.

18, 19. a) Hur ställer Johannes ”Guds barn” i kontrast till ”djävulens barn”? b) Hur kan Guds ande, liksom tron, liknas vid ett frö? Vilken tillit ger detta oss, men vilket behov finns det ändå i vår tid?

¹⁸ Johannes ställer dem som har sitt ”ursprung hos djävulen” i skarp kontrast till dem som har sitt ”ursprung hos Gud”, har blivit födda ”av Gud”. Fastän vi förut kan ha varit en del av världen, som ”ligger i den ondes våld”, kan vi, genom att ge gensvar på Guds inbjudan, bli omplanterade eller överflyttade till Guds familj. Så här säger Johannes: ”Vi vet att vi har övergått från död till liv, eftersom vi älskar bröderna.” Detta är ”tack vare anden som han [Gud] har gett oss”. Om denna ande, i likhet med ett frö, sås i ett gott hjärta, kommer den att betyda början till ett nytt liv. Det är som Johannes skriver: ”Var och en som har blivit född av Gud utövar inte synd, eftersom Hans fortplantningssäd blir kvar i en sådan, och han kan inte bedriva synd, eftersom han har blivit född av Gud.” (1 Joh. 3:8, 9, 14, 24; 5:19; NW) Detta måste förenas med tro, och Jesus liknade tron vid ett senapskorn, som är ”minst av alla frön”. Även om tron till att börja med är mikroskopisk, kommer den, om den får rätt näring, att växa med oupphörligen förnyad energi, och du kommer att vara i stånd att undanröja eller övervinna alla hinder. ”Intet skall då vara omöjligt för eder” om det stämmer överens med Guds vilja. Det kommer att göra det möjligt för oss, såsom Guds barn, att framgångsrikt efterlikna det som är gott, ”ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro”. — Matt. 13:31, 32; 17:20; 1 Joh. 5:4.

¹⁹ I dessa avslutande dagar för den gamla tingens ordning är hindren för och motstånden mot vårt kristna liv och vår kristna tjänst mycket svåra. Det finns många problem. Jehova visste detta på förhand, och han har i sitt ord gett oss nyttiga råd som vi får i rätt tid. Det kommer att vara nyttigt att begrunda detta i ljuset av vad Skriften har att säga om omskärelse, i synnerhet omskärelse på hjärtat, enligt vad som redan har blivit nämnt.

[Bild på sidan 541]

När vinet tog slut vid en bröllopsfest, visade både Jesus och hans mor beslutsamhet och känslighet utan att vara överkänsliga — och Jesus utförde sitt första underverk