Skulle en kärlekens Gud pina själar?
DEN dominerande egenskapen hos människans Skapare är kärlek. Han är personifikationen av kärleken. Detta är orsaken till att bibeln säger: ”Gud är kärleken.” (1 Joh. 4:16) Om denne kärleksfulle Gud sjöng psalmisten David: ”Ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd.” — Ps. 30:6.
Omfattningen av Guds kärlek till människosläktet framgår av hur han betraktar dem som överträder hans lagar. Fastän det de gör bedrövar och förtörnar honom, orsakar inte detta att han omedelbart låter sin vrede flamma upp mot dem. (Ps. 78:38—41) Han erbjuder dem i barmhärtighet möjligheter att ändra sina vägar, eftersom han inte finner behag i att behöva verkställa en ogynnsam dom mot dem. Genom sin profet Hesekiel sade han till det olydiga Israel: ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” (Hes. 33:11) Eftersom Jehova Gud betraktar livet såsom någonting värdefullt, ser han till att varning ges åt dem som bryter mot hans rättfärdiga lagar.
Ett upplysande exempel erbjuder Nineve, det forntida Assyriens huvudstad. Enligt vad som omtalas i bibeln blev denna stads invånare så onda att Jehova hade för avsikt att förgöra dem. Likväl gav han dem en möjlighet att upphöra med sina orätta gärningar. I sin gränslösa kärlek och barmhärtighet sände han profeten Jona till dem. ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat”, lydde det uppseendeväckande tillkännagivandet från Jehovas profet. — Jon. 3:4.
Nineviterna visste att de hade handlat så att de fått en dålig meritlista. Deras gudagivna samvete fördömde dem. De tillbad inte Jehova Gud, men de var ändå böjda för att frukta för gudomligheter. När nineviterna hörde en främling, som inte kunde tänkas ha något personligt intresse för dem, frimodigt kungöra deras kommande tillintetgörelse, blev de därför uppskakade så att de besinnade sig. Hela staden, också kungen, ångrade sig i sorgdräkt och aska.
I barmhärtighet förskonade kärlekens Gud de ångrande nineviterna från den olycka som hans profet hade tillkännagett skulle drabba dem. Jona kunde helt enkelt inte förstå detta. I själva verket blev han vred. Han lämnade Nineve och byggde en hydda åt sig öster om staden. Där stannade han kvar för att se vad som skulle hända med staden. — Jon. 4:1—5.
För att Jona skulle inse det rättmätiga i att Gud skonade de ångrande nineviterna valde Jehova att undervisa honom på ett åskådligt sätt. Genom ett underverk lät han en ricinbuske växa upp och ge välkommen skugga åt Jona i hans hydda. Senare lät Jehova mask äta på busken, så att den vissnade. När Jona berövats buskens skugga, utsattes han för en brännande östanvind, och den heta solen stack honom på huvudet. Utan tvivel började han undra varför busken behövde dö, i synnerhet med tanke på att den hade varit till sådan välsignelse för honom. Fastän Jona varken hade planterat eller skött om busken, ömkade han sig över den; det var skada att den behövde dö så snart. — Jon. 4:6—10.
Jehova Gud hade emellertid mycket större orsak att ömka sig över Nineve. Dess invånare och husdjur hade långt större värde än en enda ricinbuske. Med tillämpning av åskådningsundervisningen utropade Jehova inför Jona: ”Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i myckenhet!” — Jon. 4:11.
Är det rimligt att tänka sig att en Gud som har sådana ömsinta känslor för människorna efter någon tid, när de har dött, skulle pina somliga av dem i all evighet i ett brinnande helvete? Om Jehova Gud inte finner behag i den ogudaktiges död, hur skulle han då kunna tänkas finna något behag i att se människor lida de största våndor i all evighet?
Medan israeliterna tog del i den motbjudande sedvänjan att offra barn sade Jehova till sin profet Jeremia: ”Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp för att där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.” (Jer. 7:31) Om den avskyvärda sedvänjan att offra barn var någonting som kärlekens Gud aldrig hade kunnat tänka sig, hur skulle han då kunna tänka sig evig pina för människor som överträder hans lagar?
Gud avhåller sig inte från att straffa
Detta betyder inte att Jehova Gud kommer att låta ett orätt handlingssätt bli ostraffat, att han ser genom fingrarna med skändliga överträdelser av hans bud. Hans ord kungör: ”HERREN [Jehova] är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. HERREN är långmodig, men han är stor i kraft, och ingalunda låter han någon bliva ostraffad.” (Nah. 1:2, 3) ”Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan?” (Job 9:4) Inte heller de som bekänner sig vara hans folk men gör sig skyldiga till överträdelse kommer att bli skyddade mot skada och plåga.
Om någon försöker dölja sin synd, kommer Gud inte att skona honom från den pinande verkan som ett skuldtyngt samvete har. En man som fick erfara detta var David. Han skrev: ”Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta.” — Ps. 32:3, 4.
David försmäktade genom att han försökte undertrycka ett skuldtyngt samvete. Vånda över vad han hade gjort förminskade hans kraft på samma sätt som ett träd kan förlora livgivande fuktighet under den intensiva hettan en torr sommar. Den pina som David fick erfara ledde emellertid till goda resultat. Den förmådde honom att bekänna sin synd och återvinna ett tillbörligt förhållande till Gud.
Också den strängaste tuktan som Jehova Gud kan utsätta ett folk för har ett syfte. Den kan åstadkomma bättring för deras del. Jehova Gud hemsöker aldrig någon för att vinna personlig njutning genom det. Han finner inte större behag i att utdela straff än en kärleksfull far som tar itu med ett olydigt barn. För att belysa syftet med sin tuktan förklarade Jehova genom sin profet Jesaja:
”När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet, strör han ju där svartkummin och kastar dit kryddkummin och sår vete i rader och korn på dess särskilda plats och spält i kanten. Ty hans Gud har undervisat honom och lärt honom det rätta sättet. Man tröskar ju ej heller svartkummin med tröskvagn och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin, utan klappar ut svartkummin med stav och kryddkummin med käpp. Och brödsäden, tröskar man sönder den? Nej, man plägar icke oavlåtligt tröska den och driva sina vagnshjul och hästar däröver; man vill ju icke tröska sönder den. Också detta kommer från HERREN Sebaot; han är underbar i råd och stor i vishet.” — Jes. 28:24—29.
Plöjning och skörd har en begränsad tid. Jordens hårdhet bestämmer hur mycket och hur intensivt man skall plöja. Sädesslaget avgör kraften och tyngden hos de redskap som används vid tröskningen. På motsvarande sätt är det så att Jehova Gud inte till evig tid tuktar eller straffar dem som överträder hans lag. Han tuktar dem i första hand för att mjuka upp dem, göra dem mera mottagliga för hans råd och vägledning. Detta belyser Guds vishet i att rena människor, göra dem fria från icke önskvärda karaktärsdrag förmedelst en behandling som bäst stämmer överens med rådande behov.
Ibland kan det som Jehova Gud tillåter komma över enskilda människor vara en verklig pina för dem. Det kan på ett smärtsamt sätt avslöja deras orätta vägar. (Jämför Uppenbarelseboken 11:10.)
De som underlåter att ägna uppmärksamhet åt förkastelsedomarna, som Jehova Gud har tillkännagett genom sina tjänares mun, känner av budskapets plågande verkan. De går miste om de välsignelser som skulle tillfalla dem, om de ångrade sig och ändrade sina vägar. Men också i deras fall har plågan ett syfte. Den uppenbarar att de inte är värdiga att bli förskonade från verkställandet av Guds dom.
Men kan det sägas att evig pina skulle ha något syfte? Om Jehova Gud utsatte människor för evig pina, skulle de som pinades då ha nytta av detta? Uppenbarligen inte. Även om de önskade det skulle de inte kunna bli bättre människor och förbättra sin situation. Dessutom skulle inte heller Skaparen vinna någonting av att pina dem till evig tid. Det skulle bara tvinga honom att göra någonting som han inte vill göra, nämligen se på ständigt lidande, lidande som inte har något gott syfte för den som tvingas utstå det utan någon möjlighet till befrielse. Profeten Habackuk skrev om Gud: ”Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda, du som icke lider att skåda på orättrådighet.” (Hab. 1:13) Hur skulle då Gud i all evighet kunna se på deras vånda som överträtt hans lag?
Det är verkligen otänkbart att en kärlekens Gud skulle göra någonting som helt och hållet strider mot hans personlighet, vägar och handlingssätt.
Man kan emellertid fråga: Är detta det enda beviset mot läran om evig pina? Finns det inte bevis för att någonting överlever kroppens död? Fortsätter inte medveten tillvaro efter döden? Kommer det då att bli pina för det som överlever kroppens död? Läs artikeln på följande sidor för att få svar på dessa frågor.
[Bild på sidan 508]
När israeliterna tog del i sedvänjan att offra barn, gav Gud uttryck åt sitt ogillande, i det han sade att han inte hade befallt detta och inte hade tänkt sig något sådant