Kärlekens ännu förträffligare väg
”Och jag vill visa eder en ännu förträffligare väg.” — 1 Kor. 12:31, Rev. stand. övers.
1. Vilka måste vi älska för att få evigt liv, och varför är det så?
JEHOVAS väg är kärlekens väg. Genom den har han utmärkt sig, och det är enligt kärlekens princip som han leder universums angelägenheter. Det är en förträfflig väg eller ett utomordentligt sätt för honom att styra och handleda alla sina förnuftsbegåvade skapelser. På grund av detta sätt att handla håller han alla sina trogna skapelser fästa vid sig med ett band som inte kan slitas. Han ger dem sitt föredöme i fråga om kärlek och kräver att alla hans förnuftsbegåvade skapelser skall efterlikna honom. Endast de som gör det kommer att tillåtas att leva för evigt. De måste älska honom såsom den som förtjänar deras fullständiga tillgivenhet och hängivenhet och på så vis ge honom ett tillbörligt gensvar på hans egen stora kärlek till dem. De måste älska sina medmänniskor, alldeles såsom han älskar. På det sättet är de lika Gud. Guds, älskade Son sade, att de två förnämsta buden var dessa: 1) ”Du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft.” 2) ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (5 Mos. 6:5 och 3 Mos. 19:18; Matt. 22:37—40) För att vi, vilka det än gäller, skall kunna bevisa oss värdiga evigt liv i någon del av Guds universum, måste vi hålla dessa befallningar och följa denna kärlekens förträffliga väg.
2, 3. Vilken organisation har mest fått erfara Guds kärlek? Varför?
2. Det finns ingen organisation i hela skapelsen som har fått röna mera av denna Guds ömma egenskap och njutit större gagn av den än hans församling har gjort. Fastän denna församling blev till i första århundradet av vår nuvarande era, hade den visats i en förebild många hundra år tidigare genom den församling eller menighet som bestod av Jehovas forntida utvalda folk, Israels nation. Han vårdade sig om dem, därför att han hade haft deras förfäder kära. Hans profet Mose sade till detta folk: ”Emedan han älskade edra fäder och utvalde deras efterkommande efter dem, ... det var emedan HERREN älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra fäder, som HERREN förde eder ut med stark hand och räddade eder från ett tillstånd av slaveri.” — 5 Mos. 4:37 och 7:8, En amer. övers.
3. Endast en liten kvarleva av denna gynnade nation bevisade sig värdig att föras över in i den nya församlingen och bilda dess kärna. Guds vilja med avseende på den nya organisation som han hade utvalt var att den skulle bli fullkomnad i sin hängivenhet för honom och i alla gudalika egenskaper, i all synnerhet i kärlek. Med denna nya organisation menar vi inte det som kallas ”kristenheten”, ty den är lika litet hans organisation som resten av världen, varav den är den förnämsta delen, är detta. Vi menar den sanna messianska eller kristna organisationen, ”Guds församling”, som grundades i det första århundradet. Det råder stor olikhet mellan kristenheten och Gud Jehovas sanna församling. Kristenheten har aldrig följt den förträffliga vägen, utan har varit självisk och grym och världslig. Ehuru Guds sanna församling har befunnit sig mitt i kristenheten, har den likväl inte varit någon del av den, utan har uppriktigt försökt efterlikna Gud och följa hans förträffliga väg. På grund av sin själviska och grymma världslighet har kristenheten underlåtit att efterlikna Jehova Gud och vara en välsignelse för mänskligheten, och den kommer att tillintetgöras inom kort i striden vid Harmageddon. Men den sanna församlingen kommer att förbliva för alltid till Jehovas pris och till välsignelse för alla människor av en god vilja.
4, 5. Hur bevisade Gud, att han hade överflyttat sin omsorg till den nya organisationen?
4. Det var ingen lätt sak att upprätta en ny organisation och visa, att Gud hade överflyttat sin ynnest och välsignelse på den, sedan han uteslutande hade handlat med en gammal organisation i mer än sjutton hundra år. För att bevisa, att den nyupprättade kristna församlingen nu var hans utvalda församling, och för att hjälpa den genom dess barnaålders svåra period och dess övergång från den gamla tingens ordning till den nya, lät Jehova Gud sin ande eller verksamma kraft på ett särskilt sätt uppenbaras på den nya organisationen av hans hängivna folk, Messias’, Jesu Kristi, efterföljare.
5. Omkring nio hundra år före den gamla församlingens sista dagar och den nyas allra första hade Gud inspirerat Joel till att profetera om denna den gudomliga aktiva kraftens sensationella verkan på den kristna församlingen, sägande: ”Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola hava drömmar, edra ynglingar skola se syner; också över dem som äro tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande. Och jag skall låta tecken synas ..., förrän Jehovas dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske, att var och en som åkallar Jehovas namn, han skall varda frälst.” (Joel 2:28—32) De upptecknade historiska fakta visar att denna profetia började gå i uppfyllelse på den judiska kvarlevan av Jesu efterföljare på dagen för pingsthögtiden år 33 e. Kr. Under påverkan av denna Gud Jehovas utgjutna ande började dessa Jesu judiska efterföljare plötsligt, på ett mirakulöst sätt, tala på främmande språk. Och dessutom steg aposteln Petrus och andra under inflytande av denna gudomliga energi upp och profeterade eller förklarade ett antal profetior om Jehova Gud och Kristus Jesus för den hop av häpna människor som samlades. Genom samma osynliga verksamma kraft blev också då vid det tillfället vissa kunskapens gåvor givna åt dem, så att de kunde meddela kunskap åt hopen omkring dem. Hela denna förutsagda uppenbarelse av Guds ande bevisade, att han nu hade utvalt denna Jesu, Messias’, församling; och redan den dagen blev omkring tre tusen judar och proselyter övertygade om detta förhållande och själva överförda från den förkastade gamla organisationen till. den nya kristna församlingen. —, Apg. 2:1—41.
En väg av tillväxt genom gåvor
6. Vad förlänades åt den första församlingen genom anden?
6. Så gick det alltså till när den nya organisationen upprättades och det blev ådagalagt, att den hädanefter var Guds utvalda organisation, genom att dess medlemmar erhöll dessa övertygande mirakulösa gåvor av hans ande. En av dess senare tillkomna medlemmar var aposteln Paulus, och mer än någon annan inspirerad kristen skribent har han avhandlat dessa andens förunderliga gåvor. I det tolfte kapitlet av sitt första brev till de kristna i Korint skriver han: ”Vad nu beträffar andliga gåvor, bröder, vill jag icke, att ni skola vara oupplysta. Det finns nu en mångfald av gåvor, men anden är densamma; och det finns en mångfald av tjänster, men Herren är densamme; och det finns en mångfald av verkningar, men det är samme Gud som inspirerar dem alla i var och en. Åt envar gives andens uppenbarelse för det gemensamma bästa. Åt en gives genom anden att tala visdomens ord, och åt en annan att tala kunskapens ord enligt samma ande, åt ännu en annan tro genom samma ande, åt en. annan helbrägdagörelsens gåvor genom den ena anden, åt en annan att utföra kraftgärningar, åt en annan profetia, åt ännu en annan förmåga att skilja mellan andar, ät en annan olika slag av tungomål, åt en annan att uttyda tungomål. Alla dessa äro inspirerade av en och samma ande.” (1 Kor. 12:1, 4—11, Rev. stand. övers.) Den förkastade gamla judiska organisationen gjorde motstånd mot detta att Jehovas ande uppenbarades genom mirakulösa gåvor åt de nya kristna troende, men den kunde inte förhindra det, och inte heller kunde de hedniska religiösa organisationerna göra det. Trots avunden och antagonismen hos de icke-troende judarna och hedningarna visade Gud, den Allsmäktige, vad det var som hans kraft och ande vilade på. Därför fortsatte Jehova att förläna andens gåvor åt sin Sons efterföljare och lät dessa utöva dem under denna apostoliska tid.
7, 8. Vilka frågor uppstår med anledning av att gåvor nu saknas? Hur svarar vi?
7. När Gud Jehovas vittnen betraktar hans organisation nu på 1900-talet, måste vi erkänna att den inte äger och utövar dessa mirakulösa andens gåvor, som utmärkte och identifierade organisationen av hans vittnen då i det första århundradet. Människor som inte förstår, varför dessa gåvor saknas i denna tid, frågar kanske: Är inte kristendomen densamma i dag som den var då för länge sedan? Lider inte Jehovas kristna församling i våra dagar en väsentlig brist genom att inte äga dessa övertygande andliga gåvor som hjälp vid sin verksamhet och vid sitt predikande av ”detta evangelium om riket”? Skulle det inte i denna avgörande tid, då den gudlösa kommunismen och religiösa världsligheten utbreder sig överallt, vara möjligt för oss att frambära ett mera effektivt vittnesbörd om hans rike, om vi hade dessa andens mirakulösa gåvor som stöd för våra framställningar och till att övertyga de tvivlande med?
8. Vi svarar, att den rena kristendomen (men inte kyrkokristendomen) i vår tid är densamma som kristendomen var i sin barnaålder. Den har inte lidit något bakslag, har inte hämmats i sin växt eller försvagats genom att Guds aktiva kraft eller ande inte nu verkar inom den med mirakulösa andliga gåvor. Frånvaron av dessa gåvor förvånar oss inte. Den förutsades av aposteln Paulus i det första århundradet, när han sade: ”Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.” (1 Kor. 13:8) Att tungomålstalandets gåvor har upphört och att profetians och kunskapens gåvor har försvunnit är inget tecken på Guds ogunst och inte heller på någon maktlöshet eller svaghet hos hans ande. Det var inte meningen, att alla kristna skulle få dessa mirakulösa gåvor, och alla har inte fått dem. Med tanke på sin egen tid frågar Paulus: ”Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?” (1 Kor. 12:29, 30) Aposteln framställer alla dessa frågor på ett sådant sätt, att det svar som fordras är nej! Att några eller alla dessa gåvor saknas kan därför inte vara något tecken på Guds misshag, utan det måste utvisa hans olika” sätt att gå till väga. Vi har ingen bestämmanderätt över utdelandet av dessa mirakulösa gåvor och inte heller över förlänandet av särskilda gåvor, utan det är Gud som har det, och han förlänar dem på ett teokratiskt sätt. Han utrustar medlemmarna av sin församling så som det behagar honom, alltifrån Jesus Kristus och nedåt. Och hans ande kan verka och verkar också på ett lika mäktigt sätt i våra dagar utan dessa andliga gåvor, som den gjorde med dem i det första århundradet. I själva verket åstadkommer den trogna kvarlevan av den sanna kristna församlingen i denna tid, genom Gud Jehovas ande, ett mäktigare vittnesbörd om hans namn och rike än som någonsin har förekommit i den kristna eran.
9. Vad är det som gör att församlingen är densamma i våra dagar och inte har lidit någon verklig förlust?
9. Eftersom mirakulösa andliga gåvor för länge sedan har försvunnit såsom inte längre nödvändiga på detta framskridna stadium av den sanna församlingens tillvaro, skulle det vara gagnlöst för någon kristen i våra dagar att allvarligt åstunda någon av dem, vare sig gåvan att tala främmande tungomål, förmågan att översätta dem, kraft att bota, profetians eller inspirerad predikans gåva, etc. Tiden för dessa har flytt, och Jehova Gud skulle aldrig hörsamma en bön om sådana gåvor. För nitton hundra år sedan var det en god väg, ett gott och effektivt sätt att grunda och bygga upp den kristna församlingen medelst dessa gåvor av anden, som gavs åt församlingens medlemmar och som ingav fruktan och vördnad. Men den sanna församlingens kvarleva i våra dagar följer under Guds ledning och genom hans ande en ännu förträffligare väg än den att bruka andliga gåvor. Det är kärlekens väg. Det är den som gör den sanna kristna församlingen av i dag till densamma som den var i det första århundradet, i sin barndom, då den behövde de tecken som mirakulösa andliga gåvor åstadkom. Den sanna församlingen i våra dagar har samma väsentliga egenskap, kärlek, som den hade på apostlarnas tid. Det är på eller genom kärlekens väg som den blir uppbyggd och utför alla sina gärningar, i lydnad för Gud och i strävan att efterlikna Jesus Kristus. Det är denna beständiga, mer än allt annat viktiga väg som den har försökt vandra alla dessa nitton hundra år. Det är en förträffligare väg än den att verka endast genom andens gåvor. Följaktligen har församlingen genom att uteslutande vandra på denna väg nu vid den kristna erans höjdpunkt inte lidit någon verklig förlust, inte utsatts för något verkligt hinder eller förfång genom att gåvorna har hållits tillbaka. Den är lika fylld av anden som någonsin. Dess tro och hopp är lika starka och lyser lika klart som någonsin, om de inte är ännu starkare och mera klart lysande, nu när vi har nått fram till denna världens ände och profetiorna får sin fullständiga uppfyllelse.
10. Hur ter sig kärlekens väg i jämförelse med andliga gåvor, och varför förhåller det sig så?
10. Detta är vad aposteln syftar på, när han visar att det finns en mångfald av andliga gåvor och frågar om alla kristna har alla och samma gåvor. Eftersom det är en mångfald av gåvor, är några av dem att föredraga framför andra. Men hur åtråvärda än dessa gåvor är, så finns det dock någonting långt mera betydelsefullt och livsviktigt, som inte får förloras ur sikte. Med rätta bör de förnämsta gåvorna eftertraktas under den tid då gåvor utdelas, men det finns en sak som är långt förträffligare än mirakulösa gåvor och därför någonting som i långt högre grad bör åstundas och eftersträvas. Därför riktar aposteln uppmärksamheten på detta och säger: ”Men åstunda allvarligt de högre gåvorna. Och jag vill visa eder en ännu förträffligare väg.” (1 Kor. 12:31, Rev. stand. övers.) Vi kristna i våra dagar kan följa apostelns uppmuntrande maning och sträva efter att göra den vägen till vår lika allvarligt och tillitsfullt som våra bröder gjorde på hans tid. Fastän vi inte har de mirakulösa gåvorna, kan vi i våra dagar vandra lika helt och fullt och troget på denna förträffligare väg som de gjorde på apostlarnas tid och kan på det sättet bevisa oss värdiga evig frälsning. Vägen är Guds väg, kärlekens väg.
Ingen vinning för vår egen del utan den
11, 12. Hur kunde någon tala tungomål och ändå vara ingenting? Varför?
11. För att visa, hur överlägsen denna väg är, illustrerar aposteln hur betydelsefull den är. Antag att någon hade några eller alla de gåvor som mirakulöst gavs av Guds ande. Likväl skulle denne, om han inte odlade denna livsviktiga egenskap, kärlek, inte uppnå någonting. I det aposteln alltjämt talar om andens gåvor, inleder han det trettonde kapitlet i sitt brev med att säga: ”Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” (1 Kor. 13:1, 2) Om någon var behörig att skriva på detta sätt, så var det aposteln Paulus, ty han hade alla de gåvor som han här omnämner och i mera överflödande mått än andra. Med uttrycket ”människors tungomål” syftade han inte på talkonst eller vältalighet, varigenom man kan hålla åhörarskaror trollbundna eller få dem att omfatta vilken åsikt som helst eller utföra vilken som helst handling, ty någon sådan förmåga gjorde aposteln inte anspråk på att äga. Några av korintierna, som han skrev till, sade om Paulus: ”Breven äro väl eftertryckliga och starka, men den kroppsliga närvaron är svag och talet föraktat.” Paulus till och med erkände detta, när han sade: ”Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i fråga om kunskap.” (2 Kor. 10:10, Sv. Fribapt. övers., och 11:6) Med ”människors tungomål” menade aposteln på mirakulöst sätt förlänade gåvor att tala främmande mänskliga tungomål, och på dessa ”människors tungomål” kunde han tala i kraft av Guds ande eller osynliga energi. I nästa kapitel utropar han: ”Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla.” — 1 Kor. 14:18.
12. Men hur skulle det gå, om Paulus genom anden talade på alla dessa olika språk och inte också uttydde det som han sade eller inte hade någon bland sina åhörare som kunde tolka honom? Det skulle inte göra åhörarna mera nytta än om de lyssnade till en hednisk barbar. ”Den som talar ett tungomål riktar sig till Gud, icke till människor; ingen förstår honom; han talar om gudomliga hemligheter i anden. Den som talar ett tungomål uppbygger sig själv ... Alltså måste en man som talar ett tungomål bedja om gåvan att uttyda det. Ty om jag beder på ett tungomål, beder utan tvivel min ande, men mitt sinne är icke till gagn för någon.” Om Paulus nu framhärdade i att tala tungomål utan att ha någon uttydning som kunde beledsaga detta, så skulle det förvisso vara mindre kärleksfullt handlat av honom. Hans åhörare skulle inte få något annat gagn därav än att det för dem utgjorde ett tecken på andens verkan på aposteln, och från Paulus’ sida skulle det bara vara ett försök att briljera med sin gåva. Detta handlingssätt skulle inte uppbygga honom i kärlek och skulle alltså inte skänka honom något förblivande gagn. Det var därför att Paulus hyste kärlek till dem som sökte andlig uppbyggelse och frälsning, som han tillfogade detta beslut: ”Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla; och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål.” — 1 Kor. 14:2, 4, 13, 14, Moffatt, 18, 19.
13, 14. Vilket är förmer, profetia eller tungomålstalande? Motivera svaret.
13. Av samma visa, kärleksfulla skäl bör den som predikar Guds rike försöka tala på det vanliga språk som folket använder och förstår i stället för att bruka det språk som kan tillägnas genom högre undervisning och utbildning, vilket visserligen skulle framhäva hans högre lärdom, men skulle vara som ett främmande tungomål för hans åhörare. Med tanke på detta bemödar sig Vakttornets bibelskola Gilead om att ge de missionärer som tar examen där en grundläggande kunskap i de länders språk, till vilka de skall sändas. Änglarna har ett eget språk, men om Paulus eller någon annan talade detta himmelska tungomål, skulle det visserligen kunna vittna om en högre gåva, men vilka människor på jorden skulle få någon nytta av det som han sade? Han kunde likaväl vara en ljudande malm eller en klingande cymbal för andra. Han skulle inte vara mer än så i Guds ögon. När änglar från Gud visade sig för människor, talade de de språk som dessa människor förstod, för att vederbörande skulle få del av Guds budskap och få gagn av det.
14. Profetians gåva var förmer än gåvan att tala tungomål. ”Den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst. Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som profeterar, han uppbygger en hel församling. Jag skulle väl vilja, att I alla taladen tungomål, men ännu hellre ville jag, att I profeteraden. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon uppbyggelse. ... Varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål.” (1 Kor. 14:3—5, 39) På grund av sin förmåga att uppbygga en persons medbröder på det språk som de förstod borde profetians gåva åstundas framför olika andra gåvor. I själva verket placerar Paulus, dem som har den profetiska gåvan närmast efter apostlarna, då han säger: ”Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare.” Han omnämner talandet av olika slags tungomål som den åttonde och sista gåvan. Profetians gåva förlänades åt både män och kvinnor. Profetian i Joel 2:28, 29 förutsade, att anden skulle utgjutas över båda könen och att sönerna och döttrarna och tjänarna och tjänarinnorna skulle profetera. Så visar också Skriftens berättelse, att kvinnor såväl som män hade del i denna gåva. Evangelisten Filippus’ fyra jungfruliga döttrar profeterade. Och Paulus skrev och förordnade, hur profeterandet bland kvinnorna i den korintiska församlingen skulle gå till, och sade därvid att de skulle vara beslöjade, när de profeterade, av aktning för de invigda männen, som representerar församlingens Huvud, Jesus Kristus. Han säger: ”Mannen är kvinnans huvud ... Var kvinna, som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud.” — 1 Kor. 11:3—5; Apg. 21:8, 9.
15. Hur kunde profetians gåva brukas utan gagn för den som brukade den?
15. Paulus var den främste bland dem som profeterade genom andens gåva. Han insåg emellertid, att han måste drivas av det rätta motivet, när han profeterade på detta sätt, om han själv skulle få gagn därav. De som hörde hans inspirerade predikan kunde bli uppbyggda i tro och kunskap, men om Paulus inte hade kärlek såsom orsaken till att vilja vara och överlämna sig åt att vara en profet av detta slag, då skulle hans verksamhet som inspirerad predikare inte ha någon god effekt på hans eget jag. Han kunde då bli lik den forntida profeten Bileam i de dagar då Mose förde israeliterna bort från Egypten och till det utlovade landet. Bileam åtrådde självisk materiell vinning och lät leja sig av Moabs konung, Balak, till att förbanna israeliterna. Men tvärtemot Bileams onda motiv förmådde honom Guds överväldigande ande till att profetera en välsignelse över israeliterna. Bileams hjärta var inte med i denna profetia om välsignelse. Kort efteråt blev han dödad såsom en profet som älskade orättfärdighetens lön och som försökte motverka välsignelsen genom att snärja de välsignade israeliterna i omoralisk avgudadyrkan. (4 Mos. 22:1 till och med 25:3; 31:8; Upp. 2:14; 2 Petr. 2:15, 16) Därför talade aposteln om för korintierna, att han för att inte låta sitt själviska kött behärska hans motiv tuktade och kuvade sin kropp, ”för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet”. — 1 Kor. 9:15—18, 26, 27.
16, 17. Med vilket motiv och hur måste vi predika Riket? Varför?
16. Profetians eller det inspirerade predikandets gåva försvann sedan Lammets, Jesu Kristi, apostlar hade dött, men i våra dagar bedrives genom Guds andes kraft predikandet av evangelium om Riket till frälsning för människosläktet på ett sätt och i en utsträckning som aldrig tillförne. Predikandet från offentliga talarstolar och från hus till hus för andras uppbyggelse fortfar, men den fråga som varje man och kvinna, som tar del i att predika om Riket, måste ställa sig är denna: Av vilket motiv gör jag det?
17. Vi kanske har uppövat förmågan att framföra ett utmärkt föredrag eller vittnesbörd om sanningen. Vi kanske har de finaste argument att komma med för att övertyga dem som hör oss om att vi har rätt enligt Skriften. Vi kanske kan förklara bibelns sanningar och göra dem klara och förståeliga för andra. Vi kanske rent av på det sättet kan hjälpa till med att föra andra in i sanningen, i det vi hjälper dem att inse sitt privilegium att överlämna sig helt åt Gud och tjäna honom. Vi kan göra allt detta för någon annan. Men vad gagnar det oss, om vi inte har förblivande kärlek? Det gagnar någon annan, men det borde också gagna oss själva, allra mest. Vi har intresse inte bara för andras frälsning, utan också för vår egen. Vi älskar livet och vill äga det i evighet. Men vårt liv måste vara fyllt av kärlek. Det måste vara präglat av vänskap för andra, som söker livet. Och därför måste vårt predikande utstråla kärlekens värme, en känsla av verkligt intresse för deras varaktiga välfärd, som hör oss. Det är inte bara fråga om att framlägga kalla fakta för våra åhörare och alltså i själva verket säga: ”Där har ni det! Nu kan ni efter behag ta emot det eller låta bli att bry er om det!” Vi måste ge något mera. När vi predikar, måste vi utgjuta vårt hjärta för våra åhörare, i det vi låter dem förstå att vi i sanning är intresserade av att de skall få leva för evigt genom att lära känna och tjäna Gud och Kristus. Om vi gör detta, kommer det att ligga kärlek bakom det sätt varpå vi profeterar i denna tid, och det kommer att bli inte endast till hjälp för andra, utan därtill och allra mest till gagn för oss själva, med avseende på det eviga livet.
Hemligheter
18, 19. Hur brukade Paulus inte kunskapen om hemligheter på ett orätt sätt?
18. Var och en bör bruka en gåva från Gud på det rätta sättet, dvs. i kärlek till Gud först och främst och vidare i kärlek till sin nästa. I annat fall kommer bruket av gåvan inte att gagna den som brukar den, inte ens när det gäller gåvan att känna alla de heliga hemligheterna. När Paulus förehåller oss detta, vet han vad han talar om. Han kunde ha blivit upphöjd genom den rikedom av uppenbarelser som gavs honom genom Guds ande. Han ville inte, att hans bröder skulle överskatta honom personligen därför att han kände så många hemligheter eller hemliga sanningar med sådan klarhet. Därför sade han: ”Det rätta sättet för en människa att betrakta oss är såsom Kristi tjänare och förvaltare, som äro bemyndigade till att utdela Guds hemliga sanningar. Och vidare, vad som alltid kräves av förvaltare är att man kan lita på dem.” — 1 Kor. 4:1, 2, En amer. övers.
19. Genom att ge sina bröder dessa föreskrifter handlade Paulus på ett kärleksfullt sätt mot dem och mot Gud i sitt bruk av kunskapen om de hemliga sanningarna. Han kunde ha begagnat denna kunskap till att förmå sina bröder att följa sig och bilda en sekt, i det att de menade honom vara underbart vis och inför Gud intaga en speciell ställning, som kom honom att vara alldeles särskilt initierad, att tillhöra experternas inre hemliga krets. Men detta handlingssätt skulle ha varit själviskt, gått ut på självupphöjelse. Det skulle ha lett till hans slutliga undergång under Guds misshag. För att hindra sina kristna bröder från att intaga en orätt, andäktig hållning gentemot honom påminde den med gåvor utrustade aposteln dem om att hemligheterna inte kom av hans egen vishet och insikt, utan att han endast hade fått dem sig anförtrodda av Kristus. Således var han helt enkelt en vanlig Kristi tjänare och var förpliktad att dela ut kunskapen om dessa hemligheter till sanningssökare. Äran för att någon fick denna kunskap tillkom därför inte Paulus, som blott var en tjänare, utan Kristus, som uppenbarade de heliga hemligheterna. Det var Paulus’ plikt att vara trogen mot sin Mästare, Kristus Jesus, i att befordra kunskapen om dessa hemligheter till Kristi efterföljare. För sin trohet och pålitlighet i att göra detta skulle inte Paulus bli avgudad, tillbedd och efterföljd som en sekterisk ledare. Han gjorde endast sin plikt mot Kristus, och Kristus var den som man borde tacka, prisa, ära och efterfölja. Om Paulus älskade Gud och Kristus och sina bröder, skulle han bruka dessa hemligheter osjälviskt, inte för att upphöja sig själv bland människor, utan för att upphöja Gud, som uppenbarar de heliga hemligheterna genom Kristus. Detta skulle bli till gagn för Paulus.
20. Hur använde Jesus denna kunskap, och hur får vi den nu?
20. Kristus Jesus sade till sina trogna efterföljare: ”Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå.” (Luk. 8:10) Jesus kände dessa Rikets hemligheter. Likväl använde han inte sin kunskap om dem på ett själviskt sätt. Nej, utan han uppenbarade sin kunskap på ett kärleksfullt sätt. Han kunde själviskt ha brukat hemligheterna till att åt sig bygga upp en stor skara av sådana som till namnet var hans efterföljare. Långt ifrån att handla så kungjorde han hemligheterna för den stora massan i liknelser och dunkelt tal, och enskilt förklarade han hemligheterna endast för de få utvalda, åt vilka Gud avsåg att denna kunskap om dem skulle förlänas. I våra dagar får Kristi efterföljare hjälp till att förstå Guds ords och uppsåts heliga hemligheter, inte genom inspirerade gåvor av kunskap, utan genom hans andes upplysande kraft. Därför är detta fortfarande sant: ”Det är skrivet: Vad intet öga någon sin har sett, vad intet öra någonsin har hört, vad ingen människa någonsin har kommit att tänka på, allt detta har Gud berett åt dem som älska honom. Och Gud har uppenbarat det för oss genom anden, ty anden genomtränger allt, ja, ock Guds djupheter.” — 1 Kor. 2:9, 10, Moffatt.
21, 22. Hur måste vi göra bruk av denna kunskap om hemligheter i våra dagar, och vad är orsaken?
21. Sedan kunskapen om dessa underbara hemligheter, som ger oss nyckeln till förståendet av bibeln, en gång vunnits, skulle den kunna utnyttjas på själviskt vis. Med särskild förmåga att förklara dem för andra skulle vi kunna i hög grad briljera med oss själva för att få beröm och beundran. Eller vi skulle kunna ge efter för sympatier och antipatier och låta bli att dela dem lika med alla och envar som frågar och vill veta. Eller också kunde vi av människofruktan avhålla oss från att kungöra dessa hemligheter, som avslöjar Guds fienders organisation och förehavanden. I så fall skulle vi visa, att vi inte älskar Gud. Ty ”räddhåga är icke i kärleken, utan den fullkomliga kärleken utdriver räddhågan, ty räddhågan medför pina, och den som rädes är icke fullkomnad i kärleken. Däruti är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hava frimodighet på domens dag”. — 1 Joh. 4:18, 17, 1878 års övers.
22. Fördenskull bad Paulus sina kristna bröder att bedja till Gud för honom och sade: ”Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas och att det jag skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör evangelii hemlighet.” Han bad dem bedja, ”att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet”. (Ef. 6:19; Kol. 4:3) Tillika med ofantlig kunskap om hemligheterna hade Paulus otvivelaktigt en självuppoffrande kärlek, och förvisso måste kristna äkta män och hustrur i våra dagar, som känner hemligheten om Kristus och hans församling, visa kärlek genom att söka tillämpa denna kunskap i sitt förhållande till varandra. När Paulus förklarade denna hemlighet, sade han: ”Den hemlighet, som ligger häri, är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. Dock gäller också om eder, att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man vördnad.” (Ef. 5:32, 33) För att gagna oss själva såväl som andra måste vi bruka vår kunskap om dessa Guds djupa hemligheter på ett kärleksfullt sätt.
Kunskap
23, 24. Vilken annan kunskap skulle kunna ges oss såsom Jesus och Petrus visade?
23. Det finns annan kunskap förutom den om heliga hemligheter, och här uppstår den i detta sammanhang berättigade frågan: Hur skall vi tillämpa den kunskapen och delge den åt andra? Paulus sade, att om han hade all kunskap men inte hade kärlek tillsammans med den, så skulle han bevisa sig vara intet i Guds ögon, sak samma hur begåvad de kristna bröderna kanske ansåg honom vara. Här syftade han i synnerhet på tillfälliga gåvor av kunskap som på mirakulöst sätt förlänades av anden, gåvor som skulle försvinna under tidens gång.
24. Så till exempel fick Jesus en sådan för stunden given särskild gåva av kunskap, när han utropade om Natanael, som närmade sig: ”Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.” ”Natanael frågade honom: Huru kan du känna mig?” Ja, hur kunde Jesus känna honom annat än genom Guds ande? Därför var Jesus i stånd till att visa, hur fullständigt han kände Natanael, genom att på hans fråga svara: ”Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.” (Joh. 1:47, 48) Vidare hände det, efter det att den heliga anden hade blivit utgjuten på pingstdagen, att aposteln Petrus, när de båda lärjungarna Ananias och Safira gemensamt hade gjort upp en plan om att låtsas lämna fullt bidrag till Guds tjänst, i rätt tid fick en kunskapens gåva. Den satte honom i stånd till att avslöja det falska spelet. När mannen, för att skapa ett felaktigt intryck, lade ned som bidrag endast en del av summan, visste Petrus vad som försiggick. Han sade: ”Ananias, varför har Satan frestat ditt hjärta till att ljuga för den Helige Ande och till att draga av något av behållningen av jordstycket? Medan det ännu var osålt, förblev det då icke ditt eget, och även när det var sålt, var det icke under din myndighet? Varför har du tänkt ut denna transaktion i ditt hjärta? Du har icke ljugit för människor, utan för Gud.” Ananias föll ned död, och senare, när hans hustru Safira visade sig vara delaktig i komplotten, sade Petrus till henne: ”Hur kommer det sig, att ni ha kommit överens om att fresta Herrens ande?” Också hon föll död ned, men inte på grund av något kärlekslöst bruk av kunskapen å Petrus’ sida. — Apg. 5:1—10, Spencer.
25, 26. Hur begagnade Paulus denna kunskap, och vad framhöll han också om kunskapen?
25. Ett fall, då aposteln Paulus fick en välbehövlig gåva av kunskap, var när han var ombord på skeppet som skulle gå till Rom. När skeppsbrott tycktes oundvikligt och sjömännen stod i begrepp att överge skeppet, sade Paulus till hövitsmannen och hans män: ”Ni kunna icke bli frälsta, om icke dessa män stanna ombord.” Och på morgonen den dag då de led skeppsbrott sade Paulus till alla ombord: ”I fjorton dagar ha ni beständigt varit på vakt utan att äta något. Jag beder eder att äta något; det är nödvändigt för eder säkerhet. Ty ingen av eder skall förlora ens ett hår på sitt huvud.” ”Vi skola stranda på någon ö.” (Apg. 27:31, 33, 34, 26, En amer. övers.) Vilken Försynens skickelse kunde inte kunskapens gåvor vara, och hur underbart måste det inte ha varit att äga all den nödvändiga kunskapen!
26. Paulus kände väl till kunskapens faror, ty han kunde säga om sig själv: ”Jag är kanske ingen talare, men kunskap äger jag verkligen; jag har aldrig misslyckats i att uttrycka mig begripligt för eder.” (2 Kor. 11:6, Moffatt) Men om vi vet mer än andra, har detta benägenhet för att göra oss uppblåsta och på det sättet skada oss. Och med överlägsen kunskap och det upplysta samvete denna ger skulle en person kunna handla själviskt. Han skulle kunna utöva sin av samvetet medgivna frihet utan att bry sig om huruvida hans fria handlingar kunde komma andra att ta anstöt, vilka inte vet så mycket och därför har samvetsbetänkligheter. Kunskapen bör därför hållas i jämvikt och behärskas av kärlek. Om detta säger aposteln, när han avhandlar matproblemet: ”Med avseende på föda, som har blivit offrad åt avgudar. Här, naturligtvis, ’äga vi alla kunskap’! Kunskap uppblåser, kärlek uppbygger. Var och en som inbillar sig, att han har nått fram till någon grad av kunskap, äger ännu icke den sanna kunskapen; men om någon älskar Gud, så är han känd av honom. ... Men kom ihåg, det är icke var och en som har denna ’kunskap’.” (1 Kor. 8:1—7, Moffatt) De som har kunskap bör kärleksfullt betänka andras okunnighet.
27, 28. Hur kan kunskapen skada sin ägare? Hur kan den göras gagnelig?
27. En självisk person kan bli uppblåst över det som han äger rätt kunskap om och därför säga: ”Jag ämnar begagna mina möjligheter. Varför skulle jag bry mig om vad andra tänker om mig? Jag vet att jag har rätt i vad jag gör. Om andra är okunniga, så är jag inte ansvarig för det. Varför skulle jag låta deras okunnighet och oupplysta samvete sätta gränser för min frihet och avhålla mig från att njuta vad jag har rätt till?” Eftersom detta handlingssätt inte skulle tjäna till att uppbygga andra, utan skulle kunna skada till och med sådana som är kristna, skulle det inte vara något kärleksfullt handlingssätt. Emedan hans eget samvete på grund av den kunskap han äger kanske inte anklagar honom, kan han mena att han inte skadar sig själv. Men det gör han, ty han hindrar sin tillväxt i kärlek; och Gud skulle kunna hålla honom ansvarig för att ha vållat en annans andliga undergång genom sin önskan att själviskt handla i överensstämmelse med vad han vet är lagenligt.
28. Kunskapen bör hjälpa oss att uttrycka vår kärlek på ett mera hjälpsamt sätt. Om en äkta man vet och förstår, hur det förhåller sig med en kvinna, kan han ådagalägga sin tillgivenhet för henne på ett mera upplyst sätt. Petrus råder äkta män att göra just detta. Han säger: ”Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt [eng. övers.: i enlighet med kunskapen] leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade. Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.” (1 Petr. 3:7, 8) I harmoni med kärlekens överlägsenhet över kunskapen visar Petrus, hur kristna måste tillväxa och handla för att aldrig gå miste om den himmelska belöningen, och nämner sedan kärleken som höjdpunkten. Han säger att de måste beflita sig om att till sin tro lägga dygd och till dygden kunskap och därpå till kunskapen inte endast självbehärskning, tålamod och gudaktighet, utan också broderlig tillgivenhet och till den broderliga tillgivenheten det allra förnämsta, den egenskap som blir kronan på verket, kärleken. — 2 Petr. 1:5—7, eng. övers.