Frågor från läsekretsen
● För kort tid sedan läste man i nyheterna om ett domstolsutslag som gick ut på att oral-genital parning, dvs. parning genom munnen, som företogs av vuxna människor inte längre är straffbar handling enligt lagen i en viss stat i USA. Skulle fördenskull en sådan sedvänja vara blott och bart en samvetssak för individerna, om den tillämpades av ett kristet äkta par inom äktenskapets ram? — USA.
Det är inte denna tidskrifts syfte att dryfta alla de intima aspekterna i fråga om äktenskapligt samliv. Sedvänjor liknande den som avhandlades i detta rättsfall har emellertid blivit ganska vanliga och har fått avsevärd publicitet. Till och med unga barn får i vissa skolor upplysning om dessa förhållanden under sexualundervisningslektionerna. Vi skulle därför vara försumliga i fråga om vårt ansvar, om vi underlät att ge skriftenliga råd till vägledning för uppriktiga kristna i deras strävan att föra en ren vandel som medför Skaparens välsignelse. Ovanliga sexuella sedvänjor förekom på aposteln Paulus’ tid, och han förblev inte stum beträffande dem, som vi finner när vi läser Romarna 1:18—27. Vi följer därför bara hans goda exempel, om vi dryftar denna fråga här.
När aposteln dryftar sexuella sedvänjor, ger han oss en princip som hjälper oss att komma till en rätt slutsats. Han talar om ”det naturliga umgänget med kvinnan”, vilket somliga övergav för att ägna sig åt ”ett onaturligt” umgänge, varigenom de tillfredsställde ”skamliga lustar” och ”bedrevo styggelse” eller ”anstötliga ting” (NW). Aposteln behandlar speciellt homosexuella sedvänjor, vilka han fördömer. Men den uttryckta principen — att tillfredsställandet av sexuell åstundan kan vara ”naturligt” eller ”onaturligt” — gäller i lika hög grad om den sak som nämndes i den fråga vi nu begrundar. — Se också 3 Moseboken 18:22, 23.
Det naturliga sättet för ett gift par att ha sexuellt umgänge framgår mycket tydligt av den utformning som Skaparen gav deras respektive organ, och det bör därför inte vara behövligt att här beskriva hur dessa organ kompletterar varandra i den normala sexuella parningen. Vi håller före att — bortsett från dem som blivit indoktrinerade med den uppfattningen att ”i äktenskapet är allting tillåtet” — det stora flertalet människor normalt skulle förkasta såväl oral-genital som anal-genital parning, dvs. parning genom ändtarmsmynningen, såsom något motbjudande. Om inte dessa former för sexuellt samliv är ”onaturliga”, vad är då onaturligt? Att de som bedriver sådana handlingar gör det med ömsesidigt samtycke såsom gifta människor gör inte att dessa handlingar är naturliga eller att de inte är ”anstötliga”. Är vi trångsynta eller går vi till ytterlighet, när vi intar denna ståndpunkt?
Nej, och det inser man, när man betänker att många delstater i Förenta staterna i lång tid haft lagar som förbjuder precis dessa sedvänjor, vilka betecknats som former av ”sodomi” — även om de som förehar dem är gifta. På grund av denna legala syn på saken inbegrips i Webster’s Third New International Dictionary följande förklaring i definitionen av ”sodomi”: ”Sexuell parning med en medlem av samma kön eller med ett djur eller onaturlig sexuell parning med en medlem av motsatt kön; speciellt: införandet av manslemmen i en annans mun eller ändtarmsmynning.” Ordböcker och staters lagar kan naturligtvis variera, men vår ståndpunkt är i första hand baserad på Guds ord, bibeln. Ett sådant världsligt vittnesmål tjänar emellertid ett bestämt syfte, ett som svarar mot vad aposteln sade i 1 Korintierna 5:1. Där visade han att en medlem av församlingen i Korint hade ett sexuellt förhållande av sådan art som fördömdes till och med av de hedniska nationernas folk. Att begreppet ”sodomi” i våra dagar används om de nämnda formerna av parning visar alltså att vi inte är oresonliga, när vi säger att de är inte bara ”onaturliga”, utan är grovt onaturliga.
Men eftersom äktenskapet är av gudomligt ursprung, är vår av samvetet dikterade ståndpunkt i fråga om äktenskapligt samliv inte grundad på eller bestämd av världsliga synpunkter. Om alltså någon stats lag sätts ur kraft och oral-genital parning (eller någon liknande onaturlig parning) förklaras för ”laglig”, så ändrar det inte vår på bibeln grundade ståndpunkt. I en värld med ruttnande grundsatser i fråga om moral kan vi förvänta att somliga domstolar i skiftande utsträckning kan ge efter för den växande tendensen hänemot sexuell förvändhet, alldeles som somliga präster och läkare har gjort det.
Det är inte vår avsikt att här söka dra upp någon bestämd gränslinje för var det som är ”naturligt” upphör och det ”onaturliga” börjar. Men vi menar att en kristen genom att begrunda de principer som bibeln innehåller bör åtminstone bli i stånd att utröna vad som är grovt onaturligt. På andra områden måste den kristne individens samvete vägleda, och detta inbegriper frågor angående smekningar och ”förspel” till samlag. (Jämför Ordspråksboken 5:18, 19.) Men också i detta avseende önskar den kristne, som vill odla Guds heliga andes frukt, handla förståndigt och undvika sådana sedvänjor som närmar sig — eller lätt kunde leda till att man förföll till — onaturliga former av parning.
Hur förhåller det sig, om vissa äkta par i församlingen i det förflutna, eller till och med på senare tid, ägnat sig åt sedvänjor sådana som dem vi nyss beskrivit, i det att de först nu insett hur allvarligt det orätta varit? De kan då söka Guds förlåtelse i bön och bevisa sin uppriktiga ånger genom att avhålla sig från sådana grovt onaturliga handlingar.
Det ingår förvisso inte i vare sig de äldstes eller någon annans plikter i en kristen församling att granska äkta makars privatliv. Om de äldste emellertid hädanefter får sin uppmärksamhet hänledd på fall av grovt onaturligt handlingssätt, sådant som oral-genital eller anal-genital parning, bör de handla för att söka rätta till situationen innan den vållar än värre skada, alldeles som de skulle göra med vilket som helst annat allvarligt missförhållande. Det som ligger dem om hjärtat är naturligtvis att söka hjälpa dem som kommit på villovägar och blivit fångade i ”djävulens snara”. (2 Tim. 2:26) Men om några uppsåtligt visar missaktning för Jehova Guds äktenskapsanordning, då blir det nödvändigt att avlägsna dem ur församlingen såsom farlig ”surdeg”, som kunde besmitta andra. — 1 Kor. 5:6, 11—13.
Hur förhåller det sig för kristna kvinnor som är gifta med icke troende män, vilka kräver att de skall vara med om sådana grovt onaturliga handlingar? Ger apostelns ord, att ”hustrun utövar inte myndighet över sin egen kropp, utan det gör hennes äkta man”, en hustru orsak att ge efter för dessa krav? (1 Kor. 7:4, NW) Nej, ty denna myndighet för den äkta mannens del är endast relativ. Guds myndighet förblir alltid den förnämsta. (1 Kor. 11:3; Apg. 5:29) Sammanhanget ger för övrigt vid handen att aposteln här talade om normalt sexuellt umgänge. Det är sant att vägran att inlåta sig på oheliga gärningar kan medföra svårigheter eller rentav förföljelse för en hustru, men situationen är densamma som om hennes man skulle kräva att hon toge del i någon form av avgudadyrkan, i orätt användning av blod, i oärlighet eller något annat sådant orätt handlingssätt.
Millioner gifta par jorden utöver, både i förfluten tid och i våra dagar, har funnit att osjälvisk kärlek skänker glädje och full tillfredsställelse åt båda parterna i deras äktenskapliga samliv, utan att de behöver tillgripa förvända metoder. I det vi inser att en fördärvad värld snart kommer att sopas bort, kan vi tänka på aposteln Petrus’ ord, då han skrev: ”Då nu allt detta skall på så sätt upplösas, hurudana människor bör då inte ni vara i heligt uppförande och gudaktiga gärningar, i det ni väntar på Jehovas dags närvaro.” Ja, det är nu ingen tid att halka in på eller låta andra bedra eller pressa oss in på oheliga förehavanden, bara för att tillfredsställa självisk åtrå. Inte om vi verkligen omhuldar vårt hopp om att få leva i den strålande, rena nya tingens ordning, som nu är så nära. (2 Petr. 3:11, 12, NW; Jud. v. 7) Alltså kan kristna gifta par bevara ”äkta säng ... obefläckad”, inte bara genom att avhålla sig från otukt och äktenskapsbrott, utan också genom att undvika befläckande, onaturliga tillvägagångssätt. — Hebr. 13:4, NW.
● Uppenbarelseboken 14:3 lyder: ”De sjöngo inför tronen och inför de fyra väsendena och de äldste, vad som tycktes vara en ny sång; och ingen kunde lära sig den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som voro friköpta ifrån jorden.” Om de äldste som nämns här och i Uppenbarelseboken 4:4 representerar hela skaran av 144.000 himmelska konungar och präster, hur är det då möjligt för de 144.000 att sjunga inför dessa äldste? — Ecuador.
En nyckel till förståelsen av Uppenbarelseboken ges i de inledande orden: ”En uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina slavar de ting som inom kort måste ske. Och han sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes.” (Upp. 1:1, NW) Det är uppenbart att någonting som skulle vara omöjligt i verkliga livet kan framställas genom tecken eller symboler. En sångare kan till exempel inte sjunga framför sig själv, men han kan stå framför en bild av sig själv och sjunga. Därför är det i själva verket inte någon motsägelse då det sägs att de 144.000 står inför någonting genom vilket de själva är representerade eller symboliserade.
När vi tänker på den persons bakgrund som såg synen, nämligen aposteln Johannes, får vi hjälp att avgöra i vilket avseende de ”tjugufyra äldste” som nämns i Uppenbarelseboken 4:4 är ett tecken eller en symbol. Eftersom Johannes var jude, visste han att ”de äldste i Israel” representerade hela nationen och förde dess talan. (2 Mos. 3:16, 18; 19:7) Nu utgör hela församlingen av smorda kristna det andliga Israels ”heliga nation”, och kristna ”äldste” kan företräda eller representera hela denna ”nation”. (1 Petr. 2:9, NW) I överensstämmelse därmed bör de ”tjugufyra äldste” som sitter på troner representera hela skaran av 144.000. Talet tjugofyra torde ha påmint Johannes om de tjugofyra prästerliga avdelningar som kung David upprättade och som skulle tjäna i Jerusalems tempel. (1 Krön. 24:4) Detta passar väl ihop med att den heliga nationen av 144.000 skall verka som ett ”konungsligt prästerskap”.
Lägg också märke till att Johannes här fick en syn av framtida händelser, ”ting som måste ske”. (Upp. 4:1, NW) Följaktligen var synen av de ”tjugufyra äldste” en profetisk förhandssyn av den anordning som Jehova Gud skulle upprätta i himmelen. Vid den tid då aposteln Johannes såg synen befann sig inte en enda medlem av skaran av 144.000 i himmelen. De som tillhörde denna skara och som hade somnat in i döden väntade på en uppståndelse. (1 Kor. 15:20—23, 51, 52) Men det förhållandet att de ”tjugufyra äldste” sågs i en syn garanterade att ställningarna som äldste skulle intas av dem som de hade reserverats för.