Jehova för ”tecknandet” av sina utvalda ”med insegel” till ett slut

APOSTELN Paulus skrev till sina av anden pånyttfödda bröder: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi är Guds barn. Om vi alltså är barn, är vi också arvingar; Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lider tillsammans, på det att vi också må bli förhärligade tillsammans.” — Rom. 8:16, 17, NW.

Hur sker detta att anden ”bär vittnesbörd”? ”Vår ande”, dvs. den attityd som behärskar dessa av anden pånyttfödda kristna, påverkas av Guds heliga ande, så att de kommer till insikt om i vilket förhållande de står till Gud. Men det sker inte på något alltigenom mystiskt sätt. Guds ord, hans handlingssätt med den kristna församlingen, den ”mat i rätt tid” som kommer från ”den trogne och omdömesgille slaven”, den upplysning som våra bröder hjälper oss att få och den klara uppfattningen av Guds uppsåt jämte profetiornas uppfyllelse — allt detta förenar sig med Guds heliga andes verksamhet i fråga om att ”bära vittnesbörd”, som det här talas om.

Det slutgiltiga tecknandet med insegel

Ett av de ställen i bibeln som handlar om hur Gud verkar i förhållande till sina smorda på jorden i denna tid är Uppenbarelseboken 7:1—8. Där får de änglar, som håller tillbaka den ”stora vedermödans” förödande vindar, befallning att inte släppa dessa lösa förrän de 144.000 andliga israeliterna tecknats ”med insegel” på sina pannor. (Matt. 24:21) Vad utgör detta tecknande med insegel? Somliga har förstått det så att det skulle betyda att under den andliga ”skörden”, som är ”avslutningen på tingens ordning”, kommer utväljandet av Messias’, Jesu, andliga bröder att fortsätta intill sista året, dagen, timmen och minuten, innan de ”fyra vindarna” börjar blåsa på jorden. Är detta den rätta förståelsen? Nej. Varför inte? — Matt. 13:39, 40, NW.

Jo, det tecknande med insegel som omtalas här avser inte det första tecknandet av de 144.000, som om alla av dem, i synnerhet alla de som fortfarande befinner sig på jorden, ännu inte skulle ha blivit tecknade med insegel. Aposteln Paulus visar att detta första tecknande äger rum vid den tidpunkt då en individ blir utvald till att få det himmelska arvet. Han säger till sina andliga bröder: ”I honom [Kristus] haven I, sedan I nu ock haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande.” — Ef. 1:13.

Somliga av ”kvarlevan” hade alltså i denna första bemärkelse blivit tecknade med insegel, innan ängeln sändes ut med ”den levande Gudens signet”. Det tecknande med insegel som ängeln utför är ett slutgiltigt tecknande, ett fastställande av att det första tecknandet är beständigt, så att ”hela [det andliga] Israel” blir frälst, i det att det fullständiga antalet av de 144.000 gör sin kallelse och utkorelse fast. (Rom. 11:26; 2 Petr. 1:10) Nästan alla av dem, om inte alla, blev tecknade redan för många år sedan med det första inseglet. Även om det är sant att somliga kan visa sig otrogna innan tecknandet blir beständigt, och följaktligen andra måste bli tecknade, så förekommer det inget allmänt insamlande av lärjungar som blir tecknade med det första inseglet vid denna sena tidpunkt. Om dessa andliga israeliter skall kunna bevisa sig trogna mot Guds uppsåt beträffande dem, är det inte sannolikt att Gud skulle teckna nya medlemmar av denna skara himmelska arvingar med det första inseglet i ”sista minuten”.

Självprövning

Hur kan du personligen pröva dig själv, om denna sak är en fråga som rör sig i ditt sinne?

Först bör du pröva din uppfattning om vad det innebär att vara tecknad med insegel för att få det himmelska arvet. Menar du att om du är en av Guds smorda andliga israeliter, så får du därigenom en särskild ställning i den kristna församlingen, som gör dig berättigad att åtnjuta större respekt än fallet skulle vara om du tillhörde den ”stora skaran” av dem som förväntar ett jordiskt arv? Anser du att det ger dig djupare kunskap? Tror du att du skall få särskilda uppenbarelser eller särskild insikt i profetiorna osv.? Du kanske känner en ivrig önskan att komma i åtnjutande av sådant. Du kanske har framgång i att placera biblisk litteratur, leda bibelstudier, besvara bibliska frågor, hålla bibliska föredrag. Du kanske är full av nitälskan, gör snabba framsteg och lever ett exemplariskt, teokratiskt liv. Kanske det förhåller sig så i alla dessa avseenden. Men detta är inte något som man bör bygga den uppfattningen på att man är kvalificerad att tillhöra det himmelska Riket. Varför inte? Därför att både de smorda andliga israeliterna och de ”andra fåren” åtnjuter Guds ynnest, och båda måste leva sitt liv i överensstämmelse med Guds vilja.

Simson och många andra människor, som levde före pingsten år 33 v.t., var fulla av nitälskan och insikt. Guds ande vilade på dem, och till följd därav kunde de utföra många övernaturliga bedrifter. Ändå tillhörde ingen av denna ”så stora sky” av trogna den himmelska klassen. — Dom. 14:6, 19; 15:14; jämför 2 Moseboken 35:30, 31; 1 Samuelsboken 10:6; 16:13; Hesekiel 2:2; Hebréerna 11:32—38; 12:1, NW.

Sedan bör du granska din bakgrund och dina karaktärsdrag. Betraktar du frågan på ett känslomässigt sätt? Den som tillhört en falsk religion, som framhöll himmelen som det enda hoppet — särskilt någon av de mera känslobetonade ”bokstavstroende” religionerna — kan påverkas av känslor och tidigare uppfattningar. Har du, innan du kom till kunskap om sanningen, använt narkotika eller psykedeliska droger? Har du fått medicinsk behandling, som kan ha påverkat sinnet och känslorna? Har du varit tvungen att genomgå psykiatrisk behandling för känslomässiga eller mentala störningar? Även om dessa ting inte nödvändigtvis utgör ett hinder för att någon skall kunna få den himmelska kallelsen, så är det dock faktorer som bör allvarligt begrundas när det gäller en ångrande, omvänd, döpt lärjunge.

Somliga har sagt att de upplever väldiga inre störningar, några har rentav sagt att det skapade en ”verklig kamp” inom dem, när de fick det himmelska hoppet. Somliga har sagt att de till att börja med kämpade emot det. Andra att de till en tid förlorade allt hopp — att Gud till en tid tog ifrån dem det jordiska hoppet, som de först hade hyst, och sedan slutligen gav dem det himmelska hoppet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle vara helt i strid med Guds sätt att handla, eftersom man inte kan tjäna Gud på ett välbehagligt sätt utan att äga hoppet om belöning. (Hebr. 11:6) Det råder ingen ovisshet i fråga om detta. Tron är inte något osäkert, utan något tillförlitligt, övertygat.

En illustration

En enkel illustration kan vara till hjälp: Biologerna säger att det som bestämmer ett barns kön är den mikroskopiska skillnaden hos en av det befruktade äggets fyrtiosex kromosomer. Detta ägg, som befruktats av den manliga sädescellen, innehåller tjugotre par kromosomer. Ett par bestämmer könet. Detta par kan bestå av två x-kromosomer eller en x- och en y-kromosom (y-kromosomen är kortare). Om äggcellen innehåller två x-kromosomer, blir barnet en flicka; om den innehåller en x- och en y-kromosom, blir barnet en pojke. Denna obetydliga skillnad ger under barnets uppväxt upphov åt alla de ofantliga skillnader mellan man och kvinna som blir följden.

Nu vet vi att ingen behöver tala om för en normal person om han eller hon är man eller kvinna. Denna olikhet, som skapats och fastställts av Jehova och som till att börja med är utomordentligt liten, resulterar i den stora skillnaden mellan mannens och kvinnans personlighet. Mannens hjärta och sinne har en benägenhet för maskulina ting, som till exempel mekanik, konstruktivt arbete osv., medan kvinnan älskar att tänka på kvinnliga önskningar, såsom ett hem, kläder, utsmyckning och prydnader och liknande. Ingen kan helt och fullt förklara för den andra precis hur han eller hon tänker, uppfattar, resonerar och känner i fråga om saker och ting. Det är alltsammans av Gud.

Det förhåller sig på liknande sätt med den av anden pånyttfödda ”lilla hjorden” och de ”andra fåren”. Aposteln Petrus säger till sina av anden pånyttfödda bröder: ”Det har ... blivit er givet en ny födelse, inte genom förgänglig utan genom oförgänglig fortplantningssäd, genom den levande och förblivande Gudens ord.” (1 Petr. 1:23, NW) Om Gud genom olikheten hos en mikroskopisk kromosom kan åstadkomma förbluffande annorlunda tänkesätt och önskningar, kan han helt visst inplanta himmelskt hopp, tänkesätt, åstundan och mål eller drivkraft hos dem som han utväljer enligt sin vilja. Genom sin ande och sitt ord kan han inplanta den ”säd” som gör individen till en ”ny skapelse”, med motsvarande himmelska förhoppningar. (2 Kor. 5:17) Även i en mänsklig kropp insätter Gud lemmarna enligt vad han ser att kroppen behöver. — 1 Kor. 12:18.

Rikets smorda arvingar är följaktligen lyckliga därför att de blivit utvalda till en så storslagen tjänst och belöning, alldeles som en normal man är glad för att han är man och en kvinna är glad för att hon är kvinna. Var och en är vad Gud har gjort honom eller henne till. Mannen eller kvinnan behöver inte uppmuntras att finna sin rätta plats när det gäller könet. Den är fastställd av Gud och kan inte förändras, och inte heller behöver individen hjälp av någon annan för att avgöra vad han eller hon är. — Rom. 9:16.

När man studerar eller talar med personer som nyligen kommit till kunskap om bibelns sanning, är det följaktligen inte nödvändigt och inte heller nyttigt att föreslå dem att personligen söka avgöra eller utröna om de har tagit emot den himmelska kallelsen eller har ett jordiskt hopp. Om de inte har blivit kallade med den himmelska kallelsen, så tillhör de ofrånkomligen den jordiska klassen. Om det någonsin skall bli någon förändring av detta, så bör det överlämnas åt Gud att avgöra den saken och underrätta dem om det, när hans rätta tid är inne.

Den dominerande dragningskraften hos Guds budskap i denna tid är inte att människor skall bli medlemmar av Kristi himmelska ”brud”. I stället säger bibeln: ”Anden och bruden säga: ’Kom.’” Denna inbjudan innebär nu att kalla människor av nationerna till liv i ett jordiskt paradis, där ”livets vatten” skall flöda fritt och frambringa träd som bär symbolisk frukt och lövverk som tjänar ”till läkedom för folken”. — Upp. 22:1, 2, 17.

Vad de som verkligen är smorda har att göra

Vad skall de som verkligen tillhör de smorda andliga israeliterna nu göra? De kommer med all kraft att ägna sig åt att sörja för Rikets intressen till tjänst för de ”andra fåren”. Det skulle inte vara att sörja för Rikets intressen i närvarande tid, om de som tillhör den smorda klassen skulle avskilja sig för att hålla regelbundna sammankomster, där de kunde ”tala om sitt himmelska hopp”. Det de dryftar bör vara sådant som uppbygger och bidrar till frid och endräkt i hela församlingen. Detta kommer att hjälpa de ”andra fåren” och kommer i lika mån att hjälpa de smorda själva. På så sätt kommer båda klasserna att utgöra ”en hjord”. (Joh. 10:16) Den andliga maten ”i rätt tid” är det som alla bör njuta av i lika mån. Denna mat kommer att ge näring åt både de smordas, de med insegel tecknades, och de ”andra fårens” inre förhoppningar. — Matt. 24:45—47, NW.

Detta angående avskiljande nämns därför att personer, som bekänt sig nyligen ha blivit smorda, i somliga fall har haft en tendens att isolera sig eller bilda en separat grupp. Detta leder till oenighet och har i själva verket åstadkommit söndring i församlingen i ett antal fall. — Ords. 18:1.

De som är kallade till det himmelska arvet tillsammans med Jesus Kristus erkänner, när de blir tillfrågade om det, att de verkligen har tagit emot denna kallelse. Vid firandet av Herrens aftonmåltid varje år ger de till känna att de har detta himmelska hopp genom att ta del av de emblem som delas ut. Men de annonserar inte detta förhållande ständigt och jämt. De riktar inte självsäkert uppmärksamheten på det, så att var och en i församlingen ständigt skall hållas medveten om det. De väntar sig inte att bli behandlade på något fördelaktigare sätt än andra. I stället är de ivrigt verksamma på det sätt som aposteln Johannes beskriver: ”Var och en som har detta hopp till honom, han renar sig, likasom Han är ren.” — 1 Joh. 3:3.

I 2 Petrus 1:5—11 framhåller aposteln Petrus hur Kristi andliga bröder kommer att vara sysselsatta, i det de arbetar på att frambringa andens frukt för att göra sin ”kallelse och utkorelse fast”. Detta måste ske ”med anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek har fördrag med varandra och allvarligt strävar efter att bevara andens enhet genom fridens föreningsband”. — Ef. 4:1—3, NW.

När det gäller äldste och andra medlemmar av församlingen, bör dessa inte söka avgöra vilken ställning en nyligen döpt person intar, som känner att han eller hon har den himmelska kallelsen. Det tillkommer inte dessa att kritisera en sådan person för det hopp han påstår sig äga. Det är ingenting att tvista om. Man kan dryfta de krav som uppställs på den som är smord för att hjälpa individen att få klaraste möjliga uppfattning om vad Skriften säger. Och den som bekänner sig tillhöra den smorda klassen bör sätta värde på försöken att bistå honom eller henne. Men när allt har sagts och gjorts, så är det Gud som utväljer. Var en individ befinner sig är en sak mellan honom och Gud. Sådana personer bör, som alla andra i församlingen, bemötas med kärlek, förståelse och samarbete, i det alla samverkar med Gud och Kristus. — Kol. 3:12—17; 2 Kor. 6:1.

I denna sena tid i fråga om förverkligandet av Jehovas uppsåt med den kristna församlingen står det klart att det inte läggs eftertryck vid någon allmän kallelse av lärjungar till det himmelska arvet. Det förnämsta nu är att tjäna Gud av hela sin själ, i det vi ägnar uppmärksamhet åt vår kristna ostrafflighet och arbetet med att församla de ”andra fåren”. Ingen bör låta personliga känslor i fråga om sin egen eller någon annans ställning bli en stridsfråga i församlingen. I denna mödosamma ”ändens tid” är det nödvändigt att alla är förenade i kärlek, som är ett ”fullkomligt föreningsband”. — Kol. 3:14, NW.