Hur man firar minnet av Kristi död

Varför, när och av vem skall det firas?

”ETT namn är bättre än god olja och dödsdagen än den dag då man födes.” Dessa ord har förefallit många människor egendomliga. Men när man väl förstår dem, finner man att de innehåller en utomordentlig sanning och att de i synnerhet är tillämpliga på firandet av minnet av Kristi död. — Pred. 7:2, NW.

Lägg märke till att det först heter att ett namn är bättre än god olja. Naturligtvis måste detta innebära att ett gott namn, inte ett ökänt eller rätt och slätt bemärkt namn, är bättre än god olja. Det sägs t. ex. upprepade gånger om Jehova Gud att han gör sig ett namn, dvs. ett gott, stort namn: ”Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på allt folket i hans land; ... och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.” — Neh. 9:10; 2 Sam. 7:23; Jes. 63:14; Ords. 22:1.

När en människa har ett sådant namn, då är det verkligen sant att hennes dödsdag är bättre än den dag då hon föddes. När hon dör, har hon utfört någonting, hon har bevarat sin ostrafflighet, hon har ett gott namn hos Gud, vilket tillförsäkrar henne en uppståndelse. Ingenting av detta gäller om henne den dag hon föds. Vid födelsen kan inte någon förtjänst eller något tillgodohavande tillräknas henne, utan det är först under årens lopp som hon kan samla en viss förtjänst, ett tillgodohavande, ”skatter i himmelen”, genom att handla gudfruktigt. — Matt. 6:20.

Varför detta minne skall firas

Om ingen annan människa som någonsin har levat eller kommer att leva kan dessa ord i Predikaren 7:2, som säger att en människas dödsdag är bättre än hennes födelsedag, yttras med större rätt än om Jesus Kristus, Guds Son. Visst hade han, redan innan han föddes såsom människa, utövat trogen tjänst för sin Fader i himmelen, men hur mycket fullgjorde han inte genom sitt liv och sin död såsom människa! Först och främst förhärligade han sin Faders namn. Satan, djävulen, hade stolt skrutit med att han skulle kunna vända alla skapade varelser bort från Jehova Gud, alldeles såsom han hade vänt Adam och Eva bort från honom. Jesus Kristus bevisade att Satan, djävulen, var en lögnare, ty hur djävulen än försökte, kunde han inte förmå Jesus att vara illojal mot sin himmelske Fader. Jesus bevisade verkligen att han var vis och förståndig, och härigenom gladde han sin Faders hjärta, ty han gav honom ett svar, som han kunde rikta till den smädande djävulen. — Job, kap. 1 och 2; Ords. 27:11.

För det andra åstadkom Jesus genom sin död människosläktets återlösning från synd och död. ”Den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” ”En enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla.” Ja, såsom han själv sade: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv [sin själ] till lösen för många.” — Rom. 6:23; 1 Tim. 2:5, 6; Matt. 20:28.

För det tredje utgjorde Jesus genom sin trohet intill döden ett enastående föredöme för alla sina efterföljare: ”Se på Jesus, trons hövding och fullkomnare. Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.” ”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild [ett föredöme, NW], på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.” — Hebr. 12:2, 3; 1 Petr. 2:21.

Vi bör inte heller förbise Jehovas roll i fråga om att göra Kristi dödsdag så minnesvärd. Var det inte först och främst han som avsåg att hans Son skulle handla såsom han gjorde? Och när han utgav sin enfödde Son, visade han inte då den allra största kärlek? Såsom vi läser: ”Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” — 1 Joh. 4:10; Joh. 3:16.

Med tanke på allt det som Jesus åstadkom under sitt liv och i all synnerhet genom sin död är det sannerligen mycket lämpligt att fira minnet av hans död. Skriften säger ingenting om att man bör fira Kristi födelsedag och inte någon annan födelsedag heller för den delen. (I Skriften talas det bara om att hedningar firade födelsedagar.) Men Skriften innehåller verkligen Jesu befallning om att man skall fira minnet av hans död. Fördenskull högtidlighåller Jehovas vittnen minnet av Jesu död men inte av hans födelse. Aposteln Paulus, som hade fått besked om denna sak av Jesus själv, meddelar oss följande:

”Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: ’Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.’ Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: ’Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta [Närhelst, New English Bible] I dricken den, så gören detta till min åminnelse.’” — 1 Kor. 11:23—25.

När? Hur ofta?

Eftersom det är passande, rätt och nödvändigt för de kristna att fira åminnelsen av Kristi död, så kan man fråga: hur ofta bör de göra det, och när skall det ske? När Jesus sade: ”Gören detta till min åminnelse” eller: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig” (NW), menade han då att hans efterföljare skulle göra detta dagligen, en gång i veckan, månatligen, kvartalsvis eller en gång om året? Han säger inte själv direkt något om detta, men vi kan begrunda denna fråga och komma till en rätt slutsats. Hur ofta brukar man högtidlighålla minnet av en märklig händelse? Är det inte en gång om året? Firade man inte den judiska påsken, som utgjorde en åminnelse av israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten, en gång om året, och skedde inte detta på Jehova Guds uttryckliga befallning? — Luk. 22:19; 2 Mos. 12:14; 3 Mos. 23:5.

Låt oss vidare tänka på att Jesus Kristus sägs vara det påskalamm, som blivit slaktat för de kristna. (1 Kor. 5:7) Detta antyder att minnet av hans död, i likhet med minnet av det ursprungliga påskoffret, bör firas en gång om året. Vidare bör man förnuftigtvis kunna påstå att eftersom Jesus instiftade åminnelsen av sin död på den 14 Nisan, den dag då den judiska påsken firades, och även dog samma dag — den judiska dagen börjar och slutar vid solnedgången —, så bör minnet av hans död också firas på samma sätt, nämligen en gång om året på den 14 Nisan, och det finns bara en sådan dag, 14 Nisan, på året!

Det är en historisk verklighet att ett mycket stort antal av de första kristna under åtminstone flera århundraden firade Jesu Kristi död just på detta sätt, en gång varje år på den 14 Nisan, och fördenskull kallades de ”quartodecimaner”, av de latinska orden quartus decimus, som betyder ”fjortonde”.

En känd historieskrivare, Mosheim, som ägnat stort intresse åt de första kristna, har i sin bok History of Christianity, the First Three Centuries meddelat följande om quartodecimanerna (band 1, sid. 529): ”De kristna i Mindre Asien var vana att fira denna heliga högtid, som tjänade till åminnelse av instiftandet av Herrens nattvard och Jesu Kristi död, vid samma tid som judarna åt sitt påskalamm, nämligen på kvällen den fjortonde dagen i första månaden.a Ty ... de ansåg att Kristi exempel hade laggill kraft; och enligt vad som är lika uppenbart ansåg de inte att vår Frälsare skulle ha föregripit den judiska påsken, ... utan att påskalammet åts av honom och hans lärjungar samma dag som judarna ... var vana att äta sitt.”

Innebörden

När Jesus, sedan han firat påskmåltiden, tog litet osyrat bröd, som blivit över, och sade: ”Tagen och äten; detta är min lekamen”, menade han då att detta bröd plötsligt, genom ett underverk, genom en process kallad transsubstantiation, verkligen blev hans kropp? Hur skulle det kunna ha blivit det, när han alltjämt befann sig i köttet? Och om han vid den tiden hade utfört ett sådant sällsamt underverk, borde då inte detta någon gång ha blivit omnämnt någon annanstans i de kristna grekiska skrifterna? Det är uppenbart att han menade att detta bröd representerade, föreställde eller betydde hans kropp. Det var denna kropp av kött som han utgav till gagn för sina efterföljare. — Matt. 26:26; 1 Kor. 11:25.

Detsamma gäller om Jesu ord: ”Detta är mitt blod.” Han menade inte att vinet verkligen blev hans blod, ty detta blod pulserade alltjämt i hans ådror. Nej, vinet föreställde, representerade eller betydde hans blod, ”förbundsblodet [det nya förbundets blod], som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. — Matt. 26:28; 1 Kor. 11:25.

”Förbundsblodet”? Ja, under den tid då bibeln blev till användes blod för att bekräfta ett förbund eller ge det gällande kraft. Alldeles såsom tjurars och bockars blod användes för att ge det gamla lagförbundet, som ingicks mellan Jehova Gud och Israels nation, gällande kraft, så gav Jesu Kristi blod gällande kraft åt ett nytt förbund, ett förbund mellan Jehova Gud och Kristi efterföljare; det gjorde detta förbund verksamt. — Hebr. 8:13; 9:15—24.

Vilka bör ta del?

Den kväll, då Jesus instiftade åminnelsen av sin död, talade han också om ett förbund om ett rike: ”Jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike.” (NW) Detta förbund, som Gud hade ingått med Jesus Kristus, slöts ursprungligen med konung David och förutsade dens ankomst, som skulle härska för evigt. De som är delaktiga i detta förbund om Riket sägs — enligt vad Skriften meddelar — utgöra de 144.000 medlemmarna av det andliga Israel, vilka blivit tecknade på pannan. Vidare beskrivs de såsom de 144.000, som står på Sions berg tillsammans med Lammet, och såsom de som har del i den första uppståndelsen och får härska såsom Guds och Kristi konungar och präster. Endast de som är delaktiga i både det nya förbundet och förbundet om riket är berättigade att ta del av Herrens aftonmåltid. — Luk. 22:29; 2 Sam. 7:11—16; Upp. 7:4; 14:1, 3; 20:5, 6.

Eftersom antalet av dem som befinner sig i dessa förbund är begränsat till 144.000 och denna skara började utväljas när Jesus var här på jorden, kan inte alla som i denna tid bekänner sig vara åt Gud överlämnade kristna förkunnare vara delaktiga i dessa förbund, ty deras antal är nu uppe i många gånger 144.000. År 1963 var det till exempel 1.693.752 personer som församlades för att fira minnet av Kristi död såsom denna högtid firas världen runt av Jehovas vittnen, men det var endast 12.292 personer som tog del av emblemen, brödet och vinet, dvs. ungefär en på ett hundra fyrtio.

Denna fråga inställer sig då: Hur kan man veta om man bör ta del av brödet och vinet eller inte? Guds ord säger: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi äro Guds barn. Om vi alltså äro barn, äro vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lida tillsammans, på det att vi också må bliva förhärligade tillsammans.” — Rom. 8:16, 17, NW.

De som erfar detta vittnesbörd i livet, som har fått bevis för att Guds heliga ande verkar på dem och bereder dem för denna himmelska belöning, de är vissa härom. De har inga som helst tvivel. Att nå detta himmelska mål betyder mera för dem än några som helst jordiska framtidsutsikter skulle kunna göra. De som tillhör denna himmelska klass blev i synnerhet kallade före år 1931, och fram till den tiden erbjöd Gud endast ett himmelskt hopp åt de överlämnade kristna. De som hyser detta hopp bör ta del av emblemen. Men de som sätter sina förhoppningar till ett evigt liv i ett jordiskt paradis, som Guds ord också utlovar, bör naturligtvis inte ta del av emblemen; ty de befinner sig inte i det nya förbundet och inte heller i förbundet om Riket.b

Innebär detta att Jehova Gud är orättfärdig, orättvis, partisk och att han godtyckligt ger olika framtidshopp åt olika individer? Nej, visst inte. Såsom vingårdsmannen i en av Jesu liknelser, vilken lejde arbetare till vingården, sade till dem som klagade, därför att de som hade arbetat bara en timme fick samma lön som de som hade arbetat hela dagen: ”Har jag icke lov att göra, såsom jag vill, med det som är mitt?” — Matt. 20:15.

Vi bör inte glömma att allt som vi får mottaga av Gud får vi tack vare hans oförtjänta godhet. Ingen av oss förtjänar någonting. I synnerhet är det så med mänskliga syndare, Adams avkomlingar. Om det behagar Jehova att belöna några med evigt liv i himmelen och andra med evigt liv på jorden, så är det hans företrädesrätt. Adam blev inte orättvist behandlad, när han skapades till människa och inte till ängel; Johannes döparen blev inte orättvist behandlad, då han bara blev en vän till brudgummen och inte fick tillhöra brudeskaran. På samma sätt är det i vår tid. Ingen av dem som vinner evigt liv på jorden kommer att ha någon anledning att klaga. Om vi är visa och förståndiga, kommer vi att vara tacksamma för det som erbjuds åt oss.

Varför bör man då vara med vid åminnelsen av Kristi död, om man inte ämnar ta del av brödet och vinet? På grund av det som sägs vid detta tillfälle. Vi blir påminda om hur mycket Jehova Gud har gjort för oss, hur mycket Jesus Kristus har gjort för oss och om det storslagna föredöme som han har givit oss. Vidare dras de kristna närmare varandra genom att de kommer tillsammans vid detta allvarspräglade men likväl glädjerika tillfälle.

I år kommer Jehovas vittnen jorden runt att samlas för att fira Kristi död lördagen den 28 mars efter klockan 18. Alla människor av en god vilja gentemot Gud inbjuds att komma tillsammans med dem den kvällen och dra nytta av det som de då får höra och se.

[Fotnoter]