Tillsyningsmän i apokalyptiska tider
”Jesus Kristi uppenbarelse, vilken Gud gav honom.” —Upp. 1:1, 1878.
1. Vad menas med att vi befinner oss i apokalyptiska tider?
VI BEFINNER oss i apokalyptiska tider. Detta vill säga: Vi lever i tider och under förhållanden som visats för oss i förväg i den sista av de sextiosex böckerna i bibeln, den som kallas Apokalypsen eller Uppenbarelseboken.
2. För vilken lycka är tiden nu inne, enligt denna apokalyptiska bok?
2 Denna apokalyptiska bok börjar så här: ”Uppenbarelsen genom Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina slavar de ting som inom kort måste ske. Och han sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes, vilken bar vittnesbörd om det ord, som Gud gav, och om det vittnesbörd, som Jesus Kristus gav, ja, om allt det som han såg. Lycklig är den som föreläser och de som höra denna profetias ord och som iakttaga det som är skrivet i den; ty den fastställda tiden är nära.” (Upp. 1:1—3, NW) Önskar någon vara lycklig i dessa apokalyptiska tider? Må han då läsa denna profetias ord för sig själv eller läsa dem högt för andra. Eller, om han inte själv läser, må han då lyssna till de upplästa orden och så insiktsfullt rätta sig efter det som är skrivet i denna profetiska bok. Nu är tiden inne för denna lycka.
3. Vilken Johannes är det som omnämns här. och vilka skulle han skriva till?
3 Johannes, som omtalas här, var en Jesu Kristi tjänare eller slav. Han skryter inte med att han var en kristen slav i ämbetet som en av ”Lammets tolv apostlar”. (Upp. 21: 14) Som slav fick han instruktion om att skriva till vissa församlingar i det område som nu är asiatiska Turkiet. Han börjar då så här: ”Johannes till de sju församlingar som äro i provinsen Asien.” — Upp. 1:4, NW.
4. Var befann sig Johannes då, och vilka skulle han särskilt skriva till?
4 Johannes var då på fängelseön Patmos, i det han fick lida förföljelse av Caesars romerska rike för att han var en trogen kristen. (Upp. 1: 9) Ön Patmos låg inte mer än omkring 100 km från Efesus och följaktligen inte långt från de sex andra städerna, där det fanns församlingar som Johannes fick befallning att skriva till den. Vid den tiden kan Timoteus, Eunices son, ha varit en åldrig tillsyningsman för församlingen i Efesus. Johannes fick befallning att skriva särskilt till tillsyningsmännen.
5. Till vem av apostlarna hade Timoteus varit en nära följeslagare, och med vilka tillsyningsmän hade denne apostel ett särskilt avskedsmöte?
5 I sina unga dagar var Timoteus en nära följeslagare till aposteln Paulus. Paulus nämner Timoteus jämte sig själv i ett antal av sina brev som han skrev till olika församlingar, t. ex. i ett till församlingen i Filippi i Grekland: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar, till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som äro i Filippi, tillika med tillsyningsmän och biträdande tjänare.” (Fil. 1:1, NW) Dessa tillsyningsmän och biträdande tjänare i församlingen var alltså bekanta med Timoteus. På Paulus’ sista resa till Jerusalem lade hans skepp till i hamnstaden Miletus, inte långt från Efesus. Därifrån kallade Paulus till sig tillsyningsmännen i Efesus, men den gången var inte Timoteus en av dessa. De kom, allesammans ”äldre män” i församlingen i Efesus. Paulus höll ett högtidligt avskedstal till dem, såsom en som själv var tillsyningsmän för dem. Till dessa tillsyningsmän sade Paulus:
6. Vad sade han, enligt Apostlagärningarna 20:17—28, till dessa tillsyningsmän?
6 Jag avhöll mig icke ”från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus. Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker om bättringen inför Gud och tron på vår Herre Jesus. ... Och nu, se, jag vet att ingen av eder alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket, någonsin mer skall se mitt ansikte. Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod, ty jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder om allt Guds rådslut. Giv akt på eder själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat eder till tillsyningsmän, till att som herdar vårda eder om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen [Son].” — Apg. 20:17—28, NW; ED; Ro; Schonfield.
7. Hur länge hade Paulus predikat i Efesus, och vem sade han likväl att det var som hade förordnat tillsyningsmännen där?
7 I mer än två år hade Paulus predikat Guds rike offentligen och från hus till hus i Efesus och hade byggt upp den kristna församlingen där. Men Paulus sade inte till tillsyningmännen att det var han som hade gjort dem till detta eller att han hade insatt dem i ämbetet som övervakare av församlingens angelägenheter. Paulus påstod sig inte äga makt att sätta dem över hjorden av kristna får. Han sade att Guds heliga ande hade gjort dem till tillsyningsmän, på det att de måtte som herdar vårda sig om Guds församling eller hjord. Hur hängde det ihop?
8. Vad är denna heliga ande, och vad sade Petrus på pingstfestens dag om denna ande?
8 Detta betydde inte att Guds heliga ande är ett andeväsen, den tredje personen i en så kallad helig treenighet, som består av Fadern, Sonen och den Helige Ande, tre personer i en Gud och alla tre jämlika i makt och härlighet. Nej, inget sådant nonsens! Bibeln visar tydligt och belyser att den heliga anden är en osynlig, verksam kraft. Den utgår från Gud och verkar direkt på hans Son, Jesus Kristus. Genom denne himmelske Son verkar den sedan på andra personer eller ting för att verkställa Guds vilja och uppsåt. På pingstfestens dag till exempel, femtio dagar efter Jesu uppståndelse från de döda och tio dagar efter hans återvändande till himmelen, blev den heliga anden utgjuten över den kristna församlingen i Jerusalem Aposteln Petrus förklarade det underverk som ägde rum, då han sade till skaran av förundrade judar: ”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen. Emedan han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni se och höra.” Kung David hade inte farit upp till himmelen för att utgjuta denna ande, men Jesus, Davids ättling och Herre, hade gjort det. (Apg. 2:32—36, NW) När de äldre männen i Efesus gjordes till tillsyningsmän, var den heliga anden alltså inte någon andevarelse, som handlade på egen hand och som jämlike med Gud och hans Son, Jesus.
9. Vad slags kraft är den heliga anden; vad är den källa som den utgår ifrån; genom vem verkar, den, och vilka resultat åstadkommer den?
9 Om den heliga anden inte är någon himmelsk person, utan endast är den osynliga kraften från Gud, som verkar genom Jesus Kristus, hur förordnade den då dessa äldre män i Efesus till tillsyningsmän för Guds hjord? Den heliga anden är inte någon otämjd kraft som verkar i blindo. Den är en dirigerad kraft. När tillsyningsmännen i Efesus blev tillsatta, sändes den ut från Jehova Gud som dess källa. Det första redskap eller mellanled, genom vilket den verkade från himmelen, var Herren Jesus vid Guds högra sida. På pingstdagen åtföljdes dess verkan av ”ett dån, alldeles likt ljudet av en brusande, stark vind” och av synliga ”tungor såsom av eld”, som satte sig på huvudet av var och en av de 120 kristna lärjungarna, i vilka denna kraft hade kommit in för att fylla dem och låta dem tala tungomål, som de aldrig hade lärt sig. (Apg. 2:1—16) Likt vinden eller likt radiovågorna var Guds verksamma kraft osynlig, men det som den åstadkom var syn- och hörbart.
10. Vad blev apostlarna genom andens verksamhet vid pingsten, och hur blev Saulus från Tarsus en apostel tillika med dem?
10 Genom att den heliga anden uppfyllde Petrus och Jesu Kristi övriga apostlar och kom dem att förkunna de fundamentala tingen av den kristna tron, gjorde den i själva verket dessa apostlar till ”grundstenar” i det nya Jerusalem och de förnämsta tillsyningsmännen för den kristna församlingen. (Upp. 21:14) Längre fram blev Saulus från Tarsus omvänd till kristendomen, blev döpt och blev ”uppfylld av helig ande”, och han blev aposteln Paulus, som fick inta den otrogne Judas Iskariots plats. Som det står skrivet i Psalm 109:8 angående denne otrogne apostoliske tillsyningsman: ”Må en annan man taga hans ämbete som tillsyningsman.” (Apg. 1:20, NW; 9:17, 18) Lammets tolfte apostel skrev mycket tillbörligt om sig själv: ”Paulus, en apostel, varken från människor eller genom en människa, utan genom Jesus Kristus och Gud, Fadern, som uppväckte honom från de döda.” — Gal. 1:1, NW.
Mänskliga förmedlande redskap eller mellanled
11. Fungerade någon människa som mellanled mellan anden och apostlarna eller anden och Kornelius? Hur var det i fråga om andra tillsyningsmän?
11 På pingstdagen och även vid den italiske hövitsmannen Kornelius’ omvändelse mer än tre år senare fungerade ingen människa som mellanled för den heliga andens verksamhet. Herren Jesus i himmelen utgöt den direkt över sina apostlar och över Kornelius och de övriga troende i hans hus. Men i fråga om andra tillsyningsmän har det använts mänskliga mellanled för den heliga anden.
12. Genom vilket redskap sändes Paulus och Barnabas ut som missionärer från Antiokia? Hur?
12 Vi lägger märke till hur Guds heliga ande verkade då Paulus och Barnabas sändes ut som missionärer från Antiokia i Syrien. Paulus och Barnabas hörde till de fem profeterna och lärarna i församlingen där. Genom något icke beskrivet medel brukades då den heliga anden till att förmedla ljud, mänskligt tal, alldeles som radiovågorna verkar på en mottagningsapparat. ”När de offentligen gjorde tjänst åt Jehova och fastade, sade den heliga anden: ’Bland dem alla må ni avskilja åt mig Barnabas och Saulus, för det arbete vartill jag har kallat dem.’ Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem fara.” Att nu de män som företrädde församlingen i Antiokia lade sina händer på dessa två, betyder det nödvändigtvis att de män som lade händerna på dem, gjorde dem till missionärer? Nej; dessa mäns handling var av underordnad betydelse och avsåg bara att visa att de handlade på Guds andes vägnar, när de avskilde de båda missionärerna. Det är ett ofrånkomligt faktum att de gjordes till missionärer av den heliga anden, ty bibeln fortsätter angående de båda missionärerna: ”Följaktligen begåvo sig dessa män, som hade blivit utsända av den heliga anden [inte av människor i Antiokia], ned till Seleucia, och därifrån avseglade de till Cypern. Och när de hade kommit till Salamis började de förkunna Guds ord.” — Apg. 13:1—5, NW.
13. Hur skedde förordnandet av tillsyningsmän i Antiokia i Pisidien, och hur gjordes Timoteus till en tillsyningsman med myndighet att förordna andra tillsyningsmän?
13 På denna missionsresa grundade Paulus och Barnabas ett antal kristna församlingar. I andligt avseende äldre män gjordes till tillsyningsmän över dessa församlingar. Hur då? Av den heliga anden, men genom Paulus och Barnabas som förmedlare. Som bevis härför läser vi om deras förehavande i Antiokia i Pisidien: ”Dessutom förordnade de åt dem äldre män till att bekläda ämbeten i församlingen, och i det de framburo bön med fastor, anförtrodde de dem åt Jehova, som de hade kommit till tro på.” (Apg. 14:23, NW) Längre fram blev Timoteus aposteln Paulus’ följeslagare på hans resor och hans medarbetare. När Timoteus hade blivit andligt fullvuxen, gjordes han till tillsyningsman med myndighet att förordna andra mogna män till tillsyningsmän och biträdande tjänare i församlingen i Efesus och annorstädes. Men vad var det som förde till att Timoteus blev en sådan särskild tillsyningsman? Det var Guds andes verkan genom Paulus. I sina två brev till Timoteus beskriver Paulus det på detta sätt: ”Var icke försumlig beträffande den gåva i dig som blev dig given genom en förutsägelse [den torde ha skett genom anden] och när kretsen av äldre män lade händerna på dig.” (1 Tim. 4:14, NW) Paulus’ ord, som han längre fram skrev till Timoteus, visar att han själv var framträdande bland dessa äldre män. Han skrev: ”Fördenskull påminner jag dig att, liksom man rör om i elden, uppliva den Guds gåva som finnes i dig genom att jag har lagt händerna på dig. Ty Gud har icke givit oss en feghetens ande, utan en ande av kraft och kärlek och sundhet i sinnet.” (2 Tim. 1:6, 7, NW) Guds ande var nödvändig vid alla dessa åtgärder.
14. Vilket uppdrag sändes Paulus och Barnabas ut för att fullgöra efter den särskilda konferensen i Jerusalem, och hur kom de att bli förordnade?
14 Vid en kritisk tidpunkt blev Paulus och Barnabas utsedda av en särskild konferens, som de kristnas styrande krets höll i Jerusalem, till att läsa upp ett särskilt brev med instruktioner till församlingarna i Antiokia, i Syrien och i Cilicien för att underrätta dem om att omskärelsen inte utgjorde någon del av kristendomen. Som goda budbärare och tillsyningsmän i stort läste Paulus och Barnabas upp detta brev med organisationsinstruktioner för församlingarna. Dessa utsedda budbärare tog sin uppgift på allvar, i det de visste att de inte var utsedda blott av människor i den kristna styrande kretsen i Jerusalem utan av den heliga anden. De måste betrakta saken på det sättet, ty i själva det brev som de läste upp för församlingarna skrev den styrande kretsen följande ord, som är värda att lägga noga märke till: ”Den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting.”
15. Vad hade det för verkan på de kristna församlingarna att den styrande kretsen i Jerusalem på detta sätt utövade tillsyn över dem?
15 Den styrande kretsen, som bestod av människor, satte alltså den heliga anden främst, före sig själv. Detta gällde också i fråga om deras förordnande av Paulus och Barnabas. Vilken verkan hade det att den styrande kretsen i Jerusalem på detta sätt hade tillsyn över församlingarna? Berättelsen talar om detta för oss i samband med Paulus och hans nye följeslagare Silas: ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de åt de därvarande till efterföljd de beslut, som hade fattats av apostlarna och de äldre män som voro i Jerusalem. Därför fortsatte i sanning församlingarna att befästas i tron och att tillväxa i antal dag efter dag.” (Apg. 15:28; 16:4, 5, NW) Församlingarna var inte längre ovissa och oroliga i denna sak.
16. Även om mänskliga redskap användes till att förordna tillsyningsmän, vad är likväl sant beträffande den skara eller den individ som brukades till att utfärda förordnandet?
16 Det är alltså sant enligt Skriften att mänskliga redskap eller mellanled har använts till att förordna många tillsyningsmän för Guds hjord. Men fördenskull får ingen grupp av människor av egen drift sluta sig tillsammans till en religiös korporation och taga sig makten och myndigheten att göra tillsyningsmän eller ”biskopar”, som de kallas i många av kristenhetens kyrkosamfund. Utan Guds heliga ande kan de inte göra något som verkligen betyder något inför Gud eller har någon verklig andel i hans organisation. Liksom fallet var i den kristna församlingen på den apostoliska tiden, i det första århundradet, så måste en vilken som helst grupp människor som skall brukas till att förordna tillsyningsmän och medhjälpare åt dessa, dvs. biträdande tjänare, äga den heliga anden inom sig, ja, vara ”uppfylld av helig ande”. (Apg. 9:17, NW; Ef. 5:18) Så förhöll det sig med den kristna styrande kretsen i Jerusalem på den apostoliska tiden. Det var så också i fråga om sådana individer som aposteln Paulus och hans följeslagare Timoteus och Titus, som fick föreskrifter beträffande vilka män som var kvalificerade att vara tillsyningsmän och medhjälpare åt dessa. De var alla fyllda av anden och leddes av den.
Hur förhåller det sig i våra dagar?
17. Vilka frågor uppstår beträffande förordnandet av tillsyningsmän, eftersom andens mirakulösa manifestationer upphörde med apostlarna; och hur vet vi att vi känner det rätta svaret?
17 Vi lever inte nu i apostoliska tider. Långt före vår tid, när de apostoliska tiderna slutade för nästan nitton hundra år sedan, upphörde den heliga andens mirakulösa gåvor och manifestationer. Kan det då alltjämt vara sant att den heliga anden förordnar tillsyningsmän över församlingarna av sanna kristna i vår tid? Eftersom anden är Guds osynliga, verksamma kraft och inte kan förnimmas med hörseln eller känseln, hur kan vi då vara säkra på att tillsyningsmännen förordnas genom den i våra dagar? Bibeln, Guds heliga ord, gör det säkert och visst.
18. I vilken tid lever vi nu sedan 1914, och särskilt sedan 1919, och vad bör vi därför förvänta att andens verksamhet skall omfatta?
18 De verkliga förhållandena visar att år 1914 blev Guds rike med Kristus som regerande konung fött i himmelen. Vi befinner oss därför i ”tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun”. (Apg. 3:21, NW) Sedan 1919 har Guds organisation stått upp för att låta ljuset av hans härlighet lysa mitt i denna världens tjocka mörker, och tiden har kommit för uppfyllelsen av hans löfte: ”Och jag vill sätta frid till din överhet och rättfärdighet till din behärskare.” Eller, som den äldsta översättningen av de hebreiska skrifterna uttrycker det: ”Jag skall göra dina hövdingar fridsamma och dina tillsyningsmän rättfärdiga.” (Jes. 60:1, 2, 17, LXX: Thomson; Bagster) Vi lever också i tiden för den slutliga uppfyllelsen av den profetia som aposteln Petrus hänvisade till på pingstdagen, nämligen: ”Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola hava drömmar, edra ynglingar skola se syner; också över dem som äro tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.” (Joel 2:28, 29; Apg. 2:16—18) Vi bör därför förvänta att andens verksamhet också omfattar förordnandet av tillsyningsmän.
19. För vem verkar den kristna styrande kretsen i vår tid, och hur har denne kunnat axla sitt ansvar i dessa yttersta dagar?
19 Liksom på apostlarnas tid har Jehova Guds kristna hjord över sig en synlig styrande krets. Denna verkar för den ”trogne och omdömesgille slaven”, som Jesus Kristus har förordnat sedan han tillträdde sitt rike i himmelen år 1914, och på denne slavs vägnar. När Jesus talade till sina apostlar om att han skulle komma och hålla dom över sina efterföljare vid en okänd tidpunkt i tiden för denna gamla världs ände, sade han: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47, NW) Denne ”trogne och omdömesgille slav”, vilken, såsom en av många ”lemmar” sammanfogad ”person”, utgörs av alla smorda kristna medarvingar med Jesus Kristus, har sedan 1919 skött om alla husbondens ”tillhörigheter” på jorden. Slaven har troget delat ut den andliga, bibliska maten i rätt tid, så att det inte råder någon hungersnöd bland Jehovas kristna vittnen. För att göra det möjligt för medlemmarna av denna den ”trogne och omdömesgille slavens” klass att bära sitt tunga ansvar i dessa yttersta dagar har Gud genom Kristus utgjutit sin ande över dem, varigenom Joels profetia blivit fullständigt uppfylld.
20. Bland vilka utses den styrande kretsens medlemmar, och hur förhåller det sig därför med förordnandet av tillsyningsmän, särskilt sedan 1932?
20 Den styrande kretsen för denna ”trogne och omdömesgille slav”-klass utses bland medlemmarna av denna smorda, av anden uppfyllda klass. Det är genom Guds ande den fungerar. När då tillsyningsmännen förordnas av denna styrande krets i överensstämmelse med de kvalifikationer som krävs hos tillsyningsmän, så blir i verkligheten dessa tillsyningsmän förordnade genom anden, fastän det sker förmedelst mänskliga redskap eller mellanled. Jehovas vittnens historia i våra dagar visar att detta särskilt gäller sedan 1932, då systemet med valda äldste och diakoner avskaffades i församlingarna.
21. Vad söker den styrande kretsen, när tillsyningsmän skall förordnas, och vilka krav har den för ögonen?
21 Den styrande kretsen, som består av mogna medlemmar ur den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, söker alltid Guds heliga andes vägledning, när det skall förordnas män till ansvarsfulla poster i församlingarna, såsom tillsyningsmän och dessas medhjälpare, de biträdande tjänarna. Den handlar inte efter personliga tycken eller fördomar. Det som gör en individ värdig att förordnas till tillsyningsman eller till en av de biträdande tjänarna är framställt i Guds ord, särskilt i tredje kapitlet av Paulus’ första brev till Timoteus och i första kapitlet av Paulus’ brev till Titus. Alla dessa krav i fråga om tillsyningsmän och biträdande tjänare skrevs ned under inspiration från den heliga anden.
22. Hur sker således i själva verket förordnandet av tillsyningsmän, och av vilka drag hos den som är påtänkt att bli förordnad, vilka inverkar på förordnandet, framgår detta särskilt klart?
22 När nu den styrande kretsen utser tillsyningsmän, som uppfyller dessa klart framställda krav, så är det i verkligheten den heliga anden som föranleder att dessa tillsyningsmän blir förordnade; det är i verkligheten den heliga anden som gör dem till tillsyningsmän. Detta förhållande blir ännu tydligare, när vi lägger märke till att förordnandet också beror av att den heliga anden bor i fullt mått hos den som är påtänkt till ämbetet som tillsyningsman. Denne måste ådagalägga att han är fylld av anden, genom det sätt varpå han sköter sig själv och sin familj (om, han har sådan). Han måste ådagalägga att han äger den heliga anden, därigenom att han frambringar ”andens frukt”, som är ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”, och genom att han fastnaglar köttet — tillika med dess passioner och begärelser — vid pålen. Han måste ådagalägga att han drivs, tillskyndas, av Guds ande till att öva tillsyn över sin fårhjord. En belysning härav gavs på apostlarnas tid, då Stefanus blev utsedd till en tjänst därför att han var ”full av tro och helig ande”. — Apg. 6:5, 6.
23. a) Varför kan det då sägas att den heliga anden förordnar tillsyningsmän också i våra dagar? b) Om en tillsyningsman trots detta spårar ur, vad måste då göras, och vad bör tillsyningsmän läsa tid efter annan?
23 Med beaktande av den andens frukt, som den som föreslås till ämbetet har frambragt, och i överensstämmelse med de skrivna kraven, som finns framställda i den av människor under den heliga andens påverkan nedtecknade Heliga skrift, verkar då den styrande kretsen — som själv drivs av den heliga anden, om vars ledning denna krets beder till Gud. I varje hänseende kommer alltså Guds ande fram i förgrunden i fråga om förordnandet av tillsyningsmännen. I våra dagar, såsom på Paulus’ tid, kan det följaktligen sägas att den heliga anden utser och förordnar tillsyningsmän över Guds hjord, vilken han har köpt åt sig ”med blodet av sin egen Son”. (Apg. 20:28, Schonfield) Om under tidens gång någon tillsyningsman spårar ur, så måste vi komma ihåg att till och med Judas Iskariot, som Jesus själv hade utsett till att vara en apostolisk tillsyningsman, spårade ur och förrådde sin egen tillsyningsman, överherden, åt hans fiender till att dödas. Detta vållade att Jesus, efter sin död och uppståndelse och sedan helig ande hade blivit utgjuten på pingstdagen, måste utse en annan man att övertaga ”hans ämbete som tillsyningsman”. (Apg. 1:16—20, NW; 9:10, 16) På samma sätt måste i våra dagar en annan man, som sedan någon tid har visat de önskvärda egenskaperna och de nödvändiga goda dragen, insättas i ämbetet för att fylla platsen efter den tillsyningsman som spårat ur. Det är fördenskull mycket nyttigt för tillsyningsmännen och de biträdande tjänarna att tid efter annan läsa och begrunda kraven i förbindelse med deras ämbete, vilka finns framställda i Paulus’ första brev till Timoteus, särskilt i tredje kapitlet, och i Paulus’ brev till Titus, särskilt i första kapitlet.
24. Eftersom tillsyningsmannen vid varje steg måste möta anden, som gjort honom till tillsyningsman, vilka varningsord av Jesus bör han taga till hjärtat?
24 I betraktande av allt som har samband med förordnandet bör ingen tillsyningsman ta sitt ämbete lättvindigt. Vid varje steg måste tillsyningsmannen möta den heliga anden, som gjort honom till det han är. Han har därför goda skäl att taga Jesu varningsord till sina fiender till hjärtat. Med egna ögon såg dessa fiender hur Guds heliga ande verkade genom Jesus, då han botade en demonbesatt, blind och stum man, så att den stumme kunde tala och se, fri från demonbesättelsen. För att motverka det intryck, som detta underverk skulle göra på alla andra som såg det, sade Jesu fiender illvilligt att det var djävulens ande som hade verkat genom Jesus för att bota den besatte. Jesus framhöll med kraft att det var Guds ande som hade verkat genom honom till att driva ut demonen ur den blinde och stumme mannen. När Jesus sålunda hade givit Guds ande äran för det som hade utförts, i stället för att ta den för egen del, tillade han: ”Fördenskull säger jag till eder: Allt slags synd och hädelse skall bliva människor förlåtet, men hädelse mot anden skall icke bliva förlåten. Till exempel: Vemhelst som yttrar ett ord mot Människosonen, det skall bliva honom förlåtet; men vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall icke bliva honom förlåtet, nej, icke i den närvarande tingens ordning, ej heller i den som skall komma.” — Matt. 12:22—32, NW.
25. Vad kommer tillsyningsmannen att vara angelägen om att inte göra, eftersom han är förordnad genom anden, på det att han inte må begå vilken synd?
25 Till och med i himmelen verkar den upphöjde Jesus förmedelst Guds ande, och detta också i fråga om förordnandet av tillsyningsmän. Eftersom nu tillsyningsmannen är förordnad genom denna ande, så kommer den förordnade att vara angelägen om att inte utöva sitt tillsyningsmannaämbete för själviska syften. Som aposteln Petrus sade till dem som jämte honom var tillsyningsmän: ”Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, ... icke heller av kärlek till ohederlig vinning, ... icke heller så, att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel.” (1 Petr. 5:1—3, NW) Ett sådant orätt handlingssätt skulle vara likt Judas’, likt Bileams, likt deras som kallas ”falska apostlar”. (Apg. 1:16—18, 25; 2 Petr. 2:15,16; Jud. v. 11; 2 Kor. 11:13—15) Det skulle innebära att förråda den rätte Herdens får, så som de vinningslystna herdarna gjorde som omtalas i Hesekiel 34:1—10, 17—22. Det skulle innebära synd mot den heliga anden, som gjorde mannen till tillsyningsman. Det skulle vara att förvanska andens syfte med att förordna honom. Detta skulle vara synd, en allvarlig synd. Om tillsyningsmannen fortsatte i den och utövade den därhän att han bleve förhärdad i detta hjärtetillstånd och handlingssätt, så skulle det bli en synd mot den heliga anden, begången av en vars mogenhet gör honom mera klandervärd och ansvarig. Alltså blir det sådan synd som varken är förlåtlig i denna världen eller i den tillkommande.
26. Varför kan somliga tillsyningsmän i våra dagar bli ersatta av andra utan att ha syndat mot anden, men hur förhåller det sig med en tillsyningsman som framhärdar i uppsåtlig synd?
26 På grund av det ökade ansvar som vilar på tillsyningsmännen i våra dagar, på grund av den mångfald plikter som åligger dem och det större arbete som fordras av dem, kan en man bli oförmögen att klara uppgiften som tillsyningsman, det må vara på grund av ålder eller sjukdom eller andra omständigheter. Han kan därför bli ersatt av någon annan utan att själv ha begått någon uppsåtlig synd. Eller också kan en dugligare person komma till synes, och i syfte att befrämja större tillväxt och effektivare strävanden kan det vara lämpligt att överflytta förpliktelserna och skyldigheterna från den som har mindre förmåga till den bättre kvalificerade. I sådana fall föreligger ingen synd mot den heliga anden och ingen skam eller vanära. Men ve den som syndar av vinningslystnad, ärelystnad, i orenhet och uppsåtligen, genom att dra nytta av den ställning han har såsom tillsyningsman! Han försätter sig i ett allvarligt läge gentemot anden som hade att göra med att han blev förordnad till tillsyningsman. Om han inte nitiskt bättrar sig, kommer han inte bara att förlora sitt privilegierade ämbete, utan också att befinna sig på vägen till evig död. Hans synd blir av oförlåtligt slag, och han kan inte bättra sig ifrån den. Hans vanära blir stor.
27. Med vilket mål för ögonen bör en tillsyningsman bruka sitt ämbete?
27 I Jehovas anda bör en tillsyningsman bruka sitt ämbete för att vinna livet, åt sig själv och åt Guds hjord, över vilken den heliga anden har satt honom, och på så sätt rättfärdiga att han blivit förordnad till ämbetet. Han kommer att inse hur vist det är och vilken glädje det skänker att man följer Petrus’ ord till tillsyningsmännen, i 1 Petrus 5:1—4. ”Bedröva icke ... Guds heliga ande, med vilken ni hava blivit beseglade”, sade Paulus. — Ef. 4:30, NW.
Stjärnor i församlingarna
28. a) I vilka slags tider lever vi nu? Hur så? b) Hur blev Johannes genom den syn han fick försatt till vår tid; vad fick han se, höra och göra?
28 I dessa dagar lever vi visserligen inte i apostoliska tider, men vi lever verkligen i apokalyptiska tider, ty de syner som givits oss i den apokalyptiska boken, Uppenbarelseboken, uppfylls inför våra ögon. Guds rike har blivit fött i himlarna, nationerna har blivit vredgade, och Guds egen vrede emot dem har kommit och hans bestämda tid då de döda skulle dömas. ”Guds tempelhelgedom, som är i himmelen”, har blivit öppnad för vår andliga syn, och vi ser i den ”hans förbunds ark” eller symbolen av hans närvaro där. (Upp. 11:18—12:5, NW) Hans regerande konung, Jesus Kristus, har som Guds ”förbundets budbärare” eller ”ängel” kommit med Jehova Gud till det andliga templet för att hålla dom. (Mal. 3:1) Aposteln Johannes på ön Patmos såg hans osynliga närvaro i templet i de syner som han fick genom ”Jesu Kristi uppenbarelse”. Sedan Guds rikes födelse i himlarna år 1914 befinner vi oss på ”Herrens dag”. Det som Johannes såg förde honom framåt i visioner till vår egen tid, så att han skrev: ”Genom inspiration kom jag att befinna mig på Herrens dag, och jag hörde bakom mig en stark röst, lik ljudet av en basun, som sade: ’Skriv vad du ser i en bokrulle och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och i Smyrna och i Pergamus och i Tyatira och i Sardes och i Filadelfia och i Laodicea.’” När Johannes vände sig om för att se vem som talade, såg han ”sju gyllene lampställningar och mitt ibland lampställningarna någon som var lik en människoson.... Och han hade i sin högra hand sju stjärnor.” När Johannes såg honom blev han dödligt förskräckt. — Upp. 1:10—17, NW.
29. Vad sade talaren till Johannes att denne skulle göra, och vad utgör i vår tid motsvarigheten till de sju lampställningarna?
29 Talaren gav till känna att han var den uppståndne, förhärligade Jesus Kristus, inte genom att nämna sig vid namn, utan genom att omtala ting som var kända angående honom. Sedan sade han till Johannes: ”Skriv därför ned det som du såg och det som är och det som kommer att ske härefter. Vad beträffar den heliga hemligheten med de sju stjärnorna, som du såg på min högra hand, och med de sju gyllene lampställningarna: De sju stjärnorna betyda änglarna för de sju församlingarna, och de sju lampställningarna betyda sju församlingar.” (Upp. 1:19, 20, NW) Dessa församlingar utgör en bild av hela församlingen på jorden i våra dagar av Jesu Kristi av anden pånyttfödda, smorda efterföljare, allesammans medarvingar med honom till himmelriket. I uppenbarelsen utlovas åt dem oförgänglighet och frihet från den ”andra döden”, en härskarkrona och myndighet över nationerna att krossa dem vid Harmageddon, en plats i det himmelska templet och i det nya Jerusalem och säte med Jesus Kristus på hans himmelska tron. (Upp. 2:7, 10, 11, 17, 26—28; 3:5, 6, 11, 12, 21) Var och en av de sju lampställningarna utgör en bild av en församling av dessa medlemmar av den ”lilla hjord”, åt vilken den himmelske Fadern har godkänt att Riket ges. — Luk. 12:32.
30. Vad innebär det i vår tid att talaren går omkring bland de sju lampställningarna, och vilka har i våra dagar varit förenade med de sju symboliska lampställningarna sedan 1931?
30 Eftersom talet sju används i bibeln för att symboliskt beteckna det som är fullkomligt i andligt avseende, så blir de sju lampställningarna en bild av alla församlingarna av arvingarna till Riket, eller alla arvingarna till Riket som ännu är på jorden, vilka betraktas som en enda odelbar församling, med Jesus Kristus som sitt andliga huvud. Att han går omkring bland de sju ljusstakarna ger alltså till känna att han i vår tid är osynligen närvarande hos hela sin församling på jorden och vandrar ibland dem, granskar dem och uttrycker sin dom. Med denna församling av arvingarna till hans rike, som ännu är kvar på jorden, är nu förenad en ”stor skara” av andra får, som den rätte Herden, Jesus Kristus, har församlat sedan sommaren 1931. Denna ”stora skara” framställs i bild i Uppenbarelseboken 7:9—17.
31. Vad har Jesus i sin högra hand, vad betecknar de, och varför kan det inte här vara fråga om andevarelser?
31 Men vad är det som den förhärligade Jesus har i sin högra hand? Sju ”stjärnor”. Dessa har samband med de sju lampställningarna. Liksom de sju lampställningarna föreställer de sju församlingarna av den smorda skaran av arvingar till Riket, så betecknar de sju stjärnorna ”änglarna för de sju församlingarna”. Vilka är då dessa änglar för de sju församlingarna? Är de osynliga, andliga änglar i himmelen, som åtföljer Jesus Kristus då han, den förhärligade Människosonen, kommer i sitt himmelska rikes härlighet? Nej, visst inte. Vi får inte förstå det så, att varje jordisk församling av den smorda kvarlevan har sin egen ängel i himmelen, som lyser ned på den. Nej, ty om så vore fallet, kunde Jesus i himmelen framföra sina budskap direkt till dem angående de sju församlingarna. Men i stället bjuder ju Jesus aposteln Johannes att skriva till ängeln för var särskild församling angående dess tillstånd. Johannes på jorden kunde inte skriva till osynliga, andliga änglar i himmelen. Hur skulle Johannes kunna veta vem som var stjärnan för den eller den församlingen? Hur skulle han kunna framföra eller sända budskapet från Jesus till varje stjärna och till den rätta stjärnan?
32, 33. Vad är då de sju stjärnorna en bild av, och efter publicerandet av vilket meddelande i Vakttornet har medlemmar av de ”andra fårens” klass gjorts till tillsyningsmän?
32 Det framstår alltså rimligt och klart att alla sju stjärnorna i Jesu högra hand är en bild av hela skaran eller det fullständiga antalet av tillsyningsmän i hela församlingen, vilken ännu är kvar på jorden och utgör kvarlevan av smorda arvingar till Riket. Varje stjärna är en bild av tillsyningsmannen, eller skaran av tillsyningsmän, som satts ätt vårda varje församling av den smorda kvarlevan. Ingen viss person med det eller det namnet visas genom någon av stjärnorna, ty individen i tillsyningsmannens ställning kan ju avlösas eller utbytas under tidens lopp på grund av dödsfall eller andra omständigheter. Men ämbetet som tillsyningsman, inte vakant, utan verkligen beklätt av någon individ som uppfyller fordringarna, är det som varje stjärna föreställer. Stjärnorna föreställer av anden smorda tillsyningsmän, vilka likt sina församlingar är medarvingar med Jesus till det himmelska riket. Det var först några år efter det att den rätte Herden, Jesus Kristus, hade börjat församla sina ”andra får” som några av dessa, allteftersom situationen krävde, blev insatta av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass i ställningar som tillsyningsmän. Det var först år 1937, i Vakttornet för den 1 maj (moderupplagan, sid. 130; på svenska den 15 augusti, sid. 242), som följande meddelande blev publicerat:
33 ”GRUPPTJÄNARE. — Förkunnandet av budskapet om riket är nu av allt övervägande betydelse. Det åligger de smorda att rösta om vilka som skola föreslås till grupptjänare, men ’vedhuggare och vattenbärare’ (Josua 9:21—27) kunna tjäna i sådan befattning. (5 Moseboken 16:12—15; 29:11) Om det i en grupp inte finns några av de smorda, som äro lämpliga att fylla platserna som grupptjänare eller medlemmar av tjänstekommittén, och det finns Jonadab-bröder, som ha förmåga och äro nitiska, låt då dessa Jonadab-bröder komma med i tjänstekommittén och giv dem tillfälle att tjäna. Verket bör inte få lida avbräck, därför att några i gruppen sakna nitälskan. Evangeliet måste förkunnas nu. — Matteus 24:14.”
34. Vartill tjänade en helig lampställning, och vartill skall en symbolisk lampställning i vår tid tjäna?
34 En lampställning är fylld med olja och tänds för att sprida ljus åt dem som är i huset eller i templet. Det heliga tabernaklet, som profeten Mose satte upp i Sinais öken, hade en lampställning placerad i det första rummet eller ”det heliga”. Men i ”det heliga” i det tempel som kung Salomo byggde fanns det tio gyllene lampställningar, fem på norra sidan och fem på södra. (2 Mos. 25:31—40; 26:35; 40:24, 25; 2 Krön. 4:7, 20; 1 Kon. 7:49) En symbolisk lampställning eller församling av smorda medarvingar till Riket måste tjäna sitt ändamål, det vill säga låta ljuset lysa; och Jesus Kristus, som vandrar bland de sju symboliska lampställningarna, kommer såsom överstepräst — utan att behöva någon påve på jorden — att se till att dessa församlingar verkligen lyser.
35. Hur bör en tillsyningsman lysa som en stjärna jämförd med en lampställning, och med vad slags ljus bör alla församlingens medlemmar lysa?
35 En stjärna på himmelen lyser starkare än en lampställning på jorden. På samma sätt bör den som bekläder ämbetet som tillsyningsman, med en församling anförtrodd i sin vård, lysa mer och högre än de andra medlemmarna i församlingen. Han bör i särskild grad vara lik en stjärna i att låta ljuset av de goda nyheterna om Guds rike lysa till medlemmarna av församlingen och till de ”andra fåren”, till dem som redan blivit församlade och till dem som ännu återstår att församla till att utgöra ”en hjord” tillsammans med den smorda kvarlevan. (Joh. 10:16) I allmän bemärkelse måste naturligtvis alla medlemmarna av församlingen lysa med det andliga ljuset från himmelen; de bör ”vara ostraffliga och oskyldiga, Guds barn utan vank bland ett vrångt och förvänt släkte”, inom vilket de ”lysa såsom ljusbärare i världen”. (Fil. 2:15, NW) Just om denna ”ändens tid” för världen profeterade Guds ängel till Daniel: ”De som äro visa skola lysa såsom fästets klarhet, och de som vända många till rättfärdighet såsom stjärnorna, alltid och evinnerligen.” (Dan. 12:3, AS) I överensstämmelse med denna profetia bör alla visa och förståndiga medlemmar av församlingen lysa som stjärnor, men i synnerhet deras tillsyningsman, liksom stjärnors ljus överträffar lampljus. Lampljuset når inte så långt, men det gör stjärnljus. Tillsyningsmännen måste vara föredömen som ljusbärare.
[Karta på sidan 100]
(För formaterad text, se publikation)
Pergamus
Tyatira
Sardes
Smyrna
Filadelfia
Efesus
Laodicea