Medregenter med ”lejonet av Juda stam”

”Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkets lydnad tillhöra.” — 1 Mos. 49:10, NW.

 1. Varför tillföll inte folkets lydnad påven Leo XIII, trots den titel han antog, och vem ger bibeln denna titel åt?

NÄR italienaren Gioacchino Pecci valdes till påve av den romersk-katolska kyrkans kardinalkollegium och besteg påvetronen den 3 mars 1878, antog han namnet Leo XIII. Det latinska ordet leo betyder ”lejon”. Kort tid efter det att han krönts till påve, tecknade han sig på latin ”Leo de tribu Juda”, som betyder ”Lejonet av Juda stam”. Tillföll folkets lydnad ens i religiöst avseende påven Leo XIII? Historien svarar Nej! Det var bara vad man kunde vänta, ty påven var ingen jude, ingen medlem av Juda stam. Följaktligen skulle en sådan lydnad från allt folket, som levde på jorden, inte tillhöra honom. Bibelns sista bok, som skrevs av aposteln Johannes, ger den här nämnda titeln åt en som verkligen var född jude, en medlem av Juda stam och av konung Davids kungliga familj, nämligen åt den förhärligade Jesus Kristus.

 2. Under vilka omständigheter nämndes denna titel, och blev det uppenbarat vem som är värdig att bära den?

² Aposteln Johannes talar om hur han grät under sin inspirerade syn, därför att det inte fanns någon i himmelen eller på jorden vid det tillfället, som var värdig att ta den profetiska bokrullen ur Guds högra hand och öppna den och läsa den och så låta dess innehåll besannas. Därpå säger Johannes: ”Men en av de äldste sade till mig: ’Gråt icke. Se, lejonet av Juda stam, telningen från Davids rot, har vunnit seger, så att han kan öppna bokrullen och bryta dess sju insegel.’” Johannes blev tröstad, när han såg Guds lamm, Herren Jesus Kristus, som Johannes hade känt sextio år tidigare här på jorden, träda fram och ta den profetiska bokrullen och låta dess innehåll besannas. — Upp. 5:1—10.

 3. Varför blir det inte till gagn för någon människa, om hon lägger sig till med denna titel här på jorden?

³ Följaktligen har ingen människa på jorden i våra dagar, vilken religiös eller politisk ställning en sådan än kan inta, rätt att om sig använda benämningen ”lejonet av Juda stam”. Det kommer inte att vara till gagn för den som söker lägga sig till med den, ty allt folkets lydnad skall inte tillhöra honom eller någonsin tillfalla honom. Denna lydnad skall nu tillfalla den förhärligade och på tronen insatte Jesus Kristus i himmelen och ingen annan.

 4. a) Varför kom denna titel med rätta att användas om Jesus Kristus? b) Hur kommer det sig då att det i det andliga Israel med rätta finns en Juda stam, som har fått den ledande ställningen?

⁴ I patriarken Jakobs profetia, som han uttalade på sin dödsbädd, sade Jakob: ”En lejonunge är Juda.” Det var därför synnerligen lämpligt att Jesus, som föddes inom Juda stam och inom Davids kungliga familj, skulle kallas ”lejonet av Juda stam”. Han övervann denna onda värld, som styrs av Satan, djävulen, även om det kostade honom hans jordiska liv. (Joh. 16:33) Det är också som sig bör att det bland de 144.000 kristna, som tillhör det andliga Israels tolv stammar, finns en stam som kallas ”Juda stam”. Eftersom Juda, fastän han var patriarken Jakobs fjärde son, fick ledarställningen genom Jakobs profetia, som han uttalade på sin dödsbädd, räknas Juda stam upp först bland det andliga Israels tolv stammar. — Upp. 7:4, 5.

 5. Vad innebär det inte för denna stam att bära detta namn, men varför är det viktigt att det finns en stam med detta namn i det andliga Israel?

⁵ Detta innebär inte att den andliga Juda stam har satts att härska över de andra elva andliga stammarna; och inte innebär det heller att det endast är de 12.000 av Juda andliga stam som har förordnats att härska tillsammans med ”lejonet av Juda stam” i himmelriket. Nej, visst inte. Alla de 144.000, som utgör alla det andliga Israels tolv stammar, är medarvingar med Jesus Kristus. Om alla de 144.000 säger Uppenbarelseboken 20:4, 6 (NW): ”De kommo till liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år. Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola härska som konungar med honom de tusen åren.” En stam som kallas med Juda namn inbegrips alltså i det andliga Israel, ty om det inte vore så, då skulle likheten mellan det andliga Israel och det forntida, naturliga eller köttsliga Israel halta på en mycket viktig punkt.

 6. Hur påminde Juda om ett lejon som steg upp från bytet?

⁶ Lägg nu märke till hur den döende patriarken Jakob år 1712 f. Kr. syftar framåt till den tid då det symboliska ”lejonet av Juda stam” skulle framträda. Sedan Jakob liknat sin son Juda vid en lejonunge, sade han: ”Från bytet, min son, skall du förvisso stiga upp. Han böjde sig ned, han sträckte ut sig såsom ett lejon, och — såsom ett lejon — vem vågar väcka upp honom?” (1 Mos. 49:9, NW) När Juda stam tog del i att föra Jehovas krig, tog den rov likt ett lejon, den besegrade Jehovas fiender och tog byte från dem. Eftersom Jerusalem slutligen erövrades av konung David och eftersom mycket av Juda landområde låg i bergstrakterna, kunde det med fog sägas om denna stam att den steg upp från bytet, när dess medlemmar återvände till sina hem.

 7, 8. a) Hur liknade Juda ett lejon som sträckte ut sig och inte borde väckas upp, och hur blev detta illustrerat på ett träffande sätt? b) Vad bör vi fördenskull inte efterlikna nationerna i att göra nu efter 1914?

⁷ Krig skulle inte vara den enda sysselsättningen och den enda erfarenheten för denna Juda stam, utan den skulle också få njuta frid och ro och vederkvickelse i likhet med en arjé (det afrikanska ordet för ”lejon”). När Juda stam alltså åtnjöt fred och njöt av det som dess händers verk hade frambragt, vem skulle då våga väcka upp denna stam till krig, eftersom den var lik en lebi (det asiatiska ordet för ”lejon”) i vildsinthet.

⁸ Att lejonet enligt förutsägelsen skulle sträcka ut sig makligt, med tillfredsställelse, illustrerade träffande förhållandena under den vise konung Salomos fyrtioåriga, fridfulla regering, som följde på hans faders, Davids, död. Han som är större än konung Salomo, nämligen ”lejonet av Juda stam”, skall nu införa en tusenårig fridsregering. Sedan början av hans regering i himmelen år 1914 har nationerna i Satans onda värld vågat väcka upp honom genom att förneka hans rätt att styra alla folk på jorden, och detta trots Jakobs varning för länge sedan. I Harmageddonstriden, som nu är så nära för handen, skall ”lejonet av Juda stam” sönderriva nationerna och segrande stiga upp från bytet. Må fördenskull ingen av oss någonsin väcka upp honom!

 9. Vilket inspirerat skäl angav Jakob till att de andra stammarna skulle vara lojala mot Juda stam och underordna sig den, men varför måste Juda till en början ha tålamod?

⁹ För att ge ett inspirerat skäl till att de andra elva stammarna i Israel skulle vara lojala mot Juda stam och underordna sig den, utvidgade Jakob sin profetia beträffande Juda med dessa ord: ”Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkets lydnad tillhöra.” (1 Mos. 49:10, NW) I synnerhet Juda stam kan ha undrat hur det förhöll sig, när en man av Benjamins stam, nämligen Saul, Kis’ son, blev utvald av Gud till att vara Israels förste mänsklige konung. Men Juda stam stred likväl lojalt på den benjaminitiske konung Sauls sida, ty dess medlemmar visste att spiran eller befälhavarstaven vid Guds bestämda tid skulle komma i Juda stams besittning och att den, när den en gång tillfallit dem, inte skulle gå dem ur händerna, innan den förblivande härskaren skulle träda fram ur deras stam, och sedan skulle den alltid vara hans. Juda barn hade fördenskull tålamod.

Silo

10. Varför kallas den förblivande härskaren profetiskt för Silo?

¹⁰ Varför kallas denne förblivande härskare för Silo? Därför att detta namn framhåller hans rätt, ty namnet betyder ”Han, vilkens det är”, eller ”Han, vilken det tillhör”. Fördenskull återger Katolska Brödraskapets översättning denna vers så här: ”Till dess han kommer, vilken det tillhör.” Förvisso kan folkets lydnad inte med rätta tillhöra någon annan.

11. Vad var den utlovade Silos verkliga namn, hur fick han sin ”rätt”, och hur bekräftades det att han hade denna rätt?

¹¹ Namnet på honom, som bevisade sig vara den här utlovade Silo, var i själva verket Jesus, Guds Son. Han kom från himmelen och föddes såsom jude inom konung Davids släkt. Genom sin mor, Maria, hade han en naturlig, rent mänsklig, rätt till Davids konungavärdighet; genom sin fosterfar, Josef, hade han laglig rätt till Davids spira och befälhavarstav. Men när Gud smorde Jesus med helig ande från himmelen, bekräftade detta Jesu rätt, och dessutom blev han härigenom förordnad att inneha ett rike som är större än Davids var, nämligen himmelriket.

12. När såg det ut som om spiran och behälhavarstaven hade vikit ifrån Juda, men vad anger Hesekiel 21:26, 27?

¹² Juda stam började föra spiran i och genom David, och under nästan fem hundra år förblev befälhavarstaven mellan hans knän och hans söners knän, då de satt på tronen. År 607 f. Kr. blev det ett avbrott häri, i det att Davids släkt inte längre kom att föra spiran och befälhavarstaven. Detta inträffade när världsväldet Babylon omstörtade riket, förstörde dess huvudstad, Jerusalem, och raserade det tempel, som konung Salomo hade byggt för att man i det skulle tillbedja Jehova, och Israel förlorade sin nationella suveränitet. Detta innebar inte att spiran och befälhavarstaven hade vikit ifrån Juda. Rätten till dessa tillhörde alltjämt Juda och Davids kungliga familj. Jehova Gud angav detta, när han inspirerade sin profet Hesekiel att säga till Sidkia, den siste regerande konungen i Jerusalem:

”Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall icke vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det förvisso icke tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall giva det åt honom.” — Hes. 21:26, 27, NW.

13, 14. a) Åt vem skulle Gud ge Davids rike enligt vad ängeln Gabriel sade? b) Vad kunde Jesus efter sitt dop säga om riket, men när tillträdde han makten i uppfyllelse av Daniel 7:13, 14?

¹³ När ängeln Gabriel för den judiska jungfrun Maria tillkännagav att Jesus skulle födas, sade han att Gud skulle ge Jesus hans förfader Davids tron. (Luk. 1:31—33) Vid trettio års ålder blev Jesus döpt i vatten och blev smord med Guds ande, och fördenskull kunde han rentav säga till sina judiska fiender: ”Guds rike är mitt ibland eder.” (Luk. 17:21, NW) Sedan han blivit uppväckt efter sin martyrdöd och upphöjd till himmelen, satte han sig ned på Guds högra sida för att vänta på Guds tid att kröna honom till himmelsk konung och bemyndiga honom att göra bruk av spiran och befälhavarstaven.

¹⁴ År 1914 kom han, i överensstämmelse med bibelns tidtabell, till makten i himmelriket och började härska, tvärtemot vad hans fiender i himmelen och på jorden önskade. (Hebr. 10:12, 13; Ps. 110:1, 2)Profetian i Daniel 7:13, 14 förutsade hans makttillträde med dessa ord:

”Sedan fick jag ... se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt [till obestämd tid bestående] välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.”

15. a) Vem tillhör fördenskull vår lydnad, och vilka på jorden i denna tid ger honom sin lydnad? b) Vad skall hända dem som inte ger honom sin lydnad, och varför skall det hända dem?

¹⁵ Eftersom han blev insatt på tronen i himmelen år 1914, är det honom som vi bör erkänna såsom den härskare som vår lydnad tillhör. De få tusen av de 144.000 medlemmarna av det andliga Israel, som ännu befinner sig på jorden, ger honom lojalt sin lydnad. De lyder hans befallning som går ut på att ”dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. (Matt. 24:14, NW) Hundratusentals fårlika människor, som får höra de goda nyheterna om Riket, inser att det är denne Silo som deras lydnad tillhör. Fördenskull tar de också villigt del i att predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Alla människor som inte nu ger honom sin lydnad kommer att tillintetgöras, när slutet kommer för denna onda, gamla värld i Harmageddons katastrof. Denne Silo, ”lejonet av Juda stam”, måste härska, till dess alla fiender har lagts under hans fötter. — 1 Kor. 15:25.

16. Hur besannades under Jesu jordeliv Jakobs profetiska hänsyftning på en åsna, och vilken innebörd hade detta?

¹⁶ Såsom den döende patriarken Jakob förutsade spelade en åsna och ett vinträd en viktig roll under Jesu Kristi jordiska liv. Endast några få dagar innan Jesus blev dödad, därför att han predikade Guds rike, red han in i Jerusalem på en åsnefåle, under det att stora skaror av judar hyllade honom som konung. I forna tider hade framträdande israeliter, domare och profeter ridit på åsnor. (Dom. 5:10; 10:3, 4; 4 Mos. 22:22—33) Den till konung utsedde Salomo, Davids son, red till sin kröning på sin fars mulåsna. (1 Kon. 1:33—40) Jesus uppfyllde också profetian i Sakarja 9:9 genom att rida in i Jerusalem på en åsnefåle, inte på en häst. Men den politiskt sinnade judiske översteprästen vägrade att smörja honom såsom den utlovade Silo i templet. Senare begärde han högljutt att Jesus skulle dödas.

17. a) Hur band Jesus sin åsna vid ett ädelt vinträd? b) Hur skall han ”tvätta sin dräkt i vin och sin klädnad i druvors blod”?

¹⁷ Jesus band inte sin åsna vid ett bokstavligt vinträd. Men han band verkligen sina anspråk på att vara konung vid ett symboliskt vinträd, ett andligt vinträd, nämligen Guds rike. Han liknade sig vid ett andligt vinträd och sina smorda efterföljare vid grenarna i detta konungsliga vinträd. (Joh. 15:1—8) Inför de judar, som förkastade honom, framställde han en liknelse eller illustration om en vingård. Sedan tillämpade han lärdomen i denna, i det han sade till dem: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:33—43, NW) Men de trogna arvingarna till himmelriket kommer att likna det mest fruktbara vinträd, som frambringar mycken druvsaft, av vilket vin kan framställas. Jesus skall bevara detta symboliska vinträd, som bär ett överflöd av Rikets frukt, men han skall förgöra det falska religiösa vinträd som frambringar sura druvor. Detta oäkta vinträds druvsaft, dess ”blod”, blir så ymnig, när han krossar det oäkta vinträdet och dess överflöd av onda druvor, att han så att säga skall ”tvätta sin dräkt i vin och sin klädnad i druvors blod”. Fläckarna på hans dräkt kommer att tyda på seger. — Upp. 14:19, 20; Jes. 63:1—6.

18. Vad innebär det att hans ögon är mörkröda av vin och hans tänder vita av mjölk?

¹⁸ Enligt återgivandet av 1 Moseboken 49:12 i den grekiska Septuaginta, den latinska Vulgata och de syriska bibelöversättningarna skulle Judas ögon bli mera mörkröda än pärlande vin och hans tänder vitare än mjölk. Jesaja 55:1—4 förbinder emellertid vin och mjölk med det förbund om Riket, som Jehova Gud ingick med konung David. Så Jakobs profetia tycks syfta på det andliga överflöd och den andliga glädje som de kristna åtnjuter, vilka förs in i förbundet om Riket för att bli medregenter med ”lejonet av Juda stam”. Profetian om ögon som är mörkröda av vin syftar alltså inte på någon dryckenskap, och inte åsyftas heller någon omogenhet eller barnslighet med profetians tal om tänder som är vita av mjölk. Eftersom vin betecknar glädje och mjölk betecknar riklighet och fetma, måste det rike som tillhör ”lejonet av Juda stam” vara ett rike som präglas av gudaktig glädje och andlig välgång. Sådana ting tillfaller de lydiga.

Sebulon

19. a) Såsom vilken i ordningen av Jakobs söner föddes Sebulon? b) Varför var det som Jakob profeterade om Sebulon i överensstämmelse med innebörden i hans namn?

¹⁹ I den ordning, i vilken samtliga söner till Jakob föddes av hans två hustrur och två bihustrur, var Isaskar hans nionde son och Sebulon hans tionde. När det andliga Israels stammar eller rikesklassen räknas upp, nämns Sebulons stam såsom den tionde. (Upp. 7:8) När patriarken Jakob uttalade sin slutliga profetia, nämnde han Sebulon före Isaskar, fastän Isaskar var Jakobs femte son med hans första hustru, Lea, och Sebulon var hans sjätte son med henne. I Hesekiels syn av landets fördelning under Guds herradöme i den nya världen har Isaskar med all rätt fått företräde framför sin yngre bror, Sebulon. På samma sätt förhåller det sig i fråga om portarna till den symboliska staden Jehova-schamma (som betyder ”Jehova själv är där”). (Hes. 48:25, 26, 33) Namnet Sebulon betyder ”Boning; Bostad”. I sin profetia på dödsbädden förutsade Jakob var Sebulon skulle slå sig ned i det utlovade landet, då han sade:

”Sebulon skall bo vid havsstranden, och han skall vara vid stranden, där skeppen ligga för ankar; och hans bortre sida skall vara mot Sidon.” — 1 Mos. 49:13, NW.

20. Hur uppfylldes Jakobs profetia i fråga om den del av Israels land, där Sebulon skulle slå sig ned?

²⁰ Här talar Jakob om var Sebulons stam skall bosätta sig i landet som sades flyta ”av mjölk och honung”. När landet delvis hade erövrats efter sex års strider, drog domaren Josua den tredje lotten för Sebulon. De städer, som tillföll Sebulon, låg visserligen inte alldeles vid havet. Men hans landområde låg mellan Galileiska sjön i öster och Medelhavet i väster. Han hade lätt att nå dessa vattensstränder. (Jos. 19:10—16) Eftersom den feniciska hamnstaden Sidon låg norr om Israel och eftersom Sebulons bortre sida skulle vara mot Sidon, skulle Sebulons område ligga norrut. Även om Sebulons område inte nådde fram till havet, därför att andra stammars områden låg emellan, korsades landet av den gamla, internationella farväg som benämndes ”havsvägen”. Hans område låg alltså inom vad som kallades ”nationernas Galileen”. — Jes. 9:1, NW; 1 Kon. 9:11; Jos. 20:7.

21. Vad skulle komma till Sebulons land enligt Jesaja 9:1, 2, och hur kom detta verkligen?

²¹ När profeten Jesaja förutsade födelsen av den utlovade Silo, på vilkens skuldror den furstliga styrelsen skulle vila, nämnde han särskilt Sebulon såsom ett område dit stor upplysning skulle komma, på det att en djup skugga, lik den som döden kastar, skulle skingras. Denna upplysning, som skulle leda till befrielse från synd och död, kom verkligen när den utlovade Silo, Jesus Kristus, predikade i nationernas Galileen och sade: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” (Jes. 9:1, 2, 6, 7; Matt. 4:12—23, NW) Jesus begav sig rentav till trakter norr om Sebulon och kom ”till trakten av Tyrus och Sidon”, där han utförde ett underverk till gagn för en fenicisk kvinna. (Matt. 15:21—29) Sebulon hade alltså fått slå sig ned i en mycket fördelaktig del av Israels land.

22, 23. Vilka gynnsamma omnämnanden fick Sebulon i den bibliska historiska skildringen a) på Baraks tid, b) i Gideons dagar och c) på konung Davids tid?

²² I bibelns historiska skildring omtalas Sebulon med gillande ett antal gånger. När Jehova stred för sitt förtryckta folk vid ”Megiddos vatten” i domaren Baraks och profetissan Deboras dagar, erbjöd sig Sebulons män villigt att göra tjänst i befrielsehären. Fördenskull sjöng Barak och Debora med uppskattning om dem och sade: ”Från Makir begåvo sig befälhavarna ned, och från Sebulon de som handskas med en skrivares utrustning [som skulle brukas vid räkningen och inskrivningen av krigsfolket]. Sebulon var ett folk som föraktade sina själar ända till döds.” (Dom. 5:14, 18, 19, NW; 4:16) Flera år senare uppreste Gud domaren Gideon till att befria Israel. Gideon sände ut ”budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då också upp” för att möta honom. Det är mycket troligt att några av de tre hundra särskilt utvalda krigarna, med vilka Gideon slog de midjanitiska inkräktarna på flykten, tillhörde Sebulons stam. — Dom. 6:34, 35; 7:1—7.

²³ När tiden var inne för alla stammarna att låta hela Israels konungavälde övergå till David, ställde Sebulons stam till hans förfogande en ganska stor skara krigsfolk, om vilken 1 Krönikeboken 12:33 (NW) säger: ”När det gällde att samlas till David, voro de icke tvehågsna.”

24. Vilka möjligheter fick sebuloniterna? Varför?

²⁴ När Jesus under första århundradet av vår tideräkning predikade i det område, som hade tillhört Sebulon, var det många där som slöt sig till honom och fick möjlighet att bli medlemmar av det andliga Israels tolv stammar.

Isaskar

25. Varför var det lämpligt att Jakob häntydde på den landförläning som Isaskar skulle få?

²⁵ I Israels land kom Isaskars område att delvis ligga utmed Sebulons östra gräns, och det sträckte sig fram till Jordan. Det låg i den fruktbara dal som kallas Jisreelslätten, och den internationella farvägen Via Maris eller ”havsvägen” korsade landet, innan den nådde Sebulon. När man på domaren Josuas tid drog lott om landområdena, föll den fjärde lotten ut för Isaskar, och tio olika städer räknas upp, vilka hörde till hans område. (Jos. 19:17—23) Den döende patriarken Jakob häntydde profetiskt på denna förträffliga landförläning, när han sade, som vi läser i 1 Moseboken 49:14, 15 (NW):

”Isaskar är en starkknotad åsna, som ligger ned mellan de båda sadelpåsarna. Och han skall se att viloplatsen är god och att landet är ljuvligt; och han skall böja sin skuldra till bära bördor, och han skall få underkasta sig slaviskt tvångsarbete.”

26. Om vad hade Isaskar alltså inga klagomål att anföra, och vad liknade hans far honom vid?

²⁶ Namnet Isaskar betyder ”Han är lön” eller ”Han bringar lön”. Detta syftar på hur det kom sig att hans mor, Lea, fick privilegiet att föda honom åt Jakob. (1 Mos. 30:14—18) Isaskar var Jakobs nionde son, och när namnen på det andliga Israels tolv stammar räknas upp, nämns hans namn såsom det nionde. Hans far, Jakob, liknade honom vid ett kraftigt, strävsamt lastdjur, som villigt bär sin packning och som kan vila utan att bli befriad från sin dubbla börda. De båda sadelpåsarna kan utgöra en bild av fredens och krigets börda eller tunga, som Isaskar bar under Israels historia. Han var villig att arbeta, ty han såg att den plats han hade fått sig tilldelad i Israel var god. Han hade inga klagomål beträffande det område som hade tillfallit honom i det utlovade landet. Han insåg att hans viloplats var god och hans land ljuvligt.

27. a) Vad häntyder innebörden av Isaskars namn på? b) Hur blev domaren Barak lik Isaskars män?

²⁷ Isaskars namn kan föra tanken till att han skulle vara villig att låta leja sig till att utföra arbete. I varje fall var han villig att böja sin skuldra till att ta på sig ansvarsbördor. Under den period, då Israel hade domare såsom gudagivna, synliga härskare, trädde domaren Tola fram ur Isaskars stam. I tjugotre år tjänade han såsom domare i Israel. (Dom. 10:1, 2)Flera år tidigare hade domaren Barak och profetissan Debora lovprisat män från Isaskar, då de yttrade följande i sin segersång: ”Jehovas folk kom ned till mig mot de mäktiga. Och furstarna i Isaskar voro med Debora, och såsom Isaskar var, så var Barak.” (Dom. 5:13, 15, NW) Furstarna tog ledningen i Isaskars stam, när kallelsen utgick att göra tjänst för att befria Jehovas folk. Alla Isaskars män utgjorde ett förträffligt exempel på mod och nit, varför domaren Barak blev lik dem i kriget.

28. a) Vad för slags stridsmän sände Isaskar åstad till krigstjänst? b) Hur visade Isaskars män att de var vakna för tidstecknens innebörd?

²⁸ Deras tapperhet gjorde sig åter märkbar i Davids dagar. Om en släkting till domaren Tola är det nämligen skrivet: ”Ättlingar av Tola, tappra stridsmän, upptecknade efter sin ättföljd. I Davids tid var deras antal tjugutvå tusen sex hundra. ... Med dem följde stridbara härskaror. ... Och deras bröder i alla Isaskars släkter voro tappra stridsmän; åttiosju tusen utgjorde tillsammans de som voro upptecknade i deras släktregister.” (1 Krön. 7:1—5) Isaskars män gav akt på Guds anvisningar om vad han önskade få utfört vid en viss tid. De gav till exempel David militäreskort, när den tid kom, då konungaväldet över hela Israel skulle läggas i Davids händer. Vi läser härom: ”Av Isaskars barn kommo män, som väl förstodo tidstecknen och insågo, vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla deras stamfränder under deras befäl.” — 1 Krön. 12:23, 32.

29. Vad var det förhållandet att Isaskar böjde sin skuldra till att bära bördor ett uttryck för, och hur visade han villighet?

²⁹ När alltså Isaskar böjde sin skuldra till att bära bördor, var detta ett uttryck för hans lojalitet gentemot Guds utvalda nation och mot de ledare som Gud hade upprest, sådana som David. Jämsides med Isaskars lojalitet stod hans villighet att underkasta sig de arbetsbördor som alla medlemmarna i den nationella organisationen måste bära gemensamt. Den döende patriarken Jakobs ord besannades: ”Och han skall få underkasta sig slaviskt tvångsarbete.”

30. Vad åsyftas då med uttrycket att han skulle få underkasta sig slaviskt tvångsarbete?

³⁰ Detta syftade inte på att Isaskar skulle föras i någon fångenskap och bli slav under utländska, politiska organisationer. Det syftade på de tillfällen under Guds nations tillvaro, då särskilda tjänster krävdes av alla, då man måste ta ut arbetare för ett visst verk, som behövde utföras vid en bestämd tid, inom en fastställd tidsperiod, för att avhjälpa ett nödläge eller sörja för att ett visst företag blev fullföljt, som inte kunde uppskjutas eller fick dra ut på tiden i det oändliga. Arbetskraft måste rekryteras; och arbetet skulle ha karaktär av tvångsarbete. Men Isaskar skulle vara förnuftig; han skulle inse behovet av att arbetet blev utfört. Han skulle inte vara upprorisk och mena att man begärde mera av honom än som var rimligt eller att man tvingade honom att ge ut sig över förmåga. Han skulle inte dra sig undan från att utföra sin del. Han skulle bidra med vad som förväntades av honom, ty han skulle se stundens omedelbara behov, och han skulle med glädje träda till och sörja för att de blev fyllda till gagn för alla hans bröder.

31, 32. a) Vem gjorde Isaskar slavtjänst åt, och varför? b) Var är det gott att det finns människor som påminner om Isaskar, och vad har blivit förutsagt om dem?

³¹ Isaskar visste att han gjorde slavtjänst åt Jehova och skulle få den rättmätiga belöningen av honom. Isaskar visste att han måste älska sina bröder. Guds organisation förtryckte honom inte. Det var bara så, att särskilda omständigheter tvingade en exceptionell arbetsbörda på Isaskar och på alla.

³² Bland det andliga Israels tolv stammar är det gott att ha människor som påminner om Isaskar, en ”Isaskars stam”. (Upp. 7:7) Det hade förutsagts att glädje skulle bo i Isaskars tält, och vi kan förstå varför glädjen skulle komma att fylla hans boningar. — 5 Mos. 33:18.

Dan

33. a) När Jakob profeterade om Dan, vilken ordlek gjorde han då med namnet ”Dan”? b) Vad kan sägas om den plats i Israel där Dan slog sig ned?

³³ När patriarken Jakob profeterade om sin femte son, Dan, gjorde han en ordlek med hans namn. ”Dan” betyder ”Domare”; och Jakob sade, på hebreiska: Dan jadin, som betyder ”Dan skall döma” eller ”Domaren skall döma”. Dan var den förste sonen som föddes åt Jakob av hans bihustru Bilha, Jakobs älskade hustru Rakels tjänarinna. Genom lottdragning — den sjunde lotten som drogs i Palestina — blev Dans stam tilldelad en smal landremsa i Israel. Dess västra gräns utgjordes av Medelhavet, men på de andra sidorna gränsade den till tre av de andra stammarna. (Jos. 19:40—49) Senare tog medlemmar av Dans stam sig för med att dra långt norrut och slog sig ned nära foten av Hermons berg intill Jordanflodens källflöden. Det är fördenskull intressant att lägga märke till att Dans område i Hesekiels profetiska syn ligger ”överst” på kartan, det är det område som ligger längst i norr, nr 1. (Hes. 48:1, 2) Vad beträffar Dans roll i Israel, så profeterade patriarken Jakob följande, som vi läser i 1 Moseboken 49:16—18 (NW):

”Dan skall döma sitt folk såsom en av Israels stammar. Låt Dan bevisa sig vara en orm vid vägen, en hornorm vid vägkanten, som biter hästen i hovarna, så att dess ryttare faller baklänges. Jag skall i sanning vänta frälsning från dig, o Jehova.”

34. Vilken erfarenhet hade Dans stam i fråga om att döma sitt folk?

³⁴ Vem känner inte till berättelsen om Simson, den starkaste man som någonsin levat på jorden och som slutligen störtade den falske guden Dagons tempel över ända, varvid minst tre tusen filisteiska fiender drabbades av plötslig död. Denne Simson var av Dans stam. I tjugo år dömde han Israels nation. Han var den ende av Israels domare som föll i fiendehand, men han triumferade slutligen genom sin största seger. Han var den siste av Israels domare som Jehova Gud speciellt uppreste. Den nästa framträdande gestalten i Israel var profeten Samuel. — Domarboken 13—16; Apg. 3:24.

35. Innebar det någon nedvärdering av Dan, när Jakob liknade honom vid en hornorm, och i vilket avseende var den profetiska jämförelsen sann?

³⁵ Jakob liknade Dan vid en orm, en hornorm. Men detta innebar inte någon nedvärdering av Dan, som om han skulle ha varit en vidrig orm i gräset, som inte var värd annat än att krossas under en häl. Nej, men i egenskap av en orm skulle Dan tjäna ett stort nationellt syfte. Fastän han var liten i jämförelse med en stridshäst, kunde han få hästens ryttare ur sadeln. Genom att ligga på lur kunde han bita hästen i hovarna och få den att stegra sig och kasta av sin ryttare baklänges. Genom att få hästen att kasta av ryttaren kunde Dan förorsaka denne ett stort fall. Fastän Dan var liten, kunde han alltså vara farlig, liksom en hornorm är för den som vågar störa den. Vad det beträffar, att Dan skulle ha med hälen att skaffa, förhöll det sig så, att när de tolv stammarna var på vandring genom öknen mot det utlovade landet, Kanaan, bildade Dans stam eftertruppen. Ja, denna stam utgjorde ”eftertrupp i hela [det israelitiska] lägertåget”, vilket sannerligen inte var någon ringa uppgift. — 4 Mos. 10:25.

36. Från vem måste den fullständiga frälsningen komma, enligt vad Jakob antydde, trots alla välsignelser som Dans domarverksamhet medförde?

³⁶ Dan skulle döma sitt folk till avsevärt gagn för det. Men fullständig befrielse skulle dock inte komma genom Dan. Fullständig frälsning från alla fiender skulle komma från Israels Gud. För att inskärpa detta vände Jakob uppmärksamheten ifrån Dan till Gud och sade: ”Jag skall i sanning vänta frälsning från dig, o Jehova.” Enligt vad Jehovas ängel sade domaren Simsons föräldrar, skulle Simson göra en begynnelse till att frälsa Israel ur de hedniska filistéernas hand. (Dom. 13:5) Men vad den fullständiga frälsningen angick, så måste Israel och alla andra folk vänta på en större Dan, en större domare, Jesus Kristus, Jehova Guds Son. — Apg. 10:38—42.

37. Hur förhåller det sig med Dan i fråga om det andliga Israels tolv stammar, och vilket utbyte måste ha skett?

³⁷ Jesus Kristus, ”lejonet av Juda stam”, är huvudet för det andliga Israels tolv stammar. Bland dessa tolv stammar, som nämns vid namn i Uppenbarelseboken 7:4—8, finns det inte någon Dans stam. I stället finner vi att Manasse stam har tagits med. Den ursprunglige Manasse var brorson till Dan och föddes i Egypten såsom son till Josef. Han var alltså sonson till Jakob. Men Jakob sade att Manasse skulle ha ett eget område i Israels land liksom Jakobs egna söner. (1 Mos. 48:13—20) Bland det andliga Israels tolv stammar finns en Josefs stam medtagen. Alltså måste Manasses, Josefs sons, stam ha intagit Dans stams plats.

38, 39. a) Varför innebar det inte något klander gentemot Dans stam att detta utbyte skedde? b) Varför var det inte på grund av att Dan liknades vid en orm som hans namn blev utelämnat, när stammarna i det andliga Israel uppräknades, och vad visar att vi gör rätt i att ge akt på det föredöme som Dan utgjorde?

³⁸ Vi får emellertid inte uppfatta detta såsom något klander mot Dans stam. Det stämmer rätt och slätt överens med en anordning som Gud har gjort. Jakobs förstfödde, Ruben, förlorade sina rättigheter som den förstfödde sonen, och de privilegier som tillföll den förstfödde övergick till Josef. (1 Krön. 5:1, 2) Såsom den förstfödde var Josef berättigad att få dubbla andelar i Israel; och därför gav honom hans fader, Jakob, såsom han själv sade, ”ett stycke land utöver dina bröders”. (1 Mos. 48:21, 22, Åk) I överensstämmelse härmed visar det sig att Josef, också i det andliga Israel, så att säga får dubbla andelar, en förstfödd sons rätt. Eftersom Josefs yngre son, Efraim, blev mer framträdande i Israel än Manasse gjorde, kunde Josef lämpligt representera sin mera bemärkte son, Efraim, under det att den äldre, förstfödde sonen, Manasse, fick representera Josefs andra andel i det andliga Israel. Dan fick vika för att detta förhållande skulle påvisas i det andliga Israel.

³⁹ Trots att en Dans stam alltså blivit utelämnad, överensstämmer antalet stammar i det andliga Israel med antalet ursprungliga stammar i det köttsliga Israel; de utgör nämligen tolv. Dan utelämnades inte därför att patriarken Jakob hade liknat honom vid en hornorm, ty detta var inte någon förebrående jämförelse för Dan. Det skulle inte ha varit så lämpligt om Jakob hade liknat Dan vid ett lejon, ty han hade redan liknat Juda vid ett lejon. Jakob liknade fördenskull Dan vid en annan farlig motståndare till fiender, en orm som modigt kunde ge sig i kast med en stor stridshäst. Men när profeten Mose höll sitt avskedstal och uttalade välsignelser över Israels stammar, innan de gick över Jordan in i det utlovade landet, sade han: ”Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från Basan.” (5 Mos. 33:22) Det förutsades alltså att Dan skulle spela en ädel, modig roll i Israel. De andliga israeliterna gör alltså rätt i att ge akt på Dan för att begrunda egenskaper eller historiska bedrifter som är efterföljansvärda.

Gad

40. a) Varför kom Jakobs sjunde son att kallas Gad? b) Vad talade Jakob tydligen om beträffande Gad i sina avskedsord?

⁴⁰ Jakobs sjunde son fick namnet Gad. Han var son till Jakobs bihustru Silpa, dennas förste son. Gads namn har uttytts: ”Lycka [Välgång]”. Denna innebörd lade Lea i namnet, när hennes tjänarinna, Silpa, födde denne son såsom ännu ett tillskott till Leas man, Jakob, från hennes sida i hans familj, eftersom Lea stod efter att vinna sin mans kärlek. (1 Mos. 30:9—11) När den döende Jakob uttalade sina sista ord beträffande Gad, talade han tydligen om det utsatta läge som Gads stam skulle få genom att den slog sig ned i det landområde som tillföll den i Israel. Detta område låg längsmed den östra stranden av Jordan och var därför utsatt för invasion från de fientligt sinnade ammoniterna i öster. Men detta landområde begärde Gads stam, vars medlemmar sysslade med boskapsuppfödning, att få för sin räkning, innan israeliterna gick över Jordan in i det utlovade landet. (4 Mos. 32:1—5; 34:13—15) Jakob profeterade mycket träffande:

”Vad Gad angår, så skall en strövskara företaga plundringståg mot honom, men han skall plundra eftertruppen.” — 1 Mos. 49:19, NW.

41, 42. Hur visade Gads stam, när den tagit sin arvedel i besittning, att den inte bestod av fega stackare?

⁴¹ Gad skulle inte visa sig utgöra en stam av fega stackare, som skulle rädas för att en del av gränsen skulle vara blottställd för plundrande strövskaror. Stammen valde inte att bo i de östra högländerna bara för att slippa undan att kämpa om landet Kanaan. I lydnad för Guds vilja sände de åstad det antal stridsmän över Jordan, som begärdes av dem, för att dessa skulle hjälpa sina fränder i de andra stammarna att ta det utlovade landet i besittning. De gjorde sig inte skyldiga till någon underlåtenhetssynd i samband härmed. (4 Mos. 32:6—36; Jos. 4:12, 13; 13:24—28; 22:1—9) För att kunna visa sig dugliga höll de sig i god stridskondition och kämpade skuldra vid skuldra med sina bröder.

⁴² Jakobs avskedsord till Gad hade formen av en befallning till honom, som gick ut på att han med tillförsikt skulle söka slå tillbaka dem som ville plundra honom och kränka hans gränser. Utan tvivel stred gaditerna i domaren Jeftas dagar under denne mot de angripande ammoniterna, som gjorde anspråk på landet. De hade gagn av domaren Jeftas seger över dessa fiender som bodde på andra sidan gränsen. De plundrade i sin tur dessa plundrare och fick dem att vända om och ta till flykten, och så förföljde de deras eftertrupp. (Dom. 11:1—33) När Israels barn ställdes inför den prövande erfarenheten att nödgas avrätta en flyende kvarleva av män, som hade gjort uppror och väckt kiv och split och stred mot sina bröder, kunde stridsmännen av Gads stam uttala lösenordet ”schibbolet” rätt. Alltså undgick de att dö för rättarsvärdet. — Dom. 12:1—6.

43. Vilken plats fick Gad i Hesekiels syn av landets fördelning och i Johannes’ syn av det andliga Israel?

⁴³ I Hesekiels syn av landets fördelning var det också så att Gads område lämnades oskyddat, nämligen på sydsidan, ty det var det sydligaste område som tilldelades någon av stammarna. Gad var alltså den tolfte i ordningen. Men i den ordning, vari portarna i staden Jehova-schamma nämns, var Gads port den tionde. (Hes. 48:27, 28, 34) Gads stam blev också ärad genom att den fick tredje platsen i förteckningen över det andliga Israels tolv stammar, ty hos Gad finner vi egenskaper som också är nyttiga för de andliga israeliterna att äga. — Upp. 7:5.

Aser

44. Varför kallades Jakobs åttonde son för Aser, och vilka avskedsord hade Jakob åt Aser?

⁴⁴ Jakobs åttonde sons födelse medförde lycka, särskilt för hans mor, Silpa, och för hennes matmor, Lea. Vilket lämpligare namn kunde han väl ha fått än Aser? Namnet betyder ”Lycklig; Lycka”. (1 Mos. 30:12, 13) På sin dödsbädd hade Jakob om lycka vittnande ord åt denne son, då han sade:

”Från Aser skall hans bröd vara fett, och han skall giva en konungs läckerheter.” — 1 Mos. 49:20, NW.

45. Hur bevisade sig Asers bröd vara fett, vilket också Mose antydde?

⁴⁵ Profeten Mose gör ett tillägg till denna förutsägelse om den fetma, den bördighet, som skulle känneteckna Asers lott i landet, då han säger: ”Välsignad med söner är Aser. Må han bliva en som är godkänd av sina bröder och en som doppar sin fot i olja.” (5 Mos. 33:24, NW) Oberoende av hur stor Asers befolkning skulle bli, skulle hans lott vara fet eller överflödande rik. I Israels land kom Asers område att sträcka sig utmed Medelhavets kust söder om den feniciska hamnstaden Tyrus. Utmed Asers östra gräns låg Sebulons och Naftalis områden. Hans land frambragte ett överflöd av mat. — Jos. 19:24—31.

46. a) Hur kunde Aser ”giva en konungs läckerheter”? b) Vad föll Aser offer för i Baraks och Deboras dagar? Förklara.

⁴⁶ På grund av arvslottens läge kunde Aser ägna sig åt att exportera varor. Härigenom kunde han tillhandahålla läckerheter som passade en konung. Till följd härav fanns faran att han skulle bli offer för det onda som heter materialism och bli självupptagen, ta livet med ro och låta sina bröder reda sig bäst de kunde. Denna förslavande makt, som materialismen har, kom till uttryck i domaren Baraks och profetissan Deboras dagar. När kallelsen till frivillig tjänst i hären gick ut till stammarna, hörsammade inte Aser den. Han gick därför miste om det stora privilegiet att ha del i Jehovas seger i den strid som utkämpades vid ”Megiddos vatten”. Aser måste ha känt sig skamsen, när Barak och Debora sjöng sin segersång och därvid sade: ”Aser satt sysslolös vid havsstranden, och vid sina landningsplatser höll han alltjämt till.” (Dom. 5:17, NW) Aser var lat och sysslolös, inte när det gällde materialistiska förehavanden, men i fråga om den direkta tjänsten för Jehova.

47. a) Åt vem bör vi ”giva en konungs läckerheter”, och hur? b) Vad kommer vi i detta sammanhang att få erfara i överensstämmelse med innebörden i Asers namn?

⁴⁷ I uppskattning av den rika tillgången på ”bröd” eller mat, som man får ta emot från Gud, bör man betala tillbaka ”en konungs läckerheter”, ty Jehova Gud är den store ”evighetens Konung”. Han härskar nu genom sin Son, Jesus Kristus, ”lejonet av Juda stam”. När det gäller det andliga Israels tolv stammar, upptas Asers stam såsom den fjärde i förteckningen över dem, och detta vittnar om att de andliga israeliterna skulle få en fet eller överflödande rik lott, andligen talat, och att deras verksamhet skulle vara mycket fruktbringande. De skulle frambringa synnerligen välsmakande frukt åt sin Gud, Jehova, och åt hans smorde konung, Jesus Kristus, andliga ”läckerheter”, inte ständigt och jämt bara vardagliga ting. De skulle få erfara innebörden av saligprisningarna eller ”lyckligprisningarna” (NW), som Herren Jesus Kristus uttalade i sin bergspredikan. — Matt. 5:1—12.

Naftali

48. a) Varför kallades Jakobs sjätte son för Naftali? b) Vid vad liknade Jakob Naftali?

⁴⁸ När profeten Jakob meddelade sina söner vad som skulle hända dem ”i dagarnas slutskede”, vände han så småningom sin uppmärksamhet till Naftali, som blev den tionde i ordningen. Men Naftali var i själva verket Jakobs sjätte son; han var son till sin fars bihustru Bilha, Rakels, Jakobs älskade hustrus, tjänarinna. Fram till den tid, då Naftali föddes, hade Rakel själv inte fött några barn. När så hennes tjänarinna födde denne andre son, Naftali, var detta en framgång i Rakels strävan att ge sin man, Jakob, äktenskaplig frukt. Såsom ett uttryck härför kallade hon gossen Naftali, som betyder ”Mina brottningskamper”. (1 Mos. 30:7, 8) Naftalis far uttalade en liknelse med en förträfflig anspelning på sonen, då han sade:

”Naftali är en smäcker hind. Han giver behagfulla ord.” — 1 Mos. 49:21, NW.

49. a) I vilket avseende motsvarade Naftali stam det som den liknats vid? b) Vad bekymrade de sig i första hand om i Baraks dagar?

⁴⁹ Jakob liknade honom vid ett djur som är både snabbfotat och behagfullt i sina rörelser. Eftersom Naftali stam ställde stridsmän till förfogande, var detta nyttiga egenskaper för dessa krigare att ha. De var skickliga i strid och snabba när det gällde att förfölja fienden. Domaren Barak var av denna stam, ty profetissan Debora kallade honom från den nordliga staden Kedes i Naftali till att utföra tjänst åt Gud gentemot fienden. Männen ur Naftali stam stod helt på Baraks sida i kampen för att befria Jehovas folk och förhärliga Jehovas namn. De bekymrade sig inte i första hand om sina egna liv. I domaren Baraks och Deboras segersång riktas uppmärksamheten på denna förträffliga inställning med dessa ord: ”Sebulon var ett folk som föraktade sina själar ända till döds; Naftali också, på markens höjder. Konungar kommo, de stredo; det var då som Kanaans konungar stredo i Taanak vid Megiddos vatten. Ingen vinst av silver togo de. Från himmelen stredo stjärnorna, från sina banor stredo de mot Sisera.” (Dom. 5:18—20, NW) I denna strid var männen från Naftali stam utan tvivel lika hindar.

50, 51. a) Hur gavs ”behagfulla ord” i ”Naftalis land” för nitton hundra år sedan? b) Vad slags stammedlemmar är det passande att det finns också i det andliga Israel?

⁵⁰ Naftali skulle vara behagfull, inte bara i fråga om att röra sig som en smäcker hind, utan han skulle också ge ”behagfulla ord”. I Guds tjänst är ”behagfulla ord” ytterst önskvärda; och inom Naftalis område blev för nitton hundra år sedan ord uttalade som var särskilt behagfulla. En del av Naftalis område sträckte sig utmed västra stranden av Kinneretsjön, som senare kom att heta Galileiska sjön. Här gick delvis profetian i Jesaja 9:1, 2 i uppfyllelse. Aposteln Matteus talar om denna uppfyllelse och säger:

”Sedan han hade lämnat Nasaret, slog han sig ned i Kapernaum vid sjön i Sebulons och Naftalis områden, för att där skulle uppfyllas, vad som var sagt genom profeten Jesaja, när han sade: ’O, Sebulons land och Naftalis land, utmed havsvägen, på andra sidan Jordan, nationernas Galileen! Det folk som satt i mörker såg ett stort ljus, och vad dem beträffar, som sutto i en dödlig skuggas nejd, för dem uppgick ljus.’ Från den tiden började Jesus predika och säga: ’Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.’” — Matt. 4:13—17, NW.

⁵¹ Vad det angår att ge ”behagfulla ord”, så har ingen människa överträffat Jesus Kristus, då han predikade Guds rike. Han blev såsom en inföding i detta område, ty fastän han hade vuxit upp i Nasaret, gjorde han Kapernaum i Naftalis område till ”sin egen stad”. (Matt. 9:1) Det var inte hans vänner, utan rättstjänare, vilka hade sänts ut för att gripa honom, som sade om hans tal: ”Aldrig har någon annan man talat på det sättet.” (Joh. 7:46, NW) Vilken upplysning gav inte hans behagfulla ord åt dem som sökte Gud, varigenom de fick påvisat för sig hur de skulle komma ut ur Guds ogunsts mörker och undslippa den dödsdom som han avkunnat! Det är fördenskull synnerligen passande att det bland det andliga Israels stammar finns en Naftali stam, den femte stam som namnges. (Upp. 7:6) Detta påminner oss om att alla de andliga israeliterna har blivit upplysta med budskapet om Guds rike för att de skall predika det med ”behagfulla ord”, sådana som Naftali använde.

Josef

52. a) Vad kan sägas om Josef såsom en av Jakobs söner? b) Hurudant hade Josefs liv varit, och detta trots vad, som Jakob framhöll i sina avskedsord?

⁵² Patriarken Jakobs elfte son var Josef, en son som Jakob fick på sin ålderdom och som han älskade ömt. Men Jakob avhöll sig från att profetera om Josef till dess det blev den elfte sonens tur, och han gav alltså inte vika för någon känslosamhet. Josefs namn betyder ”Förökare; Tillfogare”; och Josef var Jakobs älsklingshustrus, Rakels, förste son. (1 Mos. 30:22—24) Josef hade fört ett förträffligt, klanderfritt, liv. Såväl hans far som hans elva bröder stod i skuld till honom, ty han var nu förste minister i Egypten och den som hade hand om livsmedelsförsörjningen i detta av hunger hemsökta land. När den döende Jakob profeterade om Josef, framhöll han hur Josef hade övervunnit svårigheter och sade:

”Ett fruktbärande träds sidoskott, Josef är sidoskottet från ett fruktbärande träd vid källan, som skjuter upp sina grenar över en mur. Men bågskyttarna fortforo att ansätta honom och sköto på honom och fortforo att hysa ovilja mot honom. Och likväl vistades hans båge på en stadigvarande plats, och hans händers styrka var smidig. Från dens händer som är den mäktige för Jakob, därifrån kommer herden, Israels sten. Han är från din faders Gud, och han skall hjälpa dig; och han är med den Allsmäktige, och han skall välsigna dig med välsignelserna från himlarna där ovan, med välsignelserna från vattendjupet, som ligger där nere, med välsignelserna från brösten och moderlivet. Din faders välsignelser skola förvisso vara överlägsna välsignelserna från de eviga bergen, överlägsna de till obestämd tid bestående höjdernas prydnad. De skola förbliva över Josefs huvud, ja, över dens hjässa, som utvalts bland sina bröder.” — 1 Mos. 49:22—26, NW.

53. a) Vem kallas ”ett fruktbärande träd vid källan”? b) Hur blev Josef en av dess grenar, som det sköt upp över en mur?

⁵³ Jakob, som var far till tolv söner och en dotter, var själv det symboliska ”fruktbärande träd”, vars sidoskott Josef var. Detta ”träd”, som blev rikligt vattnat vid en källa, sköt upp sina grenar över den omgivande muren. Josef blev en av dessa höga, bemärkta grenar jämte Juda, som fick konungaväldet i Israels nation. Men Josef fick förstfödslorätten av Jakob, därför att Ruben, Josefs äldste halvbror, hade gjort sig skyldig till en allvarlig moralisk försyndelse. Eftersom Josef skulle få dubbla andelar av sin fars arv, fick han en särskilt framträdande ställning genom sina båda söner, Manasse och Efraim, vilka patriarken Jakob förordnade till att utgöra två stammar i Israel, varigenom de jämställdes med Jakobs egna söner. Manasses och Efraims områden låg vid sidan om varandra på västra stranden av Jordan, även om Manasses område också omfattade ett stycke land österut, på andra sidan Jordan i Gilead. — Jos. 16:1—17:11.

54. Hur visades det i Hesekiels syn att Josef fick en framträdande plats a) i landet och b) i staden Jehova-schamma? Hur framgår detta också c) av Hesekiels syn beträffande återföreningen av Israel och d) av Sakarjas profetia?

⁵⁴ I Hesekiels syn av fördelningen av landet nämns inte Josef, men han representeras av sina båda söner, Manasse och Efraim, vilka innehar det fjärde och det femte området. Men i staden Jehova-schamma finns det en port som är uppkallad efter Josef och ingen som är uppkallad efter hans söner. I Hesekiels syn av hur Jehovas folk skulle återförenas omtalas Josef såsom hövding för den ena delen av nationen och Juda såsom hövding för den andra delen. (Hes. 48:4—6, 32; 37:15—26) Och i Sakarjas profetia, som riktade uppmärksamheten mot vår tid, sade Jehova Gud: ”Och jag skall göra Juda hus överlägset, och Josefs hus skall jag frälsa. Och jag skall giva dem en boning, ty jag skall visa dem barmhärtighet.” (Sak. 10:6, NW) I Israels nation intog alltså Josef alltid en framträdande plats, i likhet med en högtsträvande gren.

55. a) Hur hade ”bågskyttarna” skjutit på Josef? b) Hur blev Josefs styrkas armar smidiga, så att de kunde spänna hans egen ”båge”?

⁵⁵ När Josef var en ung man, hade det varit många som symboliskt talat hade skjutit på honom för att förgöra honom, eftersom Guds ynnest vilade över honom. Så förhöll det sig i synnerhet med hans halvbröder. Fastän de hyste ovilja mot Josef, gav han dem inte lika gott igen. Han lönade dem med barmhärtighet och kärleksfull godhet, och dessa liknades vid pilar som tog död på deras ovilja. Josefs styrkas arm hade sådan kraft, att den kunde hålla bågen för att skjuta av dessa barmhärtighetens, långmodighetens och förlåtelsens pilar, som inte dödade människor utan som medförde frälsning av människoliv. Således misslyckades inte endast de fientliga bågskyttarna i att döda Josef, utan de misslyckades också i att försvaga Josefs hängivenhet för rättfärdigheten och hans broderliga kärlek. Tack vare att Guds ande vilade över Josef, förblev han en stark kämpe för rättfärdigheten, och han övervann det onda med det goda. — Rom. 12:21.

56. a) Hur kom ”herden” från dens händer, som var ”den mäktige” för Jakob? b) Hur kom också ”Israels sten” därifrån?

⁵⁶ Jehova Gud var ”den mäktige” för Josefs fader, Jakob. Hans mäktiga händer styrkte Josef. Från dessa händer kom folkets herde. Josef blev en herde eller tillsyningsman för Israels folk. Jesus Kristus, Guds Son, blir den förträfflige herden, som ger ut sitt liv för alla Guds får. (Joh. 10:11—16) Från den allsmäktige Jehova kom också ”Israels sten”. Josef blev detta, när han inte utkrävde hämnd utan handlade såsom den som vårdade, livnärde och beskyddade Israels tolv stammar i Egypten under hungersnöden. Från Jakobs mäktige Gud kommer också det andliga Israels symboliska sten, Jesus Kristus. Han är grundhörnstenen, på vilken Guds andliga tempel vilar, det tempel i vilket alla människor som söker liv måste tillbedja Gud. (Ef. 2:20—22; 1 Petr. 2:4—6) Herden, Israels sten, är alltså en gåva från Josefs fars, Jakobs, Gud. Denne herde är med den allsmäktige Guden. Han är på Guds, den Allsmäktiges, sida och vandrar med honom. Vi kan tryggt anförtro oss åt denne herde.

57. a) Vad skulle Josef välsignas med i Israels land? b) Hur överlägsna och hur varaktiga skulle välsignelserna över Josefs huvud vara?

⁵⁷ Patriarken Jakob försäkrade Josef att Gud, den Allsmäktige, skulle välsigna hans söners, Efraims och Manasses, stammar i Israels land med de vattenförråd som de behövde, från himmelen och från markens grund, så att det skulle finnas vatten för människor och djur och för åkerjorden. Den allsmäktige skulle också välsigna dem med en stor befolkning, i det att han skulle göra deras hustrurs moderliv mycket fruktsamma och låta deras bröst ge di åt många barn. Välsignelserna, sådana som de som Josefs far, Jakob, åtnjöt, och välsignelserna som Jakob uttalade över sin älskade son Josef skulle vara såsom en prydnad för de båda stammar som utgick från Josef. Dessa välsignelser skulle vara en prydnad överlägsen välsignelserna från skogarna och källorna, som smyckade de eviga bergen och de till obestämd tid bestående höjderna. De skulle vara bestående välsignelser, som skulle förbli över Josefs huvud och över deras huvuden, som härstammade från honom, lika länge som bergen och höjderna skulle förbli.

58, 59. a) Hur blev Josef utvald bland sina bröder, och vad skulle han bli värdig? b) Hur har han blivit gynnad i det andliga Israel?

⁵⁸ Josef förtjänade dessa välsignelser för sitt goda uppförandes skull. Det var ingen oberättigad förkärlek som visades honom. Han hade ”utvalts bland sina bröder”, därför att Gud valde honom till att utföra en enastående profetisk roll, inte därför att hans far särskilt älskade honom, eftersom han var en son som fötts åt honom på hans ålderdom av hans älsklingshustru. Josef skilde sig inte ifrån sina bröder, men det var de som hade sökt bli av med honom för en tid. Josef utmärkte sig inte framför sina bröder genom att vara högdragen, otillgänglig, utan genom att visa en förträfflig anda och förmåga att leda, öva tillsyn och organisera. Det var bara i sin ordning att särskilda välsignelser skulle komma ned över hans hjässa.

⁵⁹ Det var säkert av tillbörlig hänsyn för Josef som en stam av det andliga Israels tolv stammar kallades med hans namn och inte med hans andre sons namn, Efraim. — Upp. 7:8.

Benjamin

60. I vilket förhållande stod Benjamin till Josef i fråga om tillgivenhet och i fråga om deras landområden i Israel?

⁶⁰ Josefs helbror, Benjamin, var patriarken Jakobs tolfte och siste son. Josefs mor, Rakel, var också mor till Benjamin. Detta gav upphov åt en varm, naturlig kärlek hos Josef till den yngre brodern, Benjamin. Hans far, Jakob, gav honom detta namn, som betyder ”Min högra hands son”. (1 Mos. 35:16–18) När Israels tolv stammar omtalas, nämns vanligen dessa helbröder, Josef och Benjamin, i samband med varandra. (Se 5 Moseboken 33:12, 13; Hesekiel 48:32; Uppenbarelseboken 7:8.) I det utlovade landet gränsade Benjamins område till hans brorson Efraims, Josefs yngre sons, område; och alldeles intill Efraims område låg det som tillhörde Manasse, Josefs äldre son.

61. a) När delningen av Israels rike inträffade, på vilken sida ställde sig då Benjamin? Varför? b) Vilken plats har Benjamin fått i Hesekiels syn av landet, och vilken plats fick han bokstavligen i Israels land?

⁶¹ När den stora delningen av Israels rike inträffade, sedan konung Salomo hade dött, höll emellertid Benjamin sig lojalt till Juda stam och slöt sig inte till Efraim och Manasse, som gjorde uppror. Varför det? Därför att det var från Juda som ”lejonet av Juda stam”, den utlovade Silo, skulle komma. (1 Mos. 49:9, 10) Det var därför bara helt i överensstämmelse med Benjamins lojala kurs som Benjamins stam i Hesekiels syn av fördelningen av landet under Guds rikes styrelse fick sitt område intill den södra gränsen för det heliga offergärdsområdet med dess tempel och staden Jehova-schamma, under det att Juda stam låg mitt emot, utmed det heliga offergärdsområdets norra gräns. (Hes. 48:8, 22, 23) Också i det utlovade landet, Palestina, hade huvudstaden, Jerusalem, med dess kungliga palats och dess tempel legat mellan Juda och Benjamins stammar. — Dom. 1:21; 1 Sam. 17:54; 2 Sam. 5:4—9.

62. Vad måste vi förvänta i fråga om Jakobs profetia om Benjamin, och varför?

⁶² Namnet ”Min högra hands son” kunde syfta på en gynnad son. Så var det också, ty fram till den tid, då Jakob uttalade profetian på sin dödsbädd, hade Benjamin varit en son som han älskade ömt. Fram till den tiden fanns det ingenting ogynnsamt att säga om Benjamin. Det fanns därför ingen orsak att förvänta att Jakob skulle profetera något emot Benjamin, något som kunde nedsätta honom i våra ögon. Jakob sade:

”Benjamin skall fortfara att sönderriva såsom en varg. På morgonen skall han äta det gripna djuret, och på aftonen skall han dela byte.” — 1 Mos. 49:27, NW.

63, 64. a) Hur skulle Benjamin vara lik en varg, och bland vilka? b) Hur var Benjamin lik en sådan varg i Israels domares dagar?

⁶³ Jakob hade liknat Juda vid ett lejon och Dan vid en orm, en hornorm; och nu liknade han sin älskade son Benjamin vid en varg. Detta innebar att Benjamin eller hans stam skulle vara lik en varg bland Guds folks fiender, inte bland Jehova Guds eget folk. Detta betydde att benjaminiterna skulle kämpa för den gudsdyrkan och det herradöme som Jehova Gud upprättade. Men gentemot Guds fiender skulle de vara vildsinta såsom vargar om aftonen; de skulle sönderriva dem i likhet med vargar. (Hab. 1:8) Till benjaminiternas stridsegenskaper hörde förmågan att med slungsten träffa på håret utan att fela; och detta kunde de göra med såväl höger som vänster hand. (Dom. 20:14—16; 1 Krön. 12:1, 2) Den vänsterhänte domaren Ehud var av Benjamins stam, och han använde sin vänstra hand för att döda Israels fete förtryckare. — Dom. 3:15—21.

⁶⁴ Efter striden vid ”Megiddos vatten”, som ledde till befrielse för Guds folk, sjöng domaren Barak och profetissan Debora sin segersång, som inbegrep följande ord om deras ursprung som understödde dem i striden: ”Jehovas folk kom ned till mig mot de mäktiga. Från Efraim [Benjamins brorson] hade de sitt ursprung på lågslätten, med dig, o Benjamin, bland dina skaror.” — Dom. 5:13, 14, NW.

65. Hur kunde Benjamin sägas vara lik en sådan varg på morgonen och på aftonen?

⁶⁵ I likhet med en varg på jakt efter mat skulle Benjamin bli en framgångsrik jägare. I likhet med en varg, som på morgonen äter det djur den gripit, var det Benjamins stam som tillhandahöll Israels förste konung på morgonen för Israels rike. Denne konung var Saul, Kis’ son, och han var en vildsint kämpe gentemot filistéerna. (1 Sam. 9:15—17) Dessutom — i likhet med en varg som på aftonen delar det byte jakten förskaffat den — tillhandahöll Benjamins stam på aftonen för Israels nation drottning Ester och förste ministern Mordokai åt det persiska väldet i konung Ahasveros’ dagar. Dessa båda benjaminiter blev brukade till att bringa fördärv över de sista amalekitiska fienderna, som försökte få alla israeliter i hela riket tillintetgjorda. — Est. 2:5—7.

66. Vilken medlem av Benjamins stam blev en framträdande förkämpe för ”lejonet av Juda stam”, och var är Benjamins stam förtjänt att ha en plats?

⁶⁶ Sedan Jesus Kristus, ”lejonet av Juda stam”, hade dött och blivit uppväckt, blev många benjaminiter efterföljare till honom. Bland dem var Saulus från Tarsus, som blev aposteln Paulus. (Rom. 11:1; Fil. 3:5) Paulus hade varit en vildsint kämpe emot kristendomen, men han blev en av dess skickligaste förkämpar. Han iklädde sig ”den fullständiga vapenrustningen från Gud”, och svingade med kraft ”andens svärd, det vill säga Guds ord”. (Ef. 6:11—17, NW) I likhet med en varg ”sönderrev” den benjaminitiske Paulus de falska läror och mänskliga traditioner som kristendomens fiender förfäktade. Benjamins stam intar en välförtjänt plats bland det andliga Israels stammar. (Upp. 7:8) I många avseenden är Benjamin ett utmärkt exempel för de kristna.

”Israels tolv stammar”

67. a) Vad kan vi då i denna tid tydligt se att Jakob var? b) Vad gjorde Jakob slutligen, sedan han yttrat de ord vi här dryftat, som han riktade till sina söner?

⁶⁷ Jakobs profetia, som hade börjat med en hänsyftning på en ganska simpel handling i det flydda, slutade alltså med en liknelse som förutskickade härlig seger för Jehovas folk. Nu, mer än tre tusen år efter Jakobs död, inser vi att Jakob var en sann profet, ett troget vittne för Jehova. Han slutade sina dagar med att uttala sanningar, profetiska sanningar, som har fått en fullständig uppfyllelse i det andliga Israel, som uppbyggts på den som är större än Jakob, nämligen Jesus Kristus. Sedan Jakob hade profeterat om sina söner, gav han dem sin slutliga välsignelse. Fördenskull läser vi: ”Alla dessa äro Israels tolv stammar, och detta är vad deras fader talade till dem, då han välsignade dem. Han välsignade dem var och en enligt hans egen välsignelse.” Därpå befallde han dem att begrava honom på den plats där Abraham och Isak var begravna i det utlovade landet. ”Sålunda slutade Jakob att giva befallningar åt sina söner. Därpå drog han upp sina fötter i sängen och utandades och samlades till sitt folk.” (1 Mos. 49:28—33, NW) Han sover alltjämt i väntan på uppståndelse i Guds nya värld.

68. a) Vad blev dessa ”Israels tolv stammar” en förebild till? b) Hur framgår det att de är medregenter till ”lejonet av Juda stam”?

⁶⁸ Israels tolv stammar, som Jakob lämnade efter sig, blev en profetisk förebild till Israels tolv andliga stammar, som består av 144.000 medlemmar under sin himmelske ledares, Jesu Kristi, ”lejonets av Juda stam”, anförarskap. För länge sedan, på berget där tio Guds bud överlämnades, gav Gud det jordiska Israel möjlighet att bli honom ”ett rike av präster och en helig nation”. (2 Mos. 19:1—6, NW) Men nu har det andliga Israels tolv stammar bevisat sig värdiga att utgöra detta rike av präster under sin överstepräst, Jesus Kristus, Guds lamm. Aposteln Johannes, som var en av det andliga Israels tolv apostoliska grundvalar, såg de tolv andliga stammarna, bestående av 144.000 medlemmar, stå på det himmelska regeringssätet, Sion, tillsammans med Lammet. Alltså visas de vara medregenter med ”lejonet av Juda stam”. Det är honom som de 144.000 följer, ”vart han än går”. — Upp. 14:1—4, NW.

69. Vad gör nu kvarlevan av dessa medregenter, som ännu finns här på jorden, i överensstämmelse med Jakobs profetia?

⁶⁹ I våra dagar finns det endast en kvarleva av de 144.000, som alltjämt är vid liv på jorden och följer i Jesu fotspår. De vet att ”lejonets av Juda stam” tusenåriga rike är mycket nära. De predikar fördenskull ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden, såsom Jesus förutsade i Matteus 24:14 (NW). De framhåller att han är den förutsagde Silo, som folkets lydnad tillhör, ty honom tillhör rätten till Riket, och han har mottagit den av Jehova Gud. Vare sig nationerna tycker om det eller inte, skall han regera över alla folk som lever på jorden.

70. I vilket avseende bör människorna på jorden nu vara visa och förståndiga, och varför?

⁷⁰ Var då visa och förståndiga, alla ni människor och folk. Tag emot dessa ”goda nyheter om riket” och ge er odelade lydnad åt honom, som den med rätta tillhör, ”lejonet av Juda stam”. Om vi gör det, innebär det evigt liv, frid och glädje för oss här på jorden, när den omvandlas till ett paradis under ”lejonets av Juda stam” och hans medregenters tusenåriga regering.

[Karta på sidan 510]

(För formaterad text, se publikation)

Karta över ISRAELS TOLV STAMMAR

Stora havet

ASER

NAFTALI

Sebulon

MANASSE

Isaskar

MANASSE

GAD

EFRAIM

Jordan

DAN

Benjamin

Jerusalem Salthavet

RUBEN

SIMEON

JUDA