Använd livet till att tjäna Jehova
”Och dessa, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova], skall jag hava såsom min egendom på den dag, då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son, som tjänar honom. Och I skolen då åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” — Mal. 3:17, 18.
1. Hur skall vi tjäna Jehova, och varför på det sättet?
HUR skulle man kunna använda livet på bättre sätt än till att tjäna Jehova? Psalmisten visste inte något bättre sätt, då han sade: ”Tjäna Jehova med glädje. Kom inför honom med ett fröjdefullt rop. Vet att Jehova är Gud. Det är han som har gjort oss och icke vi själva.” Och så manar psalmisten oss: ”Kom i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lovprisning. Frambär tacksägelse åt honom, välsigna hans namn.” Varför skulle man ha en sådan åstundan att tjäna Jehova? ”Ty Jehova är god; hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid och hans trofasthet släktled efter släktled.” — Ps. 100:2—5, NW.
2. Hur har en del människor betraktat Guds tjänst? Vilken kurs är det vist och förståndigt att följa?
2 Ingen uppriktig gudsdyrkare önskar råka in under en sådan fördömelse som den Gud uttalade över Israel genom Malaki på 400-talet f. Kr. Såsom nation var israeliterna ett folk överlämnat åt Gud, och likväl hade de sagt: ”Det är fåfängt att tjäna Gud. Eller vad vinning hava vi därav att vi hålla, vad han har bjudit oss hålla, och därav att vi gå i sorgdräkt inför HERREN Sebaot [härskarornas Jehova]?” (Mal. 3:14) I stället för att tjäna Jehova med glädje visade de ifrån sig denna möjlighet, såsom hade den intet värde. Men eftersom livet kommer från Jehova, är den människa vis och förståndig som använder livet såsom Gud anvisar oss. Vi har goda skäl till att tjäna Jehova för hans kärleksfulla godhets och trofasthets skull. Han är den store livgivaren. Jehova har inte endast gjort det möjligt för människorna att få liv genom att i begynnelsen ge Adam livets andedräkt jämte privilegier av tjänst, utan han har också gjort föranstaltningar för att människor med tro skall kunna tjäna honom nu och få utsikt till evigt liv. En människa kan förvisso inte förelägga sig en högre livsuppgift än att tjäna Jehova Gud.
3, 4. Vilka steg leder till tjänst? Vad kan vi lära av skildringen i Lukas 17:12—19?
3 När man inhämtar kunskap i Guds ord och tar emot föranstaltningarna för liv förmedelst Kristi lösenoffer och överlämnar livet åt Jehova till att brukas i hans tjänst, då uppnår man en renad ställning inför Jehova. Detta belystes av en händelse då Jesus botade tio spetälska. Händelsen skildras så här i Lukas 17:12—19: ”Och en av dem vände tillbaka, när han såg, att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst och föll ned på sitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit. Då svarade Jesus och sade: ’Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud utom denne främling?’”
4 Liksom dessa spetälska blev renade och befriade från sin avskyvärda sjukdom, så har många människor i våra dagar försatt sig i en sådan ställning att de kunnat bli renade från arvsyndens verkningar genom att ta emot föranstaltningarna för liv från Jehova; men likväl är det några, som i likhet med de nio botade spetälska underlåter att begagna sig av sina möjligheter och använda livet till att prisa Gud. Andra kanske nöjer sig med att söka leva ett moraliskt rent, rättskaffens och hederligt liv och låta sitt handlingssätt utgöra ett tyst vittnesbörd om deras tro. Men hur mycket bättre är det inte att visa verklig uppskattning i likhet med mannen som ”prisade Gud med hög röst”! De döda prisar inte Jehova, så nu är tiden läglig för dem som inser vilka möjligheter de har att bruka sin kraft och styrka till att tjäna Jehova, i stället för att vänta till dess deras livskraft avtar och först då tänka på sina skyldigheter mot Skaparen. — Ps. 115:17, 18.
Vad är det då som Gud fordrar?
5. Vad förväntade Gud av israeliterna?
5 Många människor i våra dagar menar att allt det som Gud fordrar av dem är att de skall leva ett ärligt, moraliskt rent och rättskaffens liv. Är det allt vi kan ge Gud, att rätt och slätt avhålla oss från det som är orätt och ont? Många människor som inte tror på Gud gör det som är tillbörligt och moraliskt rätt och riktigt. Av orden i Mika 6:8 skulle du kanske kunna dra den slutsatsen att detta är allt som Jehova fordrar: ”att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”. Men det är mycket som inbegrips i att vandra i ödmjukhet inför Gud. Tänk också på att dessa föreskrifter gavs åt Israels nation, och hela den nationen ansågs utgöra Guds tjänare, även om en stam, Levi stam, hade blivit avskild för speciell tjänst. Förutom att israeliterna skulle föra ett rättskaffens liv i överensstämmelse med tio Guds bud, förväntade Jehova många andra ting av dem, bland annat att de skulle göra tre färder till nationella religiösa festligheter varje år och frambära offer vid föreskrivna tider till sina synders förlåtelse. Varje familjefar var också enligt Guds lag pliktig att ge personlig religiös undervisning åt sina barn på morgonen, på middagen och på kvällen.
6. Ansåg de första kristna att förkunnartjänsten var något som bara en prästklass skulle utföra?
6 I M’Clintock and Strong’s Cyclopædia, 1882 års upplaga, band II, sidan 386, görs det en jämförelse mellan den anordning i Israel, varigenom en stam avskildes för speciell prästerlig tjänst, och sedvänjan bland de första kristna att alla tog aktiv del i förkunnarverksamheten. Det heter: ”I den apostoliska kyrkan förekom inte någon abstrakt åtskillnad mellan prästerna och lekmännen med avseende på privilegier eller helighet; alla de troende var kallade till att fullgöra profetiska, prästerliga och konungsliga tjänster i Kristus (1 Petr. v, 3). Den judiska motsatsen mellan präster och lekmän förekom inte till en början bland de kristna; och det var ’först i och med att människorna övergav de evangeliska synpunkterna och gick tillbaka till de judiska’ som uppfattningen om alla troendes allmänna kristna prästadöme mer eller mindre fullständigt fick ge vika för idén om prästernas särskilda prästadöme. ... Allteftersom den romerska hierarkien utvecklades, blev prästerna inte bara ett särskilt stånd ... utan ansågs också vara det enda prästerskapet och den väsentliga förbindelseleden mellan människan och Gud.”
7. Vad sade Petrus om en kristens tjänst?
7 Även om det förhöll sig så i Israel att en enda familj eller släkt hade fått prästadömet anförtrott åt sig, ansåg Gud hela nationen vara en helig nation, som var pliktig att tjäna honom. De första kristna anammade denna synpunkt, nämligen att ingen kan komma ifrån att fullgöra det som bör vara hans främsta uppsåt i livet, nämligen att tjäna Jehova, och fördenskull sade Petrus till dem: ”Men ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning’.” Och vilken uppgift hade denna prästerliga nation? ”’Att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” Det var denna tjänst som Jehova önskade att de första kristna skulle utföra. — 1 Petr. 2:9, 10, NW.
Räcker det med ett rättskaffens liv?
8, 9. Räcker det för de kristna att de lever ett rättskaffens liv, och hur kan vi vara vissa om svaret?
8 Skriften framhåller klart och tydligt att man måste göra mer för att vara en kristen än leva rättskaffens. I sitt samtal med en ung överhetsperson framhöll Jesus hur viktigt det är för en kristen att inte bara göra det som är gott livet igenom utan att också ägna sig åt tjänst för Gud. Jesus blev tillfrågad: ”Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?” och sade då till denne unge jude att han skulle hålla buden, att han inte skulle dräpa, inte skulle begå äktenskapsbrott, inte skulle stjäla, inte skulle bära falskt vittnesbörd osv. När den unge mannen försäkrade Jesus att han hade hållit detta, att han hade fört ett rättskaffens liv, sade Jesus till honom: ”Sälj dina tillhörigheter och giv åt de fattiga ... och kom, bliv min efterföljare.” — NW.
9 Denne rike unge överhetsperson var tydligen en rättrådig man, som levde efter buden; men när det blev fråga om att använda livet till att tjäna Gud aktivt och befrämja den kristna förkunnartjänsten i stället för att sköta de egna intressena, då ville han inte vara med längre. Han sade i själva verket: Det är fåfängt att tjäna Gud, det lönar sig inte; ty såvitt man kan förstå ansåg han sina materiella tillhörigheter vara av större betydelse. (Matt. 19:16—22) Men de första kristna kände det inte på det sättet, eftersom många antog Jesu inbjudan att bli hans efterföljare och blev verksamma förkunnare. De menade inte att detta var ett särskilt privilegium, som endast Jesus och apostlarna kunde begagna sig av, utan de insåg att alla kristna hade den stora äran att få tjäna sin Skapare på ett mycket definitivt sätt.
10. Hur framgår det av vad Paulus skrev att alla de första kristna tog del i förkunnarverksamheten?
10 Tänk i detta sammanhang på att Paulus’ första brev till tessalonikerna riktade sig ”till tessalonikernas församling”, inte enbart till församlingens tjänare eller tillsyningsmän. Paulus berömde församlingen för dess förkunnarverksamhet. ”Det förhåller sig faktiskt så, att icke endast har Jehovas ord ljudit från eder i Macedonien och Akaja, utan överallt har eder tro till Gud spridit sig, så att vi icke behöva säga någonting.” Ja, det var tack vare medlemmarna i denna församling som tron hade spridit sig överallt. Paulus’ ord till filipperna riktades också till hela skaran av åt Gud överlämnade kristna i Filippi: ”till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som äro i Filippi, tillika med tillsyningsmän och biträdande tjänare”. Det var alltså hela församlingen som Paulus manade att ”lysa såsom ljusbärare i världen”, och detta kunde de göra, då de delade med sig av sanningens ljus åt andra. Paulus kallade detta ”den offentliga tjänst, som tron har fört eder till”. Slutligen lägger vi märke till att Paulus skrev ett brev till ”de heliga och trogna bröder i förening med Kristus i Kolosse”. Dessa ”trogna bröder” tillhörde inte någon munkorden, utan Paulus syftade här på alla de åt Gud överlämnade kristna i denna församling, och så här skrev han till dem: ”Må Kristi ord bo i eder i rikt mått i all vishet. Håll i med att undervisa.” Ja, dessa första kristna undervisade och predikade ur Guds ord. — 1 Tess. 1:1, 8; Fil. 1:1; 2:15, 17; Kol. 1:2; 3:16; NW.
Förkunnarverksamhetens betydelse
11. Vad anbefallde Jesus såsom en människas livsuppgift?
11 Många människor påstår att de skulle vilja tjäna Gud, men de vet inte vad de skall göra eller hur de skall komma därhän. De tror kanske att den skolutbildning de behöver för att få teologisk undervisning eller de kostnader det skulle medföra utgör oöverstigliga hinder. Eller också kanske de föredrar att bruka sin kraft och energi till att utföra annan tjänande verksamhet, t. ex. inom sjukvården eller socialvården, på läkekonstens eller undervisningens område, och även om dessa strävanden är mycket lovvärda, så frågar vi: Är det detta som Jesus anbefallde att en människa bör göra, om hon vill använda sitt liv till att tjäna Gud? Är det vad han lärde sina lärjungar? Det är riktigt att apostlarna hade bemyndigande att bota sjuka, men utnyttjandet av denna andens gåva kom i andra hand efter deras uppdrag att tjäna såsom sändebud för Riket och förkunnare av sanningen. Denna speciella andens gåva gavs dem uppenbarligen för att den skulle bekräfta att kristendomen är av Gud. — Matt. 10:7, 8.
12. Hur framhäver Skriften förkunnarverksamhetens vikt och betydelse, och varför gör den det?
12 Jesus nöjde sig inte med att organisera lärjungarna och sända ut dem att predika, utan han gick själv i spetsen för denna verksamhet. Denna uppgift för de kristna har inte ändrats sedan Jesu tid. Hans sista föreskrifter, som han gav den första kristna församlingen och som alltjämt är tillämpliga i våra dagar, löd så: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” Varför framhöll Jesus särskilt kraftigt förkunnarverksamheten? Därför att helbrägdagörelser inte skänker evigt liv. De kan kanske förlänga livet fem eller tio år för någon som lider, men vad är väl det i jämförelse med utsikten till evigt liv, som sanningen kan skänka? Arbetet med att predika Guds ord har alltså företräde. Vilken underbar framtid har inte den människa som kan använda sitt liv till att tjäna Jehova! Denna inbjudan att tjäna är inte begränsad till människor i en viss ålder, av en viss ras eller ett visst kön eller med en speciell utbildning, utan inbjudan lyder så: ”Må var och en som hör det säga: ’Kom!’” — Matt. 28:19, 20; Upp. 22:17; NW; Joh. 17:3.
13. Hur kan man göra Faderns vilja?
13 Jesus framställde ett antal liknelser som underströk denna tjänsts vikt och betydelse. Han talade om en man som hade två söner. ”Han kom till den förste och sade: ’Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’ Han svarade och sade: ’Jag vill icke’; men efteråt ångrade han sig och gick. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: ’Ja, Herre’; men han gick icke.” Jesus frågade: ”Vilken av de två gjorde, vad fadern ville?” Sedan vände han sig direkt till översteprästerna och de äldre inflytelserika männen, som antogs tjäna Gud, och sade: ”Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.” Publikaner och skökor var redo att ändra livskurs och begagna sig av det privilegium att tjäna som Jesus erbjöd dem. — Matt. 21:28—31.
14. För vilket verk behövs det arbetare?
14 Jesus framhöll alltså klart och tydligt att även om någon ägnar sig åt religiös verksamhet av något slag, så innebär inte detta med nödvändighet att hans livskurs är välbehaglig för Gud. Aposteln Johannes talade till exempel om att vara ”medarbetare i sanningen”. (3 Joh. v. 7, 8, NW) Men blir man detta genom att ta del i penninginsamlande, kyrkliga samkväm, basarer och lotterier eller ens i olika slag av välgörenhetsverksamhet? Vi kan få svar härpå genom att ställa en annan fråga: Var det sådan verksamhet som Jesus ägnade sig åt? Åter finner vi att Jesus framhöll behovet av att fler människor ägnar livet åt förkunnartjänsten, då han sade: ”Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.” Jesus framhöll att åkern är världen, och det behövs många arbetare för att skördearbetet skall bli fullgjort. Såsom han sade: ”Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Men skall vi bedja om ytterligare hjälp i skördearbetet och så inte gå med ut i det själva? — Matt. 20:1; 9:37, 38.
Att förkunna offentligen till frälsning
15. Vad inbegrips i att utöva tro?
15 I våra dagar utförs skördeverket i 194 länder av 1.040.836 personer, som ägnar sig åt den kristna verksamheten. De tänker på att Paulus sade till medlemmarna i församlingen i Efesus: ”Jag [avhöll mig] icke ... från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus.” Jehovas vittnen, som följer detta urkristna exempel, delar med sig av de sanningar som de har inhämtat från Guds ord, och detta gör de offentligen och från hus till hus. Är din tro på Jehova Gud och din kärlek till honom så stark att du kan ägna dig åt detta? Såsom Paulus påpekade krävs det inte bara att vi har tro, utan vi måste också utöva den, om vi skall kunna hoppas på att uppnå rättfärdighet. Vad saken gäller är inte rätt och slätt att lära känna sanningen eller att blott och bart ha tro, utan det som verkligen betyder något i Guds ögon är att vi delar med oss av dessa ting. Så sade Paulus: ”’Ordet är nära dig, i din egen mun och i ditt eget hjärta’, det vill säga trons ’ord’, som vi predika. Ty om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Apg. 20:20; Rom. 10:4, 8—10; NW.
16. Varför krävs det av de kristna att de skall kungöra de goda nyheterna?
16 Många människor önskar uppriktigt lära känna sanningen och blir glada när de får sin uppmärksamhet riktad på den; och fördenskull framhöll även Paulus behovet av flera arbetare. ”Ty ’var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar?” De första kristna tog på sig ansvaret att predika, ty de insåg att det var detta verk som Jehova hade givit dem att utföra. Ja, Paulus var så medveten om detta ansvar att han skrev: ”Om jag alltså kungör de goda nyheterna, är detta ingen orsak för mig att berömma mig, ty ett tvång är mig pålagt. Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” Såsom en kristen med kunskap om Jehovas uppsåt visste Paulus att detta var en förpliktelse, ett förvaltarskap som hade anförtrotts åt honom. — Rom. 10:13, 14; 1 Kor. 9:16; NW.
Övad för tjänst
17. Vilka invändningar gör somliga mot att de skulle ta del i förkunnartjänsten? Står sig deras argument?
17 Nu kanske du säger: Ja, det där var nog bra för Jesus och apostlarna, men jag är inte övad eller skickad för förkunnarverksamhet. I detta sammanhang är det intressant att lägga märke till att uppslagsverket The Encyclopædia Britannica, 1907 års upplaga, under rubriken ”Förvanskningar av kristendomen” meddelar följande: ”Människorna var ofta böjda för att föreställa sig att prästerna kunde tjäna Gud i deras ställe och att det fanns mysterier i religionen som prästerna förstod men som lekmännen inte behövde känna till något om och inte borde forska i. Fördenskull var de redo att blint följa prästernas vägledning i religiösa frågor, alldeles som en människa anförtror sina juridiska angelägenheter åt en advokat och gör vad denne föreskriver och inte anser det nödvändigt att själv ägna sig åt juridik.” Även om detta är en utbredd åsikt i vår tid, så tänk på att detta var en av förvanskningarna av kristendomen.
18. Hur får Jehovas folk undervisning och övning?
18 Gud döljer inte sina uppsåt och syften eller sin sanning för dem som i all uppriktighet vill lära känna dessa ting, under det att han uppenbarar dem för en ”elit”, som skulle kunna profitera av att predika om dem. Jesus sade, i Matteus 11:25 (NW): ”Jag prisar dig offentligen, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för barn.” Ja, till och med barn kan tillägna sig exakt kunskap i Skriftens sanningar genom studium i familjen och församlingen och tack vare Guds andes ledning. Nästa steg, som en människa måste ta, om hon vill behaga Jehova, består i att hon gör bruk av den inhämtade kunskapen. Jesus sände ut de första kristna två och två för att de skulle få övning och uppmuntran, efter det att han givit dem föreskrifter och anvisningar, och en liknande övningsmetod tillämpas av Jehovas vittnen i våra dagar enligt det apostoliska föredömet. I Efesierna 4:12 talar Paulus om ”de heligas utbildning” genom därtill kvalificerade män. Denna övning fortfar än i dag.
19. Hur kan man bli kvalificerad för förkunnarverksamheten?
19 Vidare kommer de kvalifikationer vi får för denna tjänst inte från människor utan från Gud och genom hans ord, såsom aposteln Paulus sade: ”Icke så att vi av oss själva äro tillräckligt kvalificerade för att kunna betrakta något såsom kommande från oss själva. Utan att vi äro tillräckligt kvalificerade kommer från Gud, som förvisso har gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara tjänare åt ett nytt förbund.” (2 Kor. 3:5, 6, NW) Också du kan bli övad att utföra denna tjänst och att använda ditt liv till att tjäna Jehova. Föranstaltningar har gjorts överallt i världen för regelbundna möten bland Jehovas vittnen i det syftet att ge övning åt män och kvinnor, som är angelägna att tjäna sin Skapare och som vill ha del i att fullgöra Jesu föreskrifter om att de goda nyheterna om Riket skall bli predikade. Det finns arbete för alla. Detta verk, undervisandet av människor i Guds ords sanningar, pågår dag och natt överallt i världen. — Upp. 7:15.
20, 21. Behöver man vänta länge, innan man kan dela med sig av sanningen åt andra? Varför är det angeläget att göra detta nu?
20 Den största lyckan i livet får man genom att undervisa andra om sanningen. Sedan man studerat för att lära känna sanningen om Jehovas uppsåt, såsom Skriften redogör för dem, är man i stånd att undervisa andra. (Rom. 2:21) Den samaritiska kvinnan, som Jesus talade med vid brunnen, höll inte inne med vad hon fått veta till dess hon ansåg att hon kände till allting, innan hon skyndade sig att säga så här till folket i staden: ”Kom hit, se en människa, som har sagt mig allt vad jag har gjort. Skulle det icke kunna vara Kristus?” Hon visste tillräckligt för att kunna visa folk hän till informationskällan. När sedan samariterna kom och lyssnade till Jesus, sade de till kvinnan: ”Vi tro icke längre på grund av vad du har omtalat; ty vi hava själva hört, och vi veta att denne i sanning är världens frälsare.” — Joh. 4:29, 42, NW.
21 Man behöver alltså inte vänta. De lärjungar i Jesu dagar, som varit fiskare, väntade inte utan följde honom i hans förkunnartjänst. Paulus väntade inte, när han fick inbjudan till förkunnartjänsten och fick föreskrifter av Ananias, utan bibeln säger att sedan Paulus uppehållit sig några dagar hos lärjungarna i Damaskus, ”började han [genast] att i synagogorna predika Jesus”. (Apg. 9:19, 20, NW) Nu är det ännu mera angeläget att utföra förkunnarverket med tanke på den tid vi lever i, och det finns ännu större anledning att tjäna Gud: ”Världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen.” Nu är alltså den rätta tiden inne att använda livet till att tjäna Jehova. — 1 Joh. 2:17.
22. Varför är det förståndigt att använda livet till att tjäna Jehova?
22 Säg inte såsom israeliterna gjorde, när de frambar blinda och lytta offer: ”Det är fåfängt att tjäna Gud.” De resonerade så här: ”De fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra, vad ogudaktigt är, bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta Gud.” Tänk i stället på att vi nu lever i en tid då de som fruktar Jehova talar med varandra, den ene med den andre, och att Jehova ständigt aktar på dem och hör dem. Och vad blir då resultatet, när man använder livet i Jehovas tjänst? Han ger oss själv denna försäkran: ”En minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte till åminnelse av dessa som frukta HERREN [Jehova] och tänka på hans namn.” Om du vill vara bland de lyckliga människorna som blir ihågkomna av Jehova med liv i hans rättfärdiga nya tingens ordning, använd då ditt liv till att tjäna honom nu genom att förkunna de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike. — Mal. 3:15, 16.
[Bild på sidan 441]
”Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud utom denne främling?”