Vad det skall betyda för mänskligheten att Satan, Djävulen, blir bunden

”Och han grep draken, den ursprunlige ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år.” — Upp. 20:2, NW.

 1. Vem är det i synnerhet som behöver bindas, och vad är det som talar för att den stund är nära då han skall bindas?

HELA skapelsens störste lagbrytare och orostiftare behöver bindas. Alla nationer på jorden har råkat i en svår belägenhet. Den som är ansvarig för detta behöver bindas, ja, redan i vår generation, om människosläktet skall kunna överleva. Själva det förhållandet att nationerna, som befinner sig i svår nöd, har råkat i en sådan förtvivlad belägenhet talar för att den stund då orostiftaren skall bindas är nära förestående, ja, så nära att medlemmar av den nu levande generationen kan få uppleva de storslagna verkningar som detta bindande skall få. När den hotfulla situationen i världen i en nära framtid blir som allra värst, erbjuder den helt enkelt ett utomordentligt tillfälle att binda honom, just när det är som mest behövligt. Den som kan binda honom kommer att utnyttja detta tillfälle, vilket skall befrämja god ordning och frid åt alla.

2, 3. a) Vart kan vi vända oss med tillförsikt för att få auktoritativa uppgifter om vårt släktes öde? b) Vad säger oss bibelns sista bok om vad nationerna slutligen skulle få uppleva och om hur orostiftaren blir bunden?

² Vår tids hemska verkligheter ger vid handen att vi befinner oss nära slutet på nationernas liv och verksamhet. Vi kan inte förlita oss på att den moderna vetenskapen skall tala med den suveräna auktoritetens röst och förutsäga eller bestämma vad som skall bli vårt mänskliga släktes öde. Det finns något som är mycket äldre och pålitligare än den moderna vetenskapen, något som verkligen talar med suverän auktoritet. Det är bibeln, denna samling av sextiosex böcker, vars nedskrivande fullbordades för omkring nitton hundra år sedan. Bibelns sista bok, som skrevs mot slutet av första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, har förutsagt vad nationerna slutligen skulle få uppleva, alldeles som det har utvecklat sig sedan år 1914 v.t. I livfulla bilder skildrar den de förhållanden och de händelser på jorden, som människorna skulle få vara med om innan den universelle orostiftaren blir bunden, och därpå gläder den oss med den profetiska beskrivningen av hur han blir bunden. I det tredje kapitlet från slutet i bibeln läser vi:

³ ”Och jag såg en ängel komma ned från himmelen med avgrundens nyckel och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den ursprunglige ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Och han slungade ned honom i avgrunden och stängde igen den och förseglade den över honom, på det att han icke mer måtte vilseföra nationerna, förrän de tusen åren hade gått till ända. Efter detta måste han släppas lös för en liten tid.” — Upp. 20:1—3, NW.

 4. Hur vilseför Satan, djävulen, nationerna, vad deras tänkesätt beträffar, och vid vad liknas han fördenskull i bibeln?

⁴ Här får vi klart och tydligt veta vem som är den främste lagbrytaren och orostiftaren. Det är Satan, djävulen. Det är han som har vilsefört alla nationerna och som kommer att fortsätta med detta, till dess han blir bunden. Det är då inte att undra på att alla nationerna har råkat i stor nöd i denna tid! Satan får nationerna att tro att de följer den rätta vägen för ett uppnående av förblivande fred och välgång, men hela tiden för han dem framåt på den väg som leder till deras tillintetgörelse. Det är därför inte underligt att han liknas vid en orm; och eftersom han genom ett bedrägeri vilseförde människorna vid den mänskliga historiens början, kallas han ”den ursprunglige ormen”. (1 Mos. 3:1—15) Eftersom Satan, djävulen, har förmåga att skada och att sluka sina offer, är han ingen obetydlig fiende utan liknas vid en stor, eldfärgad drake med sju huvuden. — Upp. 12:3, 4; Jer. 51:34.

5, 6. a) Vilken passande fråga kan vi ställa för att få hjälp till klarhet om vid vilken tid han kommer att bindas? b) Hur lyder svaret på frågan, och varför behöver vi inte tvivla på att svaret är rätt?

⁵ Likt en drake har Satan sökt sluka alla människor genom att få dem i sitt våld. För att vi skall få veta vid vilken tid han kommer att bindas, om det skall bli i vår generations tid, kan vi ställa frågan: Vad är det som denne symboliske drake, Satan, djävulen, gör mot nationerna omedelbart innan han blir bunden och slungad ned i avgrunden, som förseglas över honom? Varthän vilseför han nationerna? Det är till deras slutliga strid! Vi har ingen orsak att tvivla på detta, ty i de fem verserna närmast före skildringen av hur Satan blir bunden läser vi:

⁶ ”Jag [fick] se en ängel, som stod i solen. Han ropade med hög röst till alla fåglar, som flög över himlens mitt: ’Kom hit, kom samman till Guds stora gästabud! Här skall ni få äta kött av konungar, fältherrar och hjältar, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla människor, fria män och slavar, stora och små.’ Sedan såg jag, att vilddjuret och konungarna på jorden mönstrade sina härar för att strida med ryttaren och hans här. Men vilddjuret blev gripet, tillsammans med den falske profeten, han som på dess uppdrag hade gjort under, med vilka han hade förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke och tillbett dess bild. De blev båda levande kastade i eldsjön, som brinner med svavel. De andra dödades av ryttarens svärd, det som gick ut från hans mun. Och alla fåglar åt sig mätta av deras kött.” — Upp. 19:17—21, Hedegård.

 7. Vem är det som förmår konungarna och deras härar att dra ut på slagfältet, och hur framgår detta av det som sägs några verser före beskrivningen av striden?

⁷ Den symboliske draken, Satan, djävulen, använder alltså ”vilddjuret” och den ”falske profeten” och förmår konungarna på jorden och deras härar att dra ut på slagfältet. Några verser före den här återgivna beskrivningen av striden, i kapitel 16, verserna 13—16, framhåller bibeln just detta med orden: ”Och jag såg tre orena inspirerade uttalanden, som sågo ut såsom grodor, komma ut ur drakens mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun. De äro i själva verket uttalanden, som inspirerats av demoner, och utföra tecken, och de gå ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. ... Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon.” — Upp. 16:13—16, NW.

8, 9. a) Vad är det som vittnar om att detta inte blir något vanligt krig, och på vilken sida kommer jordens konungar att församlas? b) Vad kommer nationerna fördenskull att göra sig förtjänta av och att få erfara?

⁸ Såsom ett släkte av människor står vi alltså oundvikligen inför ett krig. Det blir inte något vanligt krig. Om så vore, skulle det inte kallas ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Alla de politiska styresmännen, som här benämns ”konungarna på hela den bebodda jorden”, kommer att församlas till detta krig, och alla kommer de att vara på en och samma sida, men inte på ”Guds, den Allsmäktiges”, sida. Nationernas religiösa ledare kanske försöker övertyga de politiska styresmännen, ”konungarna på jorden” med ”sina härar”, om att de strider för Gud, men det är bara en del av bedrägeriet förmedelst de ”inspirerade uttalanden”, som kommer ut ur drakens, Satans, djävulens, mun. Dessa jordiska nationer kommer visst inte att strida för sanningens och rättfärdighetens Gud, himmelens och jordens Skapare, ty hans eget ord underrättar oss om att han skall tillintetgöra alla dessa nationer. Varför det?

⁹ Därför att de kommer att uppträda som hans fiender, motståndare till hans goda uppsåt och till hans himmelska regering. De är alla vilseförda av den allsmäktige Gudens främste fiende, nämligen draken, Satan, djävulen, som använder ”vilddjuret” och den ”falske profeten”. I och med att nationerna blir tillintetgjorda erfar de vad slutresultatet blir av att de i mer än 4.000 år varit vilseförda av Satan, djävulen.

10. Varför måste Harmageddonkriget komma, och varför vet vi att den tidpunkt nalkas, då Satan skall bindas?

¹⁰ ”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon, måste komma, därför att draken, Satan, djävulen, och hans demoner ännu inte har blivit bundna och slungade ned i avgrunden. De skall inte hamna i fängelse i avgrunden förrän efter det att den allsmäktige Gudens Harmageddonkrig har utkämpats och hans jordiska fiender har blivit tillintetgjorda. Satan, djävulen, skall alltså först få se sin synliga organisation på jorden sopas bort ur tillvaron och skall bringas till insikt om att han är slagen. Eftersom detta krig, Harmageddon, stundar, vet vi att den tidpunkt också nalkas, då Satan, djävulen, och hans demoner skall bindas och fängslas.

Inte blott och bart ”det ondas princip”

11. Varför är det inte vår avsikt att förolämpa nationerna, när vi säger att de kommer att strida mot Gud?

¹¹ När vi utan omsvep påstår att alla denna världens nationer är i färd med att ta ställning emot Gud, den Allsmäktige, och skall till att strida mot honom, kommer vi inte då med lösa antaganden? Nej! När vi påstår detta har vi inte för avsikt att förolämpa dessa nationer. Vi säger bara vad den inspirerade bibeln säger, nämligen att alla nationerna har blivit vilseförda av den store draken, Satan, djävulen, och hans demoner.

12. Vilka är det som säger världens styresmän raka motsatsen, och varför ler världsvisa människor åt oss, när vi talar om en personlig djävul?

¹² Visst är detta tvärtemot vad nationernas religiösa ledare, präster och predikanter i kristenheten och ”hednavärlden”, säger till de politiska styresmännen, som de står på vänskaplig fot med. Jordens religiösa och politiska styresmän är så världsvisa och stolta över sin världsliga lärdom att det sårar deras känslor, när de blir underrättade om att de rycker fram till ett militärt Harmageddon under drakens, Satans, djävulens, osynliga anförarskap. De medger kanske visserligen att ondskan sannerligen grasserar överallt på jorden, men likväl ler många högt bildade människor åt oss, när vi talar om en personlig djävul. De säger att Satan, djävulen, bara är ”det ondas princip”, inte en bokstavlig person.a

13. Vilken av gammalmodiga konstnärers fantasi frambragt gestalt, som ansetts vara Satan, djävulen, existerar inte, men är uppfattningen att Satan bara skulle vara ”det ondas princip” något nytt?

¹³ Vi håller med om att det inte finns någon bockfotad, tvåhornad, röd djävul med pikförsedd svans. En sådan skapelse existerar bara i gammalmodiga konstnärers, målares och religiöst efterblivna människors fantasi. Men när nu världen befinner sig i det tillstånd den gör, bör vi inte bedra oss själva genom att inbilla oss att Satan, djävulen, bara är en personifikation av ”det ondas princip” och inte en övermänsklig, osynlig andevarelse, som är ondskans upphov och den främste anstiftaren av det som är ont. Uppfattningen att djävulen bara skulle vara ”det ondas princip” är inte något nytt, som människor kommit på därför att vi uppnått den nuvarande vetenskapsåldern, den tidsperiod då man börjat utnyttja atomkraften och färdas omkring i den yttre rymden. Den här religiösa uppfattningen gjordes till föremål för en viss uppmärksamhet redan år 1894, när band 9 av uppslagsverket Cyclopædia of Biblical, Theological and Ecclesiastical Literature utgavs av John M’Clintock och James Strong i New York.

14, 15. a) Enligt vilka normer för bedömandet kan vi, såsom det påpekas i detta uppslagsverk, avgöra huruvida Satan är en verklig person eller inte? b) Om vi bara skulle förmoda att bibelskribenterna önskade framställa Satan som en verklig person, skulle de då ha kunnat fullfölja sin avsikt effektivare än de gjorde? c) Skulle man, av det sätt, på vilket de skrev om Satan, kunna dra den slutsatsen att ”Satan” bara var en symbol, eller vad skulle det innebära, om man fattade Satan rätt och slätt som en symbol?

¹⁴ På sidan 361 i detta band talas det om ”Satans personlighet”, och det heter där att vi kan avgöra huruvida Satan är en verklig person eller inte enligt samma normer för bedömandet som vi följer då vi ”avgör huruvida Caesar och Napoleon var verkliga, levande personer eller [var] personifikationen av abstrakta begrepp, nämligen genom det som historien har att säga om dem och det förhållandet att personliga egenskaper tillskrivs dem”. Därpå övergår man i denna bok, band 9, till att hänvisa till vad bibelns heliga skribenter, sådana som den judiske profeten Mose och Jesu Kristi lärjungar i första århundradet, haft att säga. Vi läser:

¹⁵ ”När de heliga skribenterna talar om Satans karaktär och uppförande, nämner de alla slag av verksamhet, som en person kan bedriva. De talar om att han har makt och välde, budbärare och efterföljare. Han frestar andra och gör motstånd; han hålls ansvarig, anklagas för brottslighet; han kommer att dömas och skall få uppbära slutligt straff.” Om vi bara skulle förmoda att de heliga skribenterna hade för avsikt att lära att Satan var en verklig person, kan vi säga att ”de inte kunde ha funnit några uttrycksfullare vändningar än dessa, som de verkligen har använt”. Om någon förmodar att ”hela denna utmålning av en verklig, sannskyldig, medveten individ med moralisk handlingsfrihet” bara skulle vara en symbolisk framställning, bara en personifikation av något livlöst, en beskrivning av en fantasiperson, antyder han att ”de inspirerade nedskrivarna gjort sig skyldiga till att använda en symbol på ett sådant sätt att man inte genom några fastställda språkregler skulle kunna veta att det var fråga om en symbolisk framställning — ja, på ett sådant sätt att man inte skulle kunna fatta att det var en bild utan att göra våld på alla retoriska regler, som man vet att de vid andra tillfällen låtit sig ledas av”.

16. a) Sökte bibelskribenterna påtvinga oss ett bedrägeri genom sitt sätt att skriva om djävulen? b) Är teorien om att djävulen bara är en personifikation av ”det ondas princip” sådan att man obehindrat kan omfatta den?

¹⁶ Men de inspirerade bibelnedskrivarna, från profeten Mose och fram till den kristne aposteln Johannes, använde inte djävulen som en symbol. De skrev avsiktligt på det mest verkningsfulla sättet, för att vi som läser bibeln skall veta och förstå att Satan, djävulen, är en verklig, medveten, förnuftsbegåvad varelse med andlig kropp. De våldförde sig inte på språkreglerna, så att de bara bedrog oss till att tro att Satan, djävulen, är en livs levande person och inte rätt och slätt ”det ondas princip” personifierad. Därför heter det vidare i det redan citerade uppslagsverket: ”Men det uppstår andra svårigheter än dessa allmänna, som hindrar en att omfatta teorien om personifikation. Denna teori gör gällande att djävulen skulle vara det ondas princip. Låt oss då tillämpa den [teorien] för att vinna klarhet i två eller tre framställningar i Skriften.” Därpå anför man Skriftens ord om hur Jesus Kristus blev frestad av Satan, djävulen, i Judeens öken, såsom detta skildras av den kristne aposteln Matteus, och säger:

17. Vilka argument läggs fram i det här nämnda uppslagsverket i samband med beskrivningen av hur Jesus frestades i öknen (Matteus 4:1—11)?

¹⁷ ”’Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen.’ (Matteus 4:1—11) Blev Jesus frestad av ett verkligt, personligt väsen? Eller var det av det ondas princip? Om det skedde på det sist angivna sättet, i vem eller vad bodde då denna princip? Var det i Jesus? I så fall kunde det inte vara sant att det hos honom inte fanns någon synd. Syndens själva princip fanns då i honom, vilket skulle ha fått honom till att fresta sig själv. Detta är något ont [en dålig vetenskaplig utläggning], som ger upphov till ännu sämre teologiska uppfattningar. Låt oss också tänka på att denna det ondas princip måste ha sin boning i någon medveten varelse med moralkänslor, om den skall kunna vara moraliskt ond. Synd är något ont endast då synden förbinds med något personligt och ansvarigt redskaps tillstånd eller handling.”

18. Hur kan samma argument emot en personifikation av ”det ondas princip” användas i förbindelse med Jehova Gud?

¹⁸ Samma argument emot uppfattningen att ”det ondas princip” personifieras såsom Satan, djävulen, skulle kunna användas i förbindelse med Gud, den Allsmäktige, själv. Vi tänker på det som hände den gudfruktige mannen Job, som fortfarande var i livet i profeten Mose dagar, 1.500 år före den vanliga tideräkningens början. Bibelboken Job talar om för oss att Satan själv trädde fram inför Gud vid ett tillfälle då de heliga änglarna hade en sammankomst i himmelen. I Job 1:7 (Åk) heter det:

19, 20. Om Satan, djävulen, i skildringen i Job 1:7 helt enkelt skulle vara ”det ondas princip”, vilka frågor skulle då uppstå, och vilken slutsats skulle man komma fram till?

¹⁹ ”Och Jehová sade till Satan: ’Varifrån kommer du?’ Och Satan svarade: ’Ifrån att genomströva jorden och fara omkring därpå.’”

²⁰ Var Satan i det här sammanhanget inte en verklig person utan bara ”det ondas princip”? Vem talade Jehova Gud då till? Till sig själv? I så fall bodde Satan, det ondas princip personifierad, i Jehova Gud själv. Detta skulle också innebära att det ondas princip var oskiljaktigt förbunden med Gud, den Allsmäktige, själv och att moralisk ondska hade sitt ursprung hos den ende levande och sanne Guden. En sådan hädisk uppfattning är i strid med allt vad bibeln i övrigt lär.

21. Om teorien beträffande en personifikation av det ondas princip vore riktig, vem skulle det då ha varit som anklagade Job inför Gud, som motsade sig själv och som bevisade sig vara en lögnare, när det kom till kritan?

²¹ Vidare kallade Gud Job ”en man ... redlig och rättsinnig, som fruktar Gud och flyr det onda”. Men Satan anklagade Job för att tjäna Jehova Gud bara på grund av de jordiska fördelar som han vann därigenom. Vi läser: ”Satan svarade Jehová och sade: ’Månne då Job fruktar Gud för intet? ... Men räck ut din hand och kom vid allt det han äger. Sannerligen, han skall i ansiktet säga dig farväl.’” (Job 1:8—11, Åk) Om Satan här bara skulle ha varit ”det ondas princip” personifierad, vilken anklagade Job inför Gud, då skulle Jehova Gud själv ha varit anklagaren, och detta omedelbart efter det att han hade kallat Job för en god människa, vars like inte fanns på jorden. I så fall skulle det ondas princip ha funnits hos Gud, den Högste, själv, och han skulle ha motsagt sig själv. Och en sak till: när Gud lät Satan sätta Job på prov och när Satan bevisades vara en lögnare, då skulle Gud själv ha bevisats vara en lögnare, ifall Satan bara skulle ha varit det ondas princip. — Job 1:12—22.

22. a) Hur får en sådan teori Gud att bevisa sig vara en lögnare för andra gången i det som gällde Job? b) Hur kommer det sig att man når en ”omöjlig” slutsats, när man gör en sådan tillämpning av teorien?

²² Sedan Satans första provsättning av Job hade misslyckats, bad han om tillåtelse att sätta Job på ytterligare ett prov, och Jehova Gud lät honom göra detta. Återigen visade det sig att Satans anklagelse mot Job var falsk. Om Satan här bara var ”det ondas princip” personifierad, som i själva verket bodde hos Jehova Gud, då blev Jehova Gud på nytt bevisad vara en lögnare. Men det är omöjligt för Gud att ljuga, då Satan, djävulen, däremot, såsom Jesus Kristus sade, är den första lögnens upphovsman eller ”fader”, den lögns, förmedelst vilken Satan, djävulen, blev hela människosläktets mördare. — Tit. 1:1, 2; Hebr. 6:18; Joh. 8:44.

23. Vad bevisas alltså Satan, djävulen, verkligen vara, och vad bevisas Job, såväl som Jehova Gud, på motsvarande sätt vara?

²³ Enligt alla regler för ett sunt resonemang och enligt språkreglerna måste Satan vara en verklig, levande person i den osynliga andevärlden. Sedan Job genom sin trohet bevisat Satan vara en djävul eller baktalare, återställde Gud Job från hans svåra lidande och välsignade honom rikligen. Andra bibelskribenter förutom Mose talar om Job såsom en historisk person, inte såsom en fantasigestalt, och detta vittnar om att Satan, djävulen, var och är en historisk person, liksom Jehova Gud är en verklig, medveten, moralisk varelse i skildringen i bibelboken Job. — Hes. 14:14, 20; Jak. 5:11; jfr Uppenbarelseboken 12:9—12.

24. Vad medger inte tiden att vi gör här, och vad säger encyklopedien om framläggandet av bevis för att det finns en personlig djävul?

²⁴ Man skulle kunna anföra andra framställningar i bibeln för att bevisa hur löjligt det är att säga att Satan, djävulen, som omtalas i den bibliska skildringen, inte är någon verklig person utan bara en ”det ondas [opersonliga] princip”. Men tiden medger inte detta; alldeles som M’Clintock och Strongs Cyclopædia påpekar med hänsyftning på Johannes 8:44, varpå vi vidare läser: ”Det skulle vara slöseri med tiden att ge sig till att bevisa att det med varierande skärpa i Skriften gång på gång uppenbaras att det finns en ondskans ande. Alla tänkbara egenskaper, varje slags handling, som kan tyda på att han äger tillvaro såsom en person, tillskrivs honom i ordalag som inte kan bortförklaras.” — Band 9, sidan 361b.

Hur han blev till

25. I vilken bok kan vi få kännedom om hur Satan, djävulen, blev till, och vad betyder hans namn och epitetet djävulen?

²⁵ Eftersom all godhets och rättfärdighets Gud inte är upphov till något som är moraliskt ont eller dåligt, kanske det är svårt för er att fatta hur Satan, djävulen, kunde bli till och bli en fara för hela människovärlden i våra dagar. Men bibeln ger oss de enkla fakta härom. Benämningen ”Satan, djävulen”, betyder ”motståndaren och baktalaren”. Det är inte svårt för någon att göra sig till en motståndare till och en baktalare [diábolos] av någon annan, i synnerhet då Jehova Gud.

26. Hur framgår det av vad Petrus och Judas Iskariot upplevde att det går lätt att göra sig till en satan eller en djävul?

²⁶ Vid ett tillfälle kallade till exempel Jesus Kristus aposteln Petrus för satan, dvs. ”motståndare”. Sedan Petrus hade sagt emot sin Mästare, Jesus Kristus, därför att denne hade förutsagt att han skulle gå en våldsam död till mötes, sade Mästaren till Petrus: ”Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.” (Matt. 16:23) Vid ett annat tillfälle, när samme Petrus sade sig tro att Jesus var ”Guds Helige”, gav Jesus honom, såsom vi läser i skildringen i Johannes 6:68—71, följande svar: ”’Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och likväl är en av eder en djävul [diábolos].’ Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne, som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.” Judas Iskariot gjorde sig alltså själv till en djävul eller ”baktalare”. — Joh. 6:70, NW.

27. Hur visar aposteln Paulus att kvinnor och män kan göra sig till djävlar i den bemärkelsen att de gör sig skyldiga till förtal och baktaleri?

²⁷ När den kristne aposteln Paulus skrev ned anvisningar för de kristna kvinnorna, sade han: ”Likaså böra hustrurna vara ärbara; icke förtalerskor [eller: kvinnliga djävlar].” (1 Tim. 3:11, Åk) ”Likaledes att gamla kvinnor i (sitt) skick äro såsom det anstår heliga, icke förtalerskor [diabólous].” (Tit. 2:3, Åk) Paulus skrev också: ”I de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, ... baktalare [diáboloi].” (2 Tim. 3:1—3, NW) Förutom andliga djävlar kan det alltså finnas mänskliga djävlar i den bemärkelsen att dessa baktalar människor och Gud. ”Sanningens Gud” gör dem inte till djävlar eller baktalare; män och kvinnor gör sig själva till detta. — Ps. 31:6, NW.

28. Hos vem var det vidare som denna process ägde rum, vilken innebär att man gör sig själv till någonting, och hur bekräftade Jesus detta i Johannes 8:44?

²⁸ Just denna process, att man gör sig själv till någonting, var det som ägde rum hos den övermänskliga skapelse som bibeln kallar ”den store draken ... den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden”. (Upp. 12:9, NW) Den andliga skapelse, som blev sådan, fick sin början som sådan efter det att Jehova Gud hade skapat honom. Om honom sade Herren Jesus Kristus till några religiösa personer, som stod efter att mörda honom: ”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Joh. 8:44) Om detta uttalande av Jesus säger det här förut citerade uppslagsverket (band 9, sidan 364a): ”Men här förefaller det vara så att orden ap’ archés [från begynnelsen] syftar på begynnelsen av hans åtgärder till förfång för människan.”

29. Hur blev denne, som nu är Satan, djävulen, lögnens ”fader”, och när blev han en mandråpare eller mördare?

²⁹ Den andliga skapelse, som det här är tal om, skapades alltså inte såsom Satan, djävulen. Gud skapade honom inte såsom en mandråpare eller mördare, utan skapade honom i sanningen. Men han valde att inte stå kvar i sanningen utan beslutade sig för att bli en lögnare, en baktalare (diábolos). När han ljög, talade han alltså inte i överensstämmelse med sin himmelske Faders vilja och ande, utan han talade lögn av egen fri vilja, på grund av sin egen böjelse. Eftersom han inte stod fast i Guds sanning utan satte i gång lögner, har han blivit kallad lögnens fader. Han var en mördare, men inte från den tid, då han blev skapad av Gud, utan från sin begynnelse såsom Satan, djävulen. Han hade på egen hand gjort sig till Satan, djävulen.

30. När trädde Satan, djävulen, fram på skådeplatsen, och hur ådagalade han då sitt motstånd?

³⁰ I kapitel 3 i bibelns första bok, som skrivits av profeten Mose, får vi veta hur Satan, djävulen, blev till. Såsom en övermänsklig andevarelse var han osynligen närvarande i människans första hem, Edens lustgård, som låg inom det område, som vi nu kallar sydvästra Asien. Sedan Jehova Gud hade skapat kvinnan för att hon skulle vara en kamrat åt den fullkomlige mannen, Adam, trädde Satan, djävulen, fram på skådeplatsen. Denne Guds osynlige andeson begagnade en orm såsom sitt redskap och ådagalade sitt motstånd mot Jehova Gud genom att inför den fullkomliga kvinnan, Eva, uttala en skamlös lögn, som gällde Gud, hennes himmelske Fader.

31. Hur blev han en bedragare, och vad använde Gud alltifrån denna tid såsom en symbol av honom ändå till slutet av bibelns skildring?

³¹ Motståndaren gjorde sig på detta sätt till en baktalare eller djävul. När han ljög för Eva i avsikt att vilseföra henne och få henne att visa olydnad mot Gud, blev han också en bedragare. Han förblev osynlig för Eva, men han använde en synlig orm till att meddela henne lögnen. Fördenskull heter det i bibeln: ”Ormen förledde Eva genom sin illfundighet.” (2 Kor. 11:3, NW) Detta var orsaken till att Jehova Gud genast där i Edens lustgård gjorde ormen till en symbol av Satan, bedragaren, och i bibelns sista bok kallas denne ärkebedragare ”den gamle ormen” eller ”den ursprunglige ormen”, som ”vilseleder hela den bebodda jorden”. — Upp. 12:9; 20:2; 1917; NW.

32. Vad var Satans avsikt med att vilseföra Eva, och i vilket tillstånd har vi fördenskull alla blivit födda?

³² Vad ville ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul [diábolos] och Satan”, åstadkomma med sitt försök att vilseföra Eva genom att kalla hennes Gud och Fader en lögnare, som var fylld av fruktan? Av händelseutvecklingen att döma hade han för avsikt att vända Eva emot Gud och sedan använda henne för att få hennes man, Adam, att vända sig emot Gud och sålunda få dem båda över på sin sida och i sitt våld. Härigenom skulle han också få alla deras avkomlingar, hela människosläktet, i sitt våld, och hela jorden skulle bli ett land av upprorsmän eller motståndare till Jehova Gud. Omkring 4.100 år senare skrev den kristne aposteln Johannes: ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) Samtidigt förde den ondskefulle Satan människorna in under syndens och dödens välde, ty Guds påbud lyder: ”Syndens lön är döden.” (Rom. 6:23, 1883 års sv. övers.) Vi är alla födda i synd med åtföljande död, och detta har vi ärvt av Adam och Eva.

33. Vad gjorde Gud för att låta sin dom över Adam gå i verkställighet, och varför har synden och döden kommit över oss alla?

³³ När Jehova Gud började låta dödsdomen över syndarna gå i verkställighet, drev han ut Adam och Eva ur Edens lustgård och alltså bort från livets träd i den. Vi läser: Jehova ”Gud sade: ’Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.’ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.” Det var efter denna händelse som det syndiga paret, Adam och Eva, började få barn, utanför Edens lustgård, inte inne i den. (1 Mos. 3:22—4:3) Som en följd av Guds rättsliga påbud och enligt ärftlighetslagarna har synden och döden kommit över oss alla, som är Adams och Evas avkomlingar. (Rom. 5:12) Vilket fall fick vi inte!

34. Vem var det dessutom som drabbades av ett fall då, och hur framhöll Gud detta i Edens lustgård?

³⁴ Men den Guds änglason, som blev ”den ursprunglige ormen, som är djävulen och Satan”, drabbades också av ett fall. Detta framgår av de ord, som Gud riktade till honom där i Edens lustgård. Jehova Gud talade till honom som om han talade till den bokstavliga ormen, som Satan hade använt för att vilseföra Eva, och sade: ”Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” — 1 Mos. 3:14, 15.

35. Vilka blev Satan alltså fader till, och till vad är han fördenskull dömd?

³⁵ Satan, djävulen, drog alltså Guds förbannelse över sig och blev fader till de förbannade. (Matt. 25:41) Fördenskull är han dömd att bli för evigt tillintetgjord, att få sitt huvud krossat under Guds ”kvinnas” utlovade Säds fot. I överensstämmelse härmed sade den kristne aposteln Paulus till dem som utgör en del av denna Guds ”kvinnas” Säd: ”Fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra fötter.” — Rom. 16:20.

När blev han utkastad ur himmelen?

36—38. När har många bibelläsare tänkt sig att Satans fall från himmelen ägde rum, och var i bibeln menar de att detta fall beskrivs?

³⁶ Många människor som läst bibeln har varit av den uppfattningen att Satan, djävulen, blev utkastad ur himmelen vid den tid, då Gud uttalade dessa domsord över ormen i Eden, och att detta fall från himmelen är det som beskrivs i bibelns sista bok, i Uppenbarelseboken 12:3—13, där vi läser så här:

³⁷ ”Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn och på sina huvuden sju kronor. ... Och draken stod framför kvinnan, som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron. ...

³⁸ Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem, men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: ’Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. ... Ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.’ Och när draken såg, att han var nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan, som hade fött gossebarnet.”

39. Vilka betydelsefulla händelser hade ännu inte inträffat vid den tiden, vilket bevisar att denna skildring i Uppenbarelseboken 12:3—13 inte kunde vara en beskrivning av Satans fall för länge sedan i Eden?

³⁹ Utgör detta en beskrivning av att ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, blir utstött ur Guds ynnest i Edens lustgård? Nej! I det förut citerade uppslagsverket läser vi rentav följande om Uppenbarelseboken 12:7, 9: ”Vad denna framställnings innebörd än månde vara, så är det säkert och visst att orden inte kan gälla Satans ursprungliga fall.”b Vid den tiden, för inemot 6.000 år sedan, hade ännu ingen kvinna fött något barn. Och Guds symboliska ”kvinna” hade sannerligen inte fött det utlovade ”gossebarnet”. Vid denna tidiga tidpunkt gav Jehova Gud bara ett löfte om att hans ”kvinna” skulle föda en säd, som skulle krossa ormens huvud. Detta var orsaken till att den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, alltifrån den stunden skulle hålla utkik efter Guds ”kvinnas” Säd för att uppsluka den och förhindra att han själv skulle få sitt huvud krossat och därmed bli tillintetgjord. Men vid denna tid utbröt det inte något krig i himmelen, som kunde leda till Satans, djävulens, utkastande.

40. Varför kan vi av orden i Uppenbarelseboken 1:1 förstå att det som skildras i Uppenbarelseboken 12 inte kunde äga rum då för länge sedan i Eden?

⁴⁰ Och en sak till: Bibelns sista bok skrevs många år, sextiotre år enligt traditionen, efter det att Jesus Kristus dog, blev uppväckt och for tillbaka upp till himmelen. Den skrevs alltså kort innan utgången av första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, och i Uppenbarelseboken 1:1 heter det: ”Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav honom för att visa sina tjänare, vad som snart skall ske.” Det som omtalas i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel måste alltså vara sådant som skulle äga rum någon gång efter det att den uppståndne Jesus Kristus gav denna uppenbarelse åt sin trogne apostel Johannes omkring år 96 v.t.

41. Vad avslöjar Jobs bok om Satans tillträde till himmelen, och vad avslöjar de böcker av de hebreiska skrifterna, som skrevs efter boken om Job, om denna sak?

⁴¹ Det är fördenskull inte underligt att det i Jobs bok, som förmodligen skrivits av Mose, klart och tydligt framhålls att Satan, djävulen, i Jobs dagar, 2.500 år efter det att Satan vilseförde Eva i Edens lustgård, alltjämt hade tillträde till himmelen och kunde anklaga Guds folk inför Gud. (Job 1:6—2:7) Ingen av de inspirerade hebreiska skrifternas olika böcker, som skrivits senare än Jobs bok, uppenbarar att Satan, djävulen, blev utkastad ur himmelen, nej, inte på hela tiden fram till profeten Malakis dagar.

42. Vilka frågor ställer vi fördenskull nu om Satans utkastande ur himmelen?

⁴² Har då Satan, djävulen, ännu inte blivit kastad ut ur himmelen och ned till jorden? Om han har blivit det, när skedde det då? Hur kan vi veta något om detta, eftersom vi inte kan se honom, då han ju är en för våra ögon osynlig ande varelse?

Vittnesbörd om att han blivit utkastad

43. Vem måste vara ansvarig för förhållandena i världen efter första världskriget, och vilken uppfattning om denna sak ger orden i Uppenbarelseboken 12:12?

⁴³ Tänk på världsförhållandena här på jorden sedan första världskriget mellan 1914 och 1918. Att Satan kastades ut ur himmelen och hit ned till jorden skulle givetvis få verkningar här på jorden, i synnerhet eftersom Uppenbarelseboken 12:12 basunerar ut: ”Ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.” Vad betyder detta — ”den tid han har kvar är kort”? När löper då hans tid ut? Jo, när han och hans demoner blir gripna, fängslade och kastade i en avgrund och blir oförmögna att vilseföra eller förvilla nationerna under ett tusen år. (Upp. 20:1—3) Någon som är övermänsklig måste sannerligen vara ansvarig för de av ve och vånda präglade förhållanden som kommit över jorden sedan första världskriget, och skulle denne kunna vara den vredgade, utkastade Satan? Låt oss undersöka den saken.

44. Vad skulle enligt orden i Uppenbarelseboken 12:10 Satans utkastande vara ett tecken på, och vad är det alltså i själva verket som medför att han blir utkastad?

⁴⁴ Lägg märke till vad Satans utkastande sägs utgöra ett tecken på. När han och hans demonänglar skulle ha blivit besegrade i kriget i himmelen, skulle en stark röst i himmelen höras säga: ”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes [Krists, Äldre sv. övers.].” (Upp. 12:10) Av detta betydelsefulla tillkännagivande framgår det tydligt att det är efter det att Guds rike blivit upprättat i himmelen som Satan och hans demonänglar drivs ut ur himmelen där ovan och slungas ned hit till jorden. Satans utkastande blir ett resultat av att Guds ”kvinna” i himmelen föder gossebarnet, varefter den symboliske draken, Satan, djävulen, misslyckas i sitt försök att uppsluka gossebarnet, som i stället blir ”uppryckt till Gud och till hans tron”. (Upp. 12:1, 2, 4, 5) Att gossebarnet blir fött och insätts på tronen vid Guds sida i himmelen måste alltså utgöra en bild av Guds himmelska rikes födelse genom att Guds Son, Jesus Kristus, blir insatt på tronen med makt och myndighet på Guds högra sida. Detta är orsaken till att följande tillkännagivande kan göras i himmelen: ”Nu har ... riket blivit vår Guds och väldet [myndigheten, NW] hans Smordes” eller ”Krists”.

45. När föddes Guds messianska rike i himmelen, och vad är det som bevisar detta?

⁴⁵ Guds rikes födelse och upphöjande på tronen med hans Smorde, Kristus, såsom den som är i besittning av den konungsliga myndigheten ägde rum år 1914. Händelserna i världen under de mer än femtio år som gått sedan 1914 stämmer överens med de profetior, som Jesus Kristus själv uttalade. I dem förutsade han de händelser och förhållanden, som skulle utgöra vittnesbörd om att Gud hade insatt honom på tronen i himmelen och om att han såsom den nye, messianske konungen skulle börja härska mitt ibland sina fiender i himmel och på jord. — Ps. 110:1—6; Hebr. 10:12, 13; Matt. 24:3—25:46; Upp. 6:1—8; 11:15—18.

46. Vilka två sammandrabbningar ägde alltså rum samtidigt, och hur har det blivit med nöden och lidandet?

⁴⁶ Det förefaller som om den strid, som ”uppstod i himmelen” och som skulle medföra att Satan och hans demoner blev utkastade därifrån, åtminstone delvis sammanföll till tiden med första världskriget här på jorden mellan 1914 och 1918. Men detta krig, som politikerna påstod skulle vara ”kriget som skulle göra slut på alla krig” och skulle ”göra världen säker åt demokratien”, gjorde inte slut på köttslig kamp och strid, gjorde inte världen säker åt demokratien och fick inte nöden och lidandet att upphöra.

47. I vilken tidsperiod lever vi uppenbarligen, och hur kan man förklara att det pågår religionsförföljelse i denna tid?

⁴⁷ Förstår du att bibelns profetior har blivit uppfyllda i förbindelse med världsförhållandena sedan år 1914? Om du gör det, då inser du klart och tydligt att Satan har blivit utkastad ur himmelen och nu har fått sin rörelsefrihet begränsad till vår jord. Det är uppenbart att vi nu lever i den tid som Satan har kvar och som han vet ”är kort”, och vi ser att han ger fritt lopp åt sin stora vrede över sitt nederlag i himmelen genom att sända ”ve över jorden och över havet” (NW). Och som om detta inte vore nog framkallar han religionsförföljelse, såsom det är skrivet: ”När nu draken såg att den var nedslungad till jorden, förföljde den kvinnan som hade fött gossebarnet. ... Och draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” (Upp. 12:12—17, NW) Är det då att undra på att Jehovas kristna vittnen blir förföljda i alla delar av världen därför att de bär vittnesbörd om att Guds messianska rike föddes i himmelen år 1914? Nej, visst inte!

48. a) Hur använder Satan den tid som han har kvar och som nu verkligen ”är kort”? b) Hur kommer Harmageddonstridens dag att visa sig vara en stor dag?

⁴⁸ Omkring femtio år har redan förbrukats av den korta tidsperiod, som den utkastade Satan har kvar, innan han och hans demoner skall bindas och slungas i avgrunden för att vara fängslade där i tusen år. Den tid som återstår till dess måste nu vara mycket kort. Med feberaktig iver använder han och hans demoner sitt osynliga inflytande för att församla ”konungarna på hela den bebodda jorden” till det som bibelns sista bok kallar Harmageddon, nämligen till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Upp. 16:13—16, NW) Det skall sannerligen bli en stor dag för Gud, den Allsmäktige, ty han och hans konung, Jesus Kristus, kommer att vinna Harmageddonkriget. Alla som befinner sig på djävulens sida kommer att förlora i detta avgörande krig, det största i hela mänsklighetens historia. Vad människorna beträffar, så kommer det att visa sig bli den största vedermöda som Satan och hans demoner någonsin fört människorna in i. — Matt. 24:21, 22.

49. Hur lyder den stora fråga som vi nu måste ta ställning till, och varför är den så brännande?

⁴⁹ Den stora fråga, som var och en av oss nu måste ta ställning till är denna: Kommer jag att befinna mig på den vinnande sidan? Det är en mycket brännande fråga för oss, ty vi önskar träffa ett rätt avgörande. Tiden för valet är nu inne, och det gäller evigt liv eller evig död och förintelse för oss. När stunden kommer, vill vi inte stå på den sida där ”vilddjuret och konungarna på jorden” jämte ”sina härar” befinner sig, vilka blivit församlade ”för att strida med ryttaren och hans här”, dvs. med den himmelske Jesus Kristus, ”konungarnas Konung och herrarnas Herre”, och hans himmelska änglar. (Upp. 19:11—19, Hedegård) Om vi då skulle stå på samma sida som ”vilddjuret” och de jordiska konungarna och deras härar, skulle detta innebära vår förintelse tillsammans med dem, vilket framgår av bibelns profetiska utsagor beträffande utgången av Harmageddonkriget på Guds ”stora dag”. — Upp. 19:20, 21.

Vilket gagn människorna har av att han blir bunden

50, 51. a) Beskriv händelseutvecklingen i och efter Harmageddon, såsom den skildras i Uppenbarelseboken 19:20—20:3. b) Vad skulle det då innebära, om man bleve tillintetgjord tillsammans med Satans jordiska styrkor i Harmageddon?

⁵⁰ Satan och hans demoner skall bli bundna omedelbart efter det att Satans jordiska styrkor blivit förintade i Harmageddon, och om vi skulle bli tillintetgjorda i Harmageddon, skulle vi aldrig kunna få röna det förblivande gagnet av detta. (Upp. 19:20—20:3) Vi skulle då aldrig kunna få del av välsignelserna under Jesu Kristi konungsliga styrelse under de tusen år som följer, sedan Satan och hans demoner blivit bundna och slungats ned i avgrunden, där de fullständigt berövats sin rörelsefrihet och möjlighet att verka. Att händelserna skall komma att utvecklas på detta sätt framgår av Uppenbarelseboken 20:3—6, där vi läser:

⁵¹ ”Och [ängeln från himmelen] kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid. Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild och icke hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år. (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.”

52, 53. Vilket jordiskt välde skall Kristi tusenårsregering befria mänskligheten ifrån?

⁵² Vad skall den tusenåriga styrelse medföra, som kommer att utövas av Jesus Kristus och de övriga av Guds ”kvinnas” Säd, som inte har tillbett ”vilddjuret”? För det första skall mänskligheten aldrig mer behärskas av ”vilddjuret”. Tror du kanske att vi skämtar? Du skulle kanske vilja invända: Mänskligheten har väl aldrig behärskats av ett vilddjur? Nej, inte av ett bokstavligt vilddjur, men väl av ett symboliskt sådant. Och vad är det? När vi söker ta reda på det, skall vi först lägga märke till att det i den uppenbarelse, som meddelades Johannes, talas om draken, Satan, djävulen, sedan han blivit utkastad ur himmelen, varpå det heter:

⁵³ ”Och han ställde sig på sanden invid havet. Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet. ... Och det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag. Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det.” — Upp. 13:1—8.

54. Vad är detta ”vilddjur” en symbol av, och hur kan vi bevisa det med Skriften?

⁵⁴ Vad är detta ”vilddjur” en symbol av? Det världsomfattande politiska systemet, som i osynlig måtto behärskas av Guds store motståndare, Satan, ”den ursprunglige ormen”, som hädade Gud i Edens lustgård. Om vi gör en jämförelse mellan den här återgivna, symboliska framställningen i denna uppenbarelse, som gavs aposteln Johannes, och de symboliska framställningarna i Daniels profetiska bok, kapitel 7, finner vi bekräftelse på att ”vilddjuret” är en symbol av det världsomfattande politiska system, som Guds store motståndare har brukat sedan Nimrods dagar, hans som grundade det forntida Babylon vid Eufrat något mer än hundra år efter syndafloden i Noas dagar. Nimrod, Noas sonsonsson, kallades ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. — 1 Mos. 10:8—12, NW.

55. Hur kan vi avgöra om denna symbol som bibeln använder, ett ”vilddjur”, är träffande?

⁵⁵ Vad det politiska styrelsesystemet från Nimrods dagar fram till vår tid beträffar, så har sju på varandra följande världsvälden framträtt, vilka har förtryckt Guds folk. Har detta system varit likt ett ”vilddjur”? Det får du som läser detta själv avgöra. Men läs först dessa världsväldens historia, innan du säger din uppriktiga mening. Dessa välden var i tur och ordning: det forntida Egypten, Assyrien, Babylonien, Persien, Grekland, Rom och den anglo-amerikanska politiska alliansen. Det här symboliska ”vilddjuret” har varit föremål för tillbedjan. Än i denna dag lägger vi märke till att folk ägnar den politiska staten sin dyrkan, avgudar den nationella suveräniteten. Allt detta har framkallat krig!

56. Nämn något av det som inte längre kommer att finnas på jorden, sedan ”vilddjuret” blivit tillintetgjort i Harmageddon och Satan blivit bunden?

⁵⁶ När ”vilddjuret” har blivit tillintetgjort i Harmageddon och dess osynlige herre och husbonde, draken, Satan, djävulen, har blivit bunden, kommer det inte att finnas något ”vilddjur” av detta slag att tillbedja, och inte heller skall hela mänskligheten vidare bli förtryckt av det eller Jehova Guds tillbedjare utstå någon förföljelse genom dess förvållande. Detta varslar om en ”själaringning” över krig mellan olika nationer och över inbördeskrig, över politiska allianser, pakter och fördrag, över Förenta nationerna, över upprätthållandet av riksgränser, som skiljer fredligt sinnade människor från deras grannfolk, över tulltariffer, över konkurrensen inom affärslivet och slagsmålen om världsmarknaden samt över alla andra nutida söndrande företeelser som är en följd av att folk dyrkar den politiska staten som en gud.

57. Hur känner sig kanske en del människor, när vi påstår att djävulen har givit det politiska systemet dess herravälde, men vad uppenbarade djävulen själv när han frestade Jesus Kristus?

⁵⁷ De som tillber ”vilddjuret” känner sig kanske förnärmade över att vi säger att det är draken, Satan, djävulen, som har givit denna världens politiska system dess makt och dess tron och dess myndighet eller makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag. Men vad kan de väl invända mot djävulens eget påstående inför Jesus Kristus, när han frestade Jesus genom att söka förmå honom att gripa den politiska makten över hela jorden? Bed dem läsa Lukas 4:5—8, där det heter att Satan, djävulen, förde upp Jesus på en höjd och ”visade honom i ett ögonblick alla riken i världen och sade till honom: ’Åt dig vill jag giva makten [eller myndigheten] över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den. Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.’ Jesus svarade och sade till honom: ’Det är skrivet: ”Herren [Jehova, NW], din Gud, skall du tillbedja.”’”

58, 59. a) Vad kallade Jesus och aposteln Paulus Satan för, och det utan att de inbillade sig något, och vad skall det då betyda för mänskligheten att Satan blir bunden och fängslad? b) Vad skall det betyda för mänskligheten att den dyrkar Jehova Gud?

⁵⁸ Det var inte så att Jesus Kristus bara inbillade sig någonting, när han kallade Satan ”denna världens furste” eller ”härskare” (NW). (Joh. 16:11) Det var inte heller så att den kristne aposteln Paulus bara inbillade sig någonting, när han kallade Satan ”denna tingens ordnings gud” och sade att ”Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel” och att även ”hans tjänare ... fortfara att förvandla sig till rättfärdighetens tjänare”. (2 Kor. 4:4; 11:14, 15; NW) Det finns en verklig Satan, djävulen, som behöver bindas och som skall bli bunden och fängslad. Alla välkomnar den dag då detta skall ske! När Satan och hans demoner slutligen slungas i avgrunden bort undan all beröring med någon del av mänskligheten, skall detta betyda slutet på all falsk religion och på alla religionskrig, på söndring och hat som den falska religionen framkallat, slutet på all demonism, trolldom, spiritism, astrologi och allt häxeri. Sedan skall en enda sann, livgivande religion vara förhärskande utöver hela jorden. Människorna skall dyrka den ende levande och sanne Guden, vars namn enligt Psalm 83:19 ”är ’HERREN’”, dvs. Jehova. Jesus Kristus talade om den stora nyttan av att dyrka Jehova såsom Gud, då han sade:

⁵⁹ ”Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Joh. 17:3, NW. Se också Jesaja 11:9; Habackuk 2:14.

60. a) Redogör för vad Satans välde har betytt för mänskligheten och för vad Kristi tusenårsregering såsom en motsats härtill skall betyda. b) Skall de möjligheter, som härigenom kommer att stå öppna, ges åt dem som överlever dessa slutliga händelser här på jorden, eller åt vilka?

⁶⁰ Det välde som Satan, djävulen, utövat i årtusenden har betytt att människorna intill nu levat i synd och drabbats av död och har måst stiga ned i hela mänsklighetens gemensamma grav. Jesu Kristi tusenårsregering, under vilken han härskar tillsammans med de övriga av Guds ”kvinnas” Säd, skall betyda att den ”ursprunglige ormen” får sitt huvud krossat, varigenom han blir tillintetgjord. (Upp. 20:7—10; 1 Mos. 3:14, 15; Rom. 16:20) Det innebär att människor får tillfälle att vinna evigt liv i lycka under en fullkomlig, gudaktig styrelse över jorden, som slutligen omvandlas till ett ljuvligt paradis, där mänskligheten skall få sin eviga boningsort. Den storslagna möjligheten att vinna detta står inte endast öppen för de gudfruktiga människor på jorden som är vid liv sedan Harmageddonkriget utkämpats och Satan, djävulen, och hans demoner blivit bundna och fängslade. Nej, visst inte! Denna storslagna möjlighet skall ges alla människor, för vilka Jesus Kristus blev stungen ”i hälen” och dog såsom ett lösenoffer för nitton hundra år sedan. — 1 Tim. 2:5, 6; Matt. 20:28.

61. a) Hur blir detta möjligt? b) När skall då ”de övriga döda” slutligen bli ”levande”, och hur går det till?

⁶¹ Hur blir något sådant möjligt? Jo, det skall bli en uppståndelse för dessa döda i den gemensamma graven. (Apg. 24:15) De skall inte alla uppstå på en gång, men när de tusen åren gått till ända skall människosläktets gemensamma grav ha tömts på dem alla. Alla de lydiga, som när de tusen åren är till ända består det avgörande provet, som gäller deras hängivenhet för Gud, kommer att få eller behålla sina namn skrivna i Guds bok, ”livets bok”. De blir alltså ”levande”, vinner liv i fullaste bemärkelse, sedan Kristi tusenårsregering har gått till ända. De som faller igenom i detta slutliga prov kommer att bli tillintetgjorda för evigt jämte Satan och hans demoner, genom vilka Gud skall tillåta att det slutliga provet kommer över alla invånarna i det jordiska paradiset. — Upp. 20:5, 7—15.

62. Hur kan vi bedja om att dessa förhoppningar om lycka och välsignelse skall bli en verklighet?

⁶² Vilka underbara framtidsutsikter är det inte som skall bli en verklighet för mänskligheten sedan Satan och hans demoner har blivit bundna och fängslade! Låt oss ständigt bedja om att dessa förhoppningar om lycka och välsignelse snart måtte bli verklighet genom att fortsätta med att frambära Herrens bön till vår himmelske Fader: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matt. 6:9, 10.

[Fotnoter]

Han blev utkastad på jorden, och hans änglar kastades ut med honom.] Detta påminner mycket om ett uttryck i boken Bahir, i [kommentarerna till] Första Moseboken i [den kabbalistiska skriftsamlingen] Sohar, folio 27, spalt 107: ’Och Gud kastade ut Sammael och hans härskaror från deras helighets plats.’”