Kapitel 12
Messias’ förhärligande
1. Vad inspirerade Jehova profeten Jesaja (53:7—12) att säga om det som skulle föregå Messias’ förhärligande?
FÖRHÄRLIGANDET måste föregås av lidande. Så skulle det förhålla sig med Guds messianske ”tjänare”. Gud förutsade att detta var hans uppsåt med avseende på Messias och inspirerade sin profet Jesaja på 700-talet före den vanliga tideräkningen att säga:
”Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det — Ja, han öppnade icke sin mun. ... Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna.” — Jesaja 53:7—12; Apostlagärningarna 8:32—35.
2. Vilket budskap började Jesus frambära, sedan han fått reda på att Johannes blivit satt i fängelse?
2 Även Messias’ förelöpare måste lida för sin trohet mot Guds lag. Sedan han hade fört många döpta lärjungar till Jesus, blev han satt i fängelse av landsfursten i Galileen, Herodes Antipas, Herodes den stores son, och längre fram blev han halshuggen i samband med att Herodes firade sin födelsedag. (Matteus 14:1—12) Sedan Jesus fått reda på att Johannes blivit gripen och satt i fängelse, började han frambära samma budskap som Johannes hade gjort. ”Från den tiden började Jesus predika och säga: ’Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.’” — Matteus 4:12—17, NW.
3. Vad föredrog Mose, vilket ledde till att han fick lida, och hur skulle det som Jesus fick uppleva utgöra en motsvarighet till detta?
3 I likhet med Johannes döparen predikade Jesus inte mackabéernas jordiska rike, som många judar ville se återupprättat. Han predikade ”himmelriket”, Guds rike, som var förknippat med den forntida kung David. I fråga om lidanden var Jesus inte olik profeten Mose. Beträffande Mose starka tro heter det i Hebréerna 11:25, 26 (NW): ”Han valde att bli illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning, eftersom han höll den Smordes smälek för en större rikedom än Egyptens skatter; ty han blickade oavvänt hän emot att belöningen skulle ges.” Eftersom Messias skulle vara en profet lik Mose och eftersom Mose led före och efter det att han blev förordnad (smord) till att vara Jehovas profet, var det bara vad man kunde förvänta att Messias Jesus också skulle lida. Hans lidanden skulle i själva verket vara större än Mose lidanden. — 5 Moseboken 18:15.
4. I vems namn kom Mose till sitt folk, och hur motsvarar detta förhållandet med Jesus Kristus?
4 Det var i den allsmäktige Gudens, Jehovas, namn som Mose blev sänd tillbaka till Egypten för att föra sitt folk ut ur slaveriet där. (2 Moseboken 3:13—15; 5:22, 23) Precis som Mose fick möta motstånd, så fick också hans motsvarighet i det första århundradet göra det. Jesus sade följande till dem som inte satte tro till honom såsom Messias, som var sänd från Gud:
”Jag har kommit i min Faders namn, men ni tar inte emot mig; om någon annan skulle komma i sitt eget namn, så skulle ni ta emot honom. Hur kan ni tro, när ni tar emot ära från varandra och inte söker den ära som är från den ende Guden? Mena inte att jag skall anklaga er hos Fadern; det finns en som anklagar er, Mose, till vilken ni har satt ert hopp. Ja, om ni trodde Mose, skulle ni tro mig, ty denne skrev om mig. Men om ni inte tror dennes skrifter, hur skall ni tro vad jag säger?” — Johannes 5:43—47, NW.
5. Varför borde judarna ha trott att Jesus kom i sin himmelske Faders namn, och när gav en folkskara uttryck åt denna tro?
5 Vi lägger märke till hur Jesus svarade dem som inte godtog honom såsom Messias och som sade till honom: ”Hur länge skall du hålla våra själar i ovisshet? Om du är den Smorde [Maschiʹach], så säg oss det öppet.” Jesus sade åt dem att låta hans messianska gärningar tala för honom: ”Jag har sagt er det, och likväl tror ni inte. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de bär vittnesbörd om mig. Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Johannes 10:24—27, NW) Men det fanns några judar som trodde att Jesus kom i sin himmelske Faders namn. När Jesus fem dagar före påsken år 33 v.t. på en åsna red in i Jerusalem i uppfyllelse av profetian i Sakarja 9:9, var det en skara av dessa som välkomnade honom och ropade: ”Fräls, det ber vi dig! Välsignad är han som kommer i Jehovas namn, ja, Israels konung!” — Johannes 12:1, 12, 13, NW; Matteus 21:4—9; Markus 11:7—11; Lukas 19:35—38; Psalm 118:26.
6. I vems namn vakade Jesus över sina trogna apostlar?
6 Sedan Jesus på påskkvällen hållit påskmåltiden med sina trogna lärjungar eller apostlar, bad han slutligen till Jehova och sade:
”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ut ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord. ... Helige Fader, vaka över dem för ditt eget namns skull, som du har gett mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi är. När jag var hos dem, brukade jag vaka över dem för ditt eget namns skull, som du har gett mig; och jag har bevarat dem.” — Johannes 17:6, 11, 12, NW.
Jesus var alltså en profet lik Mose också därigenom att han kom i Jehovas namn.
IDENTIFIERAD OCKSÅ GENOM UNDERVERK OCH PROFETIOR
7. Varför utförde Mose tecken inför egyptierna och israeliterna, och hur många var hans tecken i jämförelse med dem som Messias utförde?
7 Profeten Mose bevisade genom många underverk både för israeliterna och egyptierna att han kom i den ende levande och sanne Gudens namn. Detta var gudagivna ”tecken” till bevis för att Jehova hade sänt Mose. (2 Moseboken 4:1—30; 7:1—3; 8:22, 23; 10:1, 2; 5 Moseboken 34:10, 11) Israeliterna i forna tider begärde inte av Mose ett ”tecken från himmelen”, och det var följaktligen obefogat att israeliterna i det första århundradet v.t. bad Jesus om ett sådant tecken. (Matteus 16:1—4) Det kan med fog sägas att de mirakulösa tecken som Mose utförde var mycket färre än de som Jesus utförde till bevis för att han var Messias.
8. Vilket var det första av de ”tecken” Jesus utförde, och vilken verkan hade dessa ”tecken” på hans lärjungar och på Nikodemus?
8 Jesus gjorde inte som Mose och förvandlade vatten till blod, men däremot förvandlade han vatten till det finaste vin, när vinet tog slut vid en bröllopsfest i Kana i Galileen. Detta var endast början, enligt vad vi läser i Johannes 2:11: ”Detta var det första tecken, som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.” Vi läser vidare om påsken år 30 v.t.: ”Medan han nu var i Jerusalem under påsken vid högtiden, kommo många till tro på hans namn, när de sågo de tecken, som han gjorde.” (Johannes 2:23) Farisén Nikodemus, en av judarnas rådsherrar och medlem av Sanhedrin i Jerusalem, besökte till exempel Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi veta, att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken, som du gör, om icke Gud är med honom.” — Johannes 3:1, 2; 7:50, 51; 19:39, 40.
9. Vilken jämförelse kan göras mellan Jesu och Mose underverk med avseende på deras art?
9 Botade Mose spetälska? Jesus botade många spetälska i Israels land. Delade Mose Röda havets vatten till räddning för sitt folk? Jesus gick på vattnet i Galileiska sjön och lugnade dess vatten under en farofylld storm. Fyrtio år levde israeliterna i öknen på manna från himmelen och dog därefter. Jesus tillhandahöll manna från himmelen genom att offra sitt eget fullkomliga människoliv, för att alla som i tro äter av detta manna skall få evigt liv. (Johannes 6:48—51) Mose botade aldrig alla de fall av sjukdom och invaliditet som Jesus botade. Mose uppväckte aldrig någon från de döda. Jesus uppväckte fler människor från de döda än profeterna Elia och Elisa gjorde, och en av dessa var Lasarus från Betania, som hade varit död och begraven i fyra dagar. (Johannes 11:1—45; 12:1—9) Till och med Jesu fiender måste erkänna att han utförde många tecken. De sade nämligen: ”Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. Om vi låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då och taga ifrån oss både land och folk.” — Johannes 11:46—48; 12:37.
10. Hur vittnade Petrus om Jesu underverk både för judar vid pingsten i Jerusalem och för hedningar i Caesarea?
10 Utan att överdriva kunde därför aposteln Petrus säga till tusentals judar i samband med schavuoth (veckohögtiden) år 33 v.t.: ”I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man, som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten.” (Apostlagärningarna 2:22) Några år senare framhöll samme Petrus följande fakta för några intresserade hedningar i Caesarea, som var gynnsamt inställda till judarna:
”Det ordet kännen I, den förkunnelsen, som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade — förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem.” — Apostlagärningarna 10:36—39.
11, 12. a) Hur kan det sägas att Jesus var lik Mose såsom profet? b) Hur kan det sägas att Jesu mest omfattande profetia nu håller på att uppfyllas?
11 Var Mose en profet? Ja, i sanning! Och det var också Messias Jesus. Han framställde många profetiska liknelser eller illustrationer. Han förutsade att han skulle bli förrådd av sin egen apostel Judas och hur hans egen död skulle ske och genom vilka. Han förutsade också att han skulle bli upprest ur graven på tredje dagen efter sin död. Han förutsade Jerusalems förstöring, som skulle ske för romarnas hand år 70 v.t. Hans mest omfattande profetia var den som finns upptecknad i de redogörelser som blivit bevarade i Matteus, kapitlen tjugofyra och tjugofem, Markus, kapitel tretton, och Lukas, kapitel tjugoett. Han uttalade denna profetia som svar på sina lärjungars fråga om när Jerusalem och dess tempel skulle förstöras och vad som skulle vara ”tecknet” på hans messianska återkomst och ”närvaro” (parousia) och på ”avslutningen på tingens ordning”. — NW.
12 Som bevis på denna profetias exakthet gick vissa delar av profetian i uppfyllelse under den generationens tid i det första århundradet. Och långt märkligare än detta är att motsvarande delar och andra detaljer har gått i uppfyllelse på vår egen generation sedan år 1914, vilket framgår av att vi sedan det året har haft krig, livsmedelsbrist, jordbävningar, farsoter, förföljelse av Jesu efterföljare, världsomfattande nöd, och en ”stor vedermöda” utan motstycke ligger nu framför oss. — Matteus 24:21.
13. Kan det sägas om både Jesus och Mose att det fanns profetior som förutsade dem och gick i uppfyllelse på dem?
13 Det fanns inga profetior som förutsade profeten Mose och gick i uppfyllelse på honom. Men i alla de hebreiska skrifterna, från Första Moseboken till Malaki, finns det hundratals profetior som gått i uppfyllelse på Jesus, från hans födelse till hans död och uppståndelse, vilket bevisar att han verkligen var Messias, den ”säd” som skulle bli stungen ”i hälen” av den store ormen, Satan, djävulen. Han riktade själv sina lärjungars uppmärksamhet på detta, sedan Gud uppväckt honom från de döda. Skildringen i Lukas 24:25—48 (NW) lyder:
”Då sade han till dem: ’O, hur oförnuftiga är ni inte och i hjärtat senfärdiga till att tro på allt det som profeterna talade! Var det inte nödvändigt för Kristus [Maschiʹach] att lida detta och att ingå i sin härlighet?’ Och i det han började med Mose och alla profeterna, uttydde han för dem sådant som hade avseende på honom i alla Skrifterna. ...
Han sade nu till dem: ’Detta är mina ord, som jag talade till er medan jag ännu var hos er, att allt det som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna måste gå i uppfyllelse.’ Därpå öppnade han helt deras sinnen till att fatta meningen i Skrifterna, och han sade till dem: ’På detta sätt är det skrivet att den Smorde [Maschiʹach] skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen; och på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem skall ni vara vittnen om dessa ting.’”
14. Vad skrev Mose om förbannelser över Israel och om hur en förbrytare blev till en Guds förbannelse? Med tanke på vem blev dessa ord nedtecknade?
14 I Tredje Moseboken, kapitel tjugosex, och Femte Moseboken 28:15—68 nedtecknade profeten Mose alla de förbannelser och plågor som skulle drabba Israels nation, om de inte uppfyllde sitt lagförbund med Jehova Gud. Mose skrev också:
”Om på någon vilar en sådan synd, som förtjänar döden, och han så bliver dödad och du hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten, utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land, som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.” — 5 Moseboken 21:22, 23.
Gud gav tydligen denna lag med sin Messias i tankarna. Varför det? Jo, Israels nation skulle frälsas från den förbannelse som drabbade nationen till följd av att dess medlemmar brutit mot sitt lagförbund med Gud. Därför måste Messias dö på en påle såsom en förbannelse i Israels ställe.
DÖD OCH FÖRHÄRLIGANDE
15. Vad gjorde man på påskdagen år 33 v.t. för att få Guds lamm avrättat av icke-judar?
15 På påskdagen, den 14 Nisan, år 33 v.t. slaktade man påskalammet och tillredde det för att ätas. Så gjorde också Jesu egna apostlar. (Matteus 26:1—30; Markus 14:1—26; Lukas 22:1—39) Men hur förhöll det sig med den som Johannes döparen kallade ”Guds lamm, som borttager världens synd”? (Johannes 1:29, 36) Långt efter påskmåltiden den kvällen blev han förrådd av aposteln Judas Iskariot och blev arresterad av en väpnad skara, som förde bort honom och överlämnade honom åt de religiösa ledarna i Jerusalem. Han rannsakades av domstolen Sanhedrin och dömdes till döden enligt dess tolkning av lagen. På grund av att denna dömande församling inte hade rätt att verkställa dödsstraff överlämnade man den domfällde Jesus till den hedniske landshövdingen Pontius Pilatus, i det man förklarade honom vara en fridstörare och en brottslig upprorsmakare. Hans anklagare insisterade på att han skulle bli hängd på en påle för att dö.
16. Vad sade Jesus inför Pilatus om sitt rike och om sanningen?
16 När Jesus rannsakades inför Pontius Pilatus, framhöll han att hans messianska rike skulle vara ett himmelskt rike, inte ett jordiskt rike i Jerusalem i Mellersta Östern. När Pilatus frågade honom: ”Är du judarnas konung?” svarade Jesus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike inte detta ursprung.” När Pilatus fick detta svar, frågade han: ”Nåväl, är du då en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. För detta har jag blivit född, och för detta har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen. Var och en som är på sanningens sida lyssnar till min röst.” — Johannes 18:33—37, NW.
17. Hur blev Jesus vid detta tillfälle ”räknad bland laglösa”, och vilket hopp förmedlade han till en av de laglösa?
17 Mot sin vilja gav Pilatus efter för anklagarnas krav att Jesus skulle bli hängd på en påle. Avrättningsplatsen visade sig bli Golgata (”Huvudskalleplatsen”) utanför Jerusalems murar. Jesus blev upphängd mellan två brottsliga ogärningsmän, två ”laglösa”. De som var förtrogna med Mose lag betraktade Jesus på pålen såsom ”en Guds förbannelse”. Trots att Jesus alltså ”blev räknad bland laglösa” tänkte han fortfarande på hoppet om ett jordiskt paradis för mänskligheten under hans framtida messianska regering. När en av de laglösa, som kom att inse att Jesus var en oskyldig man och i själva verket var en syndabock i andras ställe, sade till honom: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike”, svarade Jesus följaktligen: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” — Lukas 23:39—43; 22:37; NW.
18. Hur fick Jesus sin grav bland de ogudaktiga och bland de rika, och i vilket tillstånd befann han sig i scheol?
18 Mitt på eftermiddagen denna påskdag dog Jesus. ”Han utgav sitt liv i döden.” ”Han utgöt sin själ till själva döden.” (Jesaja 53:12, 1917; NW) I enlighet med 5 Moseboken 21:22, 23 blev han begraven samma eftermiddag. Han blev lagd i en nyuthuggen grav, som tillhörde en rik man. Det skedde enligt orden: ”Bland de ogudaktiga fick han sin grav — bland de rika kom han först, när han var död — fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun.” (Jesaja 53:9) På så sätt kom också Jesu själ till scheol, mänsklighetens gemensamma grav. Där kunde det sägas om den döde Jesus: ”De döda veta alls intet. ... Ingen verksamhet, ingen klokhet, ingen kunskap, ingen vishet finnes i Scheól, dit du far.” — Predikaren 9:5, 10, Åk.
19. När och hur uppfyllde Jehova sin egen inspirerade profetia i Psalm 16:10, och varför uppstod frågan var Jesus befann sig?
19 Kung David hade emellertid nedtecknat de profetiska orden: ”Ty du skall icke lämna min själ kvar i Scheól, ej heller skall du giva din helige att se fördärv. Du kungör mig livets väg; inför ditt ansikte är glädjens fullhet, och behagligheter äro vid din högra sida alltid.” (Psalm 16:10, 11, Åk) I enlighet med denna profetia, som Jehova, den allsmäktige Guden, själv hade inspirerat, uppreste han också Messias Jesus på tredje dagen, den 16 Nisan, den dag då översteprästen Kaifas i templet frambar ”den kärve, som är förstlingen” av kornskörden inför Jehova. (3 Moseboken 23:9—14; 1 Korintierna 15:20, 23) Det var verkligen så att den grav som man hade lagt Jesus i befanns vara tom, men varför kunde hans egna lärjungar inte finna honom någonstans? Varför var det så under de fyrtio dagarna efter hans uppståndelse att han plötsligt visade sig för dem och lika plötsligt försvann, för att bevisa för dem att han var levande och hade blivit uppväckt från de döda? — Apostlagärningarna 1:1—3; Johannes 20:1—31; Matteus 28:1—18.
20. Hur förklarar Petrus Jesu uppståndelse, och hur beskriver Paulus Jesu lärjungars motsvarande uppståndelse?
20 Aposteln Petrus, för vilken den uppståndne Jesus vid ett tillfälle visade sig enskilt, ger oss förklaringen till dessa materialiseringar, som även de andliga änglarna hade gjort bruk av på de forntida profeternas tid. Petrus säger: ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande. I anden gick han ock åstad och predikade för de andar, som höllos i fängelse.” (1 Petrus 3:18, 19; 1 Korintierna 15:5; Lukas 24:34) Vid hans uppståndelse skedde samma sak med honom som enligt förutsägelsen skall ske med hans trogna lärjungar i samband med deras uppståndelse:
”Det som sås i ringhet, det står upp i härlighet. Det som sås i svaghet, det står upp i kraft. Här sås en naturlig kropp, där uppstår en andlig kropp. Om det finns en naturlig kropp, finns det också en andlig kropp. Det är detta Skriften menar, när den säger: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ”, men den siste Adam blev en ande, som ger liv.
Vad jag menar är detta, mina bröder: Kött och blod kan aldrig ärva Guds rike, inte heller kan förgängligheten ärva oförgängligheten. ... Ty detta förgängliga måste klädas i oförgänglighet, och detta dödliga måste klädas i odödlighet. När detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga har klätts i odödlighet, då skall detta Skriftens ord gå i uppfyllelse: ’Döden är uppslukad i seger.’” — 1 Korintierna 15:43—45, 50—54, Hedegård.
”Ty om vi har blivit förenade med honom i hans döds likhet, skall vi sannerligen också bli förenade med honom i hans uppståndelses likhet.” — Romarna 6:5, NW.
21. Till vilket slags väsen uppväckte Gud Jesus, och hur kom det sig alltså att Jesus behöll förtjänsten av sitt mänskliga offer?
21 Skriftens vittnesbörd visar således att Jesus Kristus blev uppväckt som en andlig Son till Gud i odödlighet och oförgänglighet. (Apostlagärningarna 13:32—37) Vid sin uppståndelse från de döda tog Jesus Kristus alltså inte bort sin mänskliga kropp som ett offer från Guds altare genom att åter ta sin mänskliga kropp i besittning. (Hebréerna 10:1—10) Precis som man på den årliga försoningsdagen undanskaffade kropparna av de djuroffer vars blod bars in i det allraheligaste för synder, så godtog Gud det människoliv som Jesus offrade och undanskaffade Jesu mänskliga kropp. Hur då? Det vet vi inte. (Hebréerna 13:10—13; 3 Mos. 16 Tredje Moseboken, kapitel sexton) Den allsmäktige Guden uppväckte inte sin Son, Jesus Kristus, i en mänsklig kropp, men Guds uppväckte Son behöll ändå värdet eller förtjänsten av sitt mänskliga offer, som liknade det offerblod som den judiske översteprästen bar in i det allraheligaste i templet för att bringa försoning för synder.
22, 23. a) Vad var Jesus, i egenskap av andevarelse till följd av sin uppståndelse, nu i stånd att göra, vilket förebildades av översteprästen på försoningsdagen? b) Hur befann sig Jesus nu i en starkare ställning när det gällde att krossa ormens ”huvud”?
22 Som en andlig Son till Gud kunde Jesus Kristus fara tillbaka till himmelen på fyrtionde dagen efter sin uppståndelse från de döda. Ett antal av hans trogna lärjungar var vittnen till denna himmelsfärd. (Apostlagärningarna 1:1—11) Precis som den judiske översteprästen i det allraheligaste stänkte försoningsblodet mot den gyllene förbundsarken, trädde Jesus in i Guds himmelska närvaro och frambar värdet eller förtjänsten av sitt fullkomliga mänskliga offer. (Hebréerna 9:11—14, 24—26) Den högste Guden satte honom då på sin högra sida såsom en ”präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. — Psalm 110:1—4; Apostlagärningarna 2:31—36; Hebréerna 5:10; 10:11—13.
23 På detta sätt belönades Guds Son med en himmelsk ställning som var högre än den han hade innehaft innan han blev en fullkomlig människa och blev stungen ”i hälen” av den store ormen. Han återtog sitt föremänskliga namn Mikael, så att det nu återigen fanns en ”Mikael, överängeln”, i himmelen. (Judas v. 9; Uppenbarelseboken 12:7) Guds ”kvinnas” förhärligade ”säd” befann sig nu i en långt starkare ställning när det gällde att krossa ormens huvud vid Guds fastställda tid. — 1 Moseboken 3:15.
24, 25. a) Vilket slags Messias kan både judar och hedningar nu glädja sig över att Guds Son inte är? b) Vilken sinnesinställning blir vi kraftigt uppmanade att ha genom orden i Filipperna 2:5—11?
24 Hur tacksamma och glada bör inte alla människor, både köttsliga judar och hedningar, vara över att Guds utlovade Messias skall vara en odödlig, himmelsk Messias, och inte blott och bart en jordisk, mänsklig ”smord”, som kung David! Under profetisk inspiration erkände David ödmjukt denne högt upphöjde såsom sin Herre, och även vi bör ha samma inställning. Genom följande inspirerade ord blir vi kraftigt uppmanade att ha denna undergivna sinnesinställning:
25 ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus [Maschiʹach] Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, inte alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bli jämlik Gud [men han tänkte inte på att gripa efter jämlikhet med Gud, New English Bible]. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som är i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus [Maschiʹach] är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Filipperna 2:5—11, NW. Se även 2 Korintierna 5:16.