Vi låter Gud vara den suveräne härskaren över våra liv

”Suveräniteten över världen har övergått i vår Herres och hans Kristi besittning, och han skall regera i all evighet.” — Upp. 11:15, An American Translation.

1, 2. Har det verkligen så stor betydelse vem som är den suveräne härskaren i våra liv, och hur kan vi belysa saken?

HAR det verkligen så stor betydelse vem som är den suveräne härskaren över våra liv? Ja, det har det sannerligen! I varje land där härskaren har oinskränkt makt har det verkligen betydelse om folket har en god suverän eller en dålig suverän.

² Med titeln ”suverän” avses en monark eller politisk härskare som har den högsta makten och som står högre än alla andra i landet med avseende på ställning, myndighet och verkställande befogenheter. En sådan monark eller härskare har suverän makt. Hans herravälde påverkar alla hans undersåtars liv i antingen god eller ond riktning. En vis monark i forna tider uttryckte saken så här: ”När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.” — Ords. 29:2.

3. Vilka två politiska supermakter i denna tid söker behärska alla människors själar på jorden?

³ Vi lever nu i en mycket kritisk tid. Vi kan inte undgå frågan om suveräniteten över våra liv. Ytligt sett förefaller det som om två stora politiska makter bittert strider med varandra om herraväldet, om suveräniteten över alla människors liv på jorden. Till och med de nationer som säger sig vara politiskt neutrala är tvungna att upprätta ett starkt försvar mot att bli översvämmade av den ena eller den andra av dessa politiska supermakter. Hela block av nationer är uppradade på vardera sidan i denna obevekliga strid om kontrollen över människors själar. Den ena sidan vill behärska och fullständigt styra människorna i deras privata och offentliga angelägenheter. Inte ens religionen, om man alls tillåter den, är fri från att styras och regleras av politikerna. Den andra sidan tillåter ett mått av frihet i medborgarnas personliga liv och strävanden. Men den kräver full kontroll över människornas liv, när den politiska statens intressen hotas av överhängande fara och behöver försvaras mot angrepp med våld.

4. Vilken strid, som är större än striden mellan kommunism och demokrati, når nu ett avgörande?

⁴ Det finns emellertid en strid av mycket större betydelse än den här nämnda politiska konflikten för herravälde över alla människors liv. Striden mellan den internationella kommunismen och den kapitalistiska demokratin är världsomfattande. Den större striden däremot inbegriper hela universum. Striden står mellan de två stora moraliska krafterna, den ena för det goda och den andra för det onda. Denna strid har nu pågått i nära sex millennier av människans historia. Inom kort skall den komma till ett avgörande. De två stridande krafterna inbegriper intelligenta personligheter. De är alltså inte två blinda krafter, likt magnetism och gravitation, som opersonligt verkar för det goda och för det onda utan någon insiktsfull vägledning bakom sig. Det onda existerar följaktligen därför att personligheter gör onda ting, och det goda existerar därför att personligheter gör goda ting. Det finns en personlig källa till god verksamhet. Det finns likaså en personlig källa till ond verksamhet. Goda lagar härrör från en god intelligens; onda lagar från en ond intelligens.

5. Med vad jämförs dessa två krafter? Varför det?

⁵ De två stridande krafterna liknas vid ljus och mörker. Den kraft som verkar för det goda liknas vid ljus, eftersom goda gärningar görs i ljuset. Den som gör dem skäms inte och är inte rädd. Den kraft som verkar för det onda liknas vid mörker, eftersom onda gärningar görs i mörkret. Den som gör dem inser att han handlar orätt och vill inte bli straffad. När någon ägnar sig åt onda gärningar, som görs i mörkret för att undgå upptäckt, hatar han ljuset med dess kraft att avslöja. En mycket läst och citerad skribent sade: ”Människorna har älskat mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty den som bedriver dåliga ting hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall bli klandrade. Men den som gör det som är sant kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar har blivit gjorda i överensstämmelse med Gud.” — Joh. 3:19—21, NW.

6. Hur ställs gärningar som är förbundna med mörkret och gärningar som är förbundna med ljuset i kontrast till varandra i Romarna 13:12—14?

⁶ En annan känd skribent i det första århundradet v.t. visade ytterligare kontrasten mellan de gärningar som är förbundna med mörkret och dem som är förbundna med ljuset. Han sade till människor som var överlämnade åt att göra det goda: ”Natten är långt framskriden; dagen har närmat sig. Låt oss därför lägga bort de gärningar, som hör mörkret till, och låt oss ikläda oss ljusets vapen. Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i vilt leverne och dryckenskap, inte i olovligt umgänge och tygellöshet, inte i osämja och svartsjuka. ... Gör inte på förhand upp planer enligt köttets begärelser.” — Rom. 13:12—14, NW.

7. a) Vilken makt var det som rådde den natt då Jesus blev förrådd? b) Vem var mest intresserad av att driva fram det stora brott som begicks på påskdagen år 33 v.t.?

⁷ När kristendomens grundare blev förrådd av en av sina egna tolv apostlar, förrädaren Judas Iskariot, sade han till den beväpnade skara som kom i nattens skydd för att hemligen gripa honom: ”Detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.” (Luk. 22:53) Mörkrets makt rådde den tragiska natten, men det behövdes mänskliga redskap för att utföra de mörkrets gärningar, som den följande eftermiddagen, den judiska påskdagen år 33 v.t., ledde till det största brottet i mänsklighetens historia. Dessutom fanns det någon högre och mäktigare som var mer intresserad av att detta brott blev begånget än de människor var som begick brottet. Det fanns en osynlig, högre intelligens som använde sitt inflytande över dem för att de skulle begå detta brott. Det var denna övermänskliga intelligens som tog tillfället i akt och ingav Judas Iskariot i hjärtat den lumpna tanken att förråda sin oskyldige Mästare. Det går inte att ta miste på innebörden i skildringens ord: ”Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv [apostlarna]. Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.” (Luk. 22:3, 4) När Jesus Kristus vid påskmåltiden identifierade sin förrädare genom att ge honom ett brödstycke, heter det i skildringen att ”när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. ... Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och det var natt.” — Joh. 13:27—30.

8. Hur identifierade Jesus anstiftaren av all denna brottsliga verksamhet, och tog denne hem spelet?

⁸ Därefter, när Jesus var ensam med de elva trogna apostlarna, riktade han uppmärksamheten på vem som var den verklige anstiftaren av all den brottsliga verksamhet som pågick. Han sade till dem: ”Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld för att kunna sålla eder såsom vete.” (Luk. 22:31) Till följd av detta skingrades dessa elva apostlar under någon tid likt sållat vete. De till och med övergav sin ledare, Jesus. Men Satan, djävulen, tog inte hem spelet. Dessa apostlar kom nämligen tillsammans igen och samarbetade som en enad grupp med sin uppståndne ledare som överhuvud. Aposteln Simon Petrus, som förnekade Jesus tre gånger den påsknatten, var också bland dem. — Luk. 22:47—62; Matt. 26:31, 35; Mark. 14:50—52.

Den onde suveränen

9. Hur visade Jesus att det låg en övermänsklig intelligens bakom judarnas avsikt att döda honom?

⁹ Det råder inget tvivel om saken! På den tiden, i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, fanns det en övermänsklig intelligens som var osynlig för människoögon men som ändå lika effektivt ledde sina mänskliga redskaps handlingar, så att de utförde gärningar som kännetecknades av moraliskt mörker. Denne var Satan, djävulen. Jesus Kristus sade faktiskt till dem av hans landsmän som spelade denne onde suverän i händerna: ”Om ni är Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar. Men nu söker ni efter att döda mig. ... Abraham gjorde inte så. Ni gör er faders gärningar. ... Ni är från er fader, djävulen, och ni önskar göra er faders begärelser. Denne var en mandråpare, när han började, och han stod inte fast i sanningen, ty sanning finns inte i honom. När han talar lögnen, talar han enligt sitt eget sinnelag, ty han är en lögnare och lögnens fader.” — Joh. 8:39—44, NW.

10. Vad sade Jesus om inbillad ”helig tjänst” åt Gud, men vilken regel gäller här?

¹⁰ Ännu i denna dag får de omskurna judarna lida de sorgliga följderna av de mörkrets gärningar som begicks inom deras nation för nitton hundra år sedan. Detta belyser vad som kan hända med en hel nation som kommer under inflytande av denna osynliga, övermänskliga intelligens, Satan, djävulen. Jesus Kristus kallade denne onde för ”denna världens härskare”, och Jesu egen nation underkastade sig denne såsom sin ”härskare”, sin suverän, i stället för den Gud som de bekände sig tillbedja i Jerusalems tempel. Jesus Kristus sade till sina trogna apostlar: ”Den stund kommer, då var och en som dödar er skall inbilla sig att han har utfört en helig tjänst åt Gud.” (Joh. 12:31; 16:2; NW) Men så förhåller det sig inte! Den vilseledde religionsanhängare som begår sådana onda gärningar utför i själva verket tjänst åt Guds motståndare, Satan, djävulen. Den regel som här gäller har korrekt uttryckts med följande ord: ”Om ni fortsätter med att framställa er som slavar åt någon till att lyda honom, så är ni slavar åt honom, därför att ni lyder honom.” — Rom. 6:16, NW.

11. Vad skrev Paulus om kristen strid i samband med att han riktade vår uppmärksamhet på att det finns andra onda härskare än de som är av kött och blod?

¹¹ Det är nu tid för människor att vakna upp för det förhållandet att det finns andra världshärskare förutom de synliga härskarna av kött och blod på jorden. Aposteln Paulus, som fått lida för deras hand som inbillade sig att de utförde en helig tjänst åt Gud, riktar vår uppmärksamhet på detta förhållande, när han säger till sina medtroende i den hedniska staden Efesus i Mindre Asien: ”Ikläd er den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi har strid, inte mot blod och kött, utan mot herradömena [suveräniteterna, Jerusalem Bible], mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker [de makter som frambringar mörkret i denna värld, Je], mot de onda andliga styrkorna i det himmelska [ondskans andliga här i himlarna, Je].” — Ef. 6:11, 12, NW.

12. Under vem lyder ”de härskande andarna i denna mörka värld”, och vilken fråga förmås vi att ställa oss själva på grund av att vi befinner oss i denna världen?

¹² Vem i våra dagar, i den senare hälften av detta tjugonde århundrade, vill bestrida att moraliskt mörker — det vill säga gärningar och handlingar av ond natur — är förhärskande jorden utöver? Många materialistiska, världsligt visa människor förnekar detta, men faktum kvarstår och vittnesbörden visar tydligt att det finns ”världshärskare i detta mörker” eller, som An American Translation återger den grekiska bibeltexten, ”de härskande andarna i denna mörka värld”. Hela denna ”ondskans andliga här i [de osynliga] himlarna” står under Satans, djävulens, ”den ondes”, suveränitet. (Ef. 6:16; Matt. 13:19) Låt oss alla se realistiskt på detta tydliga faktum. Det betyder något mycket personligt för oss. Vad då? Jo, vi befinner oss allesammans ofrånkomligen ”i världen”. (Joh. 17:11) Vi känner därför verkningarna av alla de svåra tider som människovärlden har genomgått, särskilt sedan år 1914, och detta får oss att inse vilken ofördelaktig situation vi befinner oss i. Den fråga som ingen av oss kan undvika är därför: Med tanke på att Satan, djävulen, är ”denna världens härskare”, den världs i vilken vi befinner oss — är han av den orsaken också den suveräne härskaren över våra liv?

13. I vilken ställning befinner sig världen fortfarande med avseende på den onde, och vilka frågor är det därför tillrådligt att vi ställer oss själva?

¹³ Denna personliga fråga förtjänar vår allvarliga och uppriktiga begrundan. Det tillstånd som världen nu befinner sig i har inte alls förändrats från vad det var för nitton hundra år sedan, då den siste bibelskribenten sade: ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) Vi kan därför fråga oss individuellt: Inbegriper detta mig? Är jag också i djävulens våld, i den ondes våld, i denna världens suveräns våld? Det förändrar inte saken om vi tar anstöt av denna fråga och säger: ”Den frågan är alltför anstötlig för att jag skall ta den i övervägande, ja, alltför förolämpande för att jag skall kunna ta notis om den med min värdighet i behåll.” Vi vill naturligtvis inte bedra oss själva, eller hur? Men ändå skulle vi kunna göra det. Bibelskribenten förutsade vår egen tids händelser, när han beskrev hur den onde och hans andemakter skall förödmjukas:

14, 15. Vilka är det som djävulen vilseleder, och först när skall han hindras att göra detta?

¹⁴ ”Ned blev alltså den store draken slungad, den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ned till jorden, och hans änglar slungades ned med honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: ’... Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till er i stor förbittring och vet att han har en kort tidsperiod.’” — Upp. 12:9—12, NW.

¹⁵ Denne ärkebedragare är inte intresserad av någons bästa på jorden. Han är fortfarande lös i vår jords närhet, dit han blivit nedslungad. Han kommer inte att hindras från att vilseleda hela den bebodda jorden förrän efter ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon, som kommer allt närmare. Då först skall han tillsammans med sina demonänglar bli slungad ”i avgrunden ... , på det att han inte mer måtte vilseleda nationerna, förrän de tusen åren [av Jesu Kristi regering] var till ända”. (Upp. 16:14, 16; 20:1—3, NW) Denna tid, då Satan, djävulen, och hans demoner skall avlägsnas från jordens närhet och isoleras i en avlägsen avgrund, har ännu inte kommit, och den anblick jorden erbjuder i våra dagar visar tydligt att den tiden ännu inte har kommit. Följaktligen är var och en utan undantag fortfarande utsatt för att bli vilseledd av denna världens djävulske suverän. Om vi självsäkert påstår att vi inte blir vilseledda av den som har hela världen i sitt våld, befinner vi oss då i framgångsrik strid med övermänskliga ondskans makter? Antingen blir vi vilseledda eller också är vi inbegripna i strid; antingen det ena eller det andra.

16. Vilka kommer vi inte att strida mot, om vi gör oss till en del av denna världen, och varför kommer ansträngningar att reformera världen inte att få framgång?

¹⁶ Må därför alla, som ståndaktigt vidhåller att Satan, djävulen, inte är den suveräne härskaren över deras liv, fråga sig i all uppriktighet: Strider jag segerrikt mot ”herradömena” i djävulens osynliga, övermänskliga organisation, mot myndigheterna i den, mot ”kosmokraterna i detta mörker”, mot ”de onda andliga styrkorna i det himmelska”? (Ef. 6:12, The Bible in Living English; Nya Världens översättning) Den vilseledda människovärlden gör inte det, och om vi gör oss själva till en del av denna värld, så gör inte heller vi det, oberoende av hur mycket vi försöker reformera denna värld i politiskt, religiöst, socialt eller materiellt avseende. Genom att försöka förbättra djävulens synliga organisation på jorden försöker människor bara hålla den i gång så mycket längre och göra den mera tilldragande och uthärdlig. Sådana reformsträvanden kommer aldrig att införa ett millennium av fred, välstånd och lycka för hela mänskligheten. Denna värld, detta mänskliga samhälle, i sin nuvarande form är inte bestämd för en global reform. Den är bestämd för undergång, och ”denna världens härskare” kan inte förhindra det!

Hur vi bestämmer vem som är vår suveräne härskare

17, 18. Om djävulen inte är vår suveräne härskare, vem återstår då till att vara detta, och vad säger han om sin existens?

¹⁷ Kommer vi att låta Satan, djävulen, ondskans upphov, överta ställningen som den suveräne härskaren över våra liv, eftersom vi inte kan komma ur denna världen, utan är tvungna att vara i den? Om vi inte vill låta detta ske, vem återstår det då för oss att välja som den suveräne härskaren över våra liv? Han, vars store motståndare Satan, djävulen, är. Han är den ende levande och sanne Guden. (Jer. 10:10) Han är den som enligt den Heliga skrift bär namnet Jehova. (Ps. 83:19, NW) Han är inte bara en abstrakt princip, inte någon opersonlig, formlös, flytande ande som genomtränger hela universum och alla de gripbara tingen i det. Han är en person, precis lika mycket som Satan, djävulen, är en person. Han använder sådana ord om sig själv som antyder att han har en kropp, vars gestalt vi emellertid inte kan göra oss en föreställning om. Till skillnad från Satan, djävulen, som gjort sig själv till gud, är Jehova den ursprunglige Guden, den Gud som inte danats av några skapelser som existerat, den Gud som var ensam före allt skapande. Med rätta säger han om sig själv i kontrast till nationernas människogjorda gudar:

¹⁸ ”Före mig fanns det ingen Gud danad, och efter mig fanns det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finns ingen frälsare.” — Jes. 43:10, 11, NW.

19, 20. Varför är Jehova Gud källan till allt gott, och i likhet med vem blev den första människan skapad av honom?

¹⁹ Han är den intelligente, personlige varelse som är upphovet till allt gott. Det beror på att han själv är alltigenom god. Han är den som har skapat vår jord och himlarna och allt som är i dem. Det var han som satte människan på jorden och gjorde henne lik honom som är alltigenom god. Den första boken i den Heliga skrift berättar: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’ ...

²⁰ Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.” — 1 Mos. 1:27—31.

21. I vilket tillstånd lämnade Gud skapelsen? Vad resonerade han inte med sig själv om att skapa?

²¹ När Gud såg att allt han hade skapat var ”mycket gott”, lät han det förbli gott och upphörde med sin skapande verksamhet beträffande vår jord och människan på den. Han sade inte: ”Till allting måste det finnas en motsats. I kontrast till det som är ’mycket gott’ måste det finnas en motsats, det som är ont. Och därför måste jag skapa det onda. Jag är en god Gud, och därför måste jag skapa min motsats, en ond gud. Jag måste sätta en ond princip i verksamhet. Jag måste ge människorna motiv att göra det onda.”

22. Vilken apostolisk illustration framställs för att visa att Gud inte kan vara källan till både det goda och det som är moraliskt ont?

²² Nej! Gud formulerade inte någon sådan felaktig filosofisk sats. Han kunde lika litet vara upphovet till både det goda och det onda som en källa kan vara upphov till sött vatten och salt vatten på en och samma gång. (Jak. 3:12) Han kan inte vara ljus och mörker på en och samma gång. Aposteln Paulus ställde den träffande frågan: ”Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker?” (2 Kor. 6:14) För att belysa hur den sanne Guden är allt som är klart, skinande, rent och upplysande skrev aposteln Johannes: ”Gud är ljus, och det finns alls intet mörker i förening med honom. Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har delaktighet med honom’, och vi likväl fortfar att vandra i mörkret, då ljuger vi och tillämpar inte sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, såsom han själv är i ljuset, har vi verkligen delaktighet med varandra.” — 1 Joh. 1:5—7, NW.

23, 24. a) Hur är Gud ”himlaljusens Fader”? b) Hur lät Gud andligt ljus lysa på apostlarnas tid, i likhet med vad som skedde under den första skapelsedagen?

²³ Jehova är upplysningens Gud till gagn för sina skapelser både i himmelen och på jorden. Hur betecknande var det inte att Guds befallning på den första dagen i hans skapelsevecka löd: ”Må det bli ljus”! Eftersom han skapat ljusbärande kroppar på himlen till att skänka ljus åt skapelserna på jorden, har han kallats ”himlaljusens Fader”. Det naturliga dagsljuset är ett av de goda ting som kommer från honom. Det är skrivet: ”Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.” — 1 Mos. 1:3, 14—18, NW; Jak. 1:17.

²⁴ Hur väl beskrivs inte Guds upplysande kraft av aposteln Paulus’ uttalande: ”Det var Gud som sade: ’Må ljuset lysa fram ur mörkret’, och han har lyst på våra hjärtan för att upplysa dem med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte.” (2 Kor. 4:6, NW) Med tanke på detta vittnesbörd kan ingen sanningsenligt säga att Jehova, bibelns Gud, tror på okunnighetens och de falska lärornas mörker. Tillsammans med den kristne aposteln Johannes måste vi säga att ”Gud är ljus”, och som sådan är han den störste upplysare som existerar. Kristendomen, det sanna slaget, och inte det som kristenhetens kyrkosamfund bekänner sig tro på, är den största upplysning som mänskligheten någonsin blivit föremål för. Likt ljus är den livgivande, den ger frihet!

25. Hur kommer våra liv att lysas upp, om vi låter denne upplysningens Gud vara den suveräne härskaren i våra liv?

²⁵ Är denne upplysningens Gud den andliga personlighet som vi vill ha till den suveräne härskaren över våra liv? Om vi gör honom till detta, kommer våra liv att lysas upp med sanningens ljus, med det ljus som befriar oss för obunden, insiktsfull rörelse och verksamhet vad beträffar det som är rätt, och med det ljus som visar oss vägen till evigt liv i samklang med universums suveräne härskare.

[Bild på sidan 153]

Judas Iskariot lät Satan, djävulen, bli hans suveräne härskare, och det ledde till att Judas förrådde Jesus Kristus