Behåll din ställning

”Håll eder därför vakna och bed hela tiden, för att ni må lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och behålla eder ställning inför Människosonen.” — Luk. 21:36, NW.

 1. I vilket avseende är de nuvarande förhållandena säregna, och hur beskrev Jesus dem?

INGEN tid har såsom vår utsatt människor för spänningar och påfrestningar, när nu ingenting tycks inta en trygg och säker ställning. Det är sant att hela den mänskliga historien handlar om onda förhållanden, om orättvisor, nöd, trångmål och krig, men aldrig någonsin har människor befunnit sig i ett så oavbrutet kristillstånd, som ideligen leder till hätsk strid och blodsutgjutelse, vilket vi har upplevt alltsedan första världskrigets utbrott år 1914. Samtidigt har människor gjort enorma ansträngningar för att införa en ny och bättre ordning och ge den en fast och säker ställning, men denna tid har likväl kännetecknats av tilltagande oro och våld jämte en svällande våg av brottslighet i så gott som vartenda land. Vi gör oss blinda för kalla fakta och anlägger en falsk optimism, om vi påstår att historien bara upprepar sig. I stället är förhållandena just sådana som Jesus sade att de skulle komma att vara, då han uttalade sin stora profetia om ändens tid och påpekade att det skulle komma ”vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg ... medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”. — Luk. 21:25, 26, NW.

 2. Vad har Guds ord med vår tid att göra?

² Eftersom alla skäl talar för att bibeln i sin helhet verkligen är ”inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning”, det som Jesus sade och lärde inbegripet, borde det vara förståndigt att ägna noggrann uppmärksamhet åt de ting i Skriften, som direkt har att göra med våra dagar, eller hur? I all synnerhet kommer detta att te sig förståndigt, när vi får klart för oss att vår begrundan av dessa ting direkt har att göra med en viktig sak, som berör varje läsare av den här tidskriften personligen. Ja, Jesus sade att den kraftigt skulle beröra inte bara hans efterföljare utan ”alla dem som bo på hela jordens yta”. Det skulle inte bli några undantag någonstans. — 2 Tim. 3:16; Luk. 21:35; NW.

 3. a) Vilken höjdpunkt står vår generation inför? b) Vilken varning har Jesus givit oss beträffande denna tid?

³ Vad är denna viktiga sak, som berör alla och envar personligen? Begrunda Jesu profetia, så får du reda på det. Sedan Jesus hade räknat upp de många saker och ting som skulle utgöra det sammansatta tecknet, vilket skulle ge klart bevis för att hans ”närvaro och ... fullständigandet av tingens [nuvarande] ordning” skulle vara inne, sade han: ”Himmel och jord skola försvinna, men mina ord skola ingalunda försvinna.” Jesus visste att hans återkomst skulle sluta med att tingens nuvarande ordning fullständigt skulle avlägsnas. Han insåg helt och fullt vidden av de händelser som skulle komma att inträffa. Med tanke på det som skulle ske övergick han så till att avge den i kraftiga ordalag formulerade varning som utgör höjdpunkten i profetian, såsom denna återges av Lukas, och som framhäver vad de kristna framför allt bör göra, nämligen: ”Giv akt på eder själva” och ”håll eder därför vakna och bed hela tiden, för att ni må lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och behålla eder ställning inför Människosonen”. Jesus visste mycket väl att när ”den dagen” kommer, då Jehovas domar slutligen skall verkställas på ”himmel och jord”, som nu existerar, är det bara en enda sak som betyder något för dig, och det är: Kommer du att befinna dig bland dem som behåller en fördelaktig och gynnad ställning inför Människosonen? Ingenting annat betyder då något. — Matt. 24:3, 35; Luk. 21:34—36; NW.

 4. Vilka frågor uppstår på tal om ämnet ”ställning”?

⁴ När vi nu har fått vår uppmärksamhet riktad på det betydelsefulla ämnet ”ställning”, kommer det att vara till stor hjälp för oss om vi först undersöker Skriftens synpunkt på denna fråga i den mån den berör andra under samma tidsperiod. Vilken ställning intar Jehova i denna tid, och hur behåller han den? Vilken ställning ger Jehova åt Kristus Jesus? Vad kan man säga om den ställning som intas av ”denna tingens ordnings gud”, Satan, djävulen, och av alla som behärskas av honom? Om vi får det rätta svaret på dessa frågor, hjälper det oss att få en rätt uppfattning av den sista frågan, som vi vill ta upp, nämligen denna: Vilken är Guds folks ställning i denna tid, och hur kan du såsom individ behålla din ”ställning infor Människosonen”? — 2 Kor. 4:4; Luk. 21:36; NW.

Jehovas ställning

 5. Hur får vi av Guds ord och namn hjälp att inse vilken ställning Gud intar?

⁵ Jehova är den sanne Gudens egennamn. Människor har inte hittat på eller valt det namnet, utan Gud har valt det åt sig själv, och vad han säger om det anger i sig självt vilken ställning han intar. ”Jag är Jehova. Det är mitt namn; och åt ingen annan skall jag giva min ära.” ”Ty detta är vad den höge och upphöjde, som bor evinnerligen och vars namn är heligt, har sagt: ’I höjden och i det heliga rummet är det jag bor.’” (Jes. 42:8; 57:15; NW) Jehova är Gud, Skaparen, men genom dessa ord beskriver man inte helt och fullt hans enastående ställning. Det är i själva verket omöjligt för människor att ge en tillfyllestgörande beskrivning av honom, och därför vänder vi oss åter till Guds ord, där vi finner många skriftställen som talar om hans ställning såsom suverän härskare över universum, som också omfattar den oansenliga jorden och människorna på den. Vi läser till exempel: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Himlarna äro min tron, och jorden är min fotapall.’” Gud är ”evighetens Konung, som är oförgänglig, osynlig, den ende Guden”. Han är ”härskarornas Jehova — han är den härlige Konungen”. — Jes. 66:1; 1 Tim. 1:17; Ps. 24:10; NW.

 6. Har Jehovas ställning någonsin hotats av uppror?

⁶ Detta innebär emellertid inte att hans rättmätiga ställning erkänns av alla skapade varelser i himmelen och på jorden. Guds ord berättar om förräderi och uppror, som först uppstod i himmelen och sedan på jorden. (Hes. 28:13—16) Detta har i själva verket aldrig försvagat eller allvarligt hotat Jehovas ställning. I stället vill vi framhålla att han har tillåtit dessa förhållanden att fortfara under en definitivt fastställd tid och av vissa kloka skäl som han har haft. När denna tid når sitt slut, vilket vi tror redan har inträffat, behöver Jehova inte göra någon förändring beträffande sin ställning utan bara på ett omisskännligt sätt göra den myndighet gällande, som hans ställning ger honom, genom att låta sitt uppsåt gå i fullbordan. Ja, Jehova har ett bestämt uppsåt såväl som en bestämd ställning, och det är till vårt bästa att vi begrundar den mera rakt på sak gående frågan: Vad är Jehovas särskilda uppsåt och ställning i denna tid, och hur behåller han dem?

 7. a) Varför skall människan aldrig vinna den ställning, varifrån hon kan utöva fullständig kontroll? b) Vilken syn fick Johannes beträffande detta?

⁷ Först vill vi emellertid framhålla att människor i denna tid menar sig inta en ställning som är ägnad att förvåna. Genom att i stor utsträckning och av alla praktiska skäl ignorera Gud och uppfylld som människan är av en känsla av att kunna erövra den yttre rymden, vilket hon gärna vill tro sig om, tycker hon sig se möjligheten att vinna vad hon kallar den ”yttersta ställningen”, dvs. den plats någonstans i den yttre rymden som kommer att ge den som intar den kontroll, total kontroll, över hela jorden. Men frukta inte. Såsom vi tidigare förklarat i denna tidskrift, är det Jehova allena som intar den ”yttersta ställningen” såsom den suveräne härskaren över hela universum, långt bortom mänsklig räckvidd; och aposteln Johannes fick en hänförande syn, i vilken han symboliskt såg denna ”yttersta ställning” och honom som intar den. Vi lägger märke till att det första som Johannes ser och beskriver i sin syn är en tron: ”Och se, en tron var på sin plats i himmelen, och det är någon som sitter på tronen.” Detta inskärper kraftigt hos oss det förhållandet att det rättmätiga herravälde som Jehova utövar såsom den Högste måste ges främsta platsen över allt annat. Det kan också påpekas att om du inser detta, hjälper det dig mer än något annat att behålla din ställning på den slutliga domens dag. — Upp. 4:2, NW; Ps. 47:3; se Vakttornet för 1959, sid. 20—22.

 8. Vad utgör grundvalen för den ställning Jehova intar, och vilken oriktig jämförelse måste vi undvika?

⁸ Vi kan också av denna syn lära något om hur Jehova behåller sin ställning. Gör inte några oriktiga jämförelser. Styresmännen i denna världen söker bevara sin ställning huvudsakligen genom att lita till sin styrka, sina stridskrafter. Vishet, skarpsinne och diplomati — allt detta tar de i bruk, men framför allt annat sin makt. Visst är det så att ”härskarornas Jehova” är allsmäktig, men vi bör inte ha den uppfattningen att han bevarar sin ställning uteslutande tack vare sin makt. Tänk på orsaken till att de symboliska ”levande väsendena hembära ära och pris och tacksägelse åt honom som sitter på tronen” i tacksam tillbedjan jämte ”de tjugofyra personerna av framskriden ålder”, vilka utgör en symbol av hela den kristna församlingen. Enstämmigt säger de till Jehova Gud: ”Du är värdig.” Det är inte fråga om något tvång. De drivs inte av fruktan till att säga det. Det är inget skrämmande förbundet med denna sköna och upphöjda beskrivning av honom som sitter på tronen. Han liknas i den vid dyrbara, utsökta ädelstenar, som är mycket vackra och tilltalande och väcker oändlig förundran och beundran. Jehova är en Gud av moralisk förträfflighet, en Gud av kärlek; och kärleken är den sammansvetsande kraft som förenar alla Guds skapelser som skall leva för evigt i hans universum och tillskriva honom den härlighet och ära som tillkommer hans oförlikneliga ställning såsom alltings skapande centrum. Likaså är det detta obrytbara band, kärleken till Jehova, lusten att göra hans vilja i helhjärtad och osjälvisk hängivenhet, som gör att du kan räknas värdig att få behålla din ställning under den avgörande provsättningens tid. — Upp. 4:3, 9—11, NW.

 9. Talar bibeln om att Gud tar konungslig makt i besittning? Endast hur kan man förstå detta?

⁹ Även om Jehovas ställning aldrig förändras, finns det många uttryck i bibeln som talar om att han tar konungslig makt i besittning vid en viss tid. Johannes hörde till exempel i en senare syn hur de tjugofyra personerna som nyss omnämnts sade: ”Vi tacka dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, emedan du har tagit din stora makt och börjat härska som konung.” För att rätt förstå detta måste vi räkna med den ställning som Jehova ger sin älskade Son, Jesus Kristus. — Upp. 11:17, NW; se också Psalm 93:1; 96:10; 97:1.

Den ställning som givits åt Jesus Kristus

10. Hur hjälper oss Skriften att reda ut vilken ställning Kristus nu intar?

¹⁰ En del av det sammansatta tecknet, som vi har talat om tidigare, sade Jesus skulle vara detta: ”Och då skola de se Människosonen komma i en sky med makt och stor härlighet.” Detta skulle vara en uppfyllelse av den syn som gavs åt profeten Daniel, när denne fick se hur ”en människoson kom med himmelens skyar” och hur Jehova, den på tronen insatte ”gamle av dagar” (Åk), förlänade ”välde och ära och rike” åt honom. Såsom det ofta har påvisats i dessa spalter med stöd i Skriften fick detta sin uppfyllelse år 1914, då ”nationernas fastställda tider” utlöpte och Kristus började härska som konung. Det är på detta sätt och genom detta rike under Kristus som Jehova kan sägas ta konungslig makt i besittning, och det är genom detta medel som han på ett omisskännligt sätt skall göra sin myndighet gällande. När Jesus var på jorden, sade han: ”Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen”, och kort efter sin uppståndelse sade han: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden.” Men han visste att han först måste sitta och vänta på sin Faders högra sida, till dess den rätta tiden skulle vara inne för honom att få väldet och riket, innan han kunde utöva denna myndighet och låta denna dom gå i verkställighet. — Luk. 21:27, NW; Dan. 7:13, 14; Joh. 5:22; Matt. 28:18, NW; Ps. 110:1.

11. Vad är orsaken till att Jesus räknas värdig att inta denna utomordentliga ställning?

¹¹ Vilken hedrad och ansvarsfull ställning är det inte som Kristus Jesus intar! Det är inte att undra på att Jesus uttryckte sig med sådan kraft och iver om nödvändigheten av att ”ni... behålla eder ställning inför Människosonen” såsom Guds vederbörligen förordnade domare och konung. Varför har han fått denna ställning? Lyssna återigen till dem som befinner sig i närheten av Jehovas tron, då de ser honom såsom ”Lammet” ta bokrullen ”ur högra handen på honom som satt på tronen”. Johannes hör dem sjunga ”en ny sång, som lydde så: ’Du är värdig.’” Hur har han bevisat sig värdig? Genom att med kärleksfull, osjälvisk hängivenhet glädjas över att få göra sin Faders vilja, ja, till och med över att få komma hit till jorden för att ge ut sitt fulkomliga människoliv till lösen såsom en syndbärare, varigenom han blev ”Lammet, som blev slaktat”. Detta fick till följd att han bland annat genom sitt utgjutna blods förtjänst kunde köpa ett folk åt Gud från människorna, en skara människor som görs till ”medarvingar med Kristus”, till ”ett konungadöme och präster åt vår Gud”, och som tillsammans med Kristus ”skola härska såsom konungar över jorden”. — Upp. 5:6—12; v. 10 enl. NW; Rom. 8:17, NW; se också Jesaja 53:5—12.

12. a) Behöver vi frukta att Människosonen skall bli en hård domare? b) Vem måste vi dessutom ta med i beräkningen, när vi dryftar denna fråga?

¹² När du tänker på de svårigheter det medför att behålla sin ställning inför Människosonen, kanske du fruktar att han kommer att vara en kärv och hård domare. Men det är han inte. Läs själv hans egen beskrivning av de rika välsignelserna och storslagna resultaten av hans domsverk, som återges i Johannes 5:24—29, välsignelser bestående i seger över döden och i evigt liv. Lägg så också märke till den utomordentliga grundval, som gör det möjligt för honom att behålla sin ställning såsom domare; han säger: ”Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag, och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja som har sänt mig.” (Joh. 5:30, NW) Nej, den verkliga orsaken till de hithörande svårigheterna härrör från någon annan, nämligen från Satan, djävulen, och även från dem som förmås att handla under hans inflytande och kontroll. Låt oss ta denna sida av saken i betraktande.

Satans föga avundsvärda ställning

13. Hur och varför förlorade Satan sin ursprungliga ställning, och vilken ondskefull ärelystnad uppstod till följd härav hos honom?

¹³ Vilken bedrövlig historia är inte detta! Ett ämne för en smädesång! Det skulle inte vara riktigt att säga att Satan är en inkräktare, dvs. att han sökt tillvälla sig en ställning som han inte hade rätt till. Nej, i stället svek han det heliga förtroende som han hade fått i samband med sin ursprungliga, gudagivna ställning såsom ”en smord, en överskyggande kerub” (1878), vilken innebar tillsyn över Jehovas intressen såväl som över människans intressen ”i Eden, Guds lustgård”. Men såsom det heter i anklagelsen mot honom: ”Du föll i synd. Ditt hjärta högmodades över din skönhet.” Senare, år 607 f. Kr., när Jerusalem och det område som hade det till huvudstad blev fullständigt ödelagda av Nebukadnessar, Babylons konung, och det förebildliga Guds rike, Guds rike i liten skala, lades i ruiner, blev Satan ”denna tingens ordnings [obestridde] gud”, i detta ords fulla bemärkelse. Det var då som han tänkte att han slutligen verkligen var på väg att lyckas med sin hopplösa klättring högre och högre upp över alla andra ställningar — men låt Guds ord självt beskriva hans oerhört ondskefulla och stolta ärelystnad: ”Det var du, som sade i ditt hjärta: ’Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.’” — Hes. 28:13, 14, 16, 17; Jes. 14:13, 14; 2 Kor. 4:4, NW.

14. a) Vilken förnedring skall drabba Satan enligt förutsägelsen? b) Hur och när skall detta uppfyllas?

¹⁴ Skall Satan lyckas? Nej, aldrig! Han kanske slår sig själv med blindhet, såsom han gör med de icke troende, men i samma vissa profetiska ord — i Jesaja 14:12, 15—20 — återges också en livfull skildring av hans fruktansvärda fall från en sådan hög och upphöjd ställning till en låg och förnedrad plats. Detta började få sin uppfyllelse år 1914, då Kristus Jesus såsom Mikael i spetsen för sina himmelska stridskrafter och på den sanne Gudens, Jehovas, vägnar stred mot Satan, draken, den efterhärmande guden, och hans styrkor, varvid ”den store draken ... blev nedkastad, ... han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom”. När Guds tjänare på jorden fick innebörden av denna syn klar för sig, då började denna smädesång, som riktar sig mot Satan, sjungas. — Upp. 12:9; Jes. 14:4.

Stridsfrågan som gäller herraväldet och tillbedjan

15. a) Vilken stridsfråga uppstod genom Satans ärelystnad? b) Vad kan enligt Skriften tillbedjan bestå i?

¹⁵ När vi har kommit till insikt om dessa olika ställningar, kan vi få en klar uppfattning av den stridsfråga, som berör den nuvarande situationen, och av orsaken till Jesu kraftiga varning, som han gav till gagn för oss. Lade du märke till att Satans stolta ärelystnad inte bestod i att bara för egen räkning svinga sig upp till förbjudna höjder utan i att också upphöja sin tron? Där det finns en tron, där måste det med nödvändighet också finnas ett rike med undersåtar, som styrs av den som sitter på tronen. Och även om det inte alltid behöver vara så, inbegrips utan tvivel just i detta fall också tillbedjan, som betyder att man ger vördnadsfull hyllning och dyrkan åt någon eller något. Tro nu inte att detta bara gäller dem som går till någon särskild plats för gudsdyrkan eller som ägnar sig åt eller är närvarande vid någon religiös ”gudstjänst” eller bedriver någon andaktsövning. Om man ägnar ödmjuk tjänst åt någon individ eller organisation, vare sig detta sker av fri vilja eller av tvång, och ser upp till individen eller organisationen, i det man anser att den intar en överlägsen härskarställning och äger stor myndighet, då kan man enligt Skriften sägas vara en tillbedjare av individen eller organisationen i fråga.

16. Vad har Satans taktik gått ut på, och likaså den organisations som står under hans kontroll?

¹⁶ Även om vi inte just i detta sammanhang kan ta tid till att begrunda de många detaljerna, vill vi hänvisa till skildringen i Uppenbarelseboken, kapitel 13—15, vilken såsom ingen annan klart och tydligt framhäver den stridsfråga som gäller väldet, härskarmakten, och tillbedjan. Lägg först märke till att alla på jorden förmås att tillbedja Satan, draken, även ”vilddjuret”, som föreställer hela Satans synliga styrande organisation. Det är detta ”vilddjurs” klart tillkännagivna taktik att häda Gud, ”hans namn och hans boning”. (Åk) Den som hädar på detta sätt använder ett i högsta grad kränkande och vanvördigt språk när det gäller Gud och heliga ting. Hädelse är raka motsatsen till tillbedjan. (Upp. 13:4—6) Lägg så märke till framställningen om ”vilddjurets bild”, som är ett uttryck för människors slutliga försök att hålla den nuvarande tingens ordning kvar i sin ställning, vilket får sin uppfyllelse på Förenta nationerna (tidigare Nationernas förbund). Denna organisation följer samma taktik, i det att den kräver obönhörlig tillbedjan, ty den ”ställer alla människor under tvång”, och gör det hart när omöjligt för människor att existera, om de inte öppet ger till känna att de understöder och tillbeder Satans organisation. — Upp. 13:15—17, NW.

17. a) Vilken skarp kontrast utgör Jehovas organisation? b) Vad är kontentan av budskapen i Uppenbarelseboken 14:6—12?

¹⁷ I Uppenbarelseboken 14:1—5 beskrivs så, i skarp kontrast härtill, Jehovas organisation med Kristus, den på tronen insatte konungen, i ställningen såsom ”Lammet ... på Sions berg”, Guds stad, och jämte honom den sanna församlingen, vars medlemmar öppet framstår såsom tillbedjare av Jehova och har ”dess [Lammets] namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor”. ”I deras mun har ingen lögn [inget hädiskt tal] blivit funnen.” Därpå följer ett ”glatt budskap” (NW), som utgör en del av ”dessa goda nyheter om riket”, som nu förkunnas över hela världen av Jehovas vittnen och som pekar ut den rätta kursen, som alla måste följa, om de skall kunna behålla sin ställning: ”Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.” Omedelbart härefter tillkännages den dom som skall komma över dem som tillbeder ”vilddjuret och dess bild”, invånarna i det fallna Babylon, Satans stad eller organisation, och verbet upprepas två gånger för eftertryckets skull. De intar ingen ställning som medför ynnest eller godkännande för dem. I stället ropar de till sina egna sviktande organisationer: ”Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?” — Upp. 14:6—12; 6:16, 17.

18. Varför är Jehova värdig att äga välde och tillbedjan?

¹⁸ Låt oss så till avslutning läsa de ord som ingår i den storslagna sång, som sjungs av dem som ”vinna seger över vilddjuret och dess bild” och som lyder så: ”Stora och underbara äro dina gärningar, Jehova Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, evighetens Konung. Vem skall icke verkligen frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn [varför det?], ty du allena är en Gud av kärleksfull godhet? Ty alla nationer skola komma och tillbedja inför dig, emedan dina rättfärdiga påbud hava gjorts uppenbara.” Jehova är i sanning värdig att inneha väldet, härskarställningen, och att vara föremål för vår tillbedjan. — Upp. 15:2—4, NW.