Bör du äta av Herrens aftonmåltid
DET hade blivit vår det år som senare kom att betecknas som år 33 e. Kr. Det var den 14 Nisan, första månaden i det hebreiska månåret. Solen hade försvunnit vid horisonten, då Jesus Kristus och hans tolv apostlar var samlade till aftonmåltid i en sal i en övervåning, där de låg utsträckta runt ett dukat bord med stekt lamm, osyrat bröd, bittra örter och vin. Såsom trogna judar firade de den årliga påskmåltiden till åminnelse av israeliternas befrielse ur träldomen i Egypten. När måltiden i det närmaste var över, reste sig en av dem, nämligen Judas Iskariot, och lämnade salen, och därpå, berättar ett ögonvittne:
”Tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.’” Och av andra skildringar framgår det tydligt och klart att Jesus avsåg att denna händelse skulle firas upprepade gånger, ty han sade vidare: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Matt. 26:26—28; Luk. 22:19: NW.
Varför gav Jesus denna befallning, och vilken vikt och betydelse har i själva verket hans ord? Denna högtid, som aposteln Paulus kallar ”Herrens aftonmåltid”, instiftades för att den skulle utgöra en lektion i uppskattning — uppskattning av vad Jehova hade gjort då han utgav sin Son, men i all synnerhet en lektion i uppskattning av vad Jesus Kristus hade gjort, som dessutom underströk vad som fordras av Jesu Kristi efterföljare. I lydnad för Jesu befallning kommer alla de kristna vittnena för Jehova världen utöver att samlas med varandra efter solnedgången den 14 Nisan för att fira årsdagen av Herrens död, och i år börjar denna dag, enligt vår nutida almanacka, den 17 april.
Vilken innebörd hade då Jesu ord? När Jesus liknade sin kropp vid osyrat bröd, syftade han på sin bokstavliga kropp av kött, som i grund och botten skulle bli livgivande föda åt människorna, såsom han också tidigare hade sagt: ”Det bröd som jag skall giva är mitt kött, till gagn för världens liv.” Vinet svarade mot Jesu bokstavliga blod eller hans liv, då ju själen eller livet är i blodet. Det tjänade två syften: det tog ”bort världens synd”, och det gav gällande kraft åt ett nytt förbund, som Gud instiftade vid den tiden för att det skulle ta det gamla lagförbundets plats, det förbunds som hade ingåtts med Mose som medlare och som nu skulle upphöra att gälla. — Joh. 6:51; 1:29; NW; Jer. 31:31—34; Apg. 15:14.
Just vid detta tillfälle gjorde Jesus sina elva trogna apostlar delaktiga i ett förbund om Riket, såsom vi läser: ”Ni äro ... de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” Andra framställningar i Skriften visar att 143.989 andra människor skall dela denna härlighet tillsammans med Jesus och hans elva trogna apostlar, varigenom hela antalet kommer att uppgå till 144.001. Alla dessa har del i den första uppståndelsen och skall vara konungar och präster i tusen år. Det är endast dessa som är berättigade att äta av Herrens aftonmåltid. — Luk. 22:28—30, NW; Upp. 14:1, 3; 20:4—6.
Inget problem i flydda tider
Det fanns en tid, då man helt enkelt inte behövde ställa frågan om man skulle ta del av Herrens aftonmåltid eller inte. I den första kristna församlingen blev alla åt Gud överlämnade, döpta kristna lemmar i Kristi kropp, de blev smorda med helig ande och gav bevis för detta genom sin förmåga att bruka en eller flera av andens mirakulösa gåvor, sådana som helbrägdagörelsens gåva, gåvan att tala tungomål, gåvan att uttyda tungomål och så vidare. Så länge dessa gåvor förlänades, var det uppenbart för alla vilka som borde ta del av brödet och vinet vid Herrens aftonmåltid.
Också efter det att dessa gåvor hade upphört att förlänas, sedan apostlarna och likaså de kristna, som apostlarna hade förmedlat dessa gåvor till, hade somnat in i döden, var det jämförelsevis lätt att avgöra om man borde ta del eller inte, om man var en Guds av anden pånyttfödde son, en lem i Kristi andliga kropp, eller inte. Åtminstone fram till våra dagar har det varit så, att ”alla som ledas av Guds ande, dessa äro Guds söner. Ty ni hava icke fått en slaveriets ande, som på nytt vållar fruktan, utan ni hava fått en adoptionens ande såsom söner, genom vilken ande vi ropa: ’Abba, Fader!’” Om dem alla kunde det också sägas: ”Vi veta att vi hava övergått från död till liv, emedan vi älska bröderna.” Sådana Skriftens utsagor som dessa är tillämpliga enbart på dem som vinner den himmelska belöningen, det himmelska riket. — Rom. 8:14, 15; 1 Joh. 3:14; NW.
Utan tvivel har det under de förflutna seklen, alltifrån aposteln Johannes’ död och fram till slutet på 1800-talet, funnits en del av dessa av anden pånyttfödda kristna på jorden, vilka likt vete har vuxit på en åker som blivit full av ogräs, alldeles såsom Jesu liknelse visade. (Matt. 13:37—43) Därpå, alltifrån 1870-talet, har Gud hållit på med att församla dessa, och år 1919 började Matteus 24:31 gå i uppfyllelse. Denna vers lyder: ”Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ände till den andra.” (NW) De verkliga förhållandena visar att andra människor vid den tiden kallades att öka antalet arbetare i Guds vingård. Denna kallelse stod öppen fram till år 1931, då alla arbetarna, sedan de hade utfört en ”dags” arbete i vingården, mottog sin lön, dagspenningen eller denaren, namnet Jehovas vittnen. — Matt. 20:1—16.
De andra fåren
I all synnerhet sedan 1931 har Jehova Gud hållit på med att till sig församla en stor skara av ”andra får”, människor som överlämnar sig åt Gud för att göra hans vilja och som visar att de älskar sina bröder och är andligt sinnade. I alla avseenden, frånsett att de inte har något himmelskt hopp, liknar de återstoden eller kvarlevan av dem som hoppas vinna himmelriket. De kan jämföras med de utlänningar som under längre tid vistades i det forntida Israel. Dessa främlingar tog på sig alla lagförbundets förpliktelser och fick del av de många välsignelser som detta förbund medförde, liksom deras nutida motsvarigheter axlar det ansvar som vilar på det andliga Israel och får del av välsignelserna. Och liksom ingen utlänning eller i Israel tillfälligt bosatt främling någonsin skulle ha kunnat bli konung, kan ingen av dem som i denna tid tillhör den stora skaran av andra får någonsin komma att tillhöra den styrande klassen, dvs. inte så länge han förblir ett av de andra fåren. — 5 Mos. 17:15.
Sedan 1931 har budskapet om Riket i första hand utgått till denna stora skara av andra får, som har ett jordiskt hopp. Det är emellertid sannolikt att enskilda medlemmar av denna skara kallas till att fylla de luckor som kan uppstå bland de 144.000 till följd av att någon av dem visar sig otrogen och blir förkastad. Tidpunkten för en människas överlämnande kan alltså i någon mån ha att göra med om hon kan tänkas tillhöra kvarlevan, även om denna inte är absolut avgörande.
Skiljaktigheter
De som tillhör Kristi kropp, den lilla hjorden, såväl som de som hör till den stora skaran av andra får tar alla samma steg till en början. De är: att inhämta kunskap, ångra och bättra sig, omvända sig, utöva tro på Gud, Kristi återlösningsoffer och Guds ord, överlämna sig åt Gud till att göra hans vilja och bli döpt i vatten. Men vad de människor beträffar, som blir en del av Kristi andliga kropp, handlar Jehova Gud på ett enastående, speciellt sätt med dem: På grundval av deras tro på Kristi lösenoffer och deras överlämnande förklarar han dem vara rättfärdiga, pånyttföder dem såsom andliga söner genom sin heliga ande eller verksamma kraft och låter dem bli delaktiga av Kristi kropps smörjelse. Alla dessa blir samtidigt delaktiga i det nya förbundet och förbundet om Riket. Till följd av vad en sådan människa själv gör och av vad Gud gör för henne, äger hon alltså därefter en fast övertygelse om att hon vinner en himmelsk belöning, om hon förblir trogen intill döden. — Upp. 2:10.
Beträffande dessa, ja, endast dessa, gäller Paulus’ ord: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi äro Guds barn. Om vi alltså äro barn, äro vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lida tillsammans, på det att vi också må bliva förhärligade tillsammans. Ty vi blevo frälsta i detta hopp; men ett hopp som synes är intet hopp, ty när en människa ser en sak, hoppas hon väl då på den? Men om vi hoppas på det som vi icke se, fortsätta vi med att vänta på det med uthållighet.” Och om dessa skrev Johannes: ”Älskade, nu äro vi Guds barn, men ännu har det icke gjorts uppenbart vad vi skola bliva. Vi veta emellertid att närhelst han manifesteras skola vi vara lika honom, ty vi skola se honom alldeles sådan han är.” — Rom. 8:16, 17, 24, 25; 1 Joh. 3:2; NW.
För att kunna avgöra om man bör ta del av brödet och vinet vid Herrens aftonmåltid eller inte kan man ställa följande frågor till sig själv:
Är jag en andlig israelit, pånyttfödd av Guds verksamma kraft till att vara ett av hans andliga barn med ett himmelskt framtidsmål? Har jag blivit upptagen i detta nya förbund, som har ingåtts med det andliga Israel? Och har jag därtill blivit delaktig i förbundet om Riket? Har jag, i likhet med Paulus, den fasta övertygelsen att jag skall få en himmelsk uppståndelse och vara förenad med Herren Jesus i himmelriket? Eftersom Guds ande själv bär vittnesbörd, bör det inte råda något tvivel härom. Står jag i ett sådant förhållande till Gud och Jesus Kristus som de elva apostlarna för länge sedan, vilka var tillsammans med Jesus då han instiftade Herrens aftonmåltid? Är jag övertygad om att jag äger denna himmelska kallelse, detta hopp? Beder jag om att vinna detta, tänker jag på det, längtar efter det?
Om du är gift och har en hustru som inte är delaktig i detta förbund om Riket, måste du fråga dig: Är jag beredd att dö i medvetande om att jag lämnar henne för att aldrig mer förenas med henne på jorden, utan för att förenas med Jesus Kristus och lämna henne här på jorden? Eller om du är hustru och mor, måste du fråga dig: Är jag beredd att lämna mina barn efter mig och aldrig mera ha en mors omsorg om dem och aldrig vara tillsammans med dem under hela evigheten? Går det förhållandet att jag tillhör Kristi brud före min önskan att vara hustru till en man här på jorden? Önskar jag hellre vara hos Jesus än hos denne älskade man, och detta i all evighet?
Detta är några saker, som vi måste tänka över, för att veta vad vi gör, för att veta vad vårt framtidsmål är. Därefter kan vi vara vissa om hur vi bör förhålla oss vid Herrens aftonmåltid, huruvida vi bör äta av brödet och dricka av vinet eller inte.
Om du verkligen har en sådan övertygelse om en himmelsk kallelse, då förbereder du dig för att vinna detta, du arbetar på detta och det genomsyrar hela ditt väsen. Då vet du, liksom aposteln Paulus, du har en övertygelse, du har Guds andes vittnesbörd, i det att den vittnar med din ande om att du är en Guds andlige son, en medarvinge med Herren Jesus till Riket.
Om du har en sådan övertygelse, som fyller hela din själ, och Guds handlingssätt gentemot dig fram till närvarande stund styrker dig i den, då vet du var du står, och du vet i vilket förhållande du står till Gud, och då bör du äta av brödet och dricka av vinet vid Herrens aftonmåltid med klar uppfattning av att dessa emblem representerar Kristi lösenoffer, förmedelst vilket du uppnådde detta underbara förhållande till Gud med dess storslagna himmelska möjligheter.
De som inte äter
Men om du inte kan svara ett bestämt: ”Ja!” på alla de här återgivna frågorna, då hör du till den stora skaran av andra får. Då är du inte delaktig i förbundet om Riket, och följaktligen väntar dig inte en himmelsk, konungslig framtid, utan du har ett jordiskt framtidshopp.
Likväl kommer du att önska hålla dig till Guds förbundsfolk, det andliga Israel, eftersom du älskar Gud och inser vilka som utgör hans folk, och du vill ha gemenskap med dem. Då du ju har överlämnat dig åt Gud till att göra hans vilja, får du röna det storslagna gagnet av det nya förbundet, fastän du inte är delaktig i detta förbund. Du kan rikta blicken mot glädjeämnena på en paradisisk jord och få del i att fullgöra uppdraget att föröka människosläktet på ett sätt som ådagalägger Guds verkliga avsikt med det och leva för evigt på jorden i fullkomlighet och lycka med dina välsignade avkomlingar.
Det förhållandet att du inte har ett himmelskt framtidsmål bör inte göra dig missnöjd. När allt kommer omkring har ingen enda av oss rätt att begära någonting. Allting är oförtjänt godhet, allting är oförskylld ynnest. Om alla skulle höra till Abrahams himmelska säd, skulle det inte finnas några familjer på jorden som denna säd kunde välsigna. — 1 Mos. 12:3; Gal. 3:16, 29.
De andra fåren är lika välkomna vid Herrens aftonmåltid som de som tillhör kvarlevan, fastän de inte tar del av brödet och vinet. De får röna samma motstånd som kvarlevan gör, och därför har de stor hjälp av denna lektion i uppskattning av vad Jehova Gud har gjort, och i all synnerhet av vad hans Son har gjort, då han anskaffade en lösen för vår räkning och därjämte gav oss ett fullkomligt föredöme.
Må fördenskull alla som hör till den av anden pånyttfödda kvarlevan, alla som hör till den stora skaran av andra får såväl som alla människor av en god vilja gentemot Gud hörsamma Kristi befallning genom att komma till Jehovas vittnens Rikets sal eller till en av vittnena förhyrd lokal på orten på tisdagskvällen den 17 april efter solnedgången — kvarlevan för att ta del av brödet och vinet, de andra för att iakttaga vad som försiggår, varvid likväl alla kommer att bli andligen vederkvickta genom att återigen få lyssna till en framställning beträffande de sanningar som gäller Kristi lösenoffer.