Kapitel 13
Kristenhetens bundsförvanter vänder sig emot den!
1. I vilken utsträckning kan det sägas att historien upprepar sig?
MAN har ofta sagt att historien har för vana att upprepa sig eller att framtiden blott är det förgångna i ny skepnad. Vad de allmänna dragen angår, så är det riktigt att världshändelserna, som bildar underlaget för en viss historisk epok, upprepar sig. Liknande orsaker kan frambringa eller leda till en sådan upprepning av det skedda.
2, 3. Vad kan vi lära oss av historien, så att vi undgår att drabbas av sådana tragiska händelser som andra före oss har fått uppleva, och hur framhåller Paulus i 1 Korintierna 10:6—12 gagnet av att undersöka bibelns historiska skildring?
2 När vi undersöker de tragiska händelserna i människans historia, kan vi betrakta dem såsom varnande exempel och lära känna orsakerna till att de inträffade. Då får vi veta hur vi kan handla, så att vi inte blir utsatta för en sådan upprepning av tragiska händelser. Därför är det till gagn för oss, liksom i andra avseenden, att undersöka bibelns historiska skildring, alldeles som den kristne aposteln Paulus framhåller. När han skrev om de tragiska händelser som Israels nation fick uppleva under sin fyrtioåriga vandring från Egypten till det utlovade landet, uttryckte han sig på följande sätt:
3 ”Nu blev dessa ting exempel för oss, för att vi inte skall vara människor som har begär till det som är skadligt, alldeles som de [israeliterna] hade begär till sådant. ... Men dessa ting fortfor att vederfaras dem såsom exempel, och de blev nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit. Följaktligen må den, som menar att han står, ta sig till vara så att han inte faller.” — 1 Korintierna 10:6—12, NW.
4. Vad sade Jehova skulle ske med Jerusalem därför att det inte hade tagit lärdom av historiens varnande exempel, inte ens av det som fanns inom dess egen familjekrets, och vad skall kristenheten, som har varit lika ohörsam, fördenskull få erfara?
4 Den forntida staden Jerusalem tog sig inte till vara och tog inte lärdom av historiens varnande exempel, inte ens av det som fanns inom dess egen familjekrets. Fördenskull är det inget att förvåna sig över att Jerusalems Gud, sedan han talat om den olycka som skulle komma över staden på grund av dess trolöshet mot honom, fortsatte med att säga: ”Du skall bliva vanärad inför folkens ögon genom din egen skuld; och du skall förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” (Hesekiel 22:16) Kristenheten, som funnits till i många hundra år, har varit lika ohörsam i fråga om att ge akt på den bibliska historiens varnande exempel. Utgången kan därför bara bli en. Lika säkert som att det forntida Jerusalem på ett ödesdigert sätt fick lära känna eller förnimma vem den Gud var som det hade att göra med, lika säkert skall kristenheten få erfara att Jerusalems fruktansvärda erfarenhet upprepar sig med avseende på den, och det inom en mycket snar framtid.
5. Var någonstans bedrev de symboliska kvinnorna Ohola och Oholiba först otukt eller prostitution? Vem kom de därefter att tillhöra, och vad frambringade de åt denne ägare?
5 Låt oss nu, under det att vi har i minnet att kristenheten är den nutida motsvarigheten, tänka på det välförtjänta straff som skulle drabba det forntida Jerusalem och som Gud hade förutsagt många år i förväg. Profeten Hesekiel fick nedteckna denna gudomliga profetia, medan han befann sig i landsförvisning i Babylon. Han säger: ”Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en och samma moder. Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom. Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga barm. Den äldre hette Ohola och hennes syster Oholiba. Därefter blevo de mina och födde söner och döttrar. Och om deras namn är att veta, att Ohola är Samaria och Oholiba Jerusalem.” — Hesekiel 23:1—4.
6. Vad föreställde de båda städerna Samaria och Jerusalem? Vem var deras ”moder”, och hur kom det sig att de bedrev andlig prostitution i Egypten?
6 Samaria blev förstört av assyrierna år 740 f.v.t., men fram till den tiden var det huvudstaden i det norra riket, Israels rike, som bestod av tio av Israels tolv stammar. Vad Jerusalem beträffar, så var det huvudstaden i det södra riket, Juda rike, som bestod av de återstående stammarna av det judiska folket. Dessa två huvudstäder används således här för att representera eller föreställa sina respektive riken. De utgick båda från en och samma föräldraorganisation eller ”moder”, dvs. den organiserade nation som härstammade från Abraham, Isak och Jakob och Jakobs tolv söner. De blev i symbolisk mening omtalade såsom ”döttrar” till denna moderorganisation. Jakob och hans söner och deras familjer flyttade från Palestina ner till Egypten år 1728 f.v.t., vid den tid då Jakobs son Josef var statsminister och livsmedelsförvaltare i Egypten under Farao. Där blev dessa stammar, som utgick från Jakobs tolv söner och som kom att utgöra de båda dotterorganisationerna, påverkade till att bedriva andlig otukt eller prostitution. På vilket sätt?
7. På vilket sätt bedrev de symboliska kvinnorna Ohola och Oholiba andlig otukt där nere i Egypten, och hur kunde den symboliska Ohola med rätta omtalas såsom den äldre av de båda systrarna?
7 De besmittade sig med den avgudadyrkan som då var förhärskande i Egypten. Genom att handla så hade de orena, omoraliska förbindelser med det hedniska Egyptens falska gudar eller avgudar. I Hesekiels profetia (Hes. 20:4—8) påminde Jehova vissa landsförvista äldste i Israel om att deras förfäder hade bedrivit sådan andlig otukt eller prostitution i Egypten. På den tiden existerade naturligtvis inte det nordliga Israels rike med dess huvudstad Samaria. (1 Konungaboken 16:23—28) Men de tio stammarna fanns, de stammar som så småningom gjorde uppror för att bilda detta rike, och följaktligen höll den symboliska kvinnan Ohola på att ta gestalt. Hon kom att bestå av flertalet av Israels stammar, däribland de stammar som utgick från Jakobs två äldsta söner, nämligen Ruben och Simeon, samt Manasse och Efraims stammar, som utgick från Josef, Jakobs förstfödde son med Rakel, hans älskade hustru. Därför kunde den symboliska Ohola med all rätt bli omnämnd såsom ”den äldre” av de båda symboliska döttrarna till en och samma moder. — 1 Moseboken 29:32—35; 30:22—24.
8. Vad betyder Oholas namn, och varför var det ett lämpligt namn?
8 Det namn som gavs åt Ohola betyder ”hennes tält”, dvs. ett tält för utövande av religiös tillbedjan. När det nordliga Israels rike upprättades år 997 f.v.t., införde man guldkalvsdyrkan, och till denna avgudadyrkan fogade man längre fram tillbedjan av den falske guden Baal. På detta sätt glömde den symboliska Ohola Jehova, vände honom ryggen och satte upp ett eget tält för avgudadyrkan. Jehovas tält fanns inte i henne.
9. Varför var namnet Oholiba ett passande namn på den yngre ”systern”, också vid den tid då Hesekiel profeterade om henne?
9 Oholas symboliska systers namn var Oholiba. Man menar att detta namn betyder ”mitt tält är i henne”. Eftersom det var ett av Gud givet namn, antydde det att Jehovas tillbedjans tält var i den symboliska Oholiba, i det södra riket, Juda. Detta rike härskade över två stammar, Juda och Benjamin, och understöddes också av Levi prästerliga stam. Levi var patriarken Jakobs tredje son, Juda var den fjärde sonen och Benjamin den tolfte och yngste sonen, och därför var det mycket passande att den symboliska Oholiba framställdes såsom den yngre av de båda döttrarna till ”en och samma moder”. I det tält som innehöll Jehovas förbundsark tjänstgjorde kvalificerade män av Levi stam, och tältet kom att stå i Jerusalem efter det att kung David hade intagit staden år 1070 f.v.t. och gjort den till sin huvudstad. Det var också i den staden som Davids son Salomo byggde det storslagna templet för Jehovas tillbedjan, och det stod ännu kvar där i de dagar då Hesekiel uttalade sin profetia om de symboliska kvinnorna Ohola och Oholiba. Namnet Oholiba var således ett passande namn på det södra riket, Juda, eftersom Jehovas tillbedjans tält eller tempel fanns där. — 2 Samuelsboken 5:1—9; 6:11—7:13.
10. När blev de båda symboliska kvinnorna Jehovas tillhörighet? På vilket sätt gav de honom söner och döttrar, och varför skulle otrohet mot honom räknas såsom äktenskapsbrott?
10 ”Därefter blevo de mina”, sade Jehova om dessa två symboliska kvinnor. (Hesekiel 23:4) När inträffade detta? Det inträffade år 1513 f.v.t., då Jehova befriade ”moder”-organisationen, Israels tolv stammar, ur träldomen i Egypten samma natt som den första påskhögtiden firades, och i all synnerhet då Jehova förde de tolv stammarna in i ett högtidligt förbund med honom genom medlaren Mose vid Sinai berg i Arabien. (2 Moseboken 12:50—13:21; 19:3—24:8) Därefter framföddes söner och döttrar i ett förbundsförhållande till Jehova såsom deras Gud. Hur då? Det skedde i kraft av att deras fäder hade ingått detta nationella förbund med Jehova, som hade befriat sitt folk. De var allesammans underställda honom, i det att de var barn av den nation som var förmäld med honom, alldeles som en hustru är förmäld med en äkta man, som är hennes herre eller ägare. (Jeremia 3:14; 31:32) Otrohet mot honom var detsamma som äktenskapsbrott.
11. Vilket år tog dessa två symboliska ”kvinnor” definitivt gestalt, och på vilket sätt?
11 Dessa symboliska ”två kvinnor, döttrar till en och samma moder”, tog gestalt eller framträdde definitivt år 997 f.v.t., dvs. 516 år efter det att Israels nation hade befriats ur träldomen i Egypten. Det året gjorde tio av Israels stammar uppror mot Davids kungliga hus. De ville inte längre underordna sig detta hus, utan upprättade ett eget rike, vars huvudstad slutligen kom att bli Samaria, som låg ungefär femtiofem kilometer norr om Jerusalem. Detta norra rike med Samaria som huvudstad blev framställt i symbol genom Ohola, och det södra riket med Jerusalem som huvudstad blev framställt i symbol genom Oholiba. — Hesekiel 23:4.
”OHOLA” FÖREGÅR MED ETT DÅLIGT HISTORISKT EXEMPEL
12. Innebar delningen av Israels nation att Jehovas förbund upplöstes och att de båda riken som då bildades inte längre stod under detta förbund? På vilket sätt vägrade den symboliska Ohola att visa hustrulig undergivenhet under sin äkta man och ägare?
12 Att Israels tolvstammarsnation delades på detta sätt upplöste inte det förbund med Jehova som den hade upptagits i genom medlaren Mose vid Sinai berg. Båda dessa nya riken stod fortfarande under detta förbund, det mosaiska lagförbundet, och de var därför fortfarande underställda Jehova såsom deras äkta man i andligt avseende. (1 Konungaboken 11:29—39) Men den symboliska Ohola, det norra riket, vägrade att visa Jehova hustrulig underdånighet. Hon avföll till avgudadyrkan. Hon förtröstade inte längre på att Jehova skulle beskydda henne utan började ingå politiska förbindelser med de hedniska nationerna runt omkring, i synnerhet med det imperialistiska Assyrien i nordöst. (2 Konungaboken 15:17—22; Hosea 5:13; 12:1) Tiostammarsriket Israel försökte alltså stå på vänskaplig fot med Assyrien, ett militariserat politiskt världsvälde, men skulle detta utfalla väl? Skulle Assyrien visa sig vara en pålitlig, sann vän till denna symboliska Ohola? Lägg märke till vad Jehova vidare säger i Hesekiel 23:5—10:
13. Hur framgår det av Jehovas ord i Hesekiel 23:5—10 huruvida Assyrien visade sig vara en pålitlig, sann vän till den symboliska Ohola eller inte?
13 ”Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon upptändes av lusta till sina älskare, hennes grannar assyrierna, där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare, som redo på hästar. Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig på alla deras eländiga avgudar. Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna som hade fått ligga hos henne i hennes ungdom och som hade smekt hennes jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt. Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs söner, till vilka hon var upptänd av lusta. Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon en varnagel för andra kvinnor [beryktad ibland kvinnor, 1878], då nu dom blev hållen över henne.”
14. Hur handlade Jehova mot ”Ohola”, eftersom hon hade satt sin lit till Assyrien?
14 Ohola, Israels tiostammarsrike, som hade begått andligt äktenskapsbrott, hade förlorat tron på den osynlige Guden, Jehova, och förtröstat på det avgudadyrkande Assyriens imponerande militärmakt, men detta kunde inte rädda och bevara henne. Eftersom hon hade övergett den som hade befriat henne ur Egypten, övergav han henne och överlämnade henne åt de brutala assyrierna, som lidelsefullt hade åtrått att påtvinga henne en världslig allians.
15. Vilken dom fick assyrierna verkställa på den symboliska Ohola, och hur blottade de hennes blygd?
15 Jehova lät ”Ohola” falla i assyriernas grymma händer, gav henne till pris åt dem som hon hade föredragit att vara i förbund med. Assyrierna fick tjäna som skarprättare och verkställa Guds dom på henne. De gav henne den behandling som en äktenskapsbryterska förtjänade att få. Med krigets svärd straffade de henne och dräpte henne såsom politisk nation, i det att de förstörde hennes huvudstad, Samaria. Men först tillfångatog de hennes söner och döttrar och förde dem bort i slaveri till ett annat land. De gav henne ingen möjlighet att komma till liv igen och bli återupprättad såsom ett folk och ett rike. De blottade ”hennes blygd” genom att plundra landet på hennes israelitiska barn och föra dem långt bort därifrån; sedan lät Assyrien hedniska folk komma från olika delar av det assyriska väldet och bosätta sig i Israels barns ställe där i landet. — 2 Konungaboken 18:8—12; 17:1—24.
16. På vilket sätt blev ”Ohola” illa ”beryktad ibland kvinnor”?
16 Det var därför på goda grunder som den avrättade förbryterskan ”Ohola” blev illa ”beryktad ibland kvinnor”, dvs. ibland hedniska riken på den tiden. De såg ned på henne såsom en nation som hade dragit skam och vanära över sig själv, och de ryste över hennes öde. Hennes rike upphörde att existera för alltid år 740 f.v.t., då Samaria förstördes och hennes överlevande söner och döttrar blev bortförda.
HISTORISK FÖRUTSÄGELSE FÖR VÅR TID
17. Vilka frågor väcks beträffande den symboliska Oholiba med tanke på det varnande exempel som ”Ohola” utgjorde?
17 Blev den symboliska Ohola en ”varnagel”, illa ”beryktad”, för systern Oholiba, det södra riket, Juda? Insåg Oholiba lärdomen i detta varnande historiska exempel, och tillgodogjorde hon sig den? Undvek hon att följa sin systers kurs? Aktade hon sig således för att begå andligt äktenskapsbrott såsom systern hade gjort, så att historien inte skulle upprepa sig med avseende på henne och hon inte skulle få dricka den domens kalk som hennes syster hade blivit tvungen att dricka? Hur visade Oholiba genom sitt handlingssätt vad kristenheten, hennes nutida motsvarighet, skulle göra i vår tid? Jehova angav vilken kurs Oholas systerrike följde, och i Hesekiel 23:11—17 återfinner vi hans ord:
18. Med vilka ord, som vi återfinner i Hesekiel 23:11—17, angav Jehova vilken kurs den symboliska Oholiba då följde?
18 ”Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern. Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i präktig dräkt, ryttare, som redo på hästar, vackra unga män allasammans. Och jag såg, att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg. Men denna drev sin otukt ännu längre. Ty när hon fick se mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldéer, som man hade inristat och målat röda med dyrbar färg, framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i Kaldeen, då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för sina ögon. Och hon sände bud till dem i Kaldeen; och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog och orenade henne genom sin otukt. Först sedan hon hade blivit orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.”
19. På vilket sätt vägrade den symboliska Oholiba att ge akt på sin syster Oholas varnande exempel, och vilken händelseutveckling för Assyriens del skapade problem för Oholiba?
19 Oholiba vägrade att akta på det varnande historiska exempel som hennes systerrike, Ohola, utgjorde. Jehova såg att både Oholiba och Ohola ”gingo ... samma väg”, men att Oholiba gick ännu längre på denna väg. Hon övergav Jehova och sitt förbund med honom, som liknades vid ett äktenskap, och började söka politiska förbindelser med Assyrien, det mäktiga, starkt militariserade världsväldet. Så förhöll det sig onekligen i de dagar då kung Ahas regerade i Jerusalem. Tvärtemot de råd som Jehova hade gett genom profeten Jesaja vädjade kung Ahas till den assyriske erövraren Tiglat-Pileser om hjälp mot Syrien (Aram) och Israel, två riken som hade slutit förbund med varandra. (Jesaja 7:1—20; 2 Konungaboken 16:5—10, 17, 18) Kung Hiskia, Ahas’ efterträdare, fick bevittna det ödesdigra slutet på Oholas traktande efter Assyriens politiska gunst, ett slut som inträffade år 740 f.v.t., då Samaria och dess rike förstördes. Fastän kung Hiskia blev befriad ur den assyriske kungens, Sanheribs, hand, välkomnade han likväl de försök till vänskapliga närmanden som babylonierna gjorde. Han blev tillrättavisad av Jehova för detta. (Jesaja 37:36—39:7; 2 Konungaboken 19:35—20:18) Sedan babylonierna hade störtat det assyriska världsväldet genom att förstöra dess huvudstad, Nineve, omkring år 632 f.v.t., ställdes Jerusalem inför ett allvarligt problem.
20. Hur omintetgjorde kungen i Babylon den egyptiske kungens politiska åtgärder gentemot Jerusalem? På vilket sätt sökte den symboliska Oholiba vinna Babylons politiska gunst, och hur visade hon att hon hade tröttnat på Babylon?
20 Fyra år senare, år 628 f.v.t., lät den segerrike egyptiske kungen insätta kung Jojakim på tronen i Jerusalem i stället för Joahas, Jojakims bror. Men år 620 f.v.t. gjorde kungen i Babylon Jojakim till sin lydkonung, och denne blev skyldig att betala skatt till Babylon. År 617 f.v.t. lät den babyloniske kungen insätta Jojakims bror, Sidkia, såsom kung på tronen i Jerusalem. (2 Konungaboken 23:31—24:18) Under dessa båda kungars regering ”upptändes” den symboliska Oholiba ”av lusta ännu värre” än systern Ohola, i det att hon sökte vinna det babyloniska världsväldets politiska gunst. Denna politiska förbindelse fortsatte i båda fallen, till dess att Jerusalem slutligen tröttnade på det babyloniska herraväldet. Jerusalem gjorde uppror mot den babyloniske kungen, mot babylonierna, och på så sätt ”vände sig hennes själ ifrån dem” i vämjelse. — 2 Konungaboken 24:1, 18—20.
21. Vad säger Jehova i Hesekiel 23:18—21 som visar hur han reagerade, då den symboliska Oholiba, äktenskapsbryterskan, följde en sådan kurs?
21 Hur reagerade då Jehova, när den symboliska Oholiba följde en sådan kurs och begick andligt äktenskapsbrott? Ja, det är något som hennes nutida motsvarighet, kristenheten, borde ha reflekterat över för länge sedan. I följande ord, som återfinns i Hesekiel 23:18—21, ger Jehova till känna hur han reagerade: ”Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån hennes syster [Ohola]. Dock drev hon sin otukt ännu längre; hon mindes sin ungdoms dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land; och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där [likt bihustrur tillhöriga dem, NW], som hade kött såsom åsnor och flöde såsom hästar. Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga bröst.”
22. Hur handlade Jehova på samma sätt mot Oholiba som han hade gjort mot Ohola?
22 Eftersom Jehovas hela väsen i vämjelse hade vänt sig ifrån äktenskapsbryterskan Ohola, Oholibas syster, varför skulle då inte hans själ känna vämjelse och vända sig ifrån Oholiba, då hon hade handlat likadant och övat skändlighet eller lösaktighet med de avgudadyrkande babylonierna? Jehova är konsekvent i sitt handlingssätt, och därför vidtog han liknande åtgärder mot de båda systrarna Ohola och Oholiba.
23. På vilket sätt mindes Oholiba sin ungdoms dagar, då hon hade bedrivit prostitution i Egypten, och likt vilkas bihustrur upptändes hon av lusta?
23 På vilket sätt ”mindes [Oholiba] sin ungdoms dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land”? Hon gjorde det genom att vända sina blickar söderut, mot Egypten, för att be om militär hjälp, när ”hennes själ” i vämjelse ”vände sig ifrån” babylonierna genom att göra uppror mot kungen i Babylon. (Hesekiel 17:7—10, 15—17) Hur visar inte Jehova, genom det uttryckssätt han använder här, vilket förakt han hyser för Oholibas sinnliga, lidelsefulla uppförande, ett uppförande som var opassande för en hustru men helt vanligt för en lätt tillgänglig bihustru! Jehova säger: ”Och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där [likt bihustrur tillhöriga dem, NW], som hade kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.” Eller såsom Helge Åkesons svenska översättning återger dessa ord: ”Och hon upptändes av älskog till sina älskare [deras skökokarlar, My], vilkas kött var såsom åsnors kött, deras utgjutelse såsom hästars utgjutelse.” — Hesekiel 23:20.
DE FÖRSMÅDDA POLITISKA ÄLSKARNA REAGERAR
24, 25. Vilka åtgärder, som överensstämde med det som hade drabbat den symboliska Ohola på grund av hennes andliga äktenskapsbrott, skulle Jehova vidta mot systern Oholiba, enligt hans ord i Hesekiel 23:22—25a?
24 Vad skulle Oholiba, i betraktande av det som hade drabbat hennes syster, den symboliska Ohola, på grund av hennes omoraliska vandel i andligt avseende, helt följdriktigt få erfara? Hur skulle Jehova, som kände vämjelse och avsky, handla mot henne? Det återstod ännu någon tid, möjligen två år, till dess att babylonierna skulle börja den slutliga belägringen av Jerusalem, när Jehova besvarade frågan genom att säga följande till denna trolösa stad, där hans ”tält” fortfarande stod:
25 ”Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] så: Se, jag skall uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor, Babels söner och alla kaldéer, pekodéer, soéer och koéer och alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män [rådsherrarna, My], som rida på hästar allasammans. De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda i hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor. Och jag skall överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter. Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt fram mot dig [handla med dig i vrede, Åk].
26. Vad skulle babylonierna och deras medförbundna göra med den symboliska Oholiba, enligt Jehovas ord i Hesekiel 23:25b—27?
26 De skola skära av dig näsa och öron, och de som bliva kvar av dig skola falla för svärd. Man skall föra bort dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall förtäras av eld. Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina härliga smycken. Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.” — Hesekiel 23:22—27.
27. Vem är det som uppväcker mot ”Oholiba” dessa som man minst kunde vänta sig? På vilket sätt är vägen till undflykt stängd för henne, och skall de rättsliga beslut eller domar som verkställs på henne ha avkunnats av blott och bart människor?
27 Vilken fruktansvärd chock att få se sina passionerade älskare plötsligt vända sig emot en! Hur kunde det inträffa en sådan snabb förändring av känslorna? Det är Jehova som låter detta drabba den hustrulika organisationen, som har handlat trolöst mot honom. Det är han som uppväcker mot henne dessa älskare och låter dem komma över henne, dessa som vi knappast kunde tänka oss att han skulle använda såsom sitt redskap för att verkställa domen på henne — hennes bundsförvanter eller allierade, som en gång passionerat hade älskat henne såsom ett lydrike. Det är inte en helt vanlig folkhop — det är ståthållare, landshövdingar, kämpar eller professionella krigare, män som kallats in för rådplägning, män ur ryttarleden. Hon har ingen möjlighet att slippa undan, eftersom de skall anfalla henne från alla sidor. Stridsvagnarna — hon hör rasslet från hjulen — kan rusa fram likt blixten och hinna upp henne. Skaror av krigsfolk, väl rustade och skyddade, kan omringa henne. Skall de verkställa domar som människor har avkunnat? Nej, de blir blott och bart använda som Jehovas redskap för att verkställa avrättningen!
28. Vems rättsliga beslut är det som verkställs, på vilket sätt sker det, och vilka känslor kommer till uttryck?
28 De rättsliga beslut som verkställs är Jehovas beslut, och han överlåter verkställandet av dem åt mänskliga redskap som han utvalt. Men de får verkställa dessa rättsliga beslut enligt de grymma metoder de använder för att verkställa dom. Jehova är uppfylld av svartsjuk, glödande nitälskan mot den symboliska Oholiba, och hans förödelsebringande styrkor på jorden är uppfyllda av våldsam vrede eller raseri; och när gudomlig, glödande nitälskan och assyrisk-babyloniskt raseri förenas i en gemensam aktion, då innebär det i sanning ve och olycka för Oholiba.
29. Såsom straff för vilken moralisk förbrytelse blev näsa och öron avskurna, och på vilket sätt fick den symboliska Oholiba lida detta straff?
29 Är det inte fruktansvärt grymt att skära av en kvinna hennes näsa och öron, att vanställa henne så ohyggligt? Jo, men det var på det sättet som dessa forntida världsimperialister straffade äktenskapsbryterskor. Oholiba hade begått äktenskapsbrott och vänt sig bort från sin äkta man och ägare, Jehova. Lik en kränkt, svartsjuk äkta man satte han sitt märke i sin otrogna äkta makas ansikte. Hennes vackra utseende som nation blev förstört. Hennes smorde kung och andra män i framträdande ställning, som var såsom ”vår näsas andedräkt”, togs bort. (Klagovisorna 4:20, Åk) Hennes präster och domare och lärda män, som var såsom öron som skulle lyssna och åstadkomma jämvikt åt ”huvudet”, nationens ledning, blev också avlägsnade med våld. Hur skulle hon, en nation med ett så vanställt utseende, kunna ”rädda ansiktet” inför andra nationer? Det kunde hon inte göra!
30. Vad skulle ske med det som fanns kvar av henne, med människor och med livlösa ting, som inte kunde föras bort, och hur tedde hon sig sedan?
30 Sedan Oholiba hade blivit vanställd på detta sätt, skulle det som fanns kvar av denna äktenskapsbryterska falla för de segerrika babyloniernas, hennes forna lidelsefulla älskares, förödelsebringande svärd. Men ve också hennes söner och döttrar! De som hade fått överleva skulle föras bort i fångenskap och slaveri, och det som blev kvar av henne, materiella ägodelar som inte kunde föras bort, skulle ”förtäras av eld”. Hon skulle göras utblottad och naken. Man skulle slita av henne hennes kläder och härliga smycken, med hjälp av vilka hon hade sökt utöva sina förförelsekonster såsom nation. Sådan andlig skändlighet, som denna äktenskapsbryterska hade bedrivit, måste utplånas från jorden för alltid!
31. Oholiba hade visserligen tröttnat på babylonierna, men innebar detta att hon kände ånger och ville bli försonad med Jehova? Förklara.
31 Att Oholiba hade tröttnat på sådana älskare som babylonierna, som hon hade bedrivit andlig prostitution med, betydde inte att hon i uppriktig ånger hade vänt sig till Jehova för att bli försonad med honom. Hon fortsatte med att utöva andlig omoraliskhet med avgudarna. Hon var fortfarande benägen för att bryta sitt förbund med Jehova och begå äktenskapsbrott genom att ingå allianser med en hednisk nation, om hon trodde att detta skulle kunna rädda henne såsom nation. Jehova var fullt medveten om detta, och han sade vidare till den symboliska Oholiba:
32. Åt vilka skulle Jehova överlämna eller prisge Oholiba, enligt hans ord till henne i Hesekiel 23:28—31, och vad skulle sedan ske med henne, och varför?
32 ”Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vänt sig bort ifrån [vid vilka din själ har blivit led, 1878]. Och de skola fara fram mot dig såsom fiender och skola taga ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad med din skändlighet och din otukt [ditt skökoväsende, My]. Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar. Du vandrade på din systers [Oholas] väg; därför skall jag sätta i din hand samma kalk, som gavs åt henne.” — Hesekiel 23:28—31.
33. Kunde Oholiba undkomma följderna av sina handlingar genom att hon nu vände sig ifrån babylonierna? Vilka förpliktelser, som hon hade försummat att fullgöra, skulle Jehova nu ställa henne till räkenskap för?
33 Oholiba, som representerade det otrogna Jerusalem, skulle inte mena att hon, genom att hon nu hatade babylonierna och hennes själ hade vänt sig ifrån dem i vämjelse och leda, skulle kunna undgå att bära följderna av den andliga omoraliskhet som hon tidigare hade övat med dem. Så enkelt var det inte. De förhatliga babylonierna var inte villiga att glömma de förpliktelser som hon hade gentemot dem. Och hur förhöll det sig med de större förpliktelser som hon hade gentemot Jehova, som var hennes äkta man och ägare? Att hon ångrade den lösaktighet hon hade övat med babylonierna innebar inte att hon kände ånger inför Jehova. Därför skulle han låta henne få plikta för att hon hade underlåtit att fullgöra sina förpliktelser både mot babylonierna och mot honom. Han skulle göra det genom att överlämna henne åt hennes försmådda älskare, åt babylonierna.
34. Vad menade nationerna var orsaken till att Oholibas nakenhet eller blygd blev blottad?
34 Hennes nakenhet skulle bli uppenbar för alla nationer genom att det avslöjades att hon hade varit en skamlig ”gatflicka”, en prostituerad, som gått ut för att jaga efter lättlurade kunder i nationell skala. Det måste vara så att hennes Gud, vars religiösa ”tält” befann sig i henne, straffade henne för något! Om hennes trolösa gärningar och förbrytelser mot honom inte hade varit så oerhörda, skulle straffet inte ha blivit så strängt! Detta var vad hennes syster Ohola redan hade fått erfara, så varför skulle inte också hon nu få uppleva detta?
35. Vilket falskt resonemang, som gick ut på att det fanns undantag från regeln beträffande följderna av ens handlingssätt, borde Oholiba inte inlåta sig på?
35 Oholiba skulle inte mena att hon var ett undantag från regeln. Hennes syster Ohola hade obönhörligen fått lida för vissa orsakers skull. På vilka historiska grunder kunde då Oholiba mena att historien inte skulle upprepa sig med avseende på henne på grund av samma orsaker, ja, ännu värre orsaker? Samma brott, samma straff! Jehova omtalade på förhand att han inte skulle göra något undantag för Oholiba, även om hon representerade Jerusalem. Jehova sade till henne:
36. Vilken kalk skulle Oholiba nödgas dricka, eftersom Jehova inte skulle göra något undantag, och i vilken utsträckning?
36 ”Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig åtlöje och smälek i fullt mått. Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en ödeläggelsens [häpnadens, NW] och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk. Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja, ock slicka [gnaga på, My] dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst. Ty jag har talat, säger Herren, HERREN.” — Hesekiel 23:32—34.
37. Hur antyddes det av Jehovas beskrivning av denna ”kalk” hur mycket Oholiba skulle få dricka, och varför skulle hon bli häpen, drucken och bedrövad av det som hon måste dricka?
37 Under nittiotre år, från tidpunkten för Samarias förstöring år 740 f.v.t. till början av ”tiden för ändens förvillelse” vad Jerusalem beträffar, år 647 f.v.t., hade äktenskapsbryterskan Oholiba tydligen haft tid att lära av det historiska varnande exempel som hennes syster Ohola utgjorde. Men olyckligtvis tog hon ingen varning av detta exempel. (Hesekiel 4:6, 7; 21:25, NW) Jehova, den äkta man och ägare som hon hade övergett, skall ge henne en dryck som hon måste dricka, samma slags dryck som hennes syster Ohola (Samaria) hade fått dricka år 740 f.v.t. Men kalken med drycken skall rymma mer; ”mycket skall den rymma” (1878), eftersom den är ”så djup och så vid”. Hon skall dricka drycken och bli till ”åtlöje och smälek” inför alla de skadeglada nationerna runt omkring. Hon skall bli häpen över den skam och förödelse som skall komma över henne. Tänk att Jehova skulle låta henne få utstå detta! Att tömma en kalk som består av förstöring i nationell skala, deportering från det gudagivna hemlandet och internationell vanära skall vara nog för att hon skall känna sig drucken. Hon skall bli full av bedrövelse över sitt eget förödda tillstånd, men inte över den smälek som hon har dragit över Jehovas, sin ägares och äkta mans, namn. Hur mycket kalken än innehåller, skall det inte vara mer än hennes beskärda del.
38. Hur beskrev Jehova i bildliga ordalag på vilket sätt den symboliska Oholiba helt och fullt skulle få lida straffet för sin trolöshet mot honom?
38 Hon måste dricka ur kalken till sista droppen. Också den fuktighet, som har trängt in i kalkens porösa, absorberande material, måste hon suga i sig genom att gnaga och knapra på kalkens ”skärvor”. Hon skall helt och fullt få lida det gudomliga straffet för att hon har begått äktenskapsbrott och handlat trolöst mot den Gud som hon var i förbund med. Det som Jehova hade sagt att hon skulle drabbas av, det måste hon genomgå. Systerns varnande exempel var inte något som fick föraktas eller ignoreras!
REGELN TILLÄMPLIG PÅ KRISTENHETEN
39. Vilka frågor väcks beträffande kristenhetens framtid, med tanke på det som de symboliska systrarna Oholiba och Ohola fick erfara, och hur kan vi få ett säkert svar på dessa frågor?
39 Eftersom regeln bekräftades på ett så ofelbart sätt när det gällde de symboliska kvinnorna Ohola och Oholiba, vad skall då ske med kristenheten, den nutida motsvarigheten till dessa två symboliska systrar, Samaria och Jerusalem? Skall den bibliska historien kanske inte upprepa sig med avseende på kristenheten? Vi erinrar oss att Oholiba (Jerusalem) hade efterliknat sin syster Oholas (Samarias) uppförande gentemot Jehova och att hon därför fick dricka samma kalk som Ohola hade fått dricka. Skall då kristenheten, som har efterliknat både Oholas och Oholibas uppförande, kunna undgå att dricka samma kalk? Om kristenhetens religiösa ledare och kyrkomedlemmar tror det, tar de oerhört miste, eftersom den sanne Guden, Jehova, är konsekvent i allt vad han gör. Att kristenheten skall få erfara att historien upprepar sig och få dricka samma kalk som dess forntida förebilder, det bestyrks ytterligare av att Jehova har talat eller förutsagt detta i sitt skrivna ord, i de profetior som finns nedtecknade i bibelns sista bok.
40. Vad skulle den symboliska Oholiba utsättas för år 607 f.v.t. av sina försmådda älskare, och vart måste vi vända oss för att få veta om historien än en gång skall upprepa sig?
40 Vad var det som Oholiba, i likhet med systern Ohola, skulle få gå igenom omkring år 607 f.v.t.? För det första skulle hennes lidelsefulla älskare vända sig emot henne. Detta skulle resultera i att hon blev avklädd och lämnad naken; hon skulle bli barnlös, i det att hennes barn fördes bort som fångar eller dräptes med den straffande krigföringens svärd; hon skulle bli uppbränd i eld; hennes drottninglika värdighet skulle bli vanärad, när hon förlorade sin konungsliga ställning bland nationerna. Skall någonting liknande upprepas i den nutida historien? Lyssna nu till det som Jehova har talat genom Jesus Kristus, när det genljuder starkare än någonsin från hans skrivna ords ljudspår:
41, 42. Vad sägs det i Uppenbarelseboken 17:15—18 och 18:4—8 om liknande olyckor som drabbar en omoralisk person?
41 ”Vattnen, som du såg, där skökan sitter, betecknar folk och skaror och nationer och tungomål. Och de tio horn, som du såg, och vilddjuret [som bär de tio hornen på sina sju huvuden], dessa skall hata skökan och skall göra henne förödd och naken och skall äta hennes köttiga delar och skall fullständigt bränna upp henne i eld. Ty Gud har ingett dem i hjärtat att utföra hans tanke, ja, att utföra deras samfällda tanke genom att ge sitt konungavälde åt vilddjuret, till dess Guds ord skall ha blivit fullbordade. Och kvinnan, som du såg, betecknar den stora stad som har konungavälde över jordens konungar.” — NW.
42 ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar. Vedergällen henne, vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk, vari hon har iskänkt. Så mycken ära och vällust, som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt hjärta: ’Jag tronar såsom drottning och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg’, därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud [Jehova Gud, NW], han som har dömt henne.”
43. Med hjälp av vilken målande bild i Uppenbarelseboken 17:1—6 visar Jehova genom sin ängel vem skökan är?
43 På vem är dessa ord i Uppenbarelseboken 17:15—18 och 18:4—8 tillämpliga? Vem är ”skökan” som omtalas här? I denna sista bok i bibeln ger Jehova svaret genom sin ängel: ”Kom, jag skall visa dig domen över den stora skökan, som sitter på många vatten, med vilken jordens konungar har begått otukt, medan de som bebor jorden gjordes druckna av hennes otukts vin.” ”Och han förde mig bort i andens kraft till en öken. Och jag fick syn på en kvinna, sittande på ett scharlakansfärgat vilddjur, som var fullt av hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn. Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och var smyckad med guld och ädla stenar och pärlor och hade i sin hand en gyllene kalk, som var full av vämjeliga ting och hennes otukts orenligheter. Och på hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: ’Det stora Babylon, modern till skökorna och till jordens vämjeliga ting.’ Och jag såg att kvinnan var drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod.” — Uppenbarelseboken 17:1—6, NW.
44. Hade sättet att straffa kvinnor för äktenskapsbrott och otukt således ändrats under årens lopp, och likt vilka i forna dagar måste följaktligen det stora Babylon straffas?
44 Här förutsägs i sanning en upprepning av historien, som på nytt frambringar de historiska dragen i det som den forntida skökan Oholiba fick erfara. Den behandling av äktenskapsbryterskor och skökor som beskrivs i bibeln och som praktiserades år 607 f.v.t., när Oholiba (Jerusalem) tillintetgjordes av babylonierna, skilde sig således inte från det straff som stadgades för äktenskapsbryterskor och skökor år 96 v.t., vid den tid då den kristne aposteln Johannes skrev den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken. Mer än sju hundra år hade förflutit, och likväl ingen förändring! Och det är inte förutsagt att någon förändring skulle ske längre fram i tiden, sedan mer än ett tusen åtta hundra år hade förflutit, dvs. i vår tid, nu på 1900-talet. I Uppenbarelsebokens sjuttonde och artonde kapitel förutsägs nämligen de händelser som skall inträffa i vårt århundrade. Oavsett vad den symboliska skökan, det stora Babylon, må säga i sitt hjärta, så måste hon, liksom Ohola och Oholiba i forna dagar, få lida det straff som stadgats för lösaktiga kvinnor. Det är Jehova Gud som dömer och straffar henne, och hans sätt att straffa har inte ändrats!
45. Varför är det önsketänkande från kristenhetens sida att tro att den inte skall drabbas av det stora Babylons öde i våra dagar?
45 Det är önsketänkande från kristenhetens sida att mena att den inte skall drabbas av det stora Babylons öde i vår tid. Sedan många år tillbaka har det kungjorts för kristenheten att det stora Babylon är den falska, babyloniska religionens världsvälde, och av denna världsvida religiösa organisation är kristenheten den folkrikaste och mäktigaste delen. Som sådan är kristenheten en av de religiösa ”skökorna”, vilkas moderorganisation är det stora Babylon. — Uppenbarelseboken 17:5.
46. Hur måste Jehova följaktligen handla mot kristenheten, och vad måste den få del av, eftersom den har gjort sig delaktig i det stora Babylons synder?
46 Följaktligen måste kristenheten få samma vedergällning av Jehova Gud som det stora Babylon. Och eftersom kristenheten blev särskilt framställd i symbol eller skuggbild genom äktenskapsbryterskan Oholiba (Jerusalem), är det uppenbart att den skall få dela det stora Babylons katastrofala slut, som utgör en direkt parallell till det slut som drabbade skökan Oholiba. Har kristenheten gjort sig delaktig i det stora Babylons synder, som har hopat sig ända upp till himmelen? Eftersom den har gjort det, måste den få del av det stora Babylons plågor, som Gud har bestämt skall komma ”på en och samma dag”, nämligen död, sorg och hungersnöd, ”och hon skall brännas upp i eld”. Det är kristenhetens tidigare bundsförvanter som skall åstadkomma detta. — Uppenbarelseboken 18:4—8; 17:16.
47, 48. Vad blev den symboliska Oholiba befalld av Jehova att göra, enligt orden i Hesekiel 23:35, och vad skall kristenheten få göra?
47 Vi skulle mycket väl kunna tänka på kristenheten, när vi läser det som Jehova vidare säger till profeten Hesekiel, då han talar om hur skändligt Oholiba (Jerusalem) hade uppfört sig mot honom: ”Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din skändlighet och din otukt.”
48 Den forntida Oholiba fick göra vad hon blev befalld att göra, enligt dessa ord i Hesekiel 23:35. Hon måste bära de bittra följderna av sin andliga skändlighet och otukt. Kristenheten skall helt visst få göra detsamma.
49. Hur framgår det av den historiska skildringen att kristenheten alltsedan år 1919 har förgätit Jehova och kastat honom bakom sin rygg, när det gäller fred och säkerhet i världen, och vad skall den inte bli, när dess bundsförvanter vänder sig emot den?
49 Vi behöver inte tränga alltför djupt in i kristenhetens förflutna, i dess historia, för att förstå att den har förgätit Jehova och kastat honom bakom sin rygg. Den har inte förenat sig med honom eller slutit sig till honom i hopp om att bli beskyddad och bevarad. Den har bedrivit andlig omoraliskhet med de politiska styresmännen i alla nationerna. Tillsammans med dem har den gynnat och uttalat sig gillande om det symboliska vilddjurets avgudiska ”bild”, nämligen Förenta nationerna, såsom den oumbärliga organisationen för fred och säkerhet i världen. Denna politiska ”bild” är det scharlakansröda vilddjuret, som har sju huvuden och tio horn och som det stora Babylon har ridit på alltsedan detta vilddjur blev till år 1919, och då först i gestalt av Nationernas förbund. Eftersom kristenheten har vänt sig bort ifrån Jehova, skall den inte bli beskyddad och bevarad av honom, när dess politiska och världsliga bundsförvanter vänder sig emot den i vrede och tillintetgör den. — Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:9—11; 17:3—7.
50—52. När skall detta drastiska straff drabba kristenheten, men vad måste den smorda Hesekielklassen göra dessförinnan, vilket visas av orden i Hesekiel 23:36—42?
50 Detta drastiska straff skall inom kort drabba kristenheten i den annalkande stora vedermödan, ”vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse”. (Matteus 24:15, 21, 22) Men innan dess måste den smorda Hesekielklassen, som Jehova brukar i våra dagar, vitt och brett kungöra hans rättsliga beslut mot kristenheten, alldeles som om denna klass uttalade Guds domar över den. Detta antyds av det som den forntida profeten Hesekiel nu berättar för oss i sin skildring i Hesekiel 23:36—42:
51 ”Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola och Oholiba? Förehåll dem då deras styggelser. Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras händer. Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn [genom eld, Åk], dem som de hade fött åt mig. Därtill gjorde de mig detta: samma dag, som de orenade min helgedom, ohelgade de ock mina sabbater. Ty samma dag, som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna, gingo de in i min helgedom och ohelgade den. Se, sådant hava de gjort i mitt hus. Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån; budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män, för vilka du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med smycken. Och du satt på en härlig vilobädd med ett dukat bord framför, och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.
52 Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen. Och dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på deras huvuden.”
EN DIREKT ANKLAGELSE RIKTAS MOT KRISTENHETEN
53, 54. Mot vem i våra dagar utgör dessa domsord mot Ohola och Oholiba också en anklagelse, och hur har denna organisation gjort sig skyldig till det som fördöms i Jakob 4:4?
53 Vilken anklagelse innebär inte detta mot kristenheten, en återspegling av den som riktades mot dess forntida förebild! Denna anklagelse har framförts av Hesekielklassen i våra dagar, av Jehovas, Hesekiels Guds, smorda kristna vittnen. I likhet med Ohola och Oholiba i forna dagar har kristenheten begått andligt äktenskapsbrott mot den Gud som den föreger sig dyrka, bibelns Gud. Den fråga som väcks i bibeln, i Jakob 4:4 (NW), förtjänar därför att bli uppmärksammad av kristenheten. Frågan lyder: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara världens vän, han gör sig därför till Guds fiende.”
54 Kristenhetens ihållande vänskap med politikerna, de militära styrkorna och de verkligt inflytelserika affärsmännen och profitmakarna i denna världen är en offentlig skandal. Såsom den mest framträdande delen av den ”stora skökan”, det stora Babylon, har kristenheten varit en religiös organisation ”med vilken jordens konungar har begått otukt, medan de som bebor jorden gjordes druckna av hennes otukts vin”. Kristenheten dominerar i den symboliska ”stad som har konungavälde över jordens konungar”. — Uppenbarelseboken 17:1, 2, 18, NW.
55. Vilket framträdande nutida exempel finns det som visar att kristenhetens religiösa sekter och samfund har begått andligt äktenskapsbrott med avgudar?
55 Kristenhetens religiösa sekter och samfund har också begått andligt äktenskapsbrott ”med sina eländiga avgudar”. En av de största avgudarna, som kristenheten har dyrkat på senare tid, är den ”bild” av det symboliska, världspolitiska vilddjuret som har ställts upp, nämligen Förenta nationerna, som flertalet av de namnkristna nationerna är medlemmar av. — Hesekiel 23:37; Uppenbarelseboken 13:14, 15; 14:9—11; 16:2.
56. Hur kan det sägas om kristenhetens samfund att ”blod låder vid deras händer” i samband med offer?
56 Kan det också sägas om de religiösa samfunden i kristenheten att ”blod låder vid deras händer”? Liksom Ohola och Oholiba på den tiden lät sina söner gå genom offereld, som tänts åt den falske guden Moloks smutsiga avgudabild, så har kristenhetens samfund förmått eller drivit sina söner att utgjuta sitt blod såsom offer åt den blodtörstige guden Mars, den romerske krigsguden. Allt detta har skett i den så kallade kristendomens namn! Kristenhetens blodbesudlade händer vittnar om att den har offrat sina religiösa söner i de fanatiska, barbariska korstågen mot muhammedanerna i Mellersta Östern, ja, i de krig som den har fört inom de egna leden mellan katoliker och protestanter, genom religiös inkvisition, varvid de som betraktades som kättare utsattes för djävulsk tortyr, i krig som utkämpats mellan kristenhetens nationer och som uppeggat katolik mot katolik och protestant mot protestant, i två världskrig som båda bröt ut mitt i kristenheten!
57. Hur har de ställt det som Guds helgedom representerar i felaktig dager genom det som de har företagit sig med blodbesudlade händer?
57 Och vad värre är: i ytterlig ringaktning för bibelns Gud har kristenhetens samfund, samma dag som de har begått sådana skändligheter, gått in med bloddränkta händer i det som de kallar Guds helgedom, ja, till och med på den dag som de säger är deras sabbatsdag. På så sätt har de i själva verket besudlat och ohelgat Guds helgedom, och därigenom har de ställt det som Guds sanna hus står för i en mycket felaktig dager. Gud skall visa sitt missnöje med allt detta, och vilket blodigt konto måste han inte göra upp med kristenheten!
58. Hur visades det i bild genom Oholiba att kristenheten försöker locka till sig omoraliska kunder, och vilka ur människohopen som flockas kring henne blir inte avvisade?
58 Alldeles som det framställdes i bild genom Oholiba (Jerusalem), kan vi också se hur kristenheten handlar som en professionell sköka. Hon har sökt efter kunder och inbjudit dem att komma och förena sig med henne och ha icke-kristet umgänge med henne. Se hur hon tvår sig för att avlägsna all obehaglig lukt! Se hur hon sminkar ögonen för att de skall se större ut och få mera glans! Se hur hon pryder sig med smycken för att bli så oemotståndlig och förförisk som möjligt! Se hur hon lutar sig tillbaka på en härlig vilobädd med ett dukat bord framför! Och rökelsen som brinner på bordet och den välluktande oljan, som ställts fram för att man skall gnida in sig med den, har hon tagit från det som i själva verket tillhör Gud. Som svar på den inbjudan hon sänt ut genom budbärare kommer de kunder som hon lyckas locka till sig från alla de världsliga elementen i denna världen, som är i fiendskap med Jehova Gud. Hennes bordell blir en plats från vilken det, trots stängda dörrar och fönster, hörs ett sorglöst larm av en folkhop som hänger sig åt sinnlig njutning. En hop människor har flockat sig kring henne för att få sexuell tillfredsställelse. Har också dryckesbröder fogat sig till denna urskillningslösa hop och blivit välkomnade? Ja, även om de kommer från en sådan låg klass som kan påträffas i öknen.
59. Vilka element i det mänskliga samhället har slutit sig till kristenheten, eftersom den har gjort religionen till något lättvindigt, och i vilken bemärkelse har de satt armband kring denna ”skökas” handleder och kronor på hennes huvud?
59 Eftersom kristenhetens samfund har gjort religionen till något enkelt och lättvindigt för världsligt inställda människor och eftersom de har kunnat sluta sig till kristenheten såsom kyrkomedlemmar och samtidigt fortsätta med att vara en del av denna själviska, avgudadyrkande, blodbesudlade värld, har alla dessa element i det mänskliga samhället låtit sig ledas in i den skökolika kristenheten. Som betalning för vilken som helst religiös ynnest, som har berett dem sinnlig njutning, har de måst förhärliga denna sköka. De har så att säga satt armband kring hennes handleder för att försköna hennes händer som är röda av blod, och de har satt vackra kronor på hennes samfunds ”huvuden”. På så sätt har prästerskapet fått utöva ett visst religiöst ledarskap över deras liv. Detta har blivit en gammal sedvänja.
60. Vad finns det som anger huruvida kristenheten skall sluta upp med att begå andlig omoraliskhet eller inte? För vilket syfte måste ”rättfärdiga män” användas, och för vilket slags kvinnor gäller den dom och det straff som de verkställer på kristenheten?
60 Men skall detta fortsätta för alltid? Skall det överleva också den här generationen? Inte enligt det som Jehova nu omtalar för Hesekiel med orden: ”Då sade jag: ’Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå äktenskapsbrott? Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne, då hon är en sådan?’ Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja, så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga kvinnorna. Men rättfärdiga män skola döma dem efter den lag som gäller för äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.” (Hesekiel 23:43—45) Eftersom kristenheten inte kommer att upphöra med att ”bedriva otukt ..., då hon är en sådan”, måste det sättas stopp för hennes andliga otukt eller prostitution genom att andra ingriper och verkställer den dom och det straff på henne som gäller för äktenskapsbryterskor och för dem som är uppsåtliga blodsutgjuterskor.
DE ”RÄTTFÄRDIGA MÄN” SOM SKALL DÖMA KRISTENHETEN
61. Vilka är då de ”rättfärdiga män” som verkställer domen på den symboliska Oholiba?
61 Vilka är då dessa ”rättfärdiga män” som skall verkställa domen på henne? Det är inte Hesekiel eller Daniel, Hananja, Misael och Asarja, som alla var i landsförvisning tillsammans med Hesekiel, inte heller är det profeten Jeremia i Jerusalem och hans sekreterare, Baruk, eller hans vänner, etiopiern Ebed-Melek och rekabiternas släkt. (Hesekiel 14:14, 20; Daniel 1:1—7; Jeremia 35:1—19; 36:4—32; 45:1—5) Dessa godkända män hade ingen som helst andel i att verkställa Jehovas dom på Oholiba (Jerusalem) under åren 609—607 f.v.t. Nej, det var assyrierna som tillintetgjorde Ohola (Samaria) år 740 f.v.t., och det var babylonierna som tillintetgjorde Oholiba (Jerusalem) år 607 f.v.t.
62. Hur kunde de som verkställde Jehovas dom på den tiden omtalas såsom ”rättfärdiga män” trots att de var hedningar, och vilka är på motsvarande sätt de ”rättfärdiga män” som brukas till att verkställa domen i vår tid?
62 De ”rättfärdiga män” som omtalas här var följaktligen Oholibas (Jerusalems) forna passionerade älskare, som hennes själ slutligen vände sig ifrån i vämjelse och som därför vände sig emot henne och störtade henne i fördärvet. Men hur kunde dessa babylonier, som verkställde domen, kallas ”rättfärdiga män”, då de var hedningar? Det var i relativ bemärkelse. I Jehovas ögon var Oholibas (Jerusalems) skändlighet så stor att babylonierna, som han brukade såsom sina skarprättare, var jämförelsevis ”rättfärdiga” i hans ögon. Eftersom Oholiba (Jerusalem) hade brutit sitt heliga förbund med Jehova, sin Gud, på ett så upprörande sätt, var hon långt mer klandervärd än de hedniska babylonierna. Dessutom fick de verkställa Jehovas ”rättfärdiga” dom på Oholiba (Jerusalem), den dom som äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor förtjänar att drabbas av. (Hesekiel 23:22—27) På liknande sätt förhåller det sig i vår tid. De ”rättfärdiga män” som omtalas här är inte Jehovas kristna vittnen, utan kristenhetens forna världsliga bundsförvanter, som skall komma att hata den och vända sig emot den för att verkställa Guds dom på den.
63. Hur bestyrks det, genom de ord som Jehova slutligen uttalade om Oholiba, vilka dessa ”rättfärdiga män” är?
63 Att detta är den rätta förståelsen av uttrycket ”rättfärdiga män” bestyrks av det som Jehova slutligen säger om Oholiba: ”Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring [göra dem till en skräckbild och till ett byte, 1878]. Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med svärd och dräpa deras söner och döttrar och bränna upp deras hus i eld. Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan skändlighet som I. Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga avgudar; och I skolen förnimma, att jag är Herren, HERREN.” — Hesekiel 23:46—49.
64. Hur sammankallade Jehova mot Oholiba en ”församling” av sådana som anställde plundring, hanterade svärdet, stenade invånarna, anställde förödelse, anstiftade bränder och gjorde slut på det omoraliska uppförandet, och för vilka blev hon ett avskräckande, varnande exempel?
64 Den ”församling” av babyloniska soldater som Jehova lät sammankalla mot Oholiba (Jerusalem) gjorde henne verkligen till en skräckbild år 607 f.v.t., när de bröt ner hennes starka murar, erövrade henne, plundrade henne, förde bort bytet och brände upp henne i eld. (2 Konungaboken 25:1—17; 2 Krönikeboken 36:17—19; Jeremia 52:6—23) De stenar som babylonierna kastade in i staden under den långa belägringen var utan tvivel av ansenlig storlek, och helt säkert vållade de stor skada och dödade många. Dessutom blev många av Jerusalems söner och döttrar dräpta av babyloniernas svärd när staden intogs. Förstöringen blev fullständig i och med att alla de hus som fanns kvar och var av brännbart material blev uppbrända i eld. Det blev således slut på den andliga skändlighet och avgudadyrkan som bedrevs i Juda land i och med att Oholiba (Jerusalem) tillintetgjordes. Fruktansvärt var det slut som kom över henne därför att hon hade begått sådana avskyvärda ting i Jehovas ögon. Det som drabbade henne borde ha tjänat till en varning för andra ”kvinnor”, dvs. andra nationer, så att de inte följde hennes exempel.
65. Vilken fråga väcks beträffande kristenheten med tanke på Oholibas varnande exempel, och vilka skall Jehova sammankalla mot kristenheten på grund av dess handlingssätt?
65 Har kristenheten rättat sig efter lärdomen i det varnande exempel som Oholiba (Jerusalem) utgjorde, så att den inte efterliknar henne i fråga om att bedriva andlig skändlighet och dyrka eländiga, smutsiga avgudar? Som svar på detta måste det sägas att Oholiba inte brydde sig om det varnande exempel som hennes syster Ohola (Samaria) utgjorde, och kristenheten kommer inte heller att bry sig om det varnande exempel som den ohörsamma Oholiba (Jerusalem) utgör. Den är dömd till att plundras, den skall göras till en skräckbild, till en ruinhög. Dess vänskap med de världsliga elementen i denna tingens ordning skall inte bestå så länge till, och den skall inte få fortsätta med att dela den omoraliska, lidelsefulla kärlekens bädd med dessa världsliga element. Kristenhetens världsliga älskare, politiska, militära och andra, skall finna anledning att hata denna gamla utlevade sköka och skall vända sig emot henne i våldsam vrede. Jehova skall låta dem komma över henne såsom en här av skarprättare, som verkställer hans rättfärdiga dom, och falsk, skrymtaktig kristendom skall brännas upp i eld och försvinna från jorden. Det är ett fruktansvärt slut som väntar denna symboliska kvinna, kristenheten, som inte rättade sig efter lärdomen i de varnande exempel som nedtecknats i Jehovas ord. Ingen kan ignorera dessa varnande exempel och klara sig undan!
66. Vilket uppsåt är förbundet med att alla dessa ting måste inträffa? Vad skall kristenheten få erfara i överensstämmelse med de varnande exempel som Jehova har låtit nedteckna, och vilka i våra dagar borde ge akt på detta?
66 Det finns ett uppsåt förbundet med att allt detta skall ske. Vilket då? Det är det gudomliga uppsåtet: ”Och I skolen ... förnimma, att jag är [den suveräne] Herren Jehovah.” (Hesekiel 23:49, My) Dessa ord bör vi ta till hjärtat. Det var den suveräne Herren Jehovas namn som var förknippat med de fruktansvärda händelser som inträffade då Guds domar verkställdes år 607 f.v.t. I sitt eget namn hade Jehova låtit förutsäga dessa händelser genom sina profeter. Såsom den suveräne Herren lät han också dessa händelser inträffa, på ett oemotståndligt sätt, varigenom han verkställde sina rättsliga beslut och hävdade och rättfärdigade sitt eget namn. Må alla som ignorerar Jehova i vår tid ge akt på detta! Kristenhetens stundande tillintetgörelse skall ske och verkställas i överensstämmelse med hans profetior, hans oryggliga beslut och de varnande exempel som han låtit nedteckna — vare sig människor tycker om det eller inte. Därigenom skall de förnimma att han är Jehova, att han är den som låter sitt oföränderliga ord gå i fullbordan.
67. Vilken verkan kommer detta sedan att få på dem av oss som redan har lärt känna den suveräne Herren Gud?
67 Alla de av oss, som redan har lärt känna den suveräne Herren på ett fridsamt sätt, skall därigenom få det gudomliga uppsåtet bekräftat på ett mäktigt sätt. Mer övertygade än någonsin och fyllda av fruktan och vördnad skall vi förnimma att han i sanning är Jehova, och därför vill vi än mer och såsom aldrig förr ära och upphöja honom.