”Först skall de i Kristus döda uppstå”

1. Varför behövs det en uppståndelse för döda människor, om de alls skall kunna leva igen någonstans, och hur lade Gud grundvalen för den så nödvändiga uppståndelsen?

VILKET hopp skulle väl finnas för döda människor, om vi inte hade den utlovade uppståndelsen? De dödas uppståndelse är absolut nödvändig, eftersom människosjälen inte är odödlig. Vid kroppens död kan den således inte nå ett rikare liv på ett högre plan i en osynlig värld. (Hes. 18:4, 20; Jes. 53:12; Åkeson) Om döda människor skall kunna leva igen någonstans, måste det bli en uppståndelse. Därför har Gud lagt grundvalen för att ett sådant underverk skall kunna inträffa vid hans bestämda tid. När han uppväckte sin självuppoffrande Son från de döda på tredje dagen, öppnade han vägen för denne värdige Son att åter stiga upp dit där han var förut, nämligen till himmelen. Sonen förde med sig det fullständiga återlösande värdet av sitt fullkomliga människooffer. Jesus Kristus skall aldrig någonsin mer dö. Han offrade ett enda människoliv för människosläktets synder för evigt. När han kommer för andra gången, betyder det således inte att han går döden till mötes. — Hebr. 9:28; Rom. 6:9.

2. Hur framgår det av 1 Korintierna 15:22, 23 att Gud följer en viss ordning, när det gäller uppståndelsen?

² Jehova Gud följer en viss ordning med avseende på de dödas uppståndelse. Vi får vår uppmärksamhet fäst vid detta av aposteln Paulus, som själv såg den uppväckte Jesu härlighet och talade med honom. Omkring 18 år senare skrev Paulus till den kristna församlingen i Korint i Grekland och väckte den här frågan: ”När det nu predikas om Kristus att han har blivit uppväckt från de döda, hur kommer det sig då att några bland er säger att det inte finns någon de dödas uppståndelse?” (1 Kor. 15:12) Sedan Paulus framställt den frågan, gick han vidare och utvecklade det inspirerade svaret. I det säger han bland annat: ”Alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i den Smorde. Men var och en i sin egen ordning: förstlingen Kristus, efteråt de som hör den Smorde till under hans närvaro [grek.: parousia].” (1 Kor. 15:22, 23) Enbart Gud svarade för Jesu uppståndelse.

3. Hur blev Jesus ”först”, när det gäller uppståndelsen?

³ Jesus Kristus blev uppväckt den 16 Nisan 33 v.t., den dag då den judiske översteprästen frambar förstlingen av kornskörden såsom offer. Detta stämmer exakt med att Jesus var ”förstlingen”, när det gäller döda människors uppståndelse. (1 Kor. 15:20) På så sätt kom Jesus Kristus först i ”ordning” eller rang. Liksom det under den judiska kornskörden fanns efterskörd att bärga, så måste det också finnas efterskörd, när det gäller de dödas uppståndelse. Men eftersom Jesus Kristus kommer först i ordningen, kallade Paulus honom ”den förstfödde från de döda, för att han skulle bli den som är först i allting”. — Kol. 1:18.

4. Också de första döda människornas uppståndelse måste vänta tills en viss officiell händelse börjar. Vilken då, och när tog den sin början?

⁴ Genom sin offerdöd återköpte eller förlossade Jesus Kristus hela den mänskliga familjen som nu dör ”i Adam”. Om dem alla heter det därför att de ”hör den Smorde [Kristus] till”. Men också de första döda människornas uppståndelse måste vänta till dess Jesu Kristi ”närvaro” eller parousia tar sin början. Denna officiella närvaro börjar då han kommer för andra gången. Enligt det ”tecken”, som Jesus förutsade, och även enligt vissa tidsuppgifter i bibeln tog hans osynliga ”närvaro” eller parousia sin början på hösten år 1914 v.t. — Matt. 24:3.a

5, 6. Hur framgår det av 1 Tessalonikerna 4:13—17 att Gud följer en viss ”ordning”, då de människor skördas som dör ”i Adam”?

⁵ Jehova Gud kommer att följa en viss ”ordning”, när det gäller uppståndelsen för dem som dör ”i Adam” och som bärgas såsom uppståndelsens efterskörd. I synnerhet för att trösta kristna människor i första århundradet, som sörjde ”dem som genom Jesus ... somnat in i döden”, skrev aposteln Paulus:

⁶ ”Detta säger vi er nämligen genom Jehovas ord, att vi levande [av anden pånyttfödda kristna], som överlever till Herrens närvaro, alls inte skall komma före dem [av anden pånyttfödda kristna] som har somnat in i döden; därför att Herren själv skall stiga ner från himmelen med ett befallande rop [med en ljudlig befallning, NIV],b med en ärkeängels röst och med Guds trumpet, och de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först. Efteråt skall vi levande som överlever, tillsammans med dem, ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften; och så skall vi alltid vara tillsammans med Herren.” — 1 Tess. 4:13—17.

7. Om vilka särskilda döda talade Paulus här, och hur anger Uppenbarelseboken 14:12, 13 en speciell tid då de skall bli uppväckta?

⁷ Aposteln Paulus talar inte här om de döda människorna i allmänhet, utan om ”dem som har somnat in i döden” genom Kristus, ”de som är döda i gemenskap med Kristus”. I bibelns sista bok har aposteln Johannes något att säga om när sådana döda kristna skall väckas upp ur sin sömn i döden. I Uppenbarelseboken 14:12, 13 skriver Johannes: ”’Här [i förbindelse med världsorganisationen för internationell fred och säkerhet] betyder det uthållighet för de heliga, dessa som håller sig till Guds bud och Jesu tro.’ Och jag hörde en röst från himmelen säga: ’Skriv: Lyckliga är de döda som dör i gemenskap med Herren från och med nu. Ja, säger anden, de må vila sig från sina mödor, ty de ting de har gjort [deras gärningar, 1917] följer dem direkt.’” Men när är den tid inne, då det kan sägas ”från och med nu”?

8. Varför måste orden ”från och med nu” gälla under Herrens närvaro i anden, och betyder deras död då punkt och slut för deras gärningar?

⁸ I ljuset av vad aposteln Paulus skriver i 1 Tessalonikerna 4:16, 17 måste det vara under Jesu Kristi ”närvaro” eller parousia, inte innan den börjar, utan efter. Också under den tid, då han är osynligen närvarande i anden, skall det finnas av anden pånyttfödda kristna på jorden, som ”dör i gemenskap med Herren”. I synnerhet dessa skall vara ”lyckliga”, då de dör under hans ”närvaro”. Deras död i köttet sätter inte punkt och slut för deras ”gärningar”, under någon längre tid. Hur så? Därför att ”de ting de har gjort följer dem direkt”, eller ordagrant enligt den grekiska texten: ”följer med dem”.

9. Varför är då de ”heliga”, som dör vid den tiden, ”lyckliga”, enligt Uppenbarelseboken 14:13?

⁹ Detta kräver en övergång, när det gäller deras verksamhet, från gärningar i köttet på jorden till gärningar i anden i den himmelska världen. Om dem ”som dör i gemenskap med Herren” säger aposteln Paulus: ”Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppväcks i oförgänglighet. Det sås i vanära, det uppväcks i härlighet. Det sås i svaghet, det uppväcks i kraft. Det sås en själisk kropp, det uppväcks en andlig kropp. Om det finns en själisk kropp, så finns det också en andlig.” (1 Kor. 15:42—44) Dessa ”lyckliga”, som blir uppväckta, fullföljer således sina jordiska ”mödor” med gärningar i andliga kroppar i den andliga världen. De behöver inte sova i döden i väntan på Kristi närvaro.

VAD HERREN HAR MED SIG, DÅ HAN STIGER NER FRÅN HIMMELEN

10. Vad kommer Herren Jesus Kristus att ha med sig då han stiger ner från himmelen, när tiden är inne att uppväcka hans av anden pånyttfödda lärjungar?

¹⁰ Aposteln Paulus berättar för oss om vad Herrens andliga nerstigande från himmelen åtföljs av, då han säger: ”Vi levande, som överlever till Herrens närvaro” eller parousia, skall ”alls inte . . . komma före [när det gäller att få en andlig uppståndelse] dem som har somnat in i döden; därför att Herren själv skall stiga ner från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds trumpet, och de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först.” — 1 Tess. 4:15, 16.

11. Vilka hör Herren Jesu Kristi ”befallande rop”, då han stiger ner från himmelen, och lyder honom?

¹¹ Vilka hör detta ”befallande rop”, som Herren Jesus Kristus kommer ner med från sin himmelska ställning på Guds högra sida? Det är av allt att döma de av anden pånyttfödda kristna, som intill den tiden har dött ”i gemenskap med Herren”. Vi vet att inga levande människor på jorden direkt har hört hans röst sedan hans andliga nerstigande, dvs. sedan hans osynliga ”närvaro” eller parousia började tidigt på hösten år 1914. Men de ”i Kristus döda” (1917) hörde honom och lydde honom.

12. a) När börjar den ”yttersta dagen”, som Jesu talade om i Johannes 6:53, 54, och hur uppnår dessa lärjungar ”evigt liv”? b) Vilken annan dag, kallad den ”yttersta dagen”, är denna åtskild ifrån?

¹² De som således uppväcks av Jesus Kristus hör till de lärjungar, om vilka han sade: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er själva. Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv [från den stund då han blir uppväckt från de döda], och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.” (Joh. 6:53, 54) På den här ”yttersta dagen” har hans ”befallande rop” makt att ur dödens sömn väcka upp hans lärjungar, som har haft del i detta särskilda privilegium med avseende på hans kött och blod. För dessa privilegierade lärjungar börjar den ”yttersta dagen”, när de uppnår ”evigt liv” i himmelen genom att de blir uppväckta i en ”andlig kropp” lik den som Kristus har. Eftersom den här ”yttersta dagen” har avseende på de trogna, av anden pånyttfödda kristnas uppståndelse, deras som har ett himmelskt hopp, är den åtskild från den ”yttersta dagen” som Marta från Betania hade i tankarna, för hon hade då inte alls någon tanke på en andlig uppståndelse till himmelen.

13. a) Vems röst är det som de ”i Kristus döda” hör, och vem är ”ärkeängeln”? b) Vilka skriftenliga bevis finns det för att det förhåller sig så?

¹³ Den förhärligade Herren Jesus Kristus stiger också ner ”med en ärkeängels röst”. Det är hans egen röst. Han är ”ärkeängeln”. I sin liknelse om fåren och getterna hänsyftade Jesus på sig själv i denna ställning som ärkeängel, då han sade: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härliga tron. Och alla nationerna skall samlas inför honom.” (Matt. 25:31, 32) I sin föremänskliga ställning i himmelen bar han namnet Mikael. Det råder inget tvivel om att det är han som avses i den förkristna profetian i Daniel 12:1, 2: ”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för dina [Daniels] landsmän; och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till, och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken. Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till evigt liv och somliga till smälek och evig blygd.”

14. Vad anger Uppenbarelseboken 12:7 att ärkeängelns namn är, och hur hänvisas det i Judas, vers 9, till en föregående tvist som han hade?

¹⁴ Också av Uppenbarelseboken 12:7 framgår det att änglar är underordnade Mikael. Vi läser där: ”Krig bröt ut i himmelen: Mikael och hans änglar [inte uppväckta, av anden pånyttfödda kristna] drabbade samman med draken.” Dessutom talar Judas, vers 9, om honom som en ärkeängel med dessa ord: ”Ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen och disputerade om Mose kropp.” Djävulen fick inte kroppen.

15. Hur gick det för Satan, djävulen, i kriget mot ärkeängeln Mikael, och kan han hindra att Kristi lärjungar får en uppståndelse och att de stiger upp till himmelen för att vara med Jesus Kristus?

¹⁵ I varje fas av den uråldriga tvisten har Satan, djävulen, förlorat. I kriget i himmelen besegrades han, och han och hans demonänglar slungades ner till vår jords grannskap, men ärkeängeln Mikael, dvs. Herren Jesus Kristus, och hans änglar förblev segerrika kvar i himmelen. Eftersom den segerrike Jesus Kristus gör bruk av en ”ärkeängels röst”, när han befaller dem som har dött i gemenskap med Kristus att komma fram, har hans ”befallande rop” större myndighet och får kraftigare verkan. Dessutom skall den besegrade Satan, djävulen, inte ha tillräcklig makt för att hindra att de som är döda i gemenskap med Kristus får en andlig uppståndelse, och han skall inte heller kunna hindra att de får tillträde till andevärlden eller att de stiger upp till himmelen för att vara med den segerrike Jesus Kristus.

16. I vilket syfte ljuder ”Guds trumpet” vid den tid då Herren stiger ner från himmelen, och vilka är de första som ger gensvar, då trumpeten ljuder?

¹⁶ En sak till som åtföljer Kristi nerstigande från himmelen är ljudet av ”Guds trumpet”. (1 Tess. 4:16) Trumpeten i det här fallet är inte en stridssignal, avsedd att samla trupper som skulle kunna strida mot fienden och döda honom. Nej, stöten från ”Guds trumpet” är fridsam och avsedd att församla Jehovas folk, såsom man på Mose tid stötte i de två silvertrumpeterna för att sammankalla Israels 12 stammar. (4 Mos. 10:1—10) På ett annat ställe, i 1 Korintierna 15:52, förbinder aposteln Paulus en sådan väckande, sammankallande ”trumpet” med de kristna dödas uppståndelse, då han säger: ”Under den sista trumpeten. Ty trumpeten skall ljuda, och de döda skall uppväckas oförgängliga, och vi skall förvandlas.” Vilka är de första som ger gensvar, när den här ”sista trumpeten” ljuder, när den, såsom ”Guds trumpet”, ljuder för att samla de döda åter till liv? Som svar heter det i 1 Tessalonikerna 4:16: ”Och de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först.”

17. Varför är deras uppståndelse som är ”döda i gemenskap med Kristus” inte något som människoögon kan se?

¹⁷ Men deras uppståndelse som är ”döda i gemenskap med Kristus” är inte något som människor på jorden kan se. Varför inte det? Därför att de välsignas med en andlig uppståndelse; var och en ”uppväcks [som] en andlig kropp”. (1 Kor. 15:44) Eftersom människoögon inte är starka nog för att kunna se andliga kroppar, är uppståndelsen för de ”i Kristus döda” något som människor inte kan se. Detta är skälet till att mänskligheten, sedan början av Kristi ”närvaro” eller parousia, alltifrån 1914, varken har sett honom eller varit medveten om hans lärjungars uppståndelse.

18, 19. a) Menade Paulus, med det som han sade i 1 Tessalonikerna 4:17, att dessa kristna inte skulle dö, innan de skulle komma att ”ryckas bort”? b) I vilken bemärkelse skall de då ”ryckas bort”, och i vilka kroppar stiger de upp för att ”lyckliga” möta Herren?

¹⁸ Aposteln Paulus talar om sig själv som om han skulle få överleva på jorden fram till den här lyckliga tilldragelsen för de av anden pånyttfödda kristna, då han säger: ”Efteråt skall vi levande som överlever, tillsammans med dem, ryckas bort i skyar för att möta Herren i luften; och så skall vi alltid vara tillsammans med Herren.” — 1 Tess. 4:17.

¹⁹ Aposteln Paulus menade inte här att de av anden pånyttfödda kristna, sådana som han själv, inte skulle dö utan skulle ”ryckas bort”, med den mänskliga kroppen och allt, upp i skyn bland de bokstavliga molnen. Paulus dog. Av anden pånyttfödda kristna i våra dagar, som ”överlever” under Kristi ”närvaro” eller parousia, måste också dö. I likhet med frön, som sås i jorden, måste de var och en ”sås [som] en själisk kropp” genom att dö en mänsklig död. (1 Kor. 15:44) Hur kan de då ”ryckas bort i skyar” tillsammans med dem ”som är döda i gemenskap med Kristus”, vilka uppväcktes först? Så här går det till: När de sås som själiska kroppar, hamnar de inte i en dödens sömn. De får ögonblickligen en andlig uppståndelse; de lämnar sina mänskliga kroppar efter sig på jorden, och var och en blir uppväckt som en ”andlig kropp”. Det är som andliga kroppar de stiger upp för att möta sin himmelske Herre. Av de här skälen kan de särskilt räknas för att vara ”lyckliga”, enligt Uppenbarelseboken 14:13.

20. I vilket slags ”skyar” är det som de levande, överlevande kristna skall ”ryckas bort”, och vad antyder detta om deras uppståndelse?

²⁰ Men vad kan det betyda att de rycks bort ”i skyar”? Jo, skyarna eller molnen seglar högt uppe i skyn och antyder upphöjelse. De kan också för oss här på jorden dölja vad som finns i dem eller ovanför dem. Andliga kroppar behöver inte våra bokstavliga molnskyar för att de skall bli osynliga för oss. Det som avses i 1 Tessalonikerna 4:17 är därför symboliska skyar, som så att säga döljer för jordiska blickar att de uppväckta kristna rycks bort för att möta sin högt upphöjde Herre. Låt oss påminna oss hur Jesus Kristus, på den 40:e dagen räknat från hans uppståndelse, åter steg upp till himmelen, och hur det skedde att under hans uppfärd ”en molnsky fångade upp honom ur deras [de iakttagande lärjungarnas] synfält”. — Apg. 1:9.

21. Kommer Herren slutligen, då han stiger ner från himmelen, i direkt, personlig kontakt med vår jord, och när slutar den ”yttersta dagen”, under vilken han uppväcker sina av anden pånyttfödda lärjungar?

²¹ Vad bevisar allt detta? Den nerstigande Herren Jesus Kristus kommer inte ner för att uppnå direktkontakt med vår jord. Molnskyar, i vilka de uppväckta kristna utmålas möta sin himmelske Herre, svävar fram högt över jordens yta. Vidare är det ”i luften” som de uppväckta kristna möter sin Herre, inte här nere på jorden, varken i Jerusalem, på Olivberget eller på något annat ställe på vår jord. Därtill är den ”yttersta dagen”, då detta bortryckande sker, inte en jordisk tjugofyratimmarsdag. Det är en tidsperiod, som avslutas först när den siste av dessa av anden pånyttfödda kristna, som har del i ”den första uppståndelsen”, uppväcks till himmelskt liv. (Upp. 20:4, 6; Joh. 6:54) Uppfyllelsen av bibelns profetior antyder att vi redan lever på den speciella ”yttersta dagen”.

[Fotnoter]