Den heliga anden — tredje personen i en treenighet eller Guds verksamma kraft?
”Ni skola erhålla kraft när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” — Apg. 1:8, NW.
1, 2. Vilken märklig händelse inträffade i Jerusalem vid pingsten år 33 e. Kr.?
SCENEN är Jerusalem. Tiden slutet av maj år 33 e. Kr. I lydnad för Mose lag fyllde mer än en million judar till trängsel den stad, vid vilken Jehova hade fäst sitt namn, för att fira pingsthögtiden. I ett rum i övre våningen av ett hus i staden ser vi de elva apostlarna församlade tillika med 109 andra Jesu lärjungar, bland dem hans mor och hans halvbröder efter köttet.
2 Då, ”plötsligt”, såsom Lukas beskriver det, ”uppstod från himmelen ett dån, alldeles likt ljudet av en brusande, stark vind; och det uppfyllde hela huset vari de sutto. Och tungor såsom av eld blevo synliga och fördelade sig på dem, och en satte sig på var och en av dem; och de blevo alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål, alldeles såsom anden gav dem att uttala sig.” — Apg. 2:2—4, NW.
3. Vad är kristenhetens allmänna uppfattning om Guds heliga ande? Vilken uppfattning har unitarierna?
3 Med mycket få undantag framställer kristenhetens trosbekännelser det så, att Guds heliga ande är den tredje personen i en treenighet, jämlik Fadern och Sonen och av samma evighet och samma väsen som de. Bibelordböcker och religiösa encyklopedier gör stora ansträngningar för att bevisa att den heliga anden inte endast är en person, utan att den är en gudomlig person. Ett undantag är den unitariska trosbekännelsen, som gör gällande att den heliga anden endast är ”gudomens inflytande på sina tjänares sinnen, ... som bor i de troendes hjärtan, såsom källan till deras andliga liv”. — Abbott: Dictionary of Religious Knowledge.
4. Vilka åsikter rådde år 380 e. Kr. i fråga om Guds heliga andes identitet?
4 Visserligen går den religiösa förkunnelsen i kristenheten i våra dagar tämligen enstämmigt ut på att tillskriva Guds heliga ande gudomlighet, men det har inte alltid varit så. Lägg till exempel märke till ett uttalande av Neander, om vilken McClintock and Strong’s Cyclopaedia säger: ”Allmänt erkänd såsom den ojämförligt störste kyrkohistorikern.” Fastän han själv var anhängare av treenighetsläran, skrev han: ”År 380 e. Kr. rådde stor oklarhet bland de olika partierna beträffande denna dogm, så att en samtida kunde säga: ’Några av våra teologer betraktar den heliga anden helt enkelt som en gudomlig verksamhetsmetod, andra som en Guds skapelse, andra som Gud själv. Åter andra säger att de inte vet vilken av uppfattningarna de skall göra till sin, detta på grund av deras vördnad för den Heliga skrift, som inte säger någonting om denna sak.’”
5. Vilka frågor anmäler sig beträffande Guds heliga ande?
5 Är Guds ord verkligen dunkelt beträffande denna fråga om den heliga anden? Underlåter det att klart ange huruvida Guds heliga ande är Gud själv, en Guds skapelse eller en gudomlig verksamhetsmetod?
Andeväsen
6. Vilket hebreiskt och vilket grekiskt ord återges med ”ande” i Skriften, och vad betyder dessa ord?
6 För att förstå vad bibeln har att säga om Guds heliga ande måste vi först lägga märke till innebörden i det hebreiska och det grekiska ord, som översatts med ”ande”, nämligen det hebreiska ruach och det grekiska pneuma. Båda dessa ord har betydelsen ”andedräkt”, ”vindstöt” eller ”vind” och översätts på flera olika vis. Det svenska ordet ”pneumatisk” kommer av detta grekiska ord pneuma, och en pneumatisk hjulring är en ring som är full av ”vind” eller luft.
7. I hur många olika betydelser används termen ”ande” i Skriften, och vilken förmaning måste vi därför rätta oss efter?
7 Termen ”ande” brukas på sju olika sätt i bibeln och används både om personer och om opersonliga ting. Om man inte kan skilja mellan dessa sju betydelser hos ordet ”ande”, så medför det givetvis förvirring i ämnet. För att utröna sanningen måste vi därför rätta oss efter Paulus’ förmaning: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” — 2 Tim. 2:15, NW.
8. Vilka två väsentliga kännetecken hos vinden är gemensamma för alla dessa bemärkelser, som ordet ”ande” brukas i?
8 Hur kom det sig då att de som skrev bibeln använde orden ruach och pneuma i sju olika bemärkelser och med avseende både på personer och på sådant som är utan personlighet? Därför att alla dessa betydelser eller bemärkelser har de två väsentliga kännetecknen hos vinden gemensamma, nämligen osynlighet och kraft. Betrakta till exempel seglen på en båt, som drivs av vinden. Vi kan inte se vinden, men att seglen är fyllda och båten drivs fram över vattnet visar att en kraft är i verksamhet. Alltså iakttar vi en synlig verkan som frambringas av en osynlig kraft. Dessa utmärkande drag hos begreppet ”ande” framhävs av profetens ord: ”Egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande.” — Jes. 31:3.
9—11. a) Varför används termen ”ande” mycket lämpligt om Jehova Gud? b) Om Jesus Kristus sedan hans uppståndelse? c) Om änglarna, både goda och onda?
9 Termen ”ande” är självfallet tillämplig på Jehova Gud i främsta rummet, ty han är både osynlig, i det att ingen människa någonsin har sett honom, och mäktig — ja, i själva verket allsmäktig. (2 Mos. 6:3; 33:20) Ja, som Jesus sade: ”Gud är en Ande”, och som Paulus skrev: ”Nu är Jehova anden.” — Joh. 4:24; 2 Kor. 3:17; NW.
10 Skriften talar också om Jesus Kristus som en ande. ”Den första människan, Adam, blev en levande själ”, citerar Paulus och ställer som kontrast upp den siste Adam, Jesus, som ”blev en livgivande ande” vid sin uppståndelse, ”i det han blev dödad i köttet, men blev gjord levande i anden”. Och eftersom han nu bor i ”otillgängligt ljus” och också betecknas som ”Väldig Gud”, så används termen ”ande” också mycket lämpligt om honom. — 1 Kor. 15:45; 1 Petr. 3:18; 1 Tim. 6:16; NW; Jes. 9:6.
11 Änglar, både goda och onda, benämns också ”andar”. I Hebréerna 1:7, 14 (NW) säger sålunda Paulus, att Gud ”gör sina änglar till andar” och att änglar ”alla [äro] andar till allmän tjänst”. Dessa goda änglar är både osynliga och mäktiga, såsom bibeln gång på gång visar. (2 Kon. 6:16, 17; Jes. 37:36) Onda änglar omtalas också som andar, och det berättas hur Jesus ofta ”med sitt blotta ord” drev ut dessa andar från personer som var besatta av dem. Och Paulus talar om Satan såsom ”den ande som nu verkar i olydnadens söner”. (Matt. 8:16; Ef. 2:2, NW) Att dessa onda andar också är mycket mäktiga, det framgår tydligt av Daniel 10:13, 20, där vi får veta att en av dem var i stånd till att hindra en av Guds osynliga budbärare i tjugoen dagar.
”Ande” brukat opersonligt
12—15. a) Av vilka skäl och enligt vilka skriftställe förstår vi att ordet ”ande” brukas till att beteckna livs kraften? b) Till att beteckna sinnesförfattningen? c) Till att beteckna inspirerade uttalanden?
12 Ett av de fall, där ordet ”ande” brukas för något som är utan personlighet, är när det gäller den ande eller livskraft, som Gud lät komma in i människan sedan han hade danat henne av markens stoft och varigenom han kom människan att leva. Om denna livskraft läser vi i 1 Moseboken 7:22, att ”allt som ... hade en fläkt av livsande i sin näsa” dog som en följd av syndafloden. Eller: ”Allting, vari livskraftens andedräkt var verksam i dess näsborrar ..., dog.” (NW) Och aposteln Johannes talar om att han såg en syn, vari ”livsande från Gud” kom in i några hans vittnen, så att de kunde resa sig upp på sina fötter sedan de varit döda i tre och en halv dag. (Upp. 11:11, NW) Vid döden vänder ”stoftet ... åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden [ruach, inte nefesch eller själen] vänder åter till Gud, som har givit den”. (Pred. 12:7) Denna livskraft är förvisso osynlig och mäktig och betecknas därför lämpligen med termen ”ande”. Naturvetenskapsmännen gör intensiva försök att upptäcka denna livskraft eller ”livsprincip”, men Jehova har i sin vishet funnit för gott att behålla denna hemlighet för sig själv. — Ps. 36:10.
13 Ett annat bruk av termen ”ande”, ruach, pneuma, med avseende på något som är utan personlighet finner vi när Skriften använder den om sinnesinställning eller sinnesförfattning. Sålunda läser vi: ”Stolthet går före undergång, och högmod [en högmodig ande, RS] går före fall.” Och likaså: ”Bättre är en tålmodig man än en stark och bättre den som styr sitt sinne [sin ande, RS] än den som intager en stad.” (Ords. 16:18, 32) Sinnesförfattningen själv kan man inte se, men den har en kraft som uppenbarar sig i synliga handlingar eller företeelser, såsom när någon förlorar självbehärskningen och blir röd i ansiktet och darrar av raseri. Jesus använde ordet ”ande” i denna bemärkelse, när han gav detta råd: ”Vaken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” Det är därför lämpligt att någons sinnesinställning eller sinnesförfattning också betecknas med termen ”ande”. — Matt. 26:41.
14 Ett annat fall, där termen ”ande” begagnas om opersonliga ting, är när det är fråga om ”inspirerade uttalanden”. En av Gud inspirerad profetia är ett inspirerat uttalande eller uttryck, och när profetian citeras, kan man därför med rätta säga om den att ”anden” talar. Således skriver Paulus: ”Emellertid säger det inspirerade uttalandet [fotnoten: anden] avgjort, att i senare tidsskeden några komma att avfalla från tron.” — 1 Tim. 4:1, NW.
15 Djävulen och hans redskap inspirerar också uttalanden, fastän dessa inte är profetiska. Så kan t. ex. kommunistisk propaganda, som sänds ut genom nyhetsbyråerna, kallas ”inspirerade utsagor”. Den världsvida propagandakampanj, som Satan för närvarande bedriver mot Jehovas rike, visas i bild såsom ”tre orena inspirerade uttalanden” eller ”orena andar”, som liknar grodor och som församlar alla nationer till Harmageddon. (Upp. 16:13, 14, 16, NW) Aposteln Johannes förmanar de kristna att vara på sin vakt, så att de inte blir bedragna genom det orätta slaget av inspirerade uttalanden: ”Tro icke varje inspirerat uttalande [var och en ande], utan pröva de inspirerade uttalandena, för att se huruvida de hava sitt ursprung hos Gud, ty många falska profeter hava gått ut i världen.” Själva det förhållandet, att Johannes här förbinder ”ande” med falska profeter, visar att ordet har avseende på det som dessa profeter säger och inte på andeväsen. Som människor kan vi inte anställa prov med andeväsen, men vi kan pröva de av andar inspirerade uttrycken, för att se huruvida de är sanna eller inte. Då ju dessa idéer i sig själva är osynliga och även kan med mäktig kraft påverka människors sinnen, används termen ”andar” med rätta om dem. — 1 Joh. 4:1, NW; AT.
16, 17. a) Vad fastslår den athanasianska trosbekännelsen om helig ande, och hur livsviktig anses denna lära vara? b) Vilka skäl anger att detta inte kan vara den skriftenliga uppfattningen?
16 Den sjunde och återstående betydelsen hos termen ”ande” är den som den har, då det talas om ”helig ande”, i vilket uttryck de översättare som tror på treenigheten vanligen skriver substantivet med stor bokstav och låter adjektivet föregås av bestämd artikel, alltså ”den helige Ande”. Enligt den athanasianska trosbekännelsen, den tidigaste trosbekännelse som uttryckligen lär treenigheten, sådan denna uppfattas i våra dagar, och därför är den som treenighetslärans anhängare mest litar på, är den ”helige Ande” en medlem av treenigheten, oskapad, allsmäktig, omätlig, en person, en Herre och en Gud, hk Gud, Fadern, ”i ära” och ”i evigt majestät”. En präst kan förneka bibelns inspiration, förneka att Jesu blod renar oss från våra synder, att Jesus utförde underverk och blev uppväckt från de döda, och ändå betraktas som god kristen, men försöker han förneka treenigheten, så brännmärks han genast som kättare. Så här säger den romerskkatolska encyklopedien om denna lära: ”Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen.”
Helig ande varken en person eller en Gud
17 Om den heliga anden är jämlik Jehova Gud, såsom den athanasianska trosbekännelsen påstår, och om treenigheten är den centrala läran i den kristna religionen, som det påstås av The Catholic Encyclopedia, borde vi då inte förvänta att finna dessa saker klart och uttryckligt framställda i bibeln? Och borde det inte i all synnerhet vara så i betraktande av att treenighetsläran sägs ”av alla uppenbarade sanningar” vara ”den för förnuftet mest outgrundliga” och att frälsningen likväl förmenas bero av att man erkänner den? Det förhållandet, att Guds ord inte uttryckligen nämner, förklarar eller lär en treenighet, är i sig självt ett starkt bevis för att treenighetsläran är falsk. Och detta bekräftas också av vad bibeln lär om den heliga anden.
18. Vilket vittnesbörd från Skriften visar att helig ande inte skulle kunna vara jämlik Gud?
18 Ja, hur skulle den heliga anden kunna vara jämlik Jehova, Fadern, när den i Skriften ges en sådan andrahandsställning? Daniel, Stefanus och Johannes fick i syner se bildliga framställningar av Fadern och Sonen, men aldrig någon av den heliga anden. Varför inte, om den heliga anden är jämlik Fadern och Sonen i härlighet, makt osv.? Visserligen säger trosbekännelsen, att om vi inte tror att den heliga anden är jämlik Gud, så skall vi förgås, men när Jesus ger oss regeln för hur man skall få liv, nämner han inte ens den heliga anden: ”Detta betyder evigt liv, att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Joh. 17:3, NW.
19. Hur anger dop med helig ande, att helig ande inte är en person?
19 Långt ifrån att lära den heliga andens jämlikhet med Jehova visar Skriften att den inte ens är en person. Så till exempel tillkännagav Johannes döparen att Jesus skulle döpa ”med helig ande och med eld”, liksom Johannes själv döpte med vatten. Att döpa betyder att sänka ned, att doppa. En person kan döpa andra med vatten, i det att han doppar ned dem i det, såsom Johannes gjorde, och en person kan döpa andra med eld genom att sänka ned dem i eldslågor eller vålla deras tillintetgörelse, men hur skulle någon kunna döpa andra med eller i en annan person? Då varken vattnet eller elden är någonting personligt, är det då inte förnuftigt att dra den slutsatsen, att den heliga anden inte heller är någon person? Dessutom sade Petrus, att Gud utgöt ”något” av sin ande över allt slags kött. Kan vi föreställa oss att något av en person utgjuts över tusentals andra personer, såsom det ju skedde med anden vid pingsten, sedan Petrus hade predikat för judarna? — Matt. 3:11; Apg. 2:17, 38, 41; NW.
20, 21. Hur talar det förhållandet, att Guds heliga ande inte har ett särskiljande namn, emot påståendet att den är en person?
20 Att den heliga anden inte är av personlig natur anges också av det förhållandet, att den inte har något utmärkande namn. Gud, Skaparen, har många utmärkande benämningar. Hans namn är Jehova, och han ensam är ”Guden” eller ”den [sanne] Guden”, han ensam är den ”Högste” och den ”Allsmäktige”. Han är således tydligt åtskild från andra gudar eller mäktiga. På samma sätt är det med hans Son, Jesus Kristus. Det finns bara en med det namnet, bara en ”enfödd Son”, bara en ”förstfödd”, bara en Logos eller ”Ordet”.
21 Men så är det inte med den heliga anden. Jehova, Kristus och de trogna änglarna är allesammans heliga andar. Är den heliga anden ”den heliga anden” (dvs. framför andra andar)? På vilket sätt överträffar han i så fall Jehova och Kristus, antingen beträffande det att vara en ande eller det att vara helig? Och mer än hundra gånger omtalas den heliga anden såsom ”Jehovas ande”, ”Guds ande”, ”min ande” och ”Jesu Kristi ande”. Alla dessa exempel på hur den heliga anden omtalas såsom tillhörande någon är ett ytterligare bevis för att den är ett redskap, ett hjälpmedel, och inte en särskild och tydligt framträdande person. — Dom. 3:10; Matt. 3:16; Apg. 2:18; Fil. 1:19; NW.
22. Hur talar frågan om befintligheten emot att Guds heliga ande skulle vara av personlig natur?
22 Och lägg märke till ännu en sak, nämligen befintligheten. Bibeln talar om för oss att Gud bor i himmelen, att han håller hov där. Också att Jesus under sin föremänskliga tillvaro fröjdade sig i sin Faders närvaro, att han kom till jorden för att fullgöra vissa särskilda uppgifter, i synnerhet vid den tid då han kom som människa, och att han nu har återvänt till himmelen. Var har den heliga anden varit, eller var är den nu, om den är en person? Kom ”han” ned över Jesus vid Jordan och stannade därpå kvar, eller återvände ”han” och kom sedan igen vid pingsten? Är ”han” nu i himmelen hos Gud och Kristus, eller är ”han” kringspridd jorden utöver, varhelst Kristi efterföljare befinner sig?
23. Hur har bibelöversättare fördunklat sanningen om helig ande?
23 I själva verket har sanningen om den heliga anden fördunklats genom bibelöversättarnas förutfattade meningar. Att de använder stor begynnelsebokstav kan inte begagnas som bevis för att den heliga anden är en person. Varför inte? Därför att vid den tid då bibeln skrevs brukade man inte skilja egennamn från artnamn på det sättet. Detsamma gäller om deras tillägg av bestämda artikeln (i svenskan blir det i många fall både den bestämda vidfogade och den bestämda fristående artikeln) till uttrycket ”helig ande” i omkring hundra fall, där de som skrivit bibeln inte hade satt ut någon artikel. Att utelämna bestämda artikeln tycktes dessa bibelöversättare vanvördigt, men så var det inte med dem som skrev bibeln. Så till exempel skrev Paulus, att Guds rike betydde ”frid och glädje med helig ande”, inte ”med den heliga anden”. Och Petrus skrev, att Guds tjänare talade så ”som de fördes åstad av helig ande”, inte ”av den heliga anden”. — Rom. 14:17; 2 Petr. 1:21; NW.
Den heliga anden — Guds verksamma kraft
24. Vad är Guds heliga ande?
24 Eftersom Guds heliga ande inte är en Gud, inte medlem av en treenighet, inte jämlik Gud och inte ens är en person, är den då ”gudomens inflytande på sina tjänares sinnen”, såsom somliga gör gällande? Visserligen brukas den heliga anden av Gud till att öva inflytande på hans tjänares sinnen, men dess verksamhet omfattar mycket mer än bara detta. Den är Guds verksamma kraft, inte Jehovas makt som bor inom honom själv, utan hans energi, när den slungas ut från honom för att verkställa hans uppsåt. Detta är vad vissa tidiga ”kyrkofäder” valde att kalla för ”en gudomlig verksamhetsmetod”. Eftersom den är osynlig och mäktig, kan den med rätta benämnas ruach, pneuma eller ande. Emellertid är den inte en blind, okontrollerad kraft, sådan som ”naturkrafterna”, blixten, orkaner och liknande, utan såsom Guds heliga ande är den vid alla tillfällen under hans kontroll och utför hans heliga uppsåt, och den kan därför liknas vid en radarstråle.
25. Nämn några av de ting som Guds heliga ande åstadkom i flydda tider.
25 Sålunda var det förmedelst sin heliga ande eller verksamma kraft som Gud skapade allting, vilket han naturligtvis — såsom Johannes 1:3 visar — gjorde genom sin Son. Som Elihu sade: ”Guds ande är det, som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt [andedräkt, AV] beskär mig liv.” (Job 33:4; se också 1 Moseboken 1:2; Psalm 104:30.) Denna verksamma kraft kom över forntidens trogna män, sådana som Gideon, Jefta och Simson, och satte dem i stånd till att vinna märkliga segrar. Jesus vittnade om att det var ”förmedelst Guds ande” som han utförde underverk. Och aposteln Paulus visade att det var den heliga anden som gjorde det möjligt för de kristna på den tiden att utföra de olika tecknen och gärningarna. Bland alla dessa andens verkningar finner vi därför också skrivandet av bibeln. David sade: ”Jehovas ande var det som talade genom mig.” Och Petrus sade: ”Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” — Matt. 12:28; 2 Sam. 23:2; 2 Petr. 1:21; NW.
26—28. Hur har Guds heliga ande varit verksam till gagn för Guds av anden pånyttfödda söner, begynnande med Jesus Kristus?
26 Skriften visar vidare att det är förmedelst sin heliga ande eller verksamma kraft som Gud frambringar sina andliga söner, av vilka Jesus Kristus är den förste. Vid tiden för Jesu dop kom Guds heliga ande över Jesus i gestalten av en duva, och därefter erkände Gud honom såsom sin andlige Son. (Matt. 3:16, 17) Och så säger Paulus om dem som går i Kristi fotspår: ”Ty alla som ledas av Guds ande, dessa äro Guds söner.” Och ytterligare att ”[den heliga] anden själv bär vittnesbörd med vår ande [vår sinnesinställning], att vi äro Guds barn”. — Rom. 8:14, 16, NW.
27 Förmedelst denna heliga ande blir dessa Guds andliga söner smorda, förordnade eller bemyndigade av Jehova till att predika. Och därför läste Jesus — i början av sin tjänst — från Jesaja 61:1, 2 och tillämpade det på sig själv: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga.” Detta smörjande med Guds ande, som innebar ett uppdrag och ett bemyndigande att predika, kom över Kristi efterföljare vid pingsten i uppfyllelse av Joels profetia, såsom Petrus också visade: ” ’Och i de yttersta dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött,.... och de skola profetera.’ ” — Luk. 4:18; Apg. 2:16—18; NW.
28 Guds heliga ande tjänar också till att upplysa hans tjänare och hjälpa dem att förstå hans ord. I själva verket kan det inte förstås utan hjälp av Guds heliga ande. Det var därför som de skriftlärda, fariséerna, sadducéerna och de lagkloka inte förstod Skriften, fastän de var så förtrogna med den. Ja, som aposteln Paulus visar: ” ’öga har icke sett, och öra har icke hört, och icke heller har i människans hjärta uppkommit någon föreställning om de ting som Gud har berett för dem som älska honom.’ Ty det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande.” — 1 Kor. 2:9, 10, NW.
Invändningar som kan uppstå
29. a) Vilka invändningar görs mot att helig ande skulle vara Guds verksamma kraft? b) Vad trodde vissa ”kyrkofäder” att helig ande är?
29 Men i det här sammanhanget kanske någon som fullt och fast tror på treenigheten kommer med invändningar och frågar: ”Anger inte bibeln på olika sätt att Guds heliga ande är en person? Och trodde inte de gamla kyrkofäderna att den heliga anden är en gudomlig person?” Då ju Jesus varnade för ett avfall och Paulus och andra talade om en avfällighet som var verksam redan på deras tid, så följer därav att de gamla ”kyrkofäderna” kan ha tagit fel. Emellertid har man inte alltid tillskrivit Guds heliga ande personlig karaktär. Justinus Martyren trodde att ”den heliga anden var ett inflytande från eller en verksamhetsmetod hos gudomen”.a Om Hippolytos, som enligt The Catholic Encyclopedia var ”den romerska kyrkans mest betydande teolog och mest produktive religiöse författare under tiden före Konstantin”, sägs det att han i sina arbeten ”absolut inte tillskriver den heliga anden någon personlighet”.b Och som vi redan har framhållit (i paragraf 4) var det på 300-talet en avgjord skillnad mellan de olika åsikterna beträffande den heliga andens natur. Det är därför vi läser att ”fastän Basileios av Caesarea [en i senare delen av 300-talet verksam teolog] önskade som lärosats förkunna den heliga andens gudom i sin kyrka, vågade han endast småningom komma fram därmed” på grund av det starka motståndet mot denna nya förkunnelse. — Neander: History of Christian Dogma.
30—32. Varför kan inte bruket av personliga pronomen med avseende på Guds heliga ande begagnas till bevis för att den är en person?
30 Den tidiga kyrkohistorien kan alltså inte användas för att bevisa treenighetslärans uppfattning av den heliga anden. Och inte heller kan det förhållandet, att ett pronomen med personlig syftning (som alltså brukar användas om personer) begagnas i förbindelse med den heliga anden, vara något bevis för att den heliga anden är en gudomlig person eller ens en skapad varelse. Så t. ex. sade Jesus, att han skulle sända sina apostlar hugsvalaren, hjälparen eller parakletos, ”sanningens ande”. Då det grekiska ordet para’kletos står i genus maskulinum, var det naturligtvis logiskt att Jesus också skulle använda pronomen med personlig syftning, när han talade om den heliga anden i denna egenskap eller funktion. Denne utlovade hjälpare kom vid pingsten. — Joh. 15:26, NW.
31 Men å andra sidan finner vi att Jesus gång på gång använder vad vi skulle kunna kalla opersonliga pronomen, när han talar om Guds heliga ande, någonting som skulle ha varit mycket vanvördigt att göra, om den heliga anden vore den tredje personen i en treenighet, jämlik Jehova Gud själv och av samma väsen som han. ”Sanningens ande, som världen icke kan taga emot, emedan den varken ser den eller känner den. Ni känna den, ty den förblir hos eder och är i eder.” (Joh. 14:17, NW; Ro; AT; ED) Det är sant att vissa översättningar använder personliga pronomen här (1917: ”han” och ”honom”), men då den grekiska grundtexten har opersonliga pronomen, måste dessa översättare ha låtit sina religiösa förutfattade meningar påverka deras översättningar. (Grammatiskt sett räknas den visserligen liksom han till de ”personliga” pronomena, men eftersom det inte brukas om personer, utan om djur och saker, är det motiverat att här kalla det ”opersonligt”. — Övers. anm.)
32 När vi kommer ihåg att vi finner Israels nation och Guds universella organisation och den kristna församlingen gång på gång omtalade i Skriften under symbolen av en kvinna, så bör det inte förvåna oss att den roll eller uppgift som den heliga anden utför ibland framställs personifierad. Men om den heliga anden vore den tredje personen i treenigheten, jämlik Gud och Kristus i härlighet och ära, såsom trosbekännelserna gör gällande, skulle vi då kunna tänka oss att Skriften någonsin skulle tala om den heliga anden som ”den”?
33. Nämn några andra argument som förts fram för att stödja läran att Guds heliga ande är en person.
33 Någon kan emellertid fråga: Hur kan man säga att en opersonlig ande talar, lar, förbjuder och förordnar? Och vad skall man säga om det, att Gud och den heliga anden brukas omväxlande, såsom när vi läser att Gud sade någonting och sedan återigen att det sades av den heliga anden? Dessutom, läser vi inte att Ananias ljög för Gud och sedan återigen att han ljög för den heliga anden? Är detta inte ytterligare bevis för att Gud och den heliga anden är ett, medlemmar av en treenighet?
Illustrationer av hur den heliga anden verkar
34. I vilka avseenden kan helig ande liknas vid elektrisk kraft?
34 När vi tar den här framställda frågan i betraktande, blir det till hjälp för oss, om vi använder illustrationer, liksom den störste lärare som någonsin levat, Jesus, fann vara fallet. Den heliga anden har blivit liknad vid vind. I vissa avseenden kan den också liknas vid elektricitet. Den tjänar också till upplysning, såsom ett förbindelse- och meddelelsemedel och representerar en väldig kraft, som kan uträtta stora ting. Vi kan inte säga, om en person är uppfylld av den heliga anden, bara genom att se på honom, liksom vi inte kan säga, om ett batteri är laddat eller en ”tredje skena” (på en elektrifierad järnväg) är strömförande, bara genom att titta på den. Och liksom elektriciteten av vissa regeringar brukas till att avrätta brottslingar, så har Jehova tid efter annan brukat sin heliga ande till att avrätta de ogudaktiga, såsom i fallet med Ananias och hans hustru Safira. — Apg. 5:1—11.
35. Hur kan vi illustrera det förhållandet, att den heliga anden undervisar och förbjuder?
35 Och för att använda en annan illustration: I våra dagar håller poliser och soldater kontakt med sina förmän med hjälp av radio. Deras överordnade sänder meddelanden som utgör anvisningar, order, förbud, allteftersom tillfället kräver, och genom dessa manövreras männen ute på fältet eller annars i tjänstgöring. Det kan sägas att radion gör allt detta, eftersom den är det redskap som används. Förmedelst sin heliga ande — både genom sitt ord och som tillägg till det — talar likaså Jehova Gud till sina tjänare, ger dem anvisningar och dirigerar dem. Därför läser vi: ”Detta tala vi också, icke med ord som mänsklig vishet lär oss, utan med dem som anden lär oss, i det att vi förbinda andliga ting med andliga ord.” — 1 Kor. 2:13, NW.
36. Varför kan det med rätta sägas att helig ande eller Guds verksamma kraft förordnade tillsyningsmän?
36 Detsamma gäller med avseende på det förhållandet, att den heliga anden ordinerar eller förordnar tillsyningsmän i den kristna församlingen. Den gör det förmedelst mänskliga redskap. Därför läser vi inte bara om att Paulus sade, att ”den heliga anden har förordnat eder till tillsyningsmän”, utan också att Paulus lämnade Titus på Kreta, för att denne ”skulle kunna rätta till det som var bristfälligt och skulle kunna tillsätta äldre män”. Då ju Titus och andra gjorde sådana förordnanden på grund av den vishet och myndighet som givits dem av Guds heliga ande, så kan det sägas att dessa förordnanden gjordes av den heliga anden. — Apg. 20:28; Tit. 1:5; NW.
37. Ytterligare argument för Guds heliga andes gudom vederläggs genom vilket resonemang, vilken illustration och vilket skriftställe?
37 Vidare kan det sätt som Gud i flydda tider använde för att delge sina tjänare kunskap om sin vilja förmedelst sin heliga ande liknas vid en nyhetsutsändning i radio angående ett uttalande som ett statsöverhuvud gjort. Det skulle vara alldeles korrekt att säga att radion gav lyssnarna besked, att vederbörande hallåman gjorde det eller att statsöverhuvudet gjorde det. Ett sådant uttryckssätt är vanligt, och ingen förvirring uppstår. Men då Guds ord på ett ställe säger att Gud sade det och det och på ett annat att den heliga anden sade det, så betraktar treenighetslärans förkämpar detta som ett argument som talar för att Gud och den heliga anden är medlemmar av en treenighet eller är personer i en gudom.c En sådan krystad slutsats framhäver endast det ohållbara i påståendet om treenigheten. Bibelns vittnesbörd är enkelt och klart, inte gåtfullt. Det visar att Gud talade orden i första hand och att hans trogna tjänare på jorden erhöll dem förmedelst den heliga anden. — 2 Petr. 1:21, NW.
38. Hur kan det sägas att Ananias ljög både för Gud och för hans heliga ande?
38 Samma resonemang kan tillämpas på Petrus’ ord till Ananias. Eftersom Petrus blev upplyst av den heliga anden, så ljög Ananias för den heliga anden, när han ljög för Petrus; och eftersom Petrus representerade Gud och talade å Hans vägnar, så kom Ananias genom att ljuga för Petrus också att ljuga för Gud. — Apg. 5:1—11, NW.
Fotnot]
a The Church of the First Three Centuries, Lamson.
b Samma arbete.
c The Catholic Encyclopedia, band VII, sid. 409.