Religionernas framtid angrips av FN

KAN man i all uppriktighet säga att religionerna bara är oskyldiga, hjälplösa offer för de nämnda resolutionerna? Eller har världens religioner rent ut sagt gett FN-delegaterna orsak att betrakta dem med misstänksamhet? Hur många av världens religioner som säger sig vara kristna har verkligen levat enligt de normer Kristus gav oss? Under förhandlingarnas lopp tog Kommissionen för mänskliga rättigheter upp några historiska frågor som en människa med ärligt hjärta verkligen bör önska ta i betraktande.

År 1973 hävdade till exempel representanten för Sovjetrepubliken Ukraina att ”historien var full av exempel på förtryck, korståg och blodsutgjutelse som en eller annan religion ... utsatt personer av andra trosriktningar för”. Och en arabisk delegat påpekade att på 1700-talet ”följdes handelsmännen av bibeln och [giriga exploatörers] flagga”.⁹ Andra delegater uttryckte liknande reservationer med anledning av religiöst maktmissbruk.

Men inte bara Sovjetblocket och ett fåtal andra framhöll historiska exempel på religiösa missgärningar. Nederländernas representant medgav till exempel att ”missionärer ibland hade uppfört sig på ett beklagligt sätt och att det funnits länkar mellan kristna kyrkosamfund och kolonialismen”.¹⁰ Och under förhandlingarna 1975 erkände Frankrikes delegat att ”protestanterna i Frankrikes historia blivit förföljda av katolikerna och att det till följd av detta fortfarande rådde hat mellan folk och nationer”.¹¹

Är våra dagars religioner oförvitliga?

Har de våldsamma religiösa passionerna kylts ner av våra dagars inflytande och upplysning? Två politiska karikatyrer på ledarsidorna i tidningar med stor spridning besvarade nyligen den frågan mycket målande:

Den ena avbildar liemannen med orden ”religiösa mord” tvärs över sin svarta kåpa. Under högar av offer lyder texten: ”Det är det största århundradet hittills.”

Den andra illustrationen, som fick Pulitzerpriset, skildrar det tragiska slaktandet i Libanon. De stridande försöker överrösta skottlossningen med orden: ”Här är en för Allah!” ”Och här är en för den heliga jungfrun!” ”Ta den här för Muhammed!” ”Och här är en för Jesus!”

Men Libanon är inte unikt. ”Det är en dyster sanning”, skriver New York Times’ utrikesspecialist C. L. Sulzberger, ”att troligtvis hälften eller mer av de krig som nu utkämpas runt om i världen antingen är öppet religiösa konflikter eller förknippade med religiösa tvister”.¹² Och George W. Cornell vid Associated Press framhåller också att ”världens religioner undervisar om fred, rättvisa och kärlek”, men ändå ”figurerar [religionen] fortfarande i de flesta av världens större konflikter”.¹³

Förutom den tragiska striden i Libanon mellan muslimer och ”kristna” kan vi lägga märke till några av de oroshärdar som har samband med religionerna, som dessa båda skribenter anförde till stöd för sina anklagelser:

Nordirland — katoliker mot protestanter

Mellersta Östern — judar mot muslimer

Cypern — grekisk-ortodoxa mot muslimer

Filippinerna — muslimer mot katoliker

I Etiopien befinner sig muslimerna i Eritrea i strid med de koptiska katolikerna. I en bitter värdering av sådant tragiskt slaktande i Guds namn sade Libanons muslimske före detta premiärminister för inte så länge sedan: ”Om Islam tillåter mord, då vill jag inte vara muslim. Om kristendomen tillåter att man dödar, då är jag emot kristendomen.”¹⁴ Religioner som drar sådan vanära över Gud bär sannerligen en tung skuldbörda.

Hur kan en uppriktig människa blunda för den roll dessa religioner spelat i allt detta? Har inte religiöst maktmissbruk alltid varit en av de viktigaste orsakerna till att världens fred och säkerhet omintetgjorts genom att religionernas talesman uppeggat till eller understött krig och blodsutgjutelse? Men bland ”krigens orsaker”, framhåller Sulzberger i New York Times, ”tycks man ignorera” religiösa lidelser. Han frågar därför: ”Är inte detta till exempel vart en särskild undersökning i Förenta nationerna?”

Kan vi veta vad som kommer att ske?

Kommer FN någonsin att begrunda de världsliga religionernas roll i att omintetgöra internationell fred och säkerhet, som skribenten Sulzberger framkastar? Det får tiden utvisa. Men vilka framtida åtgärder FN än vidtar, så kommer de världsliga religionernas våldspräglade skuldregister sannerligen inte att tala till deras förmån.

Men det finns ett sätt att säkert få reda på vad FN i framtiden har i beredskap för religionen. Visste du till exempel att det för nitton hundra år sedan gjordes en exakt förutsägelse om den sammansatta politiska organisation som nu går under namnet FN? Det förutsades till och med att denna organisation skulle föregås av en liknande organisation, som visade sig vara Nationernas förbund.

Du tycker kanske att det här låter ganska långsökt. Men undersök först bevismaterialet. Du finner de flesta av upplysningarna i kapitel 17 i Uppenbarelseboken i bibeln. Som du kanske känner till använder den boken många symboler för framtida händelser. Lägg märke till att i Upp. 17 verserna 3, 10 och 11 används ett ”vilddjur” med sju huvuden och tio horn som en symbol av en ”åttonde kung”, som följde på en rad av sju tidigare ”kungar”. Vilka är dessa ”kungar”?

I Upp. 17 vers 10 heter det om dessa ”sju kungar” att ”fem har fallit, den ene är, den andre har ännu inte kommit”. Det är intressant att lägga märke till att fem historiska världsvälden med anknytning till bibelns historia vid den tiden hade ”fallit”: Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Det sjätte, romarriket, var ”den ene”, som existerade då Uppenbarelseboken skrevs.

Alldeles som det blivit förutsagt ”kom” ingen annan ”kung” till världsherravälde sedan det Heliga romerska rikets tid och fram till det av två makter bestående brittisk-amerikanska världsväldet, som blev den sjunde ”kungen”. I Upp. 17 vers 11 heter det vidare: ”Och det vilddjur som var men inte är, det är också självt en åttonde kung, men härrör från de sju.” Hur kan det sägas att denne ”åttonde kung” ”härrör från de sju”? Denne kung var tydligen en sammansatt eller kollektiv organisation, som i sig förenade de kvarlevor av de föregående sju världsväldena som ännu var vid liv. Hur väl passar inte Nationernas förbund och dess efterträdare FN in i bilden här! Men inte nog med detta.

Profetian säger att detta kollektiva ”vilddjur” ”var, men det är inte, och ändå skall det till att stiga upp ur avgrunden”. (Upp. 17 Verserna 8, 11) Är inte detta precis vad som hände med Nationernas förbund? Det försvann för en tid under andra världskriget, som om det gick ned i en ”avgrund”. Senare framträdde det på nytt som Förenta nationerna — alldeles som bibeln förutsagt. Men vad har allt detta att göra med religionernas öde?

Religionernas öde

Jo, i Upp. 17 vers 3, där det av många nationer bestående ”vilddjuret” först omnämns, sägs ”en kvinna” sitta på det. Vem är hon? De omgivande verserna visar tydligt vem hon är. I Upp. 17 vers 2 heter det till exempel att ”med henne har jordens kungar begått otukt, medan de som bor på jorden blev berusade av hennes otukts vin”. I Upp. 17 vers 6 framhålls det att hon själv är ”berusad av ... blod”, och det är därför sannolikt att blodsutgjutelse också är inbegripen i att de som bor på jorden blir ”berusade”.

Vilken del av det mänskliga samhället är det nu som gjort sig känd för ett otillbörligt samröre med ”jordens [politiska] kungar”, som skulle kunna liknas vid att ”begå otukt” med dem? Vad är det som har sådant inflytande över dem ”som bor på jorden” att dess inblandning i politiken får dem att uppföra sig som om de vore ”berusade” av verkningar, som också inbegriper blodsutgjutelse?

Är det inte världens skrymtaktiga religiösa organisationer och ingenting annat som äger alla dessa kännetecknande drag? Deras inblandning i politiken och hänsynslösa blodsutgjutelse är historiskt dokumenterat, så att vem som helst kan läsa om det. Och världen raglar redan nu som ”berusad” av verkningarna av konflikter och stridsfrågor som har anknytning till religionerna.

Kommer religionernas växande anseende för att störa freden och säkerheten i världen att ha någon betydelse för vad som slutligen kommer att hända med dem? Detta kan vara den viktigaste faktorn, men det behöver inte förhålla sig så. Vilken som än blir den direkta orsaken, så visar profetian att Gud skall manövrera förhållandena så att de politiska ”kungarna” till slut kommer att tröttna på den otuktiga, falska religionen med förödande verkningar för den: ”De tio horn som du såg, och vilddjuret, dessa skall hata skökan [’kvinnan’] och skall göra henne öde och naken och skall äta köttstyckena av henne och skall bränna upp henne med eld. Gud har nämligen ingett dem i hjärtat att utföra hans tanke.” (Upp. 17 Verserna 16, 17) Detta är en förutsägelse om ett kommande alltomfattande angrepp på världens religiösa organisationer från FN:s, ”vilddjurets”, sida och från deras sida som framställs i bild genom dessa ”tio horn”. Vilka är de?

Profetian svarar att dessa ”tio horn” är ”tio kungar”, som ”får myndighet såsom kungar en timme tillsammans med vilddjuret” och ger ”sin makt och myndighet åt vilddjuret”. (Upp. 17 Verserna 12, 13) Eftersom bibelns symboliska språk ofta använder talet ”tio” till att beteckna fullständighet (till exempel tio fingrar eller tår), måste dessa ”tio kungar” vara en bild av det fullständiga antalet nationer som under en kort tid (”en timme”) härskar tillsammans med FN och ger ”myndighet” åt det. Det är tydligt att dessa nationer tillsammans med FN skall komma att ”hata” den skökolika religionen så mycket att de ingriper mot den. De skall ”göra henne öde” och ”bränna upp henne med eld”, varigenom de förintar henne fullständigt.

Men inte heller det symboliska ”vilddjuret” eller dess ”tio horn” skall få leva kvar. Profetian uppenbarar också att alla dessa nationer skall få stå till svars för sitt långvariga politiska förtryck och sitt förkastande av Guds rättmätiga regering med dess förordnade konung: ”Dessa skall drabba samman med Lammet [Kristus], men eftersom Lammet är herrars herre och kungars kung, skall det besegra dem.” Också ”vilddjuret”, FN, ”går bort till tillintetgörelse”. — Upp. 17:8, 11, 14; jämför Daniel 2:44.

Om denna profetia fortsätter att vara lika exakt i framtiden som den hittills har varit, måste den enda säkra platsen att befinna sig på under de dagar som nalkas vara någonstans utanför både världens religioner och världens politiska organisationer. Hur är detta möjligt? Då Jesus var på jorden, sade han om sina sanna efterföljare att ”de inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen”. Men samtidigt bad han att Gud inte skulle ”ta dem ut ur världen”, utan ”vaka över dem”. — Joh. 17:14—16.

Även om det kan tyckas svårt att tro, finns det människor i våra dagar som verkligen lever enligt den principen. I Libanon har till exempel landets 1.800 Jehovas vittnen varit fullständigt neutrala i förhållande till både de religiösa och de politiska sidorna av konflikten, alldeles som Jehovas vittnen är, var de än bor på jorden. Gång på gång har vittnena undgått att bli dödade av ”kristna” och muslimer, tack vare att de är kända för att studera sin bibel och aldrig ta parti för någondera av sidorna i förbindelse med sådan politisk eller religiös blodsutgjutelse. Det förhåller sig på samma sätt i Irland och i alla andra länder. De vill göra Guds vilja och kan därför inte ta ”någon del” i någon som helst konflikt.

Detta kan tyckas alltför idealistiskt för somliga. Men kom ihåg att om Uppenbarelsebokens profetia fortsätter att utvecklas lika stadigt och exakt som den hittills gjort, så är det enda verkligt realistiska sättet att rädda sitt liv att man känner Guds vilja och gör denna vilja. Att slutet nu nalkas för både FN och de världsliga religionerna gör detta handlingssätt livsviktigt. ”Världen [håller] på att försvinna”, säger bibeln, ”men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” Jehovas vittnen kommer gärna att hjälpa dig att lära känna Guds vilja nu. — 1 Joh. 2:17.

Hänvisningar

 1. FN-dokument A/C.3/L.2006—2014.

 2. FN-dokument E/CN.4/L.1338, sid. 4.

 3. Samma dokument, sid. 5.

 4. Homer A. Jack: 230 Words Toward Religious Freedom, sid. 10.

 5. FN-dokument E/CN.4/L.1338, sid. 4.

 6. FN-dokument E/CN.4/L.1327, sid. 2.

 7. FN-dokument E/CN.4/SR.1369, sid. 7.

 8. Samma dokument, sid. 8.

 9. FN-dokument A/C.3/L.2006—2014.

10. Samma dokument.

11. Homer A. Jack: Ovan anförda arbete.

12. New York Times, 24 januari 1976, sid. 27.

13. The Express (Easton, Pennsylvanien), 3 april 1976, sid. 5.

14. Oregon Journal, 29 november 1975, sid. 4.

[Bild på sidan 7]

Återgivet med tillstånd av Wil-Jo Associates, Inc., och Bill Mauldin

[Bild på sidan 8]

Publicerat med tillstånd av Tony Auth, Philadelphia ”Inquirer”