fullkomlig i absolut eller slutgiltig betydelse, men den är helt visst fullkomligt hängiven Jehova och ådagalägger hans egenskaper i form av kärleksfull omtanke, barmhärtighet och rättvisa. Den gamla tingens ordnings förorenade atmosfär är dödsbringande. Den nya tingens ordnings rena atmosfär är livgivande. Hur lyckliga bör inte vi alla bli, liksom också alla intresserade personer som älskar rättfärdighet, av att veta att vi, genom den kärleksfulla tillsyn som ombesörjs av Jehova, hans Konung och Son, Jesus Kristus, och den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, blir undervisade, tillrättavisade och beskyddade, allt medan vi vandrar framåt tillsammans och samarbetar med varandra och hjälper varandra att komma in i den nya tingens ordning genom Jehovas oförtjänta godhet!

Frågor från läsekretsen

● Stora skaror av kristna sägs ha blivit dödade i samband med romarväldets förföljelser under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen. Hur är det då möjligt att tusentals människor nu i detta århundrade har blivit kallade till att utgöra en del av Kristi kropp, som består av bara 144.000 personer? — USA.

Historien anger att många kristna blev hätskt förföljda och rentav dödade under de första århundradena. Man bör emellertid komma ihåg att martyrdöden inte i sig själv gav en person någon förtjänst inför Jehova Gud och att den inte heller garanterade medlemskap i himmelriket. Många människor har, också på senare tid, varit villiga att dö för en sak, som gällt religion eller någonting annat. Att en person gör anspråk på att vara kristen och till och med dör för sin tro betyder inte i sig självt att han är en godkänd tjänare åt Jehova Gud. Det förhåller sig så som aposteln Paulus skrev till korintierna: ”Om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.” (1 Kor. 13:3) Det är inte döden, utan troheten ända till döds, som avgör om någon skall få ”livets krona”. — Upp. 2:10.

Det förhållandet att det i vår tid fortfarande finns en kvarleva av de 144.000 här på jorden visar alltså att det fram till detta århundrade är mindre än 144.000 som har fullbordat sitt jordiska levnadslopp i trohet.

Somliga kan vara benägna att mena att fler människor helt visst måste ha varit inbegripna redan så tidigt som under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen, men verkliga bevis till stöd för detta saknas helt och hållet. I vår tid är det omöjligt att ens fastställa hur många som blev dödade, och än omöjligare är det att avgöra hur många av dessa som bevisat sig trogna intill döden. ”Vi har i själva verket mycket få fakta att gå efter”, skriver Frederick John Foakes-Jackson i boken History of Christianity in the Light of Modern Knowledge (Kristendomens historia i den nutida kunskapens ljus). Han framhåller vidare: ”Vittnesbördet om förföljelsen under Nero har återgetts av två romerska historiker, Tacitus och Suetonius. De var båda mycket unga när förföljelsen ägde rum, och de skrev skildringarna vid mogen ålder. Det finns inget samtida kristet dokument som beskriver förföljelsen, även om det kan hänsyftas på den i Uppenbarelseboken. ... Tertullianus, som levde i slutet av 100-talet, är den auktoritet som säger att Nero och Domitianus, därför att de var de två värsta kejsarna under de första århundradena, förföljde de kristna.” I början av 200-talet v.t. framhöll Origenes (en kristen skribent och lärare): ”Det har bara varit några få då och då, och de är lätt räknade, som har dött för den kristna religionen.”

Mycket som har skrivits om kristna martyrer är utbroderat av traditionen och därför opålitligt. Så till exempel beskrivs Polykarpos’ martyrskap under 100-talet v.t. på följande sätt av J. Foxe i Book of Martyrs (Martyrernas bok): ”Han ... bands vid en påle, och de risknippen som omgav honom antändes, men när det blev så hett att soldaterna tvingades dra sig tillbaka, fortsatte han att under en lång tid bedja och sjunga lovsånger till Gud. Lågorna rasade med stor häftighet, men hans kropp blev ändå inte förtärd, och den sken som polerat guld. Det har också sagts att en angenäm doft, lik doften av myrra, steg upp från elden, vilket i så hög grad förundrade åskådarna att många av dem därigenom omvände sig till kristendomen. Hans bödlar fann det omöjligt att döda honom genom eld och stack därför in ett spjut i hans sida, varifrån blod strömmade ut i sådan mängd att elden släcktes. Hans kropp förbrändes sedan, enligt order av prokonsuln, till aska, för att hans efterföljare inte skulle göra den till föremål för dyrkan.”

Vad som än kan ha varit källan till Foxes upplysningar är det uppenbart att mycket litet av denna skildring är verklig historia. Och om hänsyftningen på dyrkan av Polykarpos’ kvarlevor skall betraktas som ett bevis på förekomsten av relikdyrkan bland dem som på 100-talet bekände sig vara kristna, är det ytterligare ett bevis på att många vid denna tid inte var trogna tillbedjare av Jehova Gud. De kristna var befallda att tillbedja