Hur man oförskräckt tar itu med samvetsfrågor
”Jag är inte medveten om någonting emot mig. Genom detta bevisa jag dock inte var rättfärdig, men den som rannsakar mig är Jehova.” — 1 Kor. 4:4, NW.
1. Vad gäller ännu på det hela taget beträffande människors känsla för moral?
TROTS flodvågen av omoraliskhet, oärlighet och brottslighet i vår tid har inte alla som tillhör världen av människor ”lämnat all moralisk känsla bakom sig”. (Ef. 4:19, NW) Alldeles som det var på Paulus’ tid är det några i vår tid som, trots att de inte har någon exakt kunskap i Guds ord, fortfarande har i behåll ett mått av anständighet, en lämning av den inre känsla för moral som vi kallar samvete.
2, 3. Hur kastar Paulus’ ord i Romarna 2:12—16 ljus över saken, och vad hjälper de oss att förstå beträffande mänskliga lagar och anständigt uppförande från många enskildas sida?
2 Paulus sade om de icke-israelitiska nationerna, vilka aldrig hade varit under lagförbundet: ”Ty närhelst människor av nationerna, som inte har lagen, av naturen gör det som hör till lagen, är dessa människor, fastän de inte har lagen [dvs.: en lagsamling från Gud], sig själva en lag.” På vilket sätt? I det att ”just de lägger i dagen att det som lagen bjuder är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete bär vittnesbörd med dem, och av sina egna tankar blir de anklagade eller också urskuldade”. (Rom. 2:12—16, NW) Den ”lag”, som omnämns då det sägs att de är ”sig själva en lag”, är således inte en lag som de själva gör åt sig oberoende av vad andra menar.
3 Denna moraliska natur, som är nedärvd från Guds förste mänsklige son, fungerar som en ”lag” eller regel för uppförandet hos människor av alla raser och nationaliteter, nu såväl som i det förflutna. Detta förklarar varför nationernas lagar eller stamlagar bland praktiskt taget alla människor har återspeglat åtminstone en viss del av Guds rättfärdiga normer, även om dessa folk inte har haft bibeln som sin vägvisare. Det förklarar varför enskilda människor, fastän de inte är sanna tjänare åt Jehova Gud eller ens bekänner sig vara kristna, kan leva ett på det hela taget ”anständigt” liv och ofta visar trohet mot vissa goda principer. Samtidigt förklarar det varför Gud med rätta kunde låta inte bara sitt förbundsfolk Israel, utan hela världen av människor, ”stå med skuld” och varför han, vid det kommande verkställandet av hans dom, med rätta kan ”vedergälla var och en efter hans gärningar”. — Rom. 2:6; 3:9, 19.
4, 5. a) Hur kan den kristne göra att de som talar nedsättande om hans uppförande kommer på skam? b) Ge exempel.
4 På grund av att den kristne är avskild från världen av människor som är bortvända från Gud kommer han att röna motstånd. (Joh. 15:18—20) Men detta fritar honom inte från att handla så att det tilltalar vad det vara må av känsla för anständighet, rättvisa eller moral som ännu kan finnas kvar hos människor i världen. Människor kan feltolka motivet till vår avskildhet, säga att vi ”hatar alla” eller ”är samhällsfientliga” och anklaga oss för att vara hänsynslösa, fanatiska, obarmhärtiga. Aposteln Petrus visar att vi kan och bör handla så att vi avväpnar våra kritiker. ”Behåll ett gott samvete”, manar han, ”så att de som talar nedsättande om ert goda uppförande i förbindelse med Kristus må komma på skam i fråga om den särskilda sak vari man talar emot er. Ty det är bättre att lida för att ni gör gott, om Guds vilja kräver det, än för att ni gör ont.” — 1 Petr. 3:16, 17, NW.
5 I vår tid finns det gott om exempel på hur kristen vänlighet, hjälpsamhet eller frikostighet mot människor i världen fullständigt har förändrat dessas inställning till dem som kungör Jehovas rike och deras arbete och budskap. Även då Jehovas tjänare blivit orättvist förföljda och kommit i fängelser och koncentrationsläger har deras goda och samvetsgranna arbete och respektfulla uppträdande gjort att de vunnit myndighetspersoners högaktning, och de har också blivit insatta i ställningar förbundna med förtroende och ansvar, alldeles som Josef blev i det forntida Egypten. — 1 Mos. 39:21—23.
6. Hur påverkar samvetet den kristnes förhållande till världsliga myndigheter?
6 Jehova Gud har låtit mänskliga styrelsesystem verka på jorden, och han låter dem fungera såsom ”tjänare” åt honom på så sätt att de bestraffar många brott och förseelser. Så länge Gud låter dessa styrelsesystem bestå bör den kristne inte motstå dem och inte handla olagligt. Han kan inte förvänta Guds beskydd, om han begår orätta gärningar och lider för det genom representanter för myndigheterna. Men det finns ett viktigare skäl än fruktan för straff från myndigheternas sida som bör förmå oss att vara laglydiga människor. Romarna 13:5 (NW) säger oss: ”Det finns därför tvingande skäl för er att vara underdåniga, inte endast på grund av denna vrede [som kommer till uttryck i att myndigheterna bestraffar brott], utan också på grund av ert samvete.” Om straffet är milt eller strängt avgör inte den kristnes inställning. Hans samvete förmår honom att göra det som är rätt, ty han vet att vare sig ”kejsarens” styrelsesystem på jorden vidtar laga åtgärder eller inte, så måste vi alla ”göras uppenbara inför Kristi domarsäte”. — 2 Kor. 5:10, NW.
7. När vi vädjar till andras samveten, kan vi då tryggt låta deras samveten fastställa normen för vårt eget?
7 Vi kan naturligtvis aldrig låta andra människors oupplysta eller besudlade och fördärvade samveten fastställa normen för våra egna samveten. Vårt samvete måste vara väglett av Guds ord och ande och kan därför ibland vittna precis tvärtemot vad vissa representanter för myndigheterna önskar. Då måste vi samvetsgrant svara som apostlarna gjorde: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29—32, NW.
8. Ge exempel på grundläggande bud, förbud och principer som finns i Guds ord och som bör forma det kristna samvetet.
8 Bibeln är till exempel mycket tydlig när den visar att sanna kristna behöver göra sig fria från allt samröre med ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. (Upp. 18:2—5; 2 Kor. 6:14—18) Den visar att de kristna inte skall vara ”någon del av världen” och följaktligen inte ta del i dess politik eller sträva för att dess mål, som är emot Riket, skall få framgång. (Joh. 17:14, NW; 18:36; Jak. 4:4) Bibeln framhäver otvetydigt blodets och människolivets helgd och likaså mönstret för Guds folk i fråga om att de skall ”smida sina svärd till plogbillar ... och icke mer lära sig att strida”, eftersom deras kamp inte är ”mot kött och blod”, utan mot demonmakter. (1 Mos. 9:4—6; Jes. 2:2—4; Ef. 6:11, 12) Guds ord är också mycket uttryckligt och bestämt i sin förkastelsedom över sexuell omoraliskhet i alla former (otukt, äktenskapsbrott och homosexualitet), såväl som över annat dåligt uppförande, till exempel dryckenskap, oärlighet och stöld. — 1 Kor. 6:9, 10; Joh. 8:44; Ef. 4:28.
Svåra beslut för samvetet
9. a) Hur kommer det sig att det fortfarande uppstår samvetsfrågor, då ju den kristne inte saknar bibliska lagar och principer? b) Vad är det i allmänhet som avgör hur stor uppgift den enskildes samvete måste ha, när det gäller att avgöra vad som är rätt eller orätt i en angelägenhet?
9 Det är således många handlingar och sedvänjor som är uttryckligen godkända eller domfällda i bibeln. Många andra är antingen tydligt i överensstämmelse med eller också i strid mot principer som finns i bibeln. Men alldeles särskilt i det moderna, komplicerade samhälle som har utvecklats i många delar av världen förekommer det situationer och omständigheter där det krävs ett personligt beslut, som är grundat på den människans eget samvete som saken gäller. Många ting i livet är alltså en fråga om grad. Skillnaden mellan en lätt klapp och ett skadande slag är en fråga om styrkegrad. Skillnaden mellan ren respekt — till exempel respekt för en härskare eller en nationell symbol — och vördnadsfull dyrkan är också en gradfråga. Där ytterligheter är inbegripna är det inte någon verklig fråga. Det är när saken kommer inom vad som kan kallas ett ”grått område”, nalkas gränsen mellan vad som är tydligt rätt och vad som är tydligt orätt, som det uppstår frågor. Ju närmare en sådan ”gränslinje” som saken kommer, desto större uppgift måste den enskildes samvete ha i hans beslut. Vad bör vi göra, när vi ställs inför sådana omständigheter?
10, 11. a) Vad förväntar Gud av oss, när det uppstår sådana samvetsfrågor? b) När vi ställs inför en sådan personlig samvetsangelägenhet, bör vi då förvänta något avgörande som säger oss vad vi skall göra, och vem bör bära ansvaret för vårt beslut? c) Vad är det sådana beslut uppenbarar om oss för Gud?
10 Jehova Gud förväntar att vi skall använda våra förståndsförmågor, vår kunskap, vår insikt och vårt omdöme, och att vi samvetsgrant skall göra det som vår tro förehåller oss att göra. Gud ställer oss inte under någon annan människas samvete i sådana angelägenheter. Var och en av oss måste själv fatta sina beslut i överensstämmelse med samvetet — ett samvete som är format av Guds ord. Vi måste också stå för följderna av våra egna beslut, inte vänta att någon annan skall fatta beslutet och bära detta ansvar åt oss.
11 Det skulle därför vara orätt att i sådana angelägenheter försöka att från någon annan, en krets av äldste eller den styrande kretsen för den kristna församlingen, pressa fram någon regel eller bestämmelse som ”drar gränsen” i olika angelägenheter. Där Guds ord inte självt ”drar gränsen”, har ingen människa rätt att göra tillägg till detta ord genom att göra någonting sådant. I sin vishet låter Gud oss visa hurudana vi är ”i hjärtats fördolda människa”, och de beslut vi fattar i sådana personliga frågor kan uppenbara detta. Det är sant att vi kan fela ibland utan att ha orätt motiv, och Gud, som läser våra hjärtan, kan urskilja detta.
12. Är det förhållandet att vi inte är medvetna om något orätt handlande i sig självt en garanti för vår rättfärdighet? Vad är skälet till detta?
12 Men vilka våra beslut än är, och även om de fattas med rent samvete, måste vi alltid inse att i den slutliga granskningen är det Gud som uppenbarar om vårt handlingssätt är rätt eller orätt — i sin egen rätta tid och på sitt eget sätt. Aposteln Paulus erkände detta, när han skrev: ”Ty jag är inte medveten om någonting emot mig. Genom detta bevisas jag dock inte vara rättfärdig, men den som rannsakar mig är Jehova. Döm därför ingenting före den rätta tiden, förrän Herren kommer, som både skall bringa mörkrets hemliga ting i ljuset och göra hjärtanas råd uppenbara, och då skall var och en få sin lovprisning sig tilldelad från Gud.” — 1 Kor. 4:3—5, NW.
13. a) Vad visas i Romarna 14:4, 10—12 beträffande den rätta inställning man bör ha gentemot den som fattar sådana personliga beslut enligt samvetet? b) Men var någonstans kommer deras samveten som har ställningar av ansvar i församlingen också med i bilden med avseende på sådana?
13 När sådana ”gränsfall” uppstår, bör vi inte utnämna oss själva till domare över den person som själv måste fatta beslut i enlighet med sitt samvete. Inte heller bör vi känna oss skyldiga till att begå ett misstag då vi erkänner att en sådan person fortfarande är en godkänd tjänare åt Gud, om hans beslut i ett ”gränsfall” inte är exakt sådant som vårt beslut skulle ha varit. Gud är hans domare. (Rom. 14:4, 10—12) Å andra sidan måste de som är i ansvariga ställningar i den kristna församlingen också göra bruk av sina samveten i sin tillsyn över församlingen. Fastän de kan mena att deras beslut skulle ha varit ett annat än det som någon broder fattade i en viss angelägenhet, kan deras samvetens protest vara mycket mild, beroende på att bibeln uppenbarligen lämnar denna angelägenhet inom de personliga beslutens område. Om personen i fråga ger bevis för att han har handlat med rent samvete, kan deras samveten tillåta dem att tilldela honom ansvar eller rekommendera honom för någon ställning med ansvar. Likväl kan det vara så att deras samveten talar med tillräcklig kraft i denna angelägenhet, så att de inte kan ta på sitt samvete att rekommendera honom i fråga om detta. Återigen är det så att Gud är deras domare, och de skall inte bli domfällda.
14. Vilka frågor kommer nu upp till dryftande?
14 Många gånger uppstår dessa frågor om ”gränsfall” i samband med förvärvsarbetet. Gör det arbete du har att du har ett rent samvete inför Gud? Gör det att du kan anbefalla dig ”åt varje mänskligt samvete” såsom en sann efterföljare till Jesus Kristus? Detta är viktiga frågor som vi kommer att dryfta i följande artikel.
[Bild på sidan 130]
Bör du skriva till Sällskapet för att få ett avgörande i denna angelägenhet? Där det krävs ett personligt beslut, grundat på ditt samvete, är det din sak att fatta beslutet. Handla så att du har ett rent samvete inför Gud