”Gå ut från henne, mitt folk”

”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” — Upp. 18:4.

1. När började uppmaningen att gå ut från det stora Babylon ljuda, och varför var denna uppmaning passande då?

”GÅ UT från henne, mitt folk.” Denna uppmaning har ljudit sedan 1919, det år då de nationer som tog del i världskriget mellan 1914 och 1918 undertecknade fredstraktaten. Den organiserade religionen i världen hade stått bakom denna världskonflikt. Hur förhöll det sig då med dem som bibelns Gud kallar ”mitt folk”? Dessa fridsamma kristna hade råkat i träldom, ja rentav i fångenskap, under det stora Babylon och dess politiska älskare som varit invecklade i första världskriget.

2. Vilken liknande uppmaning hade tidigare kommit genom Jeremia?

² Uppmaningen att ”gå ut från henne” hade skrivits ner i Uppenbarelseboken 18:4. En liknande uppmaning hade redan tidigare skrivits ner i Jeremia 51:45: ”Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv undan HERRENS [Jehovas] vredes glöd.”

3, 4. a) Varifrån skulle de ”rädda” sig ”undan” enligt Jeremia 50:8—10? b) Befann sig Babylon, när den senare nämnda profetian skulle uppfyllas, i samma förhållande till Jehova som under Nebukadnessars styre? Varför svara du så?

³ ”Rädda” sig ”undan”, ifrån vad för något? Jeremia 50:8—10 ger ett klart och tydligt svar: ”Flyn ut ur Babel [Babylon], dragen bort ifrån kaldéernas land och bliven lika bockar, som hasta framför hjorden. Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk [nationer, NW] och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid mot det; från det hållet skall det bliva intaget. ... Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola alla få nog, säger HERREN”, Jehova.

⁴ Vid den tid, då dessa profetiska ord skulle bli verklighet, skulle kung Nebukadnessar i Babylon vara död. En av hans kungliga efterträdare, nämligen Belsassar, som var son till Nabonid, skulle då vara härskare i det babyloniska väldet, år 539 f.v.t. Vad Babylon hade varit en profetisk symbol av från början av Nebukadnessars styre år 625 f.v.t. hade därför vid denna tid undergått en förändring. Jehova hade kallat Nebukadnessar ”min tjänare”. (Jer. 27:6) Vidare hade Jehova, under den judiske profeten Daniels landsförvisning i Babylon, handlat med storkonungen Nebukadnessar i förbindelse med två viktiga profetiska drömmar. (Dan., kap. 2 och 4) Ja, så sent som år 592 f.v.t. blev kung Nebukadnessars bedrifter förutsagda i en profetisk utsaga. (Hes. 29:17—20) Således blev åtminstone under de åren det babyloniska väldet under Nebukadnessar använt som Jehovas redskap till att låta hans hämnd drabba Juda illojala rike och dess grannationer. Vad Nebukadnessar företog sig i överensstämmelse med Jehovas vilja utgjorde en bild av vad Jesus Kristus företar sig under ”ändens tid”, där vi nu befinner oss.

5. Vems verk var det, enligt orden i Jesaja 44:28—45:7, som vid tiden för Babylons fall utgjorde en bild av Jesu Kristi verk, och hur stämde Daniels förklaring till de ord som skrevs på väggen överens med vad Jesaja hade förutsagt?

⁵ Under den tid, då Babylons fall var hotande nära, skulle — enligt orden i Jesaja 44:28—45:7 — det verk, som utgjorde en bild av vad den förhärligade Jesus Kristus skulle utföra under ”ändens tid”, övertas av Cyrus den store, det medo-persiska väldets härskare. Just den natt då Babylon föll år 539 uttydde profeten Daniel de ord som av en hand skrivits på väggen inför kung Belsassar: ”Peres [singularis av det tredje ordet som ingick i den kryptiska skriften], det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.” I Daniels ögonvittnesskildring heter det vidare: ”Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad. Och Darejaves av Medien mottog riket”, i sin egenskap av Cyrus’ bundsförvant. — Dan. 5:28—31; 9:1, 2.

6. a) Vilken bibelbok beskriver vad Babylon föreställde i Belsassars dagar, och vad är det i våra dagar? b) Vem grundade detta symboliska Babylon, och vilka religioner omfattar det?

⁶ Vad det forntida Babylon föreställde under sina sista dagar såsom världens härskarinna beskrivs i Uppenbarelseboken, som skrevs av den inspirerade aposteln Johannes omkring år 96 v.t., då det ännu fanns en hel del kvar av det forntida Babylon. Av det som Johannes skrev i Uppenbarelseboken 16:12—19:3 framgår det klart att det till undergång dömda Babylon i Belsassars dagar föreställde den falska religionens alltjämt bestående världsvälde. Detta välde, som nu omfattar den till undergång dömda världens alla religioner, blev till genom åtgärder som företogs av ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. Denne var Nimrod, Noas sonsonsson, som grundade staden Babel på Eufrats strand. (Upp. 16:12; 1 Mos. 10:8—10) Det välde som nu kallas det stora Babylon omfattar alla religioner ”i opposition mot Jehova”, och det befinner sig nu i ”ändens tid” för det. — Dan. 12:4.

7. a) När kunde de som ville ”rädda” sig ”undan” gå ut från det forntida Babylon? b) När går de som manas att fly undan ut från det stora Babylon, och varför vid den tiden?

⁷ Det är från detta världsomfattande religiösa välde som Jehovas folk uppmanas att ”gå ut”, ja, utan något dröjsmål. Just detta välde var det som visades i bild genom det Babylon som Jeremia talade om i kapitel 50 och 51. Vad det forntida babyloniska väldet beträffade, så kunde inte de landsförvista judarna och deras följeslagare ”gå ut” förrän det hade fallit för mederna och perserna år 539. (Jes. 14:12—17) Men hur förhåller det sig nu på 1900-talet? Hur förhåller det sig med dem som Jehova i dag kallar ”mitt folk”? De befalls att ”gå ut” från det nutida stora Babylon, innan det blir tillintetgjort i den stundande ”stora vedermödan” som Jesus Kristus förutsade. (Matt. 24:21, 22; Upp. 1:1; 7:14, 15) Orsaken till detta är att dessa som manas att fly undan måste undgå att drabbas av hemsökelse och undergång tillsammans med det stora Babylon, den falska religionens alltjämt bestående världsvälde. — Upp. 18:4.

8. Vad antyds genom att de som uppmanas att gå ut från det stora Babylon har gjort detta sedan 1919, och vem var ett redskap i förbindelse med detta?

⁸ Någon flykt från det stora Babylon kan det inte bli tal om sedan dess forna politiska älskare har vänt sig emot det och har utplånat det ur tillvaron. (Upp. 17:15—18) Jehovas överlämnade folk har gått ut från det stora Babylon alltsedan efterkrigsåret 1919 v.t. Detta antydde att det i viss mening redan hade fallit. Hur då? På ett bildligt sätt. År 1919 bröts dess förslavande makt över Jehovas folk. Sedan dess har de inte på nytt råkat i religiös träldom under det stora Babylon, såsom de gjorde under första världskriget, 1914—1918. Deras befrielse skall tillskrivas honom som inspirerade Jeremia att förutsäga den såsom en del av det som var hans uppsåt. Denne befriare är Jehova. Som sitt redskap använde han sin större Cyrus, den förhärligade Herren Jesus Kristus. Denne motbildlige Cyrus började regera i himmelriket år 1914, efter det att de ”sju tider” som förebådades i Nebukadnessars dröm hade löpt ut. (Dan. 3:31—4:34) Sedan 1919 har den regerande större Cyrus befriat millioner människor som sökt vinna religiös frihet från det stora Babylon. Om de förblir hans rike trogna, skall de bli bevarade, väl skyddade av honom. Varken kristenhetens prästerskap eller icke-kristna religioners ledare skall ha någon makt över dem.

FÖRUTSÄGELSEN OM ETT ÅTERVÄNDANDE TILL HUVUDSTADEN PÅ BERGSKRÖNET

9, 10. Var kvarlevans befrielse från det stora Babylon år 1919 en tillfällighet, och vad var avsikten med den enligt vad vi läser i Jeremia 50:4, 5, 28?

⁹ Nu, mer än 60 år senare, bör ingen få för sig att den religiösa befrielsen av en liten föraktad kvarleva av Jehovas folk bara var en tillfällighet. Befrielsen utgjorde en uppfyllelse av Jehovas egna profetior i bibeln. I Jehovas profetia, som kungjordes genom Jeremia år 614 f.v.t. i avsikt att förebåda Babylons fall år 539 f.v.t., läser vi:

¹⁰ ”I de dagarna och på den tiden, säger HERREN [Jehova], skola Israels barn komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gråt skola de gå åstad och söka HERREN, sin Gud. De skola fråga efter Sion [bergskrönet där deras huvudstad var belägen]; hitåt skola deras ansikten vara vända: ’Kommen! Må man nu hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund som aldrig varder förgätet.’ [I vilket syfte?] Hör, huru de fly och söka rädda sig ur Babels land för att i Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.” — Jer. 50:4, 5, 28.

11. Har Jeremias profetia avseende på den judiska sionistiska rörelsen, och vad antyder de verkliga förhållandena i dag?

¹¹ Detta har inte avseende på den sionistiska rörelsen som organiserades av den ungerskfödde österrikiske juden Theodor Herzl år 1897. Det Jerusalem som judarna i dag kommit i besittning av vann de med vapenmakt i sexdagarskriget år 1967, och på tempelberget ligger den islamiska ”Klippmoskén”, som inte riktar någon uppmärksamhet på namnet Jehova. Till vilket ”Sion” har kvarlevan fridsamt återvänt sedan 1919?

12. Till vilket Sion har kvarlevan fridsamt återvänt sedan 1919?

¹² Till det Sions berg som den kristne aposteln Johannes såg i en syn 26 år efter det att det judiska Jerusalem helt hade jämnats med marken av romerska legioner år 70 v.t. Om detta skriver Johannes: ”Och jag såg, och se! Lammet stod på Sions berg och med det ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor. ... Och ljudet som jag hörde var såsom av sångare som ackompanjerar sig själva på harpa och spelar på sina harpor. Och de sjunger liksom en ny sång inför tronen [Guds tron] och inför de fyra levande skapelserna och de äldste; och ingen kunde lära sig behärska den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som har blivit köpta från jorden. ... Dessa är de som fortsätter att följa Lammet vart det än går. Dessa köptes från människorna såsom en förstling åt Gud och åt Lammet.” — Upp. 14:1—4.

13. a) Vad berättar aposteln Johannes för oss, några få verser längre fram, med avseende på det stora Babylon? b) Vad var det som gav det stora Babylon en chock år 1919?

¹³ Det är intressant att bara några få verser efter det att aposteln Johannes utmålat detta för oss, skriver han: ”Och en annan, en andra ängel, följde efter och sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon, som fick alla nationerna att dricka av sin otukts förbittrings vin!’” (Upp. 14:8) Trots den religiösa otukt med nationernas alla politiker som det stora Babylon hade begått drabbades det av ett chockerande fall år 1919, vad inflytande och makt beträffade. Det fick en verklig chock, när den större Cyrus, Lammet, Jesus Kristus, tryggade befrielsen för kvarlevan av andliga israeliter och satte dem att verka för ett andligt återuppbyggande.

14. a) Handlade den befriade kvarlevan enligt slagordet ”religion är opium för folket” eller enligt de anspråk som gjordes med avseende på Nationerna förbund, som man då hade på förslag? b) Till vilken huvudstad på ett bergskrön vände de sig?

¹⁴ Revolutionära element, som när man nådde fram till 1919 hade uppnått politisk makt i Östeuropa, agerade enligt sitt slagord: ”Religion är opium för folket.” Men den väg de slagit in på var inte den väg som Jehovas kvarleva, vid det laget befriad från det religiösa stora Babylon, skulle vandra. Dessutom hade man då på förslag ett Nationernas förbund som man skulle ta ställning till och anta vid 1919 års fredskonferens, och inom Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika var man gynnsamt inställd till det och kallade det för ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Ansåg medlemmarna av Jehovas kvarleva att det var den väg de borde följa? Nej! När de var samlade till allmänt konvent i Cedar Point i Ohio i Förenta staterna den 1—8 september 1919, avslöjade de det föreslagna förbundet som ett förfalskat Guds rike och förklarade offentligt att det skulle misslyckas. De förkastade alla surrogat som människor föreslagit och vände sig till det himmelska Sions berg, för där såg de genom tro Guds lamm, Jesus Kristus, stå såsom regerande kung. — Upp. 14:1—3; Hebr. 12:22.

15. Varför var det med ”gråt” som kvarlevan sökte det andliga Sion, och ur vilken nyupptäckt synvinkel studerade de bibeln?

¹⁵ Den befriade kvarlevan brast i ”gråt” av idel glädje och vände sig bort från det stora Babylon och sökte det andliga Sions berg, där deras himmelske kung hade befunnit sig i regeringsställning alltsedan hedningarnas tider löpte ut år 1914. I överensstämmelse med sitt teokratiska uppsåt studerade de bibeln ur en nyupptäckt synvinkel, för de kunde nu se uppfyllelsen av ett allt större antal bibliska profetior som hade med Guds rike under Kristus att göra.

16. Hur kunde den hämnd som kvarlevan förkunnade sägas vara ”hämnden för hans tempel”, och vilken ”rättfärdighet” kunde dess medlemmar förtälja om med blicken riktad mot framtiden?

¹⁶ Oförskräckt började den återställda kvarlevan förkunna Jehovas, ”vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel”. (Jer. 50:28) Dess medlemmar utgjorde själva en del av ett andligt tempel som tillhörde honom, ett bildligt tempel bestående av Jesus Kristus, huvudhörnstenen, och de 144.000 medlemmarna av tempelklassen under honom. (1 Kor. 3:16, 17; Ef. 2:19—22) Under första världskriget hade tempelklassens kvarleva blivit illa behandlad, och detta ondskefulla försök att förgöra dem har gett Jehova giltigt skäl att i sinom tid låta sin hämnd drabba det stora Babylon och dess älskare. Då skall han se till att Jeremias utförliga profetia mot Babylon till alla delar blir förverkligad. Med dynamisk tro på att de återstående dragen i Jeremias profetia med visshet skall uppfyllas, att de är så gott som uppfyllda, tar den återställda kvarlevan upp orden i Jeremia 51:10 (Åkeson) och säger: ”Jehová har bringat fram vår rättfärdighet. Kommen och låtom oss i Sion förtälja Jehovás, vår Guds, verk.”

17. För vilken vedergällning har Jehova sitt eget lämpliga redskap till hands?

17 I egenskap av hämnare har Jehova sitt eget redskap i sin hand, och han tillkännager sitt uppsåt att göra bruk av det, såsom vi läser i de här orden i Jeremia 51:24: ”Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare allt det onda, som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon, säger HERREN”, Jehova.

18. Från vems ståndpunkt kan kvarlevan, på grund av all den smälek som hopats över Guds namn, ge luft åt en rättmätig önskan med hänsyn till det stora Babylons våld och blodsutgjutelse?

¹⁸ Låt oss här erinra oss all den smälek som religionens babyloniska världsordning har dragit över den ende levande och sanne Gudens namn, i synnerhet genom att förfölja åt Gud överlämnade människor som vördar och bär hans namn. Då kan vi lätt inse varför det är Jehovas eget uppsåt att på goda grunder utplåna detta jordiska verktyg som huvudsakligen har blivit använt av Guds främste motståndare, Satan, djävulen. De människor här på jorden som företräder det himmelska Sion anlägger bara Jehovas egen synpunkt på saker och ting och instämmer i hans tillkännagivna uppsåt, när de säger: ”’Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött, det komme över Babel’, så må Sions invånare säga; och ’Mitt blod komme över Kaldeens inbyggare’, så må Jerusalem säga.” — Jer. 51:35.

19. Hur förhåller det sig med grymheten i sådana böner, enligt tänkbara invändningar från någon, om man jämför med vad Jehova säger, då han själv talar enligt orden i Jeremia 51:36, 37?

¹⁹ Må ingen, som gör invändningar och menar att sådana böner från Sions och Jerusalems sida är präglade av grymhet, få för sig att Jehova Gud skulle vara orättfärdig om han besvarar dem så att det går ut över våra dagars stora Babylon. Jehova förbiser inte det historiska faktum att det stora Babylon har gripit till våld mot tillbedjare av honom, ja också har utgjutit deras oskyldiga blod. Låt honom själv komma till tals med orden i Jeremia 51:36, 37: ”Därför säger HERREN så: Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd. Jag skall låta dess [kommersiella varuutbytes] hav sina bort och dess brunn uttorka, och Babel skall bliva en stenhop.”

20. Vad kan man utläsa av sakernas nuvarande tillstånd på den plats, där det forntida Babylon var beläget, beträffande vad Jehova företar sig?

²⁰ Att en sådan profetia, som kungjordes år 614 f.v.t., dvs. 75 år innan Babylon blev intaget, skulle bli verklighet föreföll då vara helt omöjligt. År 614 var Babylon på god väg att nå höjden av sin makt och härlighet. Men i dag vittnar den plats, där det forntida Babylon stolt bredde ut sig på Eufrats strand, om att Jehova inte gjorde något misstag i profetian. Det återstår nu bara några få av Babylons ursprungliga stenar. Den försäkran Jehova gav sitt misshandlade folk besannades. Jehova tog upp deras ”sak” vid universums domstol; han utkrävde gudomlig hämnd på deras vägnar. Han såg med rätta till att kontona utjämnades.

21, 22. Vilken lycka skall den större Cyrus, enligt Psalm 137:8, 9, erfara i den nära framtiden?

²¹ Lycklig skall — i den nära framtiden — den motbildlige Cyrus’, den förhärligade Jesu Kristi, officiella uppgift vara, nämligen att tillse att räkningen blir uppgjord med våra dagars stora Babylon. Jehovas tillbedjare, som har fått lida genom dess förvållande, ser saken från Guds rättvisesynpunkt, och därför kan de förena sig med psalmisten i att säga:

²² ”Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll [eller: lycklig] är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.” — Ps. 137:8, 9.

23. Skall jordiska redskap användas då det stora Babylon omstörtas? Vem tar likväl på sig ansvaret för att det sker?

²³ Vid den av Gud bestämda tiden skall jordiska, mänskliga redskap få fria händer att ödelägga det stora Babylon. (Upp. 17:15—18) Men Jesus Kristus skall vara lycklig över att ta på sig ansvaret för att detta världsvälde, den falska religionens världsvälde, blir utplånat. Den bibliska profetiska skildringen tillskriver honom såsom den större Cyrus rätten att åstadkomma det stora Babylons välförtjänta omstörtande. Han har själv, när han var på jorden som människa, liksom hans efterföljare, som vandrar i hans fotspår, fått lida för dess våldsamma angrepp. — Upp. 18:24.

24. a) Hur visar sig det stora Babylon vara övermodigt med avseende på herravälde? b) Vems ”dotter” är det, och vilka olyckor skall komma över det, och hur?

²⁴ Det stora Babylon har varit en personifikation av övermodet, förmätenheten. (Jer. 50:31, 32) Nu är det inte det jordiska Jerusalem eller Sion, där den islamiska ”Klippmoskén” är belägen, utan det himmelska Sions berg, som det betraktar som sin rival, för där regerar den större Cyrus som kung. Som ett vittnesbörd om denna rivalitet säger det stora Babylon: ”Jag sitter som drottning.” (Upp. 18:7) Om det skall kallas ”dotter”, vilket det forntida Babylon kallades, så är det just detta åt Satan, djävulen. (Joh. 8:44; Jer. 50:42; 51:33) Över denna religiösa sköka skall enligt förutsägelsen två olyckor komma med hast: ”Barnlöshet och änkestånd.” (Jes. 47:9; Upp. 18:7, 8; Jer. 50:9) Antingen kommer hennes religiösa organisations medlemmar att dödas i den stundande ”stora vedermödan” eller också kommer de att bli döda för henne genom att de inte mer vill kännas vid henne, inte bekänner sig till någon religion alls. Detta skall få henne att sörja!

25. Om ingen enda av oss vill räknas bland dessa babyloniska ”barn” som skall krossas ”mot klippan”, vad måste vi då göra utan dröjsmål?

²⁵ Skulle någon enda av oss önska räknas bland det stora Babylons religiösa ”barn”, när Guds fastställda tid kommer och de skall krossas ”mot klippan”? Om vi inte vill räknas bland dem, i synnerhet om vi påstår oss tillhöra dem som Gud kallar ”mitt folk”, vad har vi då att göra? Helt enkelt att dra nytta av den återstående tiden och lyda den barmhärtiga befallningen från Gud genom hans ord: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” — Upp. 18:4; Jer. 50:8.

Den katastrof som världens alla religionsbekännare står inför

1. Hur stor anses den religiösa befolkningen vara, och vilken verkan skall detta religiösa väldes fall ha på nationerna?

VÄRLDENS religiösa befolkning är enorm. I kalendern World Almanac för 1980 finner man en så hög siffra som 2.511.417.750. Denna siffra omfattar människor som bekänner sig vara kristna, judar, muslimer, buddister, hinduer osv. När detta internt söndrade religiösa välde går under, skall det göra flertalet av de överlevande människorna häpna. Den förbryllande verkan denna händelse får har förutsagts i dessa ord: ”När man ropar: ’Babel är intaget’, då bävar jorden, och ett skriande höres bland folken.” ”Klagorop höras från Babel och stort brak från kaldéernas land. Ty HERREN [Jehova] förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet