Frågor från läsekretsen

● Uppenbarelseboken 19:19—21 säger att i Guds annalkande krig skall det symboliska vilddjuret och den falske profeten kastas i eldsjön, men ”de övriga” skall dödas med ett svärd. Vilka är ”de övriga”, och vad skall ske med dem?

Efter en beskrivning av hur ”Lammet” och hans änglar kommer att föra krig mot Guds fiender säger Uppenbarelseboken 19:19—21: ”Jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade för att föra kriget mot honom som satt på hästen och mot hans här. Och vilddjuret blev gripet, och jämte det den falske profeten, som inför det hade utfört de tecken, med vilka han vilseledde dem som hade fått vilddjurets märke och dem som tillber dess bild. Medan de ännu var vid liv, blev de båda slungade i eldsjön som brinner med svavel. Men de övriga blev dödade med det långa svärd, som tillhörde honom som satt på hästen, det som gick ut från hans mun. Och alla fåglarna blev mättade av köttstyckena från dem.”

Om man flyktigt läser igenom denna text, kan man få intrycket att det finns en grundläggande skillnad mellan den slutliga utgången för dels vilddjuret och den falske profeten och dels ”de övriga”. Men både sammanhanget i denna text och andra delar av Uppenbarelseboken visar att ”de övriga” är Guds fiender bland människorna, vilka skall tillintetgöras i Guds annalkande krig.

Uppenbarelseboken 19:11—21, vars framställning i The New Bible Commentary kallas: ”Harmageddons messianska dom”, börjar med en syn av Lammet, Jesus Kristus, sittande på en vit häst. Han rider fram tillsammans med sina himmelska härskaror för att ge uttryck åt Guds vrede mot nationerna. (V. 11—16) En ängel ger en antydan om den kommande tillintetgörelsen, då han kallar på asfåglarna för att de skall få äta köttstyckena av dem som kommer att bli dräpta. — V. 17, 18.

I den text som vi läste här ovan såg Johannes sedan själva krigföringen. Åtgärder vidtas först mot det symboliska vilddjuret (som symboliserar Satans världsvida politiska system) och den falske profeten (som representerar det sjunde världsväldet).a (Upp. 13:1, 2) Synen visar tydligt att dessa två kommer att vara i full verksamhet och kämpa mot Gud ända till sin tillintetgörelse. Skulle de senare kunna stiga upp igen, alldeles som det symboliska vilddjurets bild hade gjort tidigare? (Upp. 17:8—11) Nej, de får inte en sådan möjlighet. De blir ”slungade i eldsjön som brinner med svavel”. Det är i denna eldsjö som Satan också kommer att bli tillintetgjord. ”Eldsjön” symboliserar evig tillintetgörelse. — Upp. 19:19, 20; 20:10, 14; 21:8.

Uppenbarelseboken 19:21 säger sedan att ”de övriga blev dödade” med ett långt svärd och lämnades kvar för att ätas upp av fåglar. Avser ”de övriga” bara neutrala människor som inte står på någon sida i detta krig?

Uppenbarelseboken svarar klart nej på denna fråga. Lägg märke till att det i Uppenbarelseboken 19:18 sägs att en ängel, då han inbjöd fåglarna till en festmåltid, räknade upp de människor vars kött skulle bli uppätet: kungar, militärbefälhavare, starka män, ryttare på hästar och ”alla, ... fria såväl som ... slavar och ... små och stora”. I vers 19 förknippas också kungarna och deras härar med vilddjuret som för krig mot Lammet. ”De övriga” är således motståndare till Jehovas Son. De är de högt uppsatta och de mindre betydelsefulla av vilddjurets hängivna understödjare.

Uppenbarelseboken 14:9—11 nämner sådana som understöder vilddjuret — de som mentalt ger sitt bifall åt vilddjurets ansträngningar eller som ger det en hjälpande hand: ”Om någon tillber vilddjuret och dess bild och får ett märke på sin panna eller på sin hand, skall han också dricka av Guds förbittrings vin, som hälls upp outspätt i hans vredes bägare, och han skall plågas med eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Och deras plågas rök stiger upp till evig tid, och dag och natt har de ingen vila, de som tillber vilddjuret och dess bild, och vemhelst som får dess namns märke.” — Upp. 14:9—11.

Det världsvida predikoarbete, som Jehovas vittnen utför, hjälper nu till att skilja dem som väljer att understödja Gud från dem som tillber vilddjuret. Det är endast tiden som kommer att utvisa vad som ännu kan ske före slutet för att få människor att ta uppenbar ståndpunkt på ena eller andra sidan. I vilket fall som helst: när det i Uppenbarelseboken 19 talas om den annalkande tillintetgörelsen av vilddjuret och den falske profeten, omnämns uttryckligen de som får vilddjurets märke.

Men hur förhåller det sig då med det som sägs i Uppenbarelseboken 19:20, 21, där vi läser att vilddjuret och den falske profeten blev slungade i eldsjön, medan ”de övriga” blev dödade med det långa svärdet och lämnades kvar för att ätas upp av fåglarna?

Det är värt att lägga märke till att avrättandet av ”de övriga” (de hängivna understödjarna av vilddjuret) uttrycker Guds vredes förbittring. (Upp. 19:15) Uppenbarelseboken 13:8 säger om dem som tillber vilddjuret: ”Inte en endas namn [finns] skrivet i den livets skriftrulle som tillhör Lammet.” Uppenbarelseboken använder i själva verket samma språk om dem som tillber vilddjuret som Uppenbarelseboken 20:10 använder om Satan, vilddjuret och den falske profeten. Vi läser nämligen: ”De skall plågas dag och natt till evig tid.” Guds fullständiga förkastande av ”de övriga” visas således genom att de blir avrättade, lämnas obegravda och äts upp av fåglarna. I stället för att bli begravda, som om de förtjänar en uppståndelse, lämnas deras döda kroppar på marken. Asfåglarna skall äta upp dem. Uppenbarelseboken 19:21 framställer därför inte en bild av att de blir uppbrända. (Jämför Hesekiel 39:17—19.) Angående detta säger The Tyndale New Testament Commentary följande: ”Bilden av tillintetgörelse fullständigas med framställningen av hur fåglarna blev mättade av köttstyckena från dem som blivit dräpta — ett allmänt bildspråk som visar slutligt nederlag.”

Uppenbarelseboken 19:21 skildrar därför Guds dom över sina mänskliga fiender — de hängivna understödjarna av vilddjuret, som kommer att bli tillintetgjorda i det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. — Upp. 16:14.

● ”Apokalypsens fyra ryttare” — är det fyra ryttare, eller är det fem?

Uttrycket ”Apokalypsens fyra ryttare”, som blev känt genom titeln på en roman om första världskriget av den spanske författaren Vicente Blasco Ibáñez, är hämtat från beskrivningen i Uppenbarelsebokens eller Apokalypsens sjätte kapitel.

Där ser aposteln Johannes i en syn ”en vit häst; och han som satt på den”. Detta anses vara en bild av Jesus Kristus, som rider fram som himmelsk konung. Därefter kommer en ryttare på en ”eldfärgad häst”, som föreställer sådana krig som det som bröt ut år 1914 v.t. Som nummer tre kommer en svart häst med ryttare, och den representerar oerhörd livsmedelsbrist. Sedan tillägger skildringen: ”Och jag såg, och se, en blek häst; och han som satt på den hade namnet Döden. Och hades följde tätt efter honom.” — Upp. 6:1—8.b

Men hur följde hades Döden? Red hades på sin egen häst, som inte beskrivs? Eller satt hades bakom Döden på den bleka hästen? Eller var det kanske så att hades inte satt på någon häst alls, men ändå följde med? Ingen av oss kan faktiskt säga säkert hur det var, eftersom Johannes inte talar om den detaljen för oss. Det enda vi därför med säkerhet kan säga med ledning av berättelsen är att Johannes såg fyra ryttare — de fyra ryttarna på den vita, den röda, den svarta och den bleka hästen. Det finns ingen anledning att vara dogmatisk angående om hades red på en femte häst eller inte.

Men Johannes’ beskrivning hjälper oss att förstå det som han ansåg vara viktigare än på vilket sätt hades följde — att de som har hamnat i en förtidig grav — till exempel genom krig, hungersnöd och farsoter — samlas in av hades, mänsklighetens gemensamma grav. — Upp. 20:13.

● Vad var det för en ”lön”, som aposteln Paulus hade, därför att han förkunnade de ”goda nyheterna” frivilligt?

Aposteln förklarade: ”Om jag utför detta frivilligt, har jag en lön; men om jag gör det mot min vilja, har jag i alla fall ett förvaltarskap anförtrott åt mig.” (1 Kor. 9:17) En undersökning av sammanhanget klargör vad Paulus menar.

I det nionde kapitlet i 1 Korintierna betonar aposteln att han inte hade utnyttjat sin rättighet att låta bli att förvärvsarbeta och ”leva av de goda nyheterna”. (1 Kor. 9:14 V. 14) Genom att peka på förhållanden i det dagliga livet, på den mosaiska lagen och på vad Jesus Kristus föreskrev klargjorde aposteln att det var passande att få materiellt understöd för arbetet med att befrämja de ”goda nyheterna”.

Eftersom Paulus av egen fri vilja avstod från denna rättighet och valde att försörja sig själv materiellt, var hans lön den glädje och tillfredsställelse som kom av att han handlade så. Med ett rent samvete kunde han peka på sitt eget osjälviska exempel i att befrämja andras andliga intressen. Ingen kunde anklaga honom för att skaffa sig materiella fördelar genom de ”goda nyheterna”. Han hade inte missbrukat sin rättighet såsom en som var betrodd med ett heligt uppdrag, ett förvaltarskap. Därför kunde han säga: ”Vad är då min lön? Att jag, när jag förkunnar de goda nyheterna, kostnadsfritt kan erbjuda de goda nyheterna, i det syftet att inte missbruka min rättighet i förbindelse med de goda nyheterna.” — 1 Kor. 9:18.

[Fotnoter]