Frågor från läsekretsen
● Uppenbarelseboken 20:7 talar om att Satan skall släppas lös ur avgrunden efter Kristi tusenårsregering. Kommer denna slutliga provsättning att inträffa mot slutet av de 1.000 åren eller sedan de är till ända? Kommer den inom den sjunde skapelsedagen, den 7.000 år långa vilodagen, eller inträffar den sedan vilodagen är till ända? Och vidare, överlämnar Kristus Riket åt Jehova före eller efter den provsättning som Satan kommer åstad? — W. G., New York.
Uppenbarelseboken säger uttryckligen att Satan släppes lös efter det att de 1.000 åren av Kristi regering är till ända: ”Så snart som nu de tusen åren hava gått till ända, kommer Satan att släppas lös ur sitt fängelse.” (NW) I dessa spalter har vi tidigare visat, att Kristi tusenårsregering och den period på tusen år under vilka Satan och hans demoner befinner sig i avgrunden sammanfaller till tiden, dvs. börjar och slutar samtidigt, och att det därför, när det säges om Satan att ”efter detta måste han släppas lös för en liten tid”, ovillkorligen är så, att den slutliga provsättningen kommer efter tusenårsregeringens slut. (Se Vakttornet för den 15 juli 1951 och Uppenbarelseboken 20:1—6, NW.) Det är då som Satan och hans demoner föres fram ur avgrunden ”för en liten tid”.
Att Kristus regerar i fulla tusen år, utan att Satan och hans demoner får inkräkta på eller hindra Kristi styrelse, kommer att möjliggöra en uppfyllelse av det som förutsagts i 1 Korintierna 15:24—28 (NW): ”Han överlämnar riket åt sin Gud och Fader, när han har tillintetgjort allt herradöme och all myndighet och makt. Ty han måste härska som konung, till dess Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden tillintetgöras. Ty Gud ’lade allting under hans fötter’. Men när han säger att ’allting har blivit underlagt’, är det tydligt att det är med undantag av den som lade allting under honom. Men när allting skall hava blivit underlagt honom, då skall Sonen också lägga sig under den som lade allting under honom, på det att Gud må bliva allting för var och en.”
Allt herradöme, all myndighet och makt som står emot Kristi konungadöme skall avlägsnas, och till sist skall till och med fienden döden tillintetgöras. Detta innebär, att den död som Adam dragit över människosläktet skall försvinna genom att Kristus utplånar alla spår av denna död och det onda den medfört. Därefter kan människorna leva för evigt i fysisk fullkomlighet. De behöver inte längre dö därför att de är Adams avkomlingar, all fördömelse som ärvts från honom är borta. Det är vid denna tidpunkt som Kristus överlämnar Rikets styrelse åt Jehova Gud, på det att Han må bli ”allting för var och en”. Jesus måste göra detta, ty Jesus kan inte själv förläna evigt liv åt dessa människor. Den i Skriften uttryckta principen gäller alltfort, nämligen den, att det är Jehova Gud som rättfärdiggör eller — som en av de nyaste översättningarna säger: ”Gud är den som förklarar dem rättfärdiga.” — Rom. 8:33, NW.
Om det nu är Gud som skall rättfärdiggöra dem eller förklara dem rättfärdiga och värdiga det eviga livet, då måste han fungera som domare. Jesus har — genom sitt rike under ett tusen år — fungerat som ett skydd för människorna, på det att Guds vrede inte skulle komma till uttryck emot dem, under det han för dem framåt till mänsklig fullkomlighet och syndfrihet. När han därpå, vid slutet av de tusen åren, överlämnar Riket åt Gud, överantvardar han också människosläktet åt Gud, för att denne må ägna det sin uppmärksamhet och handla direkt med det såsom dess domare. För att Gud skall kunna anställa ett prov, på vars utgång han kan grunda sin friande eller fällande dom, låter han djävulen komma lös. Han brukar Jesus till att lösa djävulen, ty det var Jesus som kastade djävulen och hans demoner i avgrunden. Fram kommer de, och de sätter människorna på prov.
Vi bör inte säga att detta sker för att fresta dem, ty människorna kommer att ha kunskap då. Förhållandet är detsamma som för Adam, vilken inte blev bedragen, ty han hade kunskap från Gud, men när han ställdes inför provet, fördes han i frestelse av sin egen lusta och sitt själviska begär med avseende på sin hustru. Därpå syndade han, och gjorde det uppsåtligt, inte därför att han var bedragen. Så kommer det att vara vid slutet av de tusen åren. Människorna då kommer inte att bli bedragna därför att de saknar kunskap, utan djävulen kommer att närma sig människorna för att hos dem uppväcka onda, själviska begär och så leda dem in i frestelse på detta sätt. Gud kommer att tillåta det som ett prov för att utröna vem som verkligen älskar honom av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och sin kraft. Vemhelst som hemfaller åt själviskhet och följer djävulen och demonerna kommer att bli tillintetgjord, och slutligen skall djävulen och hans demoner slungas ned i ”sjön med eld och svavel”, det symboliska Gehenna. (Upp. 20:8—11, NW) Sålunda anställer Gud ett prov, uttalar friande eller fällande domar och avrättar syndarna och upprorsmakarna inom såväl den synliga som den osynliga delen av världen. Det är han som krossar djävulen, enligt förutsägelsen i Romarna 16:20, men därvid brukar han Kristus Jesus som sin skarprättare, varigenom Hebréerna 2:14 uppfylles: ”För att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen.” — NW.
Under det att Skriften bestämt fastslår, att den tidrymd under vilken Satan befinner sig i avgrunden, från Harmageddonstriden och ett tusen år framåt, sammanfaller med Kristi tusenårsregering och att den tid, då Satan släppes lös för det slutliga provet, infaller sedan tusenårsregeringen är till ända och Kristus har överlämnat Rikets styrelse åt Jehova Gud, kan vi inte nu säga om detta slutliga prov skall komma under Jehovas 7.000 år långa vilodag eller om det skall komma strax efter det att den är till ända. Vi måste vänta och se när Harmageddon slutar och tusenårsriket börjar, innan vi kan avgöra vid vilken tidpunkt i förhållande till 7.000-årsdagen som det slutliga provet vid slutet av de tusen åren kommer att infalla. Om Harmageddonstriden slutar innan vi når den milstolpe, som anger att människosläktet då funnits till i 6.000 år, då kommer också tusenårsriket att nå sitt slut innan den 7.000 år långa vilodagen är till ända, och i så fall kommer det slutliga provet inom denna dag på 7.000 år. Vi kan emellertid inte uttala oss med bestämdhet om detta, utan måste vänta på att Jehova tillkännager just var vi befinner oss på tidens ström, innan vi med någon tillförlitlighet kan säga när tiden för provsättningen infaller i förhållande till 7.000-årsdagen.