barn till bruden och brudgummen och slutligen tas upp i Jehova Guds stora, evigt bestående familj? Nej. Johannes talar härnäst om dem som inte skall bli det: ”Men de fega och de otrogna och de som hava gjort, vad styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.” (Upp. 21:8) Människor som detta passar in på har inte övervunnit världen, ty de ägnar sig åt sådant som hör den här världen till, åt köttets gärningar. De utför sådana gärningar som kännetecknade mänsklighetens syndige förfader, Adam, och följer det stora Babylons mönster, den ”kvinnas” som är ”moder till skökorna och till styggelserna på jorden”. Dråparna eller mördarna, de otuktiga och i andra avseenden sedeslösa människorna, de som följer det stora Babylon i att utöva spiritism, trolldom och magi, avgudadyrkarna, bland dem också de som tillber det symboliska ”vilddjuret” och dess nutida ”bild”, och lögnarna, som efterliknar djävulen, ”lögnens fader” — människor av sådant slag övervinner inte världen och skall tillintetgöras vid Harmageddon. På den nya jorden kommer dessa egenskaper att vara lika avskyvärda, och människor som lägger dem i dagen skall inte få fortsätta att leva. — Joh. 8:44; Upp. 17:5, 6; 18:23, 24.

18. a) Vilken död dör de upproriska? b) Vad är den ”brinnande sjön”?

¹⁸ Fastän sådana människor har tillgång till källan med livets vatten, visar de det ifrån sig och dricker alltså inte av det, och så förlorar de livet. Den död de dör är inte den adamitiska döden utan en död till följd av att de själva avsiktligt gjort uppror och ägnat sig åt det som är ont. Det blir en evig död, som symboliskt kallas ”den sjö, som brinner med eld och svavel”, den andra döden. (Upp. 21:8) Det är inte någon ”medveten levande död”, som en uppdiktad odödlig människosjäl får lida genom att i evighet plågas med eld och svavel. Det är en död, från vilken det inte ges någon uppståndelse. Det finns ingen nyckel till den andra döden. Jesus har däremot nyckeln till den adamitiska döden. (Upp. 1:18) Den andra döden är något som är tydligt åtskilt från den adamitiska döden, ty draken, den gamle ormen, Satan, djävulen, har aldrig dött den adamitiska döden, men han kastas i den ”andra döden”, den symboliska brinnande sjön, och på samma sätt går det med ”vilddjuret” och den ”falske profeten”. Till och med den adamitiska döden själv och dödsriket (hades eller scheol) blir kastade i den ”andra döden”. Den ”brinnande sjön” är alltså en symbol av evig förintelse för en person, en sak eller ett förhållande. Det är den adamitiska döden som inte mer skall vara till, inte den ”andra döden”. De som blir kastade i den andra döden kommer att förbli där för alltid; det finns inget hopp om återlösning för dem.

19. a) Varför kommer brudgummen och bruden inte att sörja över dem som inte vill vara medlemmar i deras familj? b) Vilket annat arbete, förutom att fostra upp en barnskara, kommer brudgummen och hans brud att ägna sig åt till gagn för sin familj under de tusen åren, och av vems familj skall de som befinner sig på jorden slutligen bli en del?

¹⁹ Brudgummen och bruden kommer inte att sörja över sådana människors död, eftersom de kommer att ha visat sig vara behärskade av samma onda ande som Satan, och inga tårar kommer att fällas därför att de sopas bort från jordens yta. Under tusenårsregeringen, då bruden och brudgummen koncentrerar sig på att fostra en barnskara, kommer de också att vägleda sina barn i att uppföra synnerligen vackra hem, nämligen att åstadkomma ett jordiskt paradis, så att det när de tusen åren är till ända och de ovärdiga har blivit förintade i den ”brinnande sjön” kommer att finnas en ofantlig familj av milliarder människor, som alla skall få leva för evigt i lycka på den förskönade jorden. (Ps. 37:10, 11; Rom. 8:21) Guds syfte med detta välsignade äktenskap, som hans älskade, trogne Son ingår, kommer att nå en härlig fullbordan, och på så sätt förs mänskligheten in i den himmelske Faderns familj såsom ”Guds barn”.

Ateister i kyrkorna

”Den lutherske kyrkohistorikern Martin Marty framhåller att alltför många kyrkbänkar på söndagarna fylls av sådana som praktiskt taget är ateister — förställda icke troende som under veckans övriga dagar uppträder som om Gud inte skulle finnas till.” (Time för 8 april 1966) Detta är den frukt som den religiösa kristenheten har burit, vilken utåt bekänner sig vara kristen men invärtes, i hjärtat, har avlägsnat sig långt från den sanna kristendomen. I detta avseende är kristenheten lik de religiösa ledarna i första århundradet, om vilka Jesus sade: ”Ni skrymtare, Jesaja profeterade träffande om er, då han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt borta från mig.’” — Matt. 15:7, 8, NW.