Enligt skapelseberättelsen gjorde Gud så att det på den fjärde skapelsedagen framträdde ”ljuskällor i himlens öppna rymd”. (1Mo 1:14, 19) Detta syftar inte på frambringandet av själva ljuset (hebr.: ’ōr), eftersom berättelsen visar att det fanns till sedan tidigare. (1Mo 1:3) Det betyder inte heller att solen, månen och stjärnorna skapades vid den här tidpunkten, för i Bibelns allra första vers heter det: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1Mo 1:1) Den fysiska himlen med dess himlakroppar, däribland solen, existerade alltså under en period av okänd längd innan de processer och händelser ägde rum som beskrivs i det första kapitlet i Första Moseboken.

Avsikten var att de skulle ”skilja dagen från natten” och ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”. Förutom att dessa ljuskällor är ett tecken på Guds existens och majestät, gör de genom sina rörelser det möjligt för människan att exakt indela tiden i årstider, dagar och år. (1Mo 1:14–18; Ps 74:16; 148:3)