KITTIM

[Kịttim]

Kittim räknas upp som en av Javans fyra ”söner” trots att namnet är en pluralform (det förekommer endast i denna form i Bibeln). (1Mo 10:4; 1Kr 1:7) Därefter används namnet om ett folkslag och ett område.

Josephus förbinder namnet Kittim med Cypern men säger även att ”Kittim användes af hebreerna om alla Medelhafvets öar och kustländer”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 128 [vi, 1]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 36) De forntida fenicierna kallade befolkningen på Cypern Kitti. De flesta experter är i dag eniga om att Kittim bör identifieras med Cypern.

Staden Kition (Citium) på Cyperns sydöstra kust är mest känd som en fenicisk koloni, och några kännare menar därför att Kittim inte borde nämnas bland Jafets avkomlingar. (1Mo 10:2, 4; 1Kr 1:5, 7) Men vittnesbörden visar att fenicierna kom förhållandevis sent till Cypern, och man antar att deras koloni i Kition upprättades först på 800-talet f.v.t. I ett uppslagsverk står det att Kition var ”den viktigaste feniciska staden på Cypern”, men det sägs också: ”De äldsta ruinerna i Citium härrör från en egeisk koloni från den mykenska tiden (ca 1400–1100 f.Kr.).” (The New Encyclopædia Britannica, 1987, bd 3, sid. 332; se också bd 16, sid. 948.)

Som det framgår av Josephus uttalande använde hebréerna namnet Kittim om fler öar och länder i Medelhavsområdet än Cypern. Av alla de områden som kallades Kittim var Cypern helt enkelt den ö som låg närmast Palestina. Detta stämmer också med uttrycken Kittims ”öar” och ”kustländer” i Hesekiel 27:6 och Jeremia 2:10. En del menar också att det är den här utvidgade betydelsen av Kittim som man finner i 4 Moseboken 24:24, där profeten Bileam, som levde samtidigt med Mose, förutsade att ”skepp från Kittims kust” skulle kuva Assyrien och Eber men att angriparna till slut själva skulle förgås. Den uppfattningen ger rum för att angreppet skulle kunna komma från kustområdet i Makedonien, det land varifrån Alexander den store drog ut för att erövra ”Assur” (Assyrien/Babylonien) och det medo-persiska riket. Andra menar att angriparna var romare, som också kom från ett av Medelhavets kustområden, nämligen Italien. Den latinska Vulgata har ”Italien” i stället för ”Kittim” i 4 Moseboken 24:24, och Targum Onkelos har ”romarna”. Men i den apokryfiska Första Mackabéerboken (1:1) står ”kitteernas land” för Makedonien.

Enligt Jesajas uttalande mot Tyros är det i Kittim (troligen Cypern) som de östgående Tarsisskeppen får höra om Tyros fall, och ”Sidons dotter” uppmanas av Jehova att ”fara över till Kittim” för att söka skydd där, men hon skall inte få någon vila. (Jes 23:1, 11, 12) Detta stämmer med de historiska vittnesbörd som visar att det fanns feniciska kolonier på Cypern på Jesajas tid (ca 778–e. 732 f.v.t.). En av Sanheribs inskrifter berättar att Luli, Sidons kung, flydde till ön Iadnana (Cypern) på grund av det assyriska angreppet. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 287, 288) Likaså var det uppenbarligen många från Tyros som, i uppfyllelse av Jesajas uttalande, flydde till Cypern under Nebukadnessars 13 år långa belägring av Tyros.

Sista gången Kittim nämns (vid det namnet) är i Daniels profetia om rivaliteten mellan ”Nordens kung” och ”Söderns kung”. Det sägs där att ett angrepp från ”Nordens kung” slås tillbaka av ”skepp från Kittim”. (Dan 11:30; se CYPERN.)