BABYLON, DET STORA

I Johannes syner i Uppenbarelseboken omtalas ”det stora Babylon” och dess dom och fall. (Upp 14:8; 16:19; kap. 17, 18; 19:1–3)

I Uppenbarelseboken 17:3–5 beskrivs det stora Babylon som en kvinna som är klädd i purpur och scharlakan och är rikt smyckad. Hon sitter på ett scharlakansrött vilddjur som har sju huvuden och tio horn. På hennes panna är det skrivet ett namn, ”en hemlighet: ’Det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden.’” Det sägs också att hon sitter på ”många vatten”, dvs. ”folk och skaror och nationer och språk”. (Upp 17:1–15)

Den lyx och den makt som tillskrivs det stora Babylon gör att man inte bara kan likställa det med det bokstavliga Babylon i Mesopotamien. Efter det att det forntida Babylon hade fallit för persern Cyrus 539 f.v.t. förlorade det sin ställning som dominerande världsmakt, och dess fångar, däribland judarna, blev frigivna. Även om staden fortfarande fanns kvar efter apostlarnas tid och alltså också fanns på Johannes tid, hade den förlorat sin internationella betydelse, och med tiden förföll den och blev fullständigt öde. Det stora Babylon måste därför betraktas som en symbolisk stad, som det bokstavliga Babylon förebildade. Eftersom den forntida staden har gett namn åt den hemlighetsfulla staden, är det till hjälp att undersöka vad som särskilt kännetecknade Babylon vid floden Eufrat. På så sätt kan man få ledtrådar till vad den symboliska staden i Johannes syn står för.

Det som kännetecknade det forntida Babylon. Staden Babylon grundades på Shinars slätter i samband med att man försökte bygga Babels torn. (1Mo 11:2–9) De som byggde tornet och staden gjorde inte detta för att upphöja Guds namn, utan för att göra sig själva ”ett berömt namn”. De ziggurater som man har frilagt bland det forntida Babylons ruiner och på andra platser i Mesopotamien tycks bekräfta att det ursprungliga tornet i första hand var av religiöst slag, oavsett hur det var utformat. Att Jehova Gud så beslutsamt satte stopp för tempelbygget visar helt klart att det hade sitt ursprung i falsk religion. Medan stadens hebreiska namn, Babel, betyder ”förvirring”, ”förbistring”, betyder både det sumeriska namnet (Ka-dingir-ra) och det akkadiska namnet (Bab-ilu) ”guds port”. De kvarvarande invånarna ändrade alltså namnets form för att de ville undvika den ursprungliga fördömande betydelsen, men namnets nya form förband fortfarande staden med religion.

Bibeln nämner Babel som den första staden när den beskriver ”början till hans [Nimrods] kungarike”. (1Mo 10:8–10) I de hebreiska skrifterna framställs den forntida staden Babylon i första hand som en urgammal fiende till Jehova Gud och hans folk.

Babylon var visserligen huvudstad i ett politiskt rike på 600- och 500-talet f.v.t., men under hela sin historia var staden först och främst ett religiöst centrum som bredde ut sitt religiösa inflytande i många riktningar.

Professor Morris Jastrow j:r skriver följande om detta i sitt verk The Religion of Babylonia and Assyria (1898, sid. 699–701): ”I den forntida världen, före kristendomens uppkomst, hade den babyloniska religionen inflytande på Egypten, Persien och Grekland. ... Den persiska Mithrakulten bär tydlig prägel av babyloniska föreställningar; och när man tänker på vilken betydelse denna kults mysterier fick bland romarna, ser man ännu en förbindelseled mellan de forntida kulturernas förgreningar och civilisationen i Eufratdalen.” Avslutningsvis säger han att ”den forntida världen präglades djupt av de anmärkningsvärda yttringarna av det religiösa tänkandet i Babylonien och den religiösa verksamheten i det området”.

Även österut, i Indien, har man kunnat spåra Babylons religiösa inflytande. Arkeologen V. Childe skriver bland annat: ”Hakkorset och korset, som ofta förekommer på sigillavtryck och plaketter, var religiösa eller magiska symboler, liksom i Babylonien och Elam i den tidigaste förhistoriska tiden, och de har fortfarande denna karaktär både i Indien och på andra ställen.” (New Light on the Most Ancient East, 1957, sid. 185) Det forntida Babylons religiösa inflytande spred sig således till många folk och nationer och var starkare, hade större utbredning och satte djupare spår än stadens politiska makt.

I likhet med det bildliga Babylon satt det forntida Babylon ”på många vatten” i den meningen att staden låg på båda sidor om floden Eufrat och hade flera kanaler och vattenfyllda vallgravar. (Jer 51:1, 13; Upp 17:1, 15) Dessa vatten ingick i stadens försvarssystem och var vattenvägar där skepp lastade med dyrbarheter och lyxartiklar kom till staden från många länder. Intressant nog sägs det att Eufrats vatten skall torka bort innan det stora Babylon får känna av Guds vrede när hans dom verkställs. (Upp 16:12, 19)

Det som kännetecknar det stora Babylon. Den symboliska kvinna som bär namnet det stora Babylon är ”den stora stad som har kungavälde över jordens kungar”, och detta kungavälde gör det möjligt för henne att bildligt talat sitta på ”folk och skaror och nationer och språk”. (Upp 17:1, 15, 18) Ett rike som har herravälde över andra riken och nationer kan kallas ett ”världsvälde”. Det stora Babylon upphöjer sig över jordiska kungar, härskar över dem och utövar inflytande på dem. Det rider på ett symboliskt sjuhövdat vilddjur, och vilddjur används på andra ställen i Bibeln som symboler för politiska världsmakter. (Se DJUR, SYMBOLISKA.)

Några bibelkommentatorer menar att det stora Babylon är ett politiskt världsvälde, antingen Babylon eller Rom. Som vi redan har sett hade Babylon för länge sedan upphört att existera som ett politiskt världsvälde när Johannes fick sin profetiska syn. Och Rom utövade inte sitt herravälde på ett sätt som stämmer med beskrivningen av det stora Babylons sätt att uppträda och härska. Det stora Babylon beskrivs som en sköka som begår otukt med jordens kungar, och hon gör dem berusade av sin otukts vin och vilseleder nationerna genom sitt ”utövande av spiritism”. (Upp 17:1, 2; 18:3, 23) Rom däremot uppnådde och bibehöll sitt herravälde genom järnhård militärmakt och strikt tillämpning av romersk lag i de olika provinserna och kolonierna. I överensstämmelse med detta heter det i ett bibliskt uppslagsverk: ”Det går inte att jämställa Rom med Babylon. Babylon omfattar mer än ett enda imperium eller en enda kultur. Det kännetecknas snarare av en dominerande avgudadyrkan än av geografiska och tidsbestämda gränser. Babylon finns till samtidigt som det välde som styrs av vilddjuret, som har fördärvat och förslavat människosläktet och som Lammet måste besegra (Upp 17:14) om människosläktet skall befrias.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 338)

En sköka eller en otuktig kvinna används ofta som en symbol i de hebreiska skrifterna. Israels nation varnades för att sluta förbund med de kanaaneiska folken, eftersom det skulle få israeliterna att ”bedriva otukt [”handla som en sköka”, RS] med deras gudar”. (2Mo 34:12–16) Både Israel och Juda avföll från den sanna tillbedjan av Jehova Gud och fördömdes av honom, eftersom de bedrev otukt likt en sköka och utövade prostitution med politiska nationer och deras gudar. (Jes 1:21; Jer 3:6–10, 13; Hes 16:15–17, 28, 29, 38; Hos 6:10; 7:11; 8:9, 10) Man bör i det här sammanhanget lägga märke till att Gud inte betraktade Israel eller Juda som blott och bart politiska enheter som knöt förbindelser med andra politiska riken. Nej, han tillrättavisade dem, eftersom de hade ingått ett heligt förbund med honom och därför var förpliktade att vara ett heligt folk som hängivet höll fast vid honom och den rena tillbedjan. (Jer 2:1–3, 17–21)

I de kristna grekiska skrifterna finner man samma symbolspråk. Den kristna församlingen liknas vid en jungfru som är lovad i äktenskap åt Kristus som hennes huvud och kung. (2Kor 11:2; Ef 5:22–27) Lärjungen Jakob varnade de kristna för att begå andligt äktenskapsbrott genom att göra sig till vänner med världen. (Jak 4:4; jfr Joh 15:19.) Det är precis den formen av otukt som det stora Babylon och hennes ”döttrar” gör sig skyldiga till. (Uttrycket ”döttrar” används i Bibeln ibland om förstäder eller kringliggande städer, t.ex. Samarias och Sodoms ”underlydande städer” [ordagr. ”döttrar” på hebr.]; se Hes 16:46–48.)

Ännu en viktig faktor är att när det stora Babylon tillintetgörs av det symboliska vilddjurets tio horn sörjer hennes älskare, jordens kungar, över hennes undergång, och det gör också köpmännen och sjömännen som har drivit handel med henne och försett henne med lyxartiklar och dyrbarheter. Dessa politiska och kommersiella element överlever alltså hennes ödeläggelse, men det är värt att beakta att inga religiösa element sägs finnas kvar på skådeplatsen för att sörja hennes undergång. (Upp 17:16, 17; 18:9–19) Enligt skildringen verkställs domen över jordens kungar någon tid efter det stora Babylons tillintetgörelse, och deras tillintetgörelse kommer inte från de ”tio hornen”, utan från kungarnas Kung, Guds Ord, och hans svärd. (Upp 19:1, 2, 11–18)

Det stora Babylon framställs dessutom som en drucken kvinna; det sägs att hon är ”berusad av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. (Upp 17:4, 6; 18:24; 19:1, 2) Det stora Babylon är alltså den andliga motsvarigheten till det forntida Babylon genom att hon visar samma fientlighet mot Guds sanna folk. Det är betecknande att det var de religiösa ledarna som Jesus höll ansvariga för ”allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden ..., från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja”. Dessa ord riktades till religiösa ledare bland Jesu eget folk, den judiska nationen, och förföljelsen mot Jesu efterföljare var under en tid särskilt svår från det hållet. Men historien visar att längre fram kom motståndet mot den sanna kristendomen från annat håll (judarna själva blev utsatta för hård förföljelse). (Mt 23:29–35)

Alla ovannämnda faktorer är betydelsefulla och måste tas i betraktande när man skall göra sig en sann bild av det symboliska stora Babylon och vad det representerar.