ABRAHAM

[Ạbraham] Betyder ”far till en mängd (hop)”.

Det namn som Jehova gav Abram (som betyder ”far är hög (upphöjd)”) när denne var 99 år och Jehova bekräftade sitt löfte att Abraham skulle få många avkomlingar. (1Mo 17:5)

Hans härkomst och första delen av hans liv. Abraham var den tionde i släktlinjen från Noa genom Sem. Han föddes 2018 f.v.t., 352 år efter den stora översvämningen. Även om Abraham i 1 Moseboken 11:26 nämns först av Teras tre söner, var han inte den förstfödde. Bibeln visar att Tera var 70 år när hans förste son föddes och att Abraham föddes 60 år senare, när Tera var 130 år. (1Mo 11:32; 12:4) Tydligen nämns Abraham först av sin fars söner på grund av sin enastående trofasthet och den framträdande plats han har i Bibeln. Detta är en praxis som följs i förbindelse med flera andra framträdande män, till exempel Sem och Isak. (1Mo 5:32; 11:10; 1Kr 1:28)

Abraham bodde i den kaldeiska staden Ur, en blomstrande metropol i Shinars land, i närheten av den plats där floderna Eufrat och Tigris i dag möts. Ur låg omkring 240 km sydöst om staden Babel (Babylon), Nimrods gamla kungastad, känd för sitt ofullbordade Babels torn.

På Abrahams tid var staden Ur genomsyrad av babylonisk avgudadyrkan och tillbedjan av månguden Sin, som var dess skyddsgud. (Jos 24:2, 14, 15) Abraham däremot trodde, liksom sina förfäder Sem och Noa, på Jehova Gud. Han kom därför att kallas ”far till alla som har tro medan de är i ett oomskuret tillstånd”. (Rom 4:11) Eftersom sann tro bygger på exakt kunskap, kan det tänkas att Abraham fick sin kunskap genom personlig kontakt med Sem. (De levde samtidigt i 150 år.) Abraham kände till Jehovas namn och använde det. Han sade: ”Jehova, Gud den Högste, som har frambringat himmel och jord”, ”Jehova, himlens Gud och jordens Gud”. (1Mo 14:22; 24:3)

Medan Abraham fortfarande bodde i Ur, ”innan han bosatte sig i Haran”, uppmanade Jehova honom att bege sig till ett främmande land, bort från sina vänner och släktingar. (Apg 7:2–4; 1Mo 15:7; Neh 9:7) I det land som Gud skulle visa Abraham skulle han göra honom till en stor nation. Abraham var då gift med sin halvsyster Sara, men de hade inga barn och var båda gamla. Det krävdes därför stor tro att lyda, men Abraham lydde.

Tera, som nu var omkring 200 år och fortfarande var familjens patriarkaliska överhuvud, gick med på att följa med Abraham och Sara på denna långa färd. Det är därför som Tera, fadern, omtalas som den som tog initiativet till flyttningen. (1Mo 11:31) Den faderlöse Lot, Abrahams brorson, hade tydligen adopterats av sin farbror och faster, som var barnlösa, och följde därför med dem. Deras karavan drog i väg mot nordväst, omkring 960 km, tills de kom till Haran, som var en viktig knutpunkt på de öst-västliga handelsvägarna. Haran ligger där två wadier möts och bildar ett vattendrag, som på vintern når floden Balikh, omkring 110 km norr om den punkt där Balikh mynnar i Eufrat. Här stannade Abraham tills hans far Tera dog. (KARTA, bd 1, sid. 330)

Vistelsen i Kanaan. Den vid den tidpunkten 75-årige Abraham lämnade Haran med sitt hushåll och begav sig till Kanaans land, där han under de återstående 100 åren av sitt liv bodde i tält som främling och kringflyttande inbyggare. (1Mo 12:4) Han drog ut från Haran efter sin far Teras död 1943 f.v.t. och gick över Eufrat, tydligen på den 14:e dagen i den månad som senare fick namnet nisan. (1Mo 11:32; 2Mo 12:40–43, LXX) Det var vid den tidpunkten som förbundet mellan Jehova och Abraham trädde i kraft och den 430 år långa period började under vilken Abrahams avkomlingar skulle vara tillfälliga inbyggare, en period som slutade när lagförbundet ingicks med Israel. (2Mo 12:40–42; Gal 3:17)

Av allt att döma färdades Abraham med sina boskapshjordar ner genom Damaskus och vidare till Sikem (som ligger 48 km norr om Jerusalem) i närheten av Mores stora träd. (1Mo 12:6) Här visade sig Jehova återigen för Abraham och bekräftade och utvidgade sitt förbundslöfte genom att förklara: ”Åt din avkomma skall jag ge detta land.” (1Mo 12:7) Abraham byggde här ett altare åt Jehova, och allteftersom han drog söderut genom landet byggde han ytterligare altaren längs vägen och anropade Jehovas namn. (1Mo 12:8, 9) Efter en tid blev Abraham tvungen att tillfälligt flytta till Egypten på grund av en svår hungersnöd, och för att skydda sitt liv sade han att Sara var hans syster. Följden blev att farao lät hämta den vackra Sara till sig i sitt hus för att hon skulle bli hans hustru, men innan han hann kränka henne fick Jehova honom att lämna tillbaka henne. Abraham återvände sedan till Kanaan, till lägerplatsen mellan Betel och Aj, där han återigen ”anropade ... Jehovas namn”. (1Mo 12:10–13:4)

Abraham och Lot fick med tiden så stora hjordar att det blev nödvändigt för dem att skiljas åt. Lot valde den nedre delen av Jordandalen, ett vattenrikt område som var ”som Jehovas trädgård”, och senare slog han läger i närheten av Sodom. (1Mo 13:5–13) Abraham fick befallning att ”färdas omkring i landet i hela dess längd och i hela dess bredd” och bosatte sig till slut ”bland Mamres stora träd” i Hebron, 30 km sydsydväst om Jerusalem. (1Mo 13:14–18)

När fyra allierade kungar, anförda av den elamitiske kungen Kedorlaomer, hade lyckats slå ner ett uppror som anstiftats av fem kanaaneiska kungar, plundrade de Sodom och Gomorra och tog Lot till fånga och tog alla hans ägodelar som byte. Då Abraham fick höra detta bådade han snabbt upp 318 av sina övade män, som var tjänare i hans hushåll. Tillsammans med sina bundsförvanter Aner, Eskol och Mamre satte han efter erövrarna och förföljde dem norrut ända till en plats på andra sidan Damaskus, en sträcka på kanske 300 km. Med Jehovas hjälp besegrade han fiendens långt talrikare styrka. På så sätt befriades Lot, och de stulna ägodelarna togs tillbaka. (1Mo 14:1–16, 23, 24) När Abraham var på väg tillbaka efter denna stora seger kom Melkisedek, som var kung i Salem och ”präst åt Gud den Högste”, honom till mötes och välsignade honom, och Abraham i sin tur ”gav honom en tiondel av allt”. (1Mo 14:17–20)

Den utlovade avkomman framträder. Eftersom Sara fortfarande var ofruktsam, såg det ut som om det var Elieser, den trogne tjänaren från Damaskus, som skulle ärva Abraham. Men Jehova försäkrade återigen Abraham om att hans egna avkomlingar skulle bli oräkneliga, som himlens stjärnor, och Abraham ”trodde på Jehova; och han [Jehova] tillräknade honom det som rättfärdighet”, fastän detta inträffade flera år innan Abraham blev omskuren. (1Mo 15:1–6; Rom 4:9, 10) Jehova slöt nu ett formellt förbund med Abraham; djuroffer frambars, och Jehova uppenbarade samtidigt att Abrahams avkomlingar skulle bli förtryckta under en period på 400 år och till och med komma i slaveri. (1Mo 15:7–21; se FÖRBUND.)

Tiden gick. De hade nu varit i Kanaan i omkring tio år, men Sara var fortfarande ofruktsam. Sara föreslog därför Abraham att hennes egyptiska tjänarinna Hagar skulle träda i hennes ställe, så att hon kunde få ett barn genom henne. Abraham gick med på detta, och 1932 f.v.t., när Abraham var 86 år, föddes Ismael. (1Mo 16:3, 15, 16) Det gick ytterligare någon tid, och 1919 f.v.t., när Abraham var 99 år, befallde Jehova att alla männen i Abrahams hushåll skulle omskäras som ett tecken på det särskilda förbundsförhållande som rådde mellan Jehova och Abraham. Samtidigt ändrade Jehova hans namn från Abram till Abraham och förklarade: ”Jag skall göra dig till far till en mängd nationer.” (1Mo 17:5, 9–27; Rom 4:11) Kort därefter fick Abraham besök av tre materialiserade änglar. Han tog emot dem gästfritt i Jehovas namn, och de lovade att Sara själv skulle bli med barn och föda en son redan året därpå. (1Mo 18:1–15)

Det blev verkligen ett händelserikt år! Sodom och Gomorra ödelades. Abrahams brorson och dennes två döttrar räddades i sista stund. Abraham och Sara flyttade till den filisteiska staden Gerar, där kungen tog Sara till sitt harem. Jehova ingrep, Sara lämnades tillbaka, och 1918 f.v.t., vid den bestämda tiden, föddes Isak, den sedan länge utlovade arvingen. Abraham var då 100 år och Sara 90. (1Mo 18:16–21:7) Fem år senare, när Isaks 19-årige halvbror, Ismael, skämtade hånfullt med Isak, blev Abraham tvungen att skicka bort Ismael och hans mor, Hagar. Det var då, 1913 f.v.t., som de 400 åren av förtryck för Abrahams avkomlingar började. (1Mo 21:8–21; 15:13; Gal 4:29)

Det största provet på Abrahams tro kom cirka 20 år senare. Enligt judisk tradition var Isak nu 25 år. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 227 [xiii, 2]) I lydnad för Jehovas befallning tog Abraham Isak med sig och begav sig norrut från Beersheba i Negev till berget Moria, som låg strax norr om Salem. Där byggde han ett altare och gjorde förberedelser för att offra Isak, den utlovade avkomman, som ett brännoffer. Abraham ”så gott som offrade Isak”, eftersom ”han räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom från de döda”. Inte förrän i sista ögonblicket ingrep Jehova och tillhandahöll en bagge som kunde offras i stället för Isak. Det var Abrahams djupa, orubbliga tro i förening med hans fullständiga lydnad som fick Jehova att bekräfta sitt förbund med Abraham genom en svuren ed, en särskild laglig garanti. (1Mo 22:1–18; Heb 6:13–18; 11:17–19)

När Sara dog i Hebron 1881 f.v.t., vid 127 års ålder, måste Abraham köpa en gravplats åt henne, eftersom han ju bara var en bofast främling och inte ägde någon mark i Kanaan. Han köpte därför av Hets söner ett fält med tillhörande grotta i Makpela i närheten av Mamre. (1Mo 23:1–20; se HANDEL.) Tre år senare, när Isak var 40 år, skickade Abraham sin äldste tjänare, sannolikt Elieser, tillbaka till Mesopotamien för att finna en lämplig hustru åt Isak, någon som också var en sann tillbedjare av Jehova. Rebecka, som var sondotter till Abrahams bror Nahor, visade sig vara den som Jehova hade utvalt. (1Mo 24:1–67)

”Och Abraham tog sig åter en hustru”, Ketura, och blev därefter far till ytterligare sex söner. Därmed blev Abraham stamfar inte bara till israeliterna, ismaeliterna och edoméerna, utan också till medaniterna, midjaniterna och andra folk. (1Mo 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32, 34) På så vis uppfylldes Jehovas profetiska uttalande på Abraham: ”Jag skall göra dig till far till en mängd nationer.” (1Mo 17:5) Slutligen, 1843 f.v.t., dog Abraham, i en ålder av 175 år, och han blev begravd i Makpelagrottan av sina söner Isak och Ismael. (1Mo 25:7–10) Före sin död gav Abraham gåvor åt sina bihustrurs söner och skickade bort dem, så att Isak kunde bli ensam arvinge till ”allt han ägde”. (1Mo 25:5, 6)

Patriarkaliskt överhuvud och profet. Abraham var en mycket förmögen man som hade stora boskapshjordar, mycket silver och guld och ett mycket stort hushåll med många hundra tjänare. (1Mo 12:5, 16; 13:2, 6, 7; 17:23, 27; 20:14; 24:35) Kungarna i Kanaan betraktade honom därför som en mäktig ”hövding”, en person som det var fördelaktigt att sluta fredsförbund med. (1Mo 23:6; 14:13; 21:22, 23) Abraham lät emellertid inte vid något tillfälle materialism fördunkla hans klara syn av Jehova och Jehovas löften eller göra honom stolt, högmodig eller självisk. (1Mo 13:9; 14:21–23)

Första gången ordet ”profet” förekommer i de hebreiska skrifterna används det om Abraham, fastän Enok och andra profeterade före honom. (1Mo 20:7; Jud 14) Abraham är den förste i Bibeln som omtalas som ”hebré”. (1Mo 14:13) Abraham var en trons man, i likhet med Abel, Enok och Noa. (Heb 11:4–9) Och första gången uttrycket ”tro på [el.: ”sätta tro till”] Jehova” förekommer har det avseende på Abraham. (1Mo 15:6 och not)

Abraham, som hade en så enastående tro, vandrade verkligen med Gud och fick genom syner och drömmar budskap från honom. Han tog också gästfritt emot Guds änglabudbärare. (1Mo 12:1–3, 7; 15:1–8, 12–21; 18:1–15; 22:11, 12, 15–18) Han var väl förtrogen med Guds namn, även om Jehova vid den tidpunkten ännu inte hade uppenbarat den fulla innebörden i sitt namn. (2Mo 6:2, 3) Gång på gång byggde Abraham altaren och frambar offer i sin Guds, Jehovas, namn och till hans ära och förhärligande. (1Mo 12:8; 13:4, 18; 21:33; 24:40; 48:15)

Som patriarkaliskt överhuvud tillät Abraham inte någon form av avgudadyrkan eller ogudaktighet i sitt hushåll, utan lärde ständigt alla sina söner och tjänare att ”hålla sig till Jehovas väg genom att utöva rättfärdighet och rätt”. (1Mo 18:19) Alla manliga medlemmar av Abrahams hushåll måste enligt Jehovas lag låta omskära sig. Den egyptiska slavinnan Hagar anropade Jehovas namn i bön, och Abrahams äldste tjänare visade i en innerlig bön till Jehova att han själv också trodde på Abrahams Gud. När Isak var en ung man visade han sin tro på Jehova och lydnad för honom genom att låta sig bindas till händer och fötter och läggas på offeraltaret. (1Mo 17:10–14, 23–27; 16:13; 24:2–56)

Historisk person. Jesus och hans lärjungar nämnde Abraham mer än 70 gånger i sina samtal och skrifter. I liknelsen om den rike mannen och Lasarus talade Jesus om Abraham i symbolisk bemärkelse. (Lu 16:19–31) När Jesu motståndare skröt över att de var Abrahams avkomma, var han snabb att avslöja deras hyckleri genom att säga: ”Om ni är Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar.” (Joh 8:31–58; Mt 3:9, 10) Som aposteln Paulus sade har härstamning efter köttet ingen betydelse när det gäller om någon skall förklaras rättfärdig; det avgörande är att man har en sådan tro som Abraham hade. (Rom 9:6–8; 4:1–12) Paulus visade också att Abrahams sanna avkomma var Kristus, jämte dem som tillhör Kristus som ”arvingar enligt ett löfte”. (Gal 3:16, 29) Han nämner vidare Abrahams vänlighet och gästfrihet mot främlingar, och i sin långa lista över framträdande vittnen för Jehova, i Hebréerbrevets 11:e kapitel, glömmer han inte Abraham. Det är också Paulus som framhåller att de två kvinnorna Sara och Hagar medverkade i ett symboliskt drama som gällde Jehovas två förbund. (Gal 4:22–31; Heb 11:8) Bibelskribenten Jakob tillägger att Abraham understödde sin tro med rättfärdiga gärningar och att han därför kallades ”Jehovas vän”. (Jak 2:21–23)

Arkeologiska fynd har för övrigt bekräftat många detaljer som hör samman med den bibliska berättelsen om Abraham: många platsers geografiska läge och många av dåtidens seder och bruk, till exempel köpet av hettiternas fält, valet av Elieser som arvinge och behandlingen av Hagar.