FRUKTAN

I allmänhet är fruktan en känsla av stark oro för förväntad fara eller smärta; kännetecknas av skräck, rädsla, ängslan. Fruktan kan emellertid också vara en insikt om att något är farligt eller skadligt och kan därför få en person att vara försiktig och förutseende.

Det hebreiska verbet jarẹ’ återges ofta med ”vara rädd”, ”frukta”, ”hysa fruktan” (1Mo 3:10; 2Mo 18:21; 1Ku 18:3), men det kan också innehålla tanken på att hysa vördnad eller vördnadsfull fruktan (3Mo 19:30; 26:2), liksom också det hebreiska verbet ‛arạts kan göra (Ps 89:7; Jes 29:23; 47:12). Verbet ‛arạts används ofta om att skaka eller bäva av fruktan eller om att framkalla sådan fruktan. (Jes 8:12; Ps 10:18)

I vilket avseende bör vi frukta Jehova?

Bibeln visar att det finns en tillbörlig och en otillbörlig form av fruktan. En sund form av fruktan får en person att handla försiktigt vid fara och därmed undvika olycka. En osund, sjuklig form av fruktan kan fördärva hoppet och försvaga en persons fysiska och psykiska hälsa så mycket att det till och med kan leda till döden. Gudsfruktan är en sund form av fruktan; den kännetecknas av djup vördnad för Skaparen och en sund fruktan för att misshaga honom och kommer av att man värdesätter hans kärlek och godhet samtidigt som man erkänner honom som den högste Domaren och den Allsmäktige, som har makt att straffa eller döda dem som inte lyder honom. (Se SKRÄCK.)

Det är viktigt att de som önskar tjäna Jehova Gud hyser tillbörlig fruktan för honom. En sådan djup fruktan för Jehova är ”början till vishet”. (Ps 111:10; Ord 9:10) Det är inte en sjuklig, nedbrytande fruktan; ”fruktan för Jehova är ren”. (Ps 19:9) Den definieras så här i Ordspråksboken 8:13: ”Fruktan för Jehova innebär att hata det onda.” En sådan fruktan hindrar en från att göra det som är ont, för ”genom fruktan för Jehova vänder man sig bort från det onda”. (Ord 16:6)

Adam och Eva visade inte en tillbörlig, sund gudsfruktan, och därför var de olydiga mot Gud. Detta ledde till att de kände en smärtsam fruktan eller rädsla som fick dem att gömma sig för Gud. Adam sade: ”Jag hörde din röst i trädgården, men jag blev rädd.” (1Mo 3:10) Adams son Kain greps av en liknande fruktan när han hade mördat sin bror Abel, och denna fruktan kan ha bidragit till att han bestämde sig för att bygga en stad. (1Mo 4:13–17)

I Hebréerna 12:28 uppmanas de kristna att visa gudsfruktan: ”Måtte vi ... fortfarande ha oförtjänt omtanke, genom vilken vi på ett välbehagligt sätt kan ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad.” En ängel i midhimlen som hade eviga goda nyheter att förkunna inledde sitt budskap med orden: ”Frukta Gud och ge honom ära.” (Upp 14:6, 7) Jesus ställde sund gudsfruktan i kontrast till människofruktan då han enligt Matteus 10:28 sade: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; frukta i stället honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” Och i Uppenbarelseboken 2:10 ger han de kristna detta råd: ”Var inte rädd för vad du kommer att få lida.” Äkta kärlek till Jehova övervinner den fega människofruktan som gör att man kompromissar.

Till den rätta formen av fruktan hör emellertid tillbörlig respekt för världsliga myndigheter; de kristna vet att de rättvisa straff som myndigheterna utdelar för brott är ett indirekt uttryck för Guds vrede. (Rom 13:3–7)

Jesus förutsade att avslutningen på tingens ordning skulle präglas av fruktan. Han sade att det skulle vara ”skräcksyner” och att människor skulle bli ”vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”. (Lu 21:11, 26) Människor i allmänhet skulle reagera på det sättet, men Guds tjänare bör följa den princip som kommer till uttryck i Jesaja 8:12: ”Det som de fruktar skall ni inte frukta.” Aposteln Paulus förklarar: ”Gud har inte gett oss en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av kärlek och av sundhet i sinnet.” (2Ti 1:7)

Sedan den vise mannen Salomo hade studerat människorna och deras sysselsättningar och olyckliga upplevelser sade han: ”Slutsatsen av det hela, när allt har blivit hört, är: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är hela den förpliktelse människan har.” (Pre 12:13)

Vördnadsfull fruktan. Synliga eller hörbara vittnesbörd om Jehovas närvaro fyllde vittnen med vördnadsfull fruktan. När israeliterna var samlade vid berget Sinai såg de ett mörkt moln sänka sig över berget, medan det kom åskdunder, blixtar och ljudet av ett horn som blev starkare och starkare. Hela berget skälvde, och rök steg upp från det. Denna maktdemonstration fyllde israeliterna med fruktan; även Mose skälvde. Avsikten med denna manifestation av Jehovas helighet var att inge en sund fruktan i israeliterna, så att de inte skulle synda. (2Mo 19:9, 16–19; 20:18, 20; Heb 12:21)

Syner av Jehovas härlighet framkallade vördnad eller vördnadsfull fruktan. Den utsträckta plattan i den väldiga himmelska vagn som Hesekiel såg och som Jehovas härlighet lyste över hade en glans av ”skräckinjagande [el.: ”vördnadsbjudande”] is”. Den befann sig högt ovanför huvudena på de levande skapelserna, som föreställde keruber, den var genomskinlig, och den var vördnadsbjudande i storlek och utseende. Genom plattan kunde Hesekiel se något som liknade en tron av safirsten. Den som satt på tronen glänste med den gula färgen av elektrum i en luttrares eld och omgavs av ett liknande klart ljussken. Den här synen av Jehovas härlighet fick Hesekiel att falla ner på sitt ansikte i djup vördnad. (Hes 1:15–22, 25–28)

Jehova är den ende som man bör hysa sådan vördnadsfull fruktan för, så att man motiveras att tillbe honom. (Ps 89:7; Jes 29:23) De kristna förmanas att ”ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad [en form av grek. dẹos]”. (Heb 12:28) Guds tjänare visar vördnadsfull fruktan genom att uppriktigt sträva efter att behaga honom i vetskap om att han kommer att ställa alla till svars och döma opartiskt. (1Pe 1:17; Upp 14:7)

Också enskilda individer och nationer kan ibland, avsiktligt eller oavsiktligt, framkalla vördnadsbjudande fruktan hos andra. Den shulemitiska flickan gjorde ett så djupt intryck på kung Salomo att han sade att hon var lika ”skräckinjagande som trupper samlade kring baner”, redo för strid. (HV 6:4, 10) Ordet ”skräckinjagande” är i det här fallet en översättning av det hebreiska ordet ’ajọm, och det skulle också kunna återges med ”respektingivande” eller ”vördnadsbjudande”. I Habackuk 1:6, 7 har ordet ’ajọm återgetts med ”inger fruktan” och används om den kaldeiska nationen när den drog ut i krig. Genom Jesaja blev Babylon profetiskt uppmanat att använda sina trollformler och trolldomskonster för att slå sina motståndare med vördnadsfull fruktan och därigenom undgå att drabbas av olycka. Men alla försök att förhindra erövringen av staden skulle misslyckas. (Jes 47:12–15) Babylon skulle intas av persern Cyrus härar. (Jes 44:24–45:2)

Det sätt som Jehova använde Mose på gjorde att han kunde utföra ”stora vördnadsbjudande gärningar” (hebr.: mōrạ’) inför ögonen på israeliterna. (5Mo 34:10, 12; 2Mo 19:9) De som hade tro hyste en sund fruktan för Moses myndighet. De förstod att Gud talade genom honom. Israeliterna skulle också hysa vördnadsfull fruktan för Jehovas helgedom. (3Mo 19:30; 26:2) Detta innebar att de skulle visa stor aktning för helgedomen, tillbe Jehova i överensstämmelse med de anvisningar som han hade gett och handla enligt alla hans bud.

Djurens fruktan för människor. I Första Moseboken 9:2 används ordet ”fruktan” i samband med djurskapelsen. Gud sade till Noa och hans söner: ”Fruktan för er och förfäran för er skall förbli över alla levande skapelser på jorden.” Under det år som Noa och hans familj var i arken hyste djuren och fåglarna som var där fruktan för dessa människor, en fruktan som hade en hämmande verkan på dem. Efter översvämningen försäkrade Jehova Noa om att denna fruktan skulle fortsätta. De erfarenheter som människor har haft av djur bekräftar detta. Doktor George G. Goodwin, intendent för däggdjursavdelningen vid American Museum of Natural History, sade: ”En leopard attackerar normalt sett inte människor, men om den provoceras eller skadas attackerar den människor.” Giftormar som är kända för att vara aggressiva, till exempel mamban och kungskobran, föredrar i regel att försiktigt dra sig bort från människor i stället för att attackera dem. Även om människor har behandlat djur illa och vissa djur därför har blivit farliga, är det vanligtvis så att djuren fortsätter att hysa en hämmande fruktan för människan. Detta stämmer överens med Guds uttalande i 1 Moseboken 1:26–28 om att människan skulle råda över djuren ända från skapelsen.