AMALEK

[Ạmalek], amalekiter

Amalek var son till Esaus förstfödde, Elifas, och dennes bihustru Timna. Han var en av schejkerna i Edom. (1Mo 36:12, 15, 16) Namnet Amalek användes också om hans avkomlingars stam. (5Mo 25:17; Dom 7:12; 1Sa 15:2)

Somliga menar att amalekiterna inte härstammade från Esaus sonson Amalek utan var av mycket äldre ursprung, men den uppfattningen är inte välgrundad. Den bygger på Bileams ordspråksmässiga budskap: ”Amalek var den förste bland nationerna, men slutet för honom blir undergång.” (4Mo 24:20) Bileam talade emellertid inte här om historien i allmänhet eller om nationers uppkomst 700–800 år tidigare. Han talade endast om historiska förhållanden i förbindelse med israeliterna, som han var lejd till att förbanna och som var på väg att dra in i det utlovade landet. När Bileam hade nämnt Moab, Edom och Seir som Israels motståndare, förklarade han alltså att Amalek egentligen var ”den förste bland nationerna” som reste sig mot israeliterna på deras vandring från Egypten mot Palestina, och av den orsaken skulle Amaleks slut bli ”undergång”.

När Mose berättade om händelser som inträffade på Abrahams tid, innan Amalek var född, talade han om ”hela amalekiternas område”. Han använde tydligen det namn som området var känt under på hans tid, utan att därmed säga att amalekiterna hade existerat före Amalek. (1Mo 14:7) Det amalekitiska områdets centrum låg norr om Kades-Barnea i Negevöknen i södra Palestina, och deras bosättningar sträckte sig därifrån ut på Sinaihalvön och in i norra Arabien. (1Sa 15:7) Under en tid kan deras inflytande ha nått in i Efraims bergstrakt. (Dom 12:15)

Amalek var ”den förste bland nationerna” som gjorde ett oprovocerat anfall mot israeliterna efter deras uttåg ur Egypten. Detta skedde i Refidim i närheten av berget Sinai. Följden blev att Jehova beslöt att amalekiterna skulle utplånas fullständigt. (4Mo 24:20; 2Mo 17:8–16; 5Mo 25:17–19) Ett år senare, när israeliterna försökte dra in i det utlovade landet i strid med Jehovas ord, drevs de tillbaka av amalekiterna. (4Mo 14:41–45) Två gånger under domartiden deltog amalekiterna i angrepp mot israeliterna. Första gången var när Eglon var kung i Moab. (Dom 3:12, 13) Andra gången var när de tillsammans med midjaniterna och österlänningarna plundrade Israels land under sju år, innan Gideon och hans 300 män tillfogade dem ett förkrossande nederlag. (Dom 6:1–3, 33; 7:12; 10:12)

Amalekiternas osläckliga hat gjorde att Jehova avkrävde dem räkenskap under kungatiden. Han befallde kung Saul att slå dem, vilket han gjorde ”från Havila ända till Shur, som ligger framför Egypten”. Saul skonade emellertid Agag, deras kung, och överträdde därmed Jehovas befallning. Men Gud lät sig inte luras – ”Samuel högg Agag i stycken inför Jehova i Gilgal”. (1Sa 15:2–33) Längre fram gjorde David infall bland annat i amalekitiska byar. När amalekiterna därefter anföll Siklag och förde bort Davids hustrur och ägodelar, blev de upphunna av David och 400 av hans män, som tog tillbaka allt som hade stulits. (1Sa 27:8; 30:1–20) Under Hiskias regering tillintetgjorde några från Simeons stam de kvarvarande amalekiterna. (1Kr 4:42, 43)

Därefter finns det inget direkt omnämnande av amalekiterna vare sig i Bibeln eller i profanhistorien. Men det är troligt att ”agagiten Haman” var en avkomling av dem, eftersom ”Agag” var titeln eller namnet på vissa amalekitiska kungar. (Est 3:1; 8:3; 4Mo 24:7; 1Sa 15:8, 9) Amalekiterna blev alltså, liksom andra namngivna folkslag, utplånade, för att man skulle inse ”att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden”. (Ps 83:6–18)