ISMAEL

[Ịsmael] Betyder ”Gud hör (lyssnar)”.

1. Den son Abraham fick med Saras egyptiska slavinna Hagar. Ismael föddes 1932 f.v.t., då Abraham var 86 år. (1Mo 16:1–4, 11–16)

När Abraham fick veta att Sara också skulle få en son, från vilken ”kungar över folk” skulle komma, bönföll han Gud till förmån för sin förstfödde: ”Måtte Ismael få leva inför dig!” Gud talade då om att den son Abraham skulle få, Isak, skulle vara arvinge till förbundet, men sedan sade han: ”Vad Ismael angår har jag hört dig. Se! Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och göra honom mycket, mycket talrik. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till en stor nation.” (1Mo 17:16, 18–20) Ismael blev därefter, vid 13 års ålder, omskuren tillsammans med sin far och sin fars tjänare. (1Mo 17:23–27)

Ett år längre fram föddes Isak. Ismael var då 14 år. (1Mo 16:16; 21:5) Fem år därefter, 1913 f.v.t., den dag då Isak avvandes, blev Ismael ertappad då han ”skämtade hånfullt” med sin yngre halvbror. (1Mo 21:8, 9) Detta var inte någon oskyldig lek från Ismaels sida. Nästa vers i berättelsen kan tyda på att han hånade Isak i förbindelse med arvsrätten. Aposteln Paulus säger att de här händelserna utgjorde ”ett symboliskt drama”, och han visar att den dåliga behandling som Isak utsattes för av Ismael, som var av halvt egyptisk härkomst, var förföljelse. Detta var alltså början av de förutsagda 400 år då israeliterna skulle vara förtryckta, en period som slutade i och med befrielsen från slaveriet i Egypten 1513 f.v.t. (Gal 4:22–31; 1Mo 15:13; Apg 7:6; se ISAK.)

På grund av att Ismael visade förakt för Isak blev han och hans mor ivägskickade från Abrahams hushåll, men inte utan proviant för färden. Abraham ”tog bröd och en skinnlägel med vatten och gav det åt Hagar, i det han lade det på hennes axlar, och barnet, och sedan sände han bort henne”. (1Mo 21:14) Somliga har uppfattat detta så att Ismael, som då var 19 år, också lades på Hagars rygg, och så står det faktiskt också i några översättningar. (JB; LXX, Bagster; Mo; 1541; 2000) Andra forskare menar emellertid att frasen ”lade det på hennes axlar” är parentetisk, inskjuten som en förklaring av hur brödet och vattnet bars. Om orden sätts inom parentes eller avskils med komma före och efter, innebär de inte längre någon svårighet. Professorerna Keil och Delitzsch menar att uttrycket ”och barnet” hör samman med meningens huvudverb, ”tog”, och inte med verbet ”gav” eller verbet ”lade”. Ordet ”barnet” knyts till ordet ”tog” genom konjunktionen ”och”. Tanken är därför denna: Abraham tog bröd och vatten och gav det åt Hagar (lade det på hennes axlar) och tog barnet och gav också det åt henne. (Commentary on the Old Testament, 1973, bd I, 1 Moseboken, sid. 244, 245)

Det är tydligt att Hagar gick vilse i Beershebas vildmark, och när vattnet tog slut och Ismael blev utmattad ”kastade [hon] barnet under en av buskarna”. (1Mo 21:14, 15) Uttrycket ”kastade barnet” betyder inte att Ismael var ett spädbarn som hon bar i sina armar. Det hebreiska ordet jẹledh (barn) betecknar inte nödvändigtvis ett litet barn, utan används ofta om en halvvuxen pojke eller en ung man. Då den 17-årige Josef blev såld som slav protesterade Ruben och sade: ”Synda inte mot pojken [vajjẹledh].” Lemek talade på liknande sätt om ”en ung man [jẹledh]” som hade gett honom ett slag. (1Mo 42:22; 4:23; se också 2Kr 10:8.)

Att Hagar ”kastade” Ismael betyder inte heller att hon bar honom i sina armar eller på ryggen. Det är uppenbart att hon stödde sin utmattade son men att hon helt plötsligt slutade att ge honom stöd, ungefär som de som kom med ofärdiga och handikappade till Jesus och ”nära nog slängde dem för hans fötter”. (Mt 15:30)

I överensstämmelse med innebörden i Ismaels namn ”hörde Gud” hans rop på hjälp, skaffade fram det nödvändiga vattnet och bevarade honom vid liv. Han blev bågskytt, och som nomad i Parans vildmark levde han i överensstämmelse med den profetia som uttalats om honom: ”Han skall bli en zebralik människa. Hans hand skall vara mot alla, och allas hand skall vara mot honom; och inför alla sina bröders ansikte skall han ha sin boning.” (1Mo 21:17–21; 16:12) Hagar fann en egyptisk hustru åt sin son, och med tiden blev han far till 12 söner, som blev hövdingar och familjeöverhuvuden i den utlovade ”stora nationen” av ismaeliter. Ismael fick också minst en dotter, Mahalat, som gifte sig med Esau. (1Mo 17:20; 21:21; 25:13–16; 28:9; se ISMAELITER.)

När Ismael var 89 år hjälpte han Isak att begrava deras far Abraham. Därefter levde Ismael vidare i 48 år och dog 1795 f.v.t. vid 137 års ålder. (1Mo 25:9, 10, 17) Det finns inget dokumenterat om att Ismael blev begravd i Makpelagrottan, där Abraham och Isak och deras hustrur begravdes. (1Mo 49:29–31)

2. En avkomling av Saul genom Jonatan; son till Asel av Benjamins stam. (1Kr 8:33–38, 40; 9:44)

3. Far till den Sebadja som av Jehosafat var utsedd att tjäna som representant för kungen i rättsliga frågor; av Judas stam. (2Kr 19:8, 11)

4. En av ”anförarna för skarorna på hundra” som ingick ett förbund med översteprästen Jehojada om att störta den onda Atalja och sätta Jehoas på tronen; son till Jehohanan. (2Kr 23:1, 12–15, 20; 24:1)

5. Anförare för dem som dödade ståthållaren Gedalja bara tre månader efter Jerusalems fall 607 f.v.t.; son till Netanja i den kungliga släktlinjen. Vid den tidpunkt då ståthållaren förordnades av Nebukadnessar befann sig Ismael, Netanjas son, på landsbygden som en av krigsbefälhavarna. Längre fram kom han till Gedalja och ingick tydligen under ed ett förbund med ståthållaren om frid och stöd. Men i hemlighet konspirerade Ismael med Baalis, ammoniternas kung, för att döda Gedalja. Andra militärbefälhavare, bland dem Johanan, varnade Gedalja för Ismaels onda plan, men ståthållaren trodde inte på detta och vägrade att låta Johanan döda Ismael. (2Ku 25:22–24; Jer 40:7–16)

När Ismael och hans tio män var hos Gedalja och åt en måltid reste de sig och dödade sin värd och alla de judar och kaldéer som var tillsammans med Gedalja. Nästa dag grep dessa mördare 80 män som hade kommit från Sikem, Silo och Samaria och dödade alla utom tio av dem och kastade deras kroppar i den stora cistern som kung Asa hade byggt. Ismael och hans män tillfångatog kvarlevan av dem som bodde i Mispa och gav sig av mot ammoniternas område. Medan de var på väg kom Johanan och hans styrkor och hann upp och räddade de tillfångatagna, men Ismael och åtta av hans män undkom och fann tillflykt hos ammoniterna. (2Ku 25:25; Jer 41:1–18)

6. En av de präster i Pashurs fädernehus som sände bort sina utländska hustrur på Esras tid. (Esr 10:22, 44)